Dödsskräcken och det livgivande

Foto: Astrid Nydahl

Ur Tobias Dahlkvist mycket läsvärda bok Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst citerar jag:

"I Bekännelser och bannlysningar, det vackra ålderdomsverket där levnadskonsten är mer konsekvent genomförd än någon annanstans, konstaterar han: 'När man dör blir man världens härskare.' I samma skrift gör han också en reflektion om användandet av tanken på döden: 'Ingen tanke är mera upplösande eller mera förstärkande än döden. Utan tvivel är det på grund av denna dubbla egenskap som man tuggar om denna tanke tills man inte längre kan undvara den. Vilken tur att i ett och samma ögonblick möta ett gift och ett botemedel, en uppenbarelse som dödar och som gör levande, ett stärkande gift.' Detta tema, att tanken på döden både skakar om människan och ger henne medlen att hantera denna omskakning, är av central betydelse för Cioran."

Och vill jag tillägga: kanske för oss alla? Döden har sedan den 10 oktober 2014 fått en helt annan betydelse i mitt liv. Aldrig har jag ägnat så mycket tid åt att tänka på döden. Den som tog Tobbe ifrån oss, men också den egna, den som kan komma precis när som helst. Och det är ju den vi måste förbereda oss på. Leva varje dag som om det var det självklaraste att just döden måste få ta sin plats. Dahlkvist talar rentav om att dödsskräcken för Cioran blir "livgivande."

"Tanken på döden är alltså praktisk för Cioran. Den är en skyddsmekanism mot en irrationell fruktan. För som Cioran konstaterar i Den onda demiurgen: 'I teorin kvittar det mig lika att leva eller dö; i praktiken hemsöks jag av all den ångest som skapar en avgrund mellan livet och döden.' Men hur irrationell dödsskräcken än är - och för den som likt Cioran menar att det vore mycket bättre att aldrig ha fötts är det svårt att inte beteckna dödsskräcken som irrationell - behövs ett sätt att hantera den. Och Cioran försöker alltså göra detta genom att tänka på döden precis som hans läromästare inom den praktiska filosofin gjorde."

Läsvärt om och med Ayaan Hirsi Ali

Lars Åberg har intervjuat Ayaan Hirsi Ali för GP:

" – Islamofobi är ett falskt begrepp. Det har sitt ursprung hos de saudiska wahhabiterna som har varit framgångsrika i sin kampanj för att få västerländska medier att döma ut ifrågasättanden av islam som islamofobiska. En av de mest nedslående konsekvenserna av spridningen av detta nonsensbegrepp är införandet i många länder av lagar mot hate speech.

Hon ger inte mycket för teorierna om att ungdomar i Europa ansluter sig till IS på grund av diskriminering och socialt utanförskap. När hon gång på gång betonar idéernas avgörande betydelse påminns jag om hur ovana vi är i vårt sekulära hörn av världen att stöta på religiös övertygelse eller fanatism.

– De flesta europeiska intellektuella tycks lida av uppfattningen att allting har ekonomiska och materiella förklaringar. Men det är inte bara religiösa idéer som kan motivera förföljelse och massmord. Under nazitiden hörde tyskarna till de bättre utbildade folken och ändå kunde de ansluta sig till de utopiska föreställningarna. Också idéer och värderingar fulla av gift kan ge individen en mening med livet. För medinamuslimerna framstår ett 1 400 år gammalt minne som sanningen om en epok fylld av ära och rättvisa."

Hela artikeln kan du läsa här. 

Min recension av hennes nya bok hittar du här.

Skriva ute eller skriva inne? Sol eller lampa?

Skånsk kustidyll 28 april. Foto: Astrid Nydahl

Når våren nu allt frekventare värmer oss är det svårt att sitta inomhus. En enda röst ropar inombords och den säger: Ut! Ut! Ut!

Jag har svårt att skriva för hand. Det har jag alltid haft. Därför blir det sällan skrivet i blocket jag har med. Jag kanske gör en kort anteckning, men själva texterna skriver jag i arbetsrummet, direkt på datorn.

Tog idag fram Edward Abbeys Confessions of a Barbarian (dagboksanteckningar från åren 1952 - 1989). Läste:

"If I could write the damned thing in notebooks - like this - my powers of mobility would be nearly squared. The typewriter hangs from my neck like an anchor - I have to carry it with me everywhere I go and when I want to write on it I require a roof and walls, a chair and table, paper, carbon, ribbon."

Ja, nog har det blivit lättare för oss som har turen att en del av våra liv få befinna oss i datoråldern. Datorn kan man ju till nöds ta med sig och den blir aldrig en tyngd på axlarna. Abbey säger att det är svårt att välja mellan innesittandet och att gå ut, andas frisk luft och kyssa solen. Jag delar hans åsikt, det är nästan ett omöjligt val. Men jag väljer varje dag och använder då förmiddagen till den friska havsluften.

***

Igår gjorde jag misstaget att publicera en bloggtext med funderingar kring det som händer i SD med omgivningar. Det borde ha gjorts på ett helt annat sätt, med en tydlig markering av min egen ståndpunkt. Allt annat uppfattas numera som det ena eller det andra (outsagda, men så att säga "uppenbara"). Just därför tog jag bort gårdagens bloggpost.

SD har idag så stort stöd att jag fann det naturligt att uttrycka några tankar om vad framtiden kan innebära för detta parti och för dess roll i det svenska samhället. Det ska jag återkomma till senare. Men vad vi ser just nu är ingenting annat än ett skenbart reformerat parti som med totalitära metoder tystar/ kastar ut de grupperingar som velat hålla fast vid ståndpunkter som möjligen inte är rumsrena (i riksdagen). Genom den rensningen hoppas partiledningen kunna uppnå en ännu större förankring. Det jag egentligen ville säga, var bara att jag inte är det minsta övertygad om att det blir effekten. Det kan bli alldeles tvärtom och då får den icke-anslutna men entusiastiska hejarklacken ta ansvar för något mycket mörkare än så. Den dagen, den sorgen.

Ayaan Hirsi Ali: Var stolta över Lars Vilks!

När en DN-tönt ställer frågor till Ayaan Hirsi Ali blir det som det brukar bli. Men hon biter ifrån rejält på sista frågan:

"Avslutningsvis frågar jag Ayaan Hirsi Ali om hon med sin oförsonliga inställning inte är rädd att hamna i samma fålla som Lars Vilks och andra islamkritiker som ofta beskrivs som islamofober. Då blixtrar det till i hennes ögon:

– Lars Vilks är en hjälte för mig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är islamofob, att han vaknade en morgon och bestämde sig för att börja skända muslimer. Han prövar gränserna för debatten och för sitt konstnärskap och betalar ett mycket högt pris för det. Ni borde vara stolta över honom."

Det är så sant som det är sagt. Lars Vilks betalar ett högt pris för allas vår yttrande- och tryckfrihet, och det är vår förbannade plikt att försvara honom, argumentera för honom och hans rätt och att inte ens antyda att han skulle vara "skyldig" till något. I alla avseenden är han ett offer för den mordiska islamismen.

Yezidier. Viktig bok om ett demoniserat folk

De har kallats allt från "smutsfolket" till "djävulsdyrkare". De kom på tal allt mer under Islamiska statens våldskampanjer i såväl Irak som Syrien. Det folk jag syftar på är förstås yezidierna. För den som söker kunskap om detta folk finns nu en fantastiskt vacker och faktafylld bok på svenska: Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Yezidier. En reseessä (Molin & Sorgenfrei).

Denna omfattande essä - 200 sidor lång med ett generöst bildmaterial -  fanns ursprungligen med i författarnas tidigare verk Innanför cirkeln. En resa bland yezidier, damhurianer och swedenborgare (2005) men återutges alltså nu separat eftersom just yezidierna, som förläggaren Simon Sorgenfrei påpekar i sitt förord "återigen förföljs, torteras och mördas inför världens ögon."

Författarna utreder på ett förtjänstfullt sätt hur det förhåller sig med alla myter om yezidierna. De berättar att de är ett kurdiskt folk, men de är inte muslimer. En av yezidiernas heliga böcker är Svarta boken, som enligt författarna kan betraktas som en samling stadgar och levnadsregler och som dessutom innehåller yezidiernas skapelsemyt, skapelsen av Adam och historien om de första människorna.

För den som vill inhämta genuin kunskap om detta både exotiserade och demoniserade folk finns det all anledning att läsa Bärtås och Ekmans gedigna bok.

"En produktiv solitär"

Under rubriken "En produktiv solitär" skriver idag Björn Nilsson en gästblogg hos Lindelöf.nu

"Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö och numera bosatt i Kristianstad, har en verkslista på om jag räknat rätt femtio poster. Det är skönlitteratur, poesi och politiskt/kulturella betraktelser från 1974 och framåt. I början med klar vänsterprofil, idag ofta … kanske ‘dyster’ är ordet? Det finns vissa likheter mellan honom och ett par andra yngre förmågor, Birro och Omar. De har sparkats ut ur ”åsiktskorridoren” på grund av olämpliga åsikter. Omar var islamist, Nydahl och Birro anti-islamister. Nydahl har också skrivit en del om västerlandets förfall och nya högerströmningar, vilket knappast ger godkänt på de finare kulturredaktionerna vad det verkar. Men Birro är åtminstone åter inne i den kristna gemenskapen och Omar verkar ha slingrat sig tillbaka in i ”korridoren” igen. Samma öppning har inte beviljats Nydahl av kultureliten, han är ute helt som det verkar. Kanske det beror av att han inte kunnat knyta sig till eller bygga stödgrupper på senare år. I det individualistiska liberala samhället är man såld om man inte har stödgrupper (vilket ju låter som en motsägelse, men hårdhänt kollektivism kan nog ses som en del av den liberala friheten idag … ”friheten?”). Nydahl verkar helt enkelt inte vara den typen som klarar av att arbeta långsiktigt politiskt i en grupp som kan ha synpunkter på vad han skall tycka om det ena eller andra."

Hela texten kan du läsa via länken överst.

Susanna Alakoski: April i anhörigsverige

Vid läsningen av Susanna Alakoskis nya bok, April i anhörigsverige. Dagbok (Bonniers) får jag hela tiden upp minnen från andra författare. Ämnet alkohol är urgammalt i litteraturen och det är kanske ingen tillfällighet att mitt bokmärke under läsningen är en bild av Fernando Pessoa, en av alla dessa för tidigt döda med glas i handen. Men det är framför allt William Styron som gör sig påmind. Hans Ett synligt mörker från 1990 (i svensk översättning av Caj Lundgren 1992) är kanske den starkaste skildringen av alkoholism och psykisk sjukdom jag läst. 

Alakoski nämner honom inte, däremot berör hon Marguerite Duras alkoholindränkta författarskap, liksom några av Finlands främsta författare, kända för sin alkoholism. Men mest av allt är det andra texter som löper som en röd tråd i Alakoskis bok, då inte minst facktexter om alkoholen.

 

April i anhörigsverige utspelar sig, som titeln anger, under en aprilmånad. Hon kuskar land och rike runt och föreläser om sitt författarskap. En längre period i boken utspelar sig på Baltic Center i Visby där hon då bor och arbetar. I centrum för berättelsen står hennes egen familj, mamman och pappan som båda dog alkoholdöden, brodern som föll för knarket men numera är ren, och så den onämnbara, en syster som hon inte vill tala om. Det blir ofta starka scener, drabbande och exakta, från alkoholismens helvete, dess vardag med allt vad den innebär, och dess utbrott av våld och kaos. Bitvis är det en outhärdligt svår läsning. 

Men det ska sägas att boken ibland går på tomgång. Den borde ha redigerats strängare. Inte minst de många anteckningarna om vad som inhandlats i butiker och var lunchen intas ter sig mindre intressanta. Ändå tänker jag att det kan är dessa som gör att alkoholskildringarna träder fram så mycket starkare.I hennes eget liv finns ju också maken och barnen, vid sidan av vänner och kollegor.

Det är sammantaget en drabbande bok Alakoski skrivit, och den bör rimligen angå en stor del av svenska folket. Alkoholisten och dennes familjemedlemmar borde absolut ägna den stilla läsning. Det bär på en lärdom som är mycket svår, den man får av att själv leva eller ha levt i ölens, vinets och brännvinets värld. 

E.M. Cioran om skrivandets mening och meningslöshet. Om ett försummat datum

Foto 24 april: Astrid Nydahl

E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."

***

Noterar först nu att jag för första gången någonsin sedan den 25 april 1984 försummat att göra en anteckning om datumet. Den 25 april 1974 störtades den portugisiska diktaturen. Kaptensrörelsen och "nejlikornas revolution" skulle leda landet fram till en parlamentarisk demokrati. Just detta datum 1984 föddes min yngsta dotter, på revolutionens tioårsdag. Detta datum fyllde också en för mig mycket betydelsefull människa - avliden sedan länge - år. Hade med andra tre skäl, minst, att anteckna något. Så är det inte längre. Portugal kan man nu nämna i samma andetag som man nämner andra plundrade, korrupta och ekonomiska ruiner i Europa. De en gång så optimistiska portugiserna har i allt för hög utsträckning fått se sig om efter en skrubb att bo i, något de kan betala, och ett svartjobb för brödfödan. Jag kommer med största sannolikhet att missa 25 april också 2016.

Ayaan Hirsi Ali: Reformera islam (Bonniers, Originaltitel på engelska: Heretic, översättning av Margareta Eklöf)

Foto: Steen R/ Snaphanen

Den som idag påstår att Ayaan Hirsi Ali är en ”islamofobisk” och ”hatisk” skribent är antingen okunnig eller helt och hållet obildbar. Den som påstår det är för det första okunnig om att hon för det första är född och fostrad i islams värld, och för det andra att hon som en fri kvinna, på flykt från det förflutnas förtryck, anslutit sig till de fria, av franska revolutionens ideal färgade, idealen om medborgarskap och sekulärt liv. Men hon vet av hård erfarenhet att alldeles oavsett sin egen gärning möter hon hela tiden, såväl i Europa som i USA, just de bottenlöst obildade och grundlösa anklagelserna. Var kommer de ifrån? Jo, just det, de kommer från islams stormtrupper, de kommer från muslimer som tror att de måste skriva under på varje deklaration om jihad och hat för att de ska betraktas som rättrogna. 

När jag nu tagit mig an Hirsi Alis nya bok tänker jag först att allt detta vet jag redan. Jag har läst hennes tidigare böcker. Jag har läst alla de andra avfällingarna, de modiga männen och kvinnorna som lämnat islam bakom sig och som sökt friheten. Men så hejdar jag mig. Hennes nya bok är ju inte som de tidigare eller andra. Reformera islam är för det första en sammanfattning – nej, en redogörelse för – vad islam kräver och förväntar sig av sina anhängare. För det andra – och viktigast av allt – är att den redovisar Hirsi Alis principiella och personliga argument mot dessa islams krav. Det är det som gör boken unik.

Men tror hon då på allvar att islam går att reformera? Låt oss ställa en helt annan fråga: gick kristendomen att reformera? Hirsi Ali vet besked och hon går raka vägen till Martin Luther och de teser han spikade på kyrkporten. När Hirsi Ali möter Luther slår det gnistor, det kan jag garantera! Ett av hennes argument blir starkare än de andra: Luthers teser kunde spridas tack vare att boktryckarkonsten gjort entré. Luther + tryckeri var receptet för en revolution. Idag har vi internet, print-on-demand och andra tekniska landvinningar för kommunikation. 

Hirsi Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther + tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien som pekar mot möjliga lösningar.

”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den muslimska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet. Jag anser det trovärdigt att de våldsamma islamister jag har kallat medinamuslimer är de moderna motsvarigheterna till de fanatiska sekterna i förreformationens Europa och att en helt annan reformrörelse redan bildas i Mellanösterns och Nordafrikas storstäder (…) Mycket är ovisst i detta tidiga skede. Det enda säkra med den muslimska reformationen är att den inte kommer att likna den kristna. Det är sådana fundamentala skillnader mellan Jesus och Muhammeds lära, för att inte tala om de båda religionernas radikalt olika organisatoriska struktur, att alla analogier faller i stycken.”

Vilka är då islams problem? Hirsi Ali beskriver dem i fem punkter. I dessa finns hela systemet nedtecknat, kortfattat men kusligt i sin exakthet, och det är, säger Hirsi Ali, på dessa fem punkter islam måste reformeras. De är: 

1/ Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen, särskilt de delar som uppenbarades i Medina.

2/ Fokuseringen på livet efter döden istället för livet före döden.

3/ Sharia, den lag som härletts ur Koranen, hadhiterna och resten av den islamiska rättsläran.

4/ Makten för enskilda personer att tillämpa islamisk lag genom att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta.

5/ Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.

Man förstår direkt att Hirsi Ali med dessa punkter går till några av islams kärnfrågor. Hur kan ett sådant system reformeras? Hon säger att hon är optimist, men att det kommer att ta lång tid och bli mycket blodigt. Ungefär som de europeiska religionskrigen, tänker jag.

Hirsi Ali delar upp världens muslimer i tre grupper. Den första kallar hon Medina-muslimer, det är de verkligt hårdföra, vi finner dem i grupper som IS, Boko Haram och andra. De får sitt namn från det faktum att de med våld upprätthåller sharia och för att de inte bara lyder, utan imiterar Muhammeds lära och hans stridslystnad. Det är denna grupp som kallar judar och kristna för ”svin och apor”. De tillämpar sharia med halshuggning, stening och andra dödsmetoder.

Den andra gruppen, Mecka-muslimerna, består, säger Hirsi Ali ”av människor som är lojala mot förkunnelsens grunder och troget förrättar sina böner men inte vill använda våld.” Det största problemet denna majoritetsgrupp står inför är mötet med moderniteten, det sekulära och individualistiska.

Den tredje gruppen, de muslimska oliktänkarna, betraktar hon som ”modifierade muslimer”. De är födda in i islam men ifrågasätter, diskuterar och i vissa fall lämnar islam bakom sig för alltid. Hirsi Ali hör själv till denna grupp.

Nå, hon är alltså optimist – trots allt – och det är kanske på just den punkten jag själv tvivlar. Hirsi Alis eget liv är ett exempel på vad som händer när en människa – en individ, märk väl – genomskådar en totalitär världsbild, i detta fall islam som regelsystem och lära, men jag är inte lika övertygad som hon om att det på massplanet är möjligt. Hon säger själv att förtrycket och inlemmandet i islam börjar i hemmet. Som barn fostras de blivande anhängarna. 

Att många av dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel, oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:

”Jag är universalist. Jag är övertygad om att alla människor kan resonera och har ett samvete. Det omfattar alla muslimer. För närvarande lyssnar vissa muslimer inte till sitt samvete utan går med i grupper som Boko Haram eller IS och lyder bokstavliga föreskrifter och religiösa dogmer. Deras brott mot människans förnuft och samvete, som de begår i islams och sharias namn, framtvingar redan en ny granskning av islams skrifter, doktriner och lagar. Denna process går inte att hejda, hur mycket våld reformvännerna än tillfogas. Till sist kommer förnuftet och samvetet att råda.”

***

Om Ayaan Hirsi Ali har jag tidigare bland annat skrivit här:

Islams olika ansikten. Islams järnnäve.
Arabisk höst - redan?
Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning....
Yttrandefriheten, islam och islamismen.