Aris Fioretos och Durs Grünbein: Avtalad tid (Ersatz).

Fioretos: Som så många torn i Babels efterföljd var också det socialistiska ett enormt slöseri med resurser (...) Republikens högsta byggnad hade visserligen ett solitt betongfundament, men ingen grundsten. Av det finns förmodligen en del att lära.

Grünbein: Så talar bara en västlig skeptiker. I själva verket kom fundamentet från Moskva. Där rördes betongen samman, detta cesariska byggstoff framför andra. Och se: monsterbyggnaden står där ännu.

*

Nog kunde man säga att detta lilla utdrag visar på något väsentligt i Aris Fioretos och Durs Grünbeins samtalsbok Avtalad tid (Ersatz). Den ironiska glimten finns där ofta. Men det finns en verklig grundsten för boken: en seriös och kunnig diskussion om vår samtid, sådan den gestaltat sig sedan andra världskriget. De två författarna möts på olika platser. Platserna blir scen för ett strängt arrangerat möte där samtalen förs (och små regianvisningar klipps in). I New York möts de i maj 2003 och det är förstås oundvikligt att de talar om det som skett där alldeles nyligen.

*

Grünbein: Minns du hur en tysk konstnär, tonsättaren Karlheinz Stockhausen, uttalade sig i pressen några dagar efter det att World Trade Center hade fallit? Att styra två flygplan in i tornen som sedan exploderade i eldklot var ett verk av djävulen, menade han - en riktig performance. Uttalandet citerades överallt, men är det inte oansvarigt pladder?

Fioretos: Antagligen lider komponisten av den gamla, möjligtvis tyska sjukdomen Ragnarök. Diagnosen hade kunnat lyda: ett verkligt konstverk måste göra upp med konsten en gång för alla. Ingen sten får lämnas på sten. Det är fasansfullt när politiska handlingar tolkas på detta sätt, estetiskt.

*

Den här boken ingår i en tradition som väl normalt betecknas som brevböcker. Den tilltalar mig mycket. Att i lugn och ro ventilera tiden och rummet. Man sitter mitt i samtalet, man hör de två männen diskutera, men vill verkligen inte avbryta dem. Lyssnandet, liksom läsandet, är en konst i sig. Det gäller att tillägna sig den i en tid då allt fler skriker och hojtar allt högre. Avtalad tid är en bok som talar emot dessa tidens skrikande och hojtande.

Om Aris Fioretos har jag bland annat också skrivit här.

En tragisk bild?

President Obama hänger Presidential Medal of Freedom om halsen på Bob Dylan. Jag vet varken ut eller in, ska jag skratta eller gråta? Det finns ögonblick i en människas liv som skiljer sig radikalt från alla andra. Ett sådant ögonblick är när man förvandlas till en livs levande staty. Det ögonblicket kan komma samtidigt som man tillerkänns en särskild roll och betydelse i nationens liv. Vem kan förneka att Dylan spelar denna särskilda roll? Ingen.

"Man thinks ’cause he rules the earth he can do with it as he please/ And if things don’t change soon, he will/ Oh, man has invented his doom/ First step was touching the moon/ Now, there’s a woman on my block/ She just sit there as the night grows still/ She say who gonna take away his license to kill?/ Now, they take him and they teach him and they groom him for life/ And they set him on a path where he’s bound to get ill/ Then they bury him with stars/ Sell his body like they do used cars"

 Men det som får det att väsna och bubbla inom mig är den teatrala högtidligheten, den som är frihetens raka motsats, den som är överhetsspel och falsk uppskattning. Jag menar inte att Obama skulle ogilla Dylan, om det vet jag intet. Men jag vet att det amerikanska presidentämbetet också innebär väldigt mycket som går människor emot, sådant som penningen, kanonen och makten alltid stått för. Chimes of Freedom? Knappast nu, men möjligen senare, när våra liv sedan länge är avslutade.

*

Alternativ version: President Obama hänger Presidential Medal of Freedom om halsen på Bob Dylan. I och med det erkänner den högsta symboliska makten i världens alltjämt ledande superstat att en poet och en kompositör kan nå så långt med det han skapat att det inte bara berör miljoner människor över hela världen, utan att också själva maktens centrum berörs och skakas. Nej, det är ingen trovärdig version, ens om den är alternativ. Jag tror, handen på hjärtat, att det verklig avgörande i Dylans verk är det subversiva, det som inte bara på ett socialt utan på ett djupt individuellt plan rör om i tankebanor, känslor och förhållningssätt.

"With your mercury mouth in the missionary times
And your eyes like smoke and your prayers like rhymes
And your silver cross, and your voice like chimes
Oh, who among them do they think could bury you?
With your pockets well protected at last
And your streetcar visions which you place on the grass
And your flesh like silk, and your face like glass
Who among them do they think could carry you?
Sad-eyed lady of the lowlands
Where the sad-eyed prophet says that no man comes
My warehouse eyes, my Arabian drums
Should I leave them by your gate
Or, sad-eyed lady, should I wait?

 (...)

Oh, the farmers and the businessmen, they all did decide
To show you the dead angels that they used to hide
But why did they pick you to sympathize with their side?
Oh, how could they ever mistake you?
They wished you’d accepted the blame for the farm
But with the sea at your feet and the phony false alarm
And with the child of a hoodlum wrapped up in your arms
How could they ever, ever persuade you?
Sad-eyed lady of the lowlands
Where the sad-eyed prophet says that no man comes
My warehouse eyes, my Arabian drums
Should I leave them by your gate
Or, sad-eyed lady, should I wait?"

Det han skapat kan inte diskuteras i samma stund som allt det andra. Att se Bob Dylan där i högtiden kanske kan röra någon till tårar. Jag fungerar nog inte så. Jag blir mest tillbakaskjutsad till punkt ett, den där jag frågade mig varför han ända sedan mina tidiga tonår på 1960-talet kom att få en sådan avgörande betydelse. Om jag ens närmar mig ett svar - eller flera svar - på det, så vet jag hur jag måste förhålla mig till dekorationerna, pyntet, glittret och strålkastarljuset. Jag går hellre till den Dylan som själv valt masken:

Magnus Sandelin: Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto).

Det mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra länder.

En del av dessa människor har genomfört spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och ”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte alls förhöll sig så.

Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skriver detta sitter ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn och i dagarna går åtalet mot sitt slut (se också länk nedan). Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?

Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten. Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut från svensk horisont.

En annan viktig sak i boken är att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig. Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.

Boken avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till det som nu är rättssak i Köpenhamn och där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats.

Jag skulle säga att Sandelins nyutkomna bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut.

Om förlaget kan man läsa:

Reporto startades hösten 2010 av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson. Förlaget ger ut fakta- och reportageböcker som bygger på undersökande journalistik och berör många människor. Grundarna har mångårig erfarenhet inom svensk press och ett stort kontaktnät. Lasse Wierup har arbetat som reporter och redaktör på bland annat Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet. Han har tillsammans med Matti Larsson skrivit böckerna Svensk Maffia – en kartläggning av den organiserade brottsligheten (2007) och Svensk Maffia – fortsättningen (2010). Han är också författare till Infiltratören – den smutsigaste härvan inom svensk polis (2008) och Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman (2010). Matti Larsson är grundare, chefredaktör och vd för Nyhetsbyrån Siren, som förser 200 svenska medier med nyheter. Han har också arbetat på flera andra dagstidningar och nyhetsbyråer. Grundarnas redaktionella bakgrund och egna författarskap innebär en unik journalistisk kompetens som ger förlaget styrka i ämnesval, coachning och marknadsföring. Förlaget har ett nära samarbete med Bonnierförlagen, vilket innebär att Bonnierförlagen ansvarar för produktion, marknadsföring, försäljning och distribution av Reportos böcker.

Vardag på bussen.

Bilden är tagen från tåget på resa i Wales.Mil efter mil i flera timmar var landskapet vitprickigt av får och lamm. När tåget korsade gränsen till England försvann fåren och ersattes av bruna kor.

Just hemkommen från kliniken efter nya leverprover. I väntan på bussen slår jag mig i slang med två äldre damer som båda är på väg till sjukhuset. Den yngre av dem har en bruten hand, den äldre ska starropereras. Den äldre säger "Ja, det är bra med den nya tekniken. Precis innan jag gick hemifrån fick jag mail om att ett nytt barnbarnsbarn fötts i natt. Det hann jag svara på." Och så berättade hon att hon just fyllt 90. Dam nummer ett frågar henne hur det är att vara så pass gammal. Hennes svar: "Det är först och främst mycket intressant". Så säger hon: "Jag är mest glad och tacksam, särskilt för att jag klarar mig helt själv."

Bussen kommer, vi rullar iväg, ungdomar och vuxna, några barn, en blind pojke med kommunal ledsagare, som får mig att tänka på mitt barnbarn Hugo, och så de två damerna. När de flesta gått av vid sjukhuset dröjer sig en kvinna kvar. Chauffören vänder sig om och säger "Det var här du skulle gå av, detta är sjukhuset." Nej säger hon, "jag skulle till lasarettet". Jag blir ensam kvar på bussen med två croissanter till morgonkaffet. Först nu ska jag dricka det. Klockan är över tio, fåglarna sjunger, ett lätt regn faller och det mesta är som det ska vara.

Det smutsiga och snuskiga Holland.

Har ni tänkt på vilka usla, obildade och låga människor holländarna är? De är, som jag ser det, sämre än djur. Inte nog med det, de tvingar sina kvinnor ut i prostitution. Vad är det jag säger? Är det jag som säger det? Ack nej, jag är ganska förtjust i Holland. Det är ett vackert och högst märkvärdigt land som finns, trots att det strider mot de naturkrafter som bestämmer vad som ska vara land och vad som ska vara hav.

Men det jag inledde med kommer från annat håll. Vilket tror ni? Just det, en islamistisk predikant, från England, Abu Abdullah Al-Britani, på konferens för radikala islamister, i söndags i Holland, har just avgivit sitt omdöme. Han skäms förmodligen inte ens för att ha infogat Storbritannien i sitt namn. Inte för att han betraktar britterna som bättre än holländarna, men för att han betraktar Al-Britani som den självklara framtiden.


Här kan ni bekanta er med hans predikningar.

De två muslimer som sitter i det holländska parlamentet, Ahmed Marcouch (s) and Tofik Dibi (Grön vänster) , kallar han för ”surrogatmuslimer” och ”idioter”. Och så tillade han att Holland är ”ett smutsigt och snuskigt land”.

Ska man skriva om sådant? Är det inte bara tokstollar vi kan bortse ifrån? Det fanns många som betraktade Hitler och Mussolini som tokstollar. Vi vet hur det gick.

Lars Bjurman: Idealisk dosering av uttrycksbehovet (Symposion)

För två år sedan släppte tidskriften Res Publica ett extranummer som också blev det definitivt sista. Numret var ett minnes- och hyllningsnummer till introduktören och översättaren Lars Bjurman som avlidit i juni 2008. Det är inte ofta man ser så gedigna och vittfamnande minnesord som i detta nummer. Kvalificerade medarbetare, yrkesmässiga såväl som djupt personliga ord och så förstås huvudnumret som bestod av Bjurmans egna översättningar och introduktioner, en dagbok och utdrag ur en arbetsjournal och så en brevväxling han haft med Ivan Malinowski. Här finns bokstavligt talat allt man önska sig av väsentliga texter: av Brecht, Rimbaud, Alexander Kluge, Heiner Müller, Karl Kraus, Adorno, Lorca, Cortázar och många andra.

Man skulle kunna sammanfatta med ord ur Ulf Peter Hallbergs text Integritetens sköna trollkrets:

”Ibland vill man tacka en människa för den hon är, särskilt när man sitter i ett bibliotek som trots alla tidlösa färdkamrater för ett ögonblick känns tomt och övergivet. Dessa ord rör sig ju precis som de känslor fotografier väcker, i en rymd som inte gör skillnad mellan levande och döda.”

Nu har en uppföljande volym av Lars Bjurmans efterlämnade egna texter utkommit: Idealisk dosering av uttrycksbehovet. Det är en volym som med fördel hade kunnat fylla ut tidskriftsnumret, av den enkla anledningen att man då parallellt med Bjurmans översättningar och introduktioner förstått att han också hade ett författarskap i egen rätt bakom sig, fylligare exemplifierat än det blev. Kanske är det också därför som Res Publica-numret känns så mycket angelägnare än denna volym? Här finns förvisso mycket starka texter, men här finns också ett antal banaliteter – inte minst de i diktens form – som jag inte riktigt förstår skälet till att man tagit med. Vad är en dagsvers mot hans minnestexter? Jag vill inte vara orättvis, detta är kanske bara en humörfråga. Den nya Bjurmanboken är naturligtvis läsning lika väsentlig som tidskriftsnumret av och om honom.

Jag läser just minnena för att de har en språklig och exakt skönhet. Han framkallar de tidiga årens människor och miljöer. Man ser dem. Man hör dem. Här finns en unik förmåga som många samtida författare helt saknar. Han skriver direkt från ögat och örat ner på pappret. Så här:

”Familjen sover, gästlakan är framlagda. Han säger: - Du är en skit. Jag känner igen tonen och vet. En hämningströskel är passerad. Han är ’full’. Men inte mer, det är det viktiga, än att han någonstans inne i sitt tätnande rus förmår hantera det, dölja det i sig, utnyttja det till att säga sanningar. Jag vet vad som ska komma och reagerar inte när han säger det: - Du har mött Jesus.”

Jag tycker också väldigt mycket om hans anteckningar och resonemang av det lästa. Det kan vara Buber, Grundtvig, det kan vara Ovidius. Och så de fina texterna från 1990- och 00-talen, ett slags (livs-)resans provisoriska slutsatser. Seglatser. Språkfunderingar, egna och andras, giftiga tidskommentarer och inte minst de små iakttagelserna, där det skitviktiga i vissa personers uttalanden förvandlas till sand, grus, vind. Nog kunde han dosera, den gode Bjurman.

Något är (inte) fel (längre).

Vill bara meddela er att för en timmes tid sedan försvann hela bildprogrammet från Blogger. Bilderna jag ägnat så mycket tid är borta. Vet inte om de kommer att återställas, men finner det viktigt påpeka att skälet till försvinnandet är helt okänt för mig.

Mikael Enckell: Perspektiv från andra sidan (Söderströms, Helsingfors).

Det finns i hela Mikael Enckells författarskap en tråd som ibland är en tunn, tunn guldtråd och ibland en pulserande hjärteröd tråd som färgar allt det andra i texterna. Den tråden, hur tunn eller tjock den än är, kan sägas prägla hans nya bok. Tråden är judendomen. Vi kan kalla det för ett judiskt kulturarv, eller en världsbild som präglats av denna urgamla tradition. Och det viktiga i sammanhanget är att Enckell bär denna tradition med sig som icke-jude. Han är inte den förste att göra det, men han gör det med ovanlig stil och skärpa. Här är det inte fråga om några banala ”min bästa vän är jude”-bekännelser, utan faktiskt och i högsta grad ett levande och utvecklande förvaltande.

Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.

Mikael Enckell talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade, folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.

Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.

Enckells nya bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.

Cioran samlad.

På Gallimard har nu E.M. Ciorans Oeuvres utkommit. 1.685 sidor tjock är volymen. I nya numret av TLS recenseras hans verk av Mairéad Hanrahan under den fantastiska rubriken "To recover from being born". (I nätupplagan dock ändrad till "Emil Cioran’s heights of despair"). Låt mig bara citera avslutningen av recensionen:

"For Cioran, his post-war nihilism represented an advance on what preceded it. For others, the moral equivalence it led him to establish between all ideas, all beliefs, all opinions may not constitute so complete a rupture between his Romanian prehistory and his corpus of French work as he liked to believe. Whether or not makes him less of a French writer may be an unanswerable question. But he is certainly an interesting one. And as such it is good to see him among the stars."

Ett utdrag ur kapitlet Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Bilden visar en scen ur filmen 1DAY som utspelar sig i Birmingham. 

Här följer ett kortare utdrag ur det kapitel som ska handla om gängkriminaliteten förr och nu.

I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority, i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:

A relatively durable, predominantly street-based group of your people who (1) see themselves (and are seen by others) as a discernible group,(2) engage in a range of criminal activity and violence, (3) identify with or lay claim over territory, (4) have some form of identifying structural feature, and (5) are in conflict with other, similar gangs.

I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.

Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som "anti social behaviour" utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig  och undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och:

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund av att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen upprätthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som givit dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL och andra framställs som angripare, när de reagerar mot en rörelse - politisk islam i dess salafistiska och wahhabitiska form -  som aktivt arbetar för att avskaffa allt det vi menar med frihet, som vill underställa engelsmännen en sharialagstiftning. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att

”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

Filmaffisch för 1DAY. Kulturradikal gangsterromantik från Birmingham.

I gängkulturens era är det också så att man i kulturlivet romantiserar våldet och själva gängidentiteten. En gangsterfilm som spelades in i Birmingham 2009, 1DAY, kritiserades också för att glamourisera de riktiga våldsmännens och mördarnas liv i en av stadens allra mest våldsdrabbade stadsdelar, Handsworth. Det finns rentav uppgifter om att de två gängen Johnson Crew och Burger Bar Boys fungerade som rådgivare för filmmakarna, för att intrigen skulle bli så trovärdig som möjligt.

Filmen hade biopremiär i november 2009 och visades senare på Channel 4. Den har beskrivits som ”Gang life for the MTV generation.” Intrigen bygger på verkliga händelser i Birmingham 2008, då två personer mördades i gängkriget, Dimitri Foskin and Dominique Grant. Hur impotenta och meningslösa myndighetsåtgärderna ter sig, förstår man när man läser att filmen delvis finansierats med statliga medel. Filmens regissör heter Penny Woolcock.

Filmmakarna försvarade sig mot kritiken med orden:

”Filmen producerades i fullt samarbete med lokalsamhället i Birminghams innerstad, och många av de medverkande hade roller både framför och bakom kameran. Filmen har ett starkt progressivt budskap utan att för den skull blunda för det dagliga livets verkliga omständigheter.”

Det räcker att se bilder från filmen för att förstå effekten den haft på dessa svarta förortsungdomar, vars hela liv präglas av våld och hot. I filmen blir de hjältar, deras gangsteridentitet inte bara avspeglas och visas utan förstärks och romantiseras. Detta är ”ett starkt progressivt budskap”. Vi förstår vad det betyder, inte sant?

Eva Hernbäck, Göran Johnson: Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar (Norstedts).

Under den så kallade ”arabiska våren” kom den libyska verkligheten att skildras med samma mall som använts på upproren i Tunisien och Egypten. Mot despoten stod rebeller. Mot den styrande klanen stod frihetskämpar. Snart nog skulle det visa sig att denna beskrivning inte bara var felaktig utan direkt motverkade en strävan efter klarhet. Europeiska nyhetsbyråer är väl inte kända för att premiera analys, så länge bomber och granater får natthimlen att lysa. När NATO blev stridande part i Libyen var det väl egentligen redan avgjort hur det skulle sluta. Eftersom både europeiska och amerikanska ledare betygat Kaddafi sin vördnad – för att han skrotat massförstörelsevapen och givit de västerländska oljebolagen tillträde till landet – blev det plötsligt märkligt att se Blair, Sarkozy, Berlusconi och amerikanska ministrar festa i despotens tält, eller stå och omfamna honom med bredaste leenden.

Bilderna åldrades med ljusets hastighet, ingenting av det som sagts och gjorts var längre giltigt. Nyhetsbyråkliché nummer ett togs fram och den arabiska våren förbyttes i ett arabiskt frihetskrig mot en härskare som inte längre beskyddades av väst. Ändå fick man leta i det finstilta och i alternativa media för att se vem det egentligen var som förde krig mot Kaddafi, hans stam och regim. Att islamistiska ledare som tidigare gripits och fängslats av USA nu befann sig i deras allians talades det tyst om. Islamismen som nygammal despoti fick inte beröras. Krigarna var frihetskämpar. Punkt.

Och inte visste eller vet vi särskilt mycket mer om landet Libyen och dess historia. Därför är det en glädje att läsa Eva Hernbäcks och Göran Johnsons nyutkomna och mycket grundliga bok Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar. Paret har sedan 2004 arbetat i Libyen, anställda av ett svensk konsultföretag med huvudkontor i London. De skulle på uppdrag av den libyska planmyndigheten upprätta en regionplan för Tripoliregionen. Johnsons uppgift var att leda arbetet, Hernbäcks att utföra skrivarbete och att vara språkgranskare. Det faktum att väst öppnat famnen för Kaddafi fick paret att tacka ja till jobberbjudandet, väl medvetna om att de skulle arbeta för en hård diktatur.

Det jag tycker allra mest om med den här boken är att den hela tiden är personlig. Den gömmer sig inte bakom någon förment objektivitet. De berättar vad de sett och hört. De lever i ett helt vanligt bostadskvarter i Tripoli. De delar villkor med libyerna som bor där. Men utöver detta redovisar de en djupgående kunskap om landets minst sagt intressanta historia. De redovisar också mer eller mindre kända fakta om Kaddafis diktatur, om enskilda fall som upprört och om motsättningar som både handlar om regimens agerande gentemot omvärlden och som avgjort landets inrikespolitiska ageranden och överväganden.

Få verkade under kriget förstå att Libyen alltjämt är ett klansamhälle. Den ständige tv-gästen från Lund, islamologen Jan Hjärpe, försäkrade tittarna om att klantillhörigheten var ett passerat och ointressant stadium. Man kan undra om han i sin kammare någonsin omvärderar sina kaxiga uttalanden. Om inte annat borde han läsa den här boken, därför att den har sina främsta källor i verkligheten, både i ökensanden och i städernas asfalt.  Den är lärorik både som historisk översikt och som sammanfattning av det inbördeskrig som ledde fram till lynchningen av Kaddafi.

Not: Jag stavar överstens namn så här: Kaddafi. Författarna till boken så här: Ghaddafi. Det finns åtskilliga andra sätt, allt beror på hur man en gång transkriberat namnet. 

Öppna källor om Black Country. Att läsa dokument, essäer, tidningar, tidskrifter och böcker. Att sammansmälta det lästa med det erfarna.

Ända sedan jag första gången började skriva från och om Black Country, det var 1998 och företrädesvis för två dagstidningar, har jag satt stort värde på öppna, tryckta källor. Jag har naturligtvis också gjort intervjuer, samtalat med människor, smält ner mina egna intryck. Men de öppna källorna är de bästa. De kan värderas, diskuteras och jämföras med varandra. Under skrivandet i år har jag också använt mig mycket av offentliga handlingar från olika samhällsinstanser. De kan förvisso vara tunga och svårgenomträngliga, men ger alltid svart på vitt som svar på mina frågor. Tills vidare har jag så använt mig av 2001 års folkräkning (census) i Black Country och jag har fått snabba och sakliga svar från tjänstemän jag frågat. I juli kommer 2011 års folkräkning att publiceras. Den får avgörande betydelse för mina resonemang.

Made in Walsall ingår i en serie böcker publicerade av The History Press. I den ingår t.ex. också böcker om The South Staffordshire Coalfield, Birmingham and the Black Coutry´s Canalside Industries samt Walsall Leather Industry.

Lokalhistoria är alltid värdefull. Just den sortens litteratur är omfattande. Jag har därför köpt med mig sådana som både i ord och bild berättar om hur det gamla industrisamhället växte fram i Black Country, hur det präglade enskilda trakter och städer. Vid en jämförelse ter sig till exempel lokalhistoriken över Walsall som mycket intressant vid en jämförelse med dagens stad som plågas av en rad olika sociala problem.

Black Country Bugle grundades 1972, utges i Cradley Heath och har hittills kommit med 1.029 nummer.

En veckotidning som Black Country Bugle har jag från och till läst under åren. Den är inte alls kuriosa, vilket man kan förledas tro, utan seriös rapportering från det gamla gruv- och industrisamhället. Inte minst bildmaterialet är värdefullt, därför att Bugle använder det för att komma i kontakt med människor som känner igen sig själva eller andra i bildmaterialet och som därför kan bidra med sin historia. Vid sidan av det industrihistoriska ägnar sig Bugle också åt sporthistoria. De längre berättelserna skrivna av människor i Black Country är inte bara rörande, de innehåller också mycket sakuppgifter jag kan använda mig av.

Philip Gooderson som skrivit The Gangs of Birmingham har specialiserat sig på att forska kring den Viktorianska erans gatugäng. Han har tidigare utgivit två böcker. Förlaget har också utgivit liknande böcker om gängen i Liverpool och Manchester.

Den som förletts tro att gängkriminaliteten i Black Country skulle vara ett fenomen framvuxet i vår egen tid kan med fördel läsa litteratur om hur det såg ut tidigare. Jag uppehöll mig en hel del vid ämnet då jag skrev om Friedrich Engels bok Den arbetande klassens läge i England. Närmast på tur står läsningen av Philip Goodersons bok The Gangs of Birmingham som avhandlar 1870-talets fruktade och farliga gäng, sådana som The Sloggers och The Peaky Blinders.

Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.

Nog har jag vistats i miljöer präglade av sådan subkultur, både 1998 och nu. Men jag erkänner villigt att jag hämmas av att befinna mig i sådana. Jag får tunghäfta och tittar ofta ner i asfalten istället för att möta människors blickar. Har jag dessutom först varnats för vissa stadsdelar så bidrar det till försiktigheten. Men det innebär inte att jag återvänder utan material. Jag har alltid något med mig, det må vara en bild, en händelse eller en tryckt källa. Därför ser jag också fram emot att få bekanta mig med 1870-talets ”gangland”.

Musik från tågresan.

På tåget hem över Sundet satt en norrman och läste partitur. Jag såg vad det var och vi började samtala. Idag är det en svår måndag och jag låter er lyssna istället för att säga så mycket själv. Det här är nämligen mycket fint.

Revolutionärer i Wolverhampton.

Frank Henderson 1925-2009.

Det finns så många brittiska socialist- och/eller kommunistpartier att det är nära nog omöjligt att orientera sig. På gator och torg möter man en del av dem, när de har sina bokbord och säljer sina partiorgan. I Birmingham stod en ung man med hammare och skära på bröstkorgen, liksom på tidningens framsida.

I Wolverhampton mötte jag tre män i min egen ålder, som var representanter för ett av flera trotskistiska partier, och köpte av dem Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party), de såg på mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder.Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal.

Jag köpte av dem också en bok skriven av Frank  Henderson, en av partiets veteraner, född 1925 och avliden så sent som 2009. Hans memoar Life on the track, memoirs of a socialist worker, är nyttig läsning för var och en som vill förstå vad som skett i Black Country under andra halvan av 1900-talet och en bit in på 2000-talet. Henderson arbetade på biltillverkningsfabriken Longbridge i Birmingham i nästan fyra årtioenden, och det var också där han blev facklig aktivist. Longbridge tillverkar märkena Austin, Rover och MG. Idag samverkar man med kinesiska Nanjing.

Det finns flera skäl till att jag ägnar några sidor i boken åt denna människa. Man skulle kunna säga att han är både typisk och icke-typisk. Typisk är han för den som direkt ur arbetarklassen och det fackliga arbetet blir en livslång partimedlem och socialist. Icke-typisk är han i samma egenskap, eftersom de revolutionära vänsterorganisationer som växte fram på 1960- och 1970-talen hade ett helt annat medlemsunderlag, som ofta bestod av dels mycket unga människor, dels av människor som saknade djupgående kunskap och erfarenheter av hårt kroppsarbete. Att 1968 ofta betecknas som året för studentrevolterna talar sitt eget språk. Basen fanns bland studenter och andra unga människor, snarare än i den arbetarklass man gjorde sig till talesmän för – och som man försökte bli en del av genom att i stor omfattning se till att partimedlemmar ”proletariserades” genom att de sökte och fick anställning i respektive lands viktigaste industrinäringar (där inte minst varvs- och bilindustrin märktes).

Henderson var ett av tolv syskon. Pappans yrkesarbete som metallarbetare, och så småningom sönernas arbete, bidrog till att familjen inte hade det alltför svårt ekonomiskt. Mamman var katolik och pappan protestant, men religionen spelade liten eller ingen roll i familjen. Henderson själv gick i katolsk skola sedan familjen flyttat till Coventry. Redan 1939 fick han börja förvärvsarbeta, allra först i en batterifabrik, senare på andra fabriker. 1941 blev han medlem i Workers' International League,  en liten trotskistisk organisation, och därmed det slags vänsterrörelse han skulle komma att tillhöra livet ut (vilket innebar olika ”fjärde internationalen”-partier i olika historiska skeenden).

I en minneskrönika publicerad i Guardian och andra tidningar skriver  Matt Perry: “Han var i ordets rätta mening en arbetarintellektuell – det som Antonio Gramsci kallade en ’organisk’ intellektuell”, det vill säga  en människa som utifrån sin egen fysiska erfarenhet, med kulturen som redskap, formulerar en världsbild.

Frank Hendersons artikel i Socialist Worker efter de irländska pubbomberna 1974.

Det som gör starkast intryck på mig i Hendersons bok är skildringarna av irländsk terror i Birmingham 1974, och den lynchpöbel som den utlöste. Där spelade Henderson en avgörande roll i hejdandet av våldet.  De bomber som IRA sprängde på pubarna "Mulberry Bush" och "Tavern in the Town" den 19 november 1974 dödade 21 människor och skadade 182. Den våldsamma våg av hat mot alla irländare som bomberna utlöstes fick regering att mycket snabbt lagstifta mot terrorism, Prevention of Terrorism Acts.

Frank Henderson berättar: ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv (…) Fackombuden höll möte, de representerade runt 2.500 arbetare. Alla ylade mot irländarna: ’Sparka ut alla dessa svin’, ’Vi vill inte arbeta ihop med dessa irländska kräk´, ’Ge dom kicken, dom är mördare’. Vi fick under dagen reda på att en av grabbarna som drabbades av explosionerna, och som fick bägge benen bortsprängda, jobbade på vårt ställe. Han var bara en grabb på 18 eller 19 och alla var upprörda. Man var helt galna på fackombudsmötet. Stämningen var den hos en lynchmobb. Jag tänkte att jag var tvungen att ta till orda och säga att de verkligt skyldiga för det som hänt var den brittiska imperialismen och att kräva ett tillbakadragande av trupperna. ’Men jag var helt skräckslagen’.”

Det fick trots allt effekt, att Henderson tog till orda. I den demonstration som organiserades förkastades de flesta plakat som i hatiska ordalag hetsade mot irländarna. Tvärtom, skriver Henderson, kunde man se plakat med texter som ”Ta hem våra pojkar” och  även om de inte levde upp till hans radikalare förväntningar så var de i alla fall betydligt bättre än de som sagt ”Häng alla irländska svin”. Och så tillägger han: ”Jag pratar trots allt Midlandsdialekt och hade mer än 20 år bakom mig på fabriken tillsammans med dessa människor.” Avslutningsvis konstaterar han att ”våra medlemmar gjorde oss stolta.”

*

När jag stod och talade med dessa män i Wolverhampton slog det mig att deras program, infallsvinklar, argumentation och hela världsbild var väldigt lik det man finner i svenska organisationer av samma typ. Jag som själv har svårt för vänster-högerdikotomin, eftersom jag menar att dagens politiska landskap egentligen ser helt annorlunda ut, måste ändå, för begriplighetens skull säga att detta främst gäller organisationer till ”vänster” om Vänsterpartiet, det vill säga partier som hävdar den revolutionära strategins nödvändighet och som tillbakavisar liberala och/eller konservativa inslag i det ideologiska bagaget, och som helt avvisar de ekonomiska förhållanden som kan beskrivas som kapitalistiska.

Att revolutionärerna i Wolverhampton särskilt argumenterade utifrån den svåra ekonomiska krisen i Grekland tydliggörs av resonemanget ”Why should we pay for their crisis?”, där ordet vi symboliserar alla de vanliga medborgare – arbetare eller arbetslösa – som saknar varje form av inflytande på den politik och den praxis som utvecklats inom den politiska eliten och den ekonomiska maktsfären. ”Stop the cuts, fight for every job” uttrycker samma världsbild, där man tycks utgå ifrån att fabriksnedläggningar eller andra sociala förändringar/försämringar sker därför att eliten bestämt att det ska vara så. Hela orsakskedjan hoppas över. Och jag kan inte låta bli att tänka på följetongen Saab i Sverige. Hur skulle en strid för varje jobb ha sett ut, när maffiaskojarna och de snabba klippens män flytt landet och övergivit en bilindustri som förstås inte kan hävda sig i en värld där till exempel de kinesiska jätteföretagen ligger så mycket längre fram för de asiatiska ”marknaderna”.

Ökningen av antalet bilar i den delen av världen innebär inte automatiskt att det skulle gå att tillverka fler i vår del av världen. Därför finns det snart nog inte heller jobb att strida för. I den revolutionära vänsterns historia står de käcka parollerna alltid i motsättning till den verkliga världen, inte minst den värld som bygger på en liten minoritets stora ekonomiska vinster. Inte ens maningen att finansiera pensioner men inte krig tycks uttryckas utifrån denna verklighet. Vi vet varför pensionerna ständigt sjunker. Det är en fasansfull utveckling som drabbar alla oss som arbetat hela vuxenliv utan att göra några klipp.

Men den utvecklingen har ganska lite att göra med de brittiska krigsinsatserna i modern tid. Kanske är jag också orättvis, eftersom jag själv saknar varje illusion om att sådan dikotomi skulle leda framåt, eller ens vara i närheten av en verklig förändring. Det som skett i Europa i mer än 30 års tid är i själva verket en så omfattande förändring av välfärdssystem och ekonomiska framsteg, att nedrustningsprocessen (politiskt, ekonomiskt och civilisatoriskt)  i sig har en inneboende mekanik som låter sig påverkas av allt färre motståndsstrategier. Det innebär inte att vi är inskrivna i ett öde, det innebär däremot att vi alla är brickor i det spel som den politiska och ekonomiska eliten bedriver. En annan tydligt likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ”fascism”. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare allt skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt.

Jag fick också med mig hem en katalog för det arrangemang som går av stapeln i London 5-9 juli 2012, en ”fem dagar lång politisk festival” under rubriken ”Austerity. Resistance. Alternatives. Marxism 2012 ideas to change the world” som i mina öron klingar ungefär som när popstjärnor förr om åren spelade in skivor vars avsikt var just ”change the world.” Om man däremot tittar närmare på arrangemanget så ser man att festivalen rymmer den hårda kärnan av politisk korrekthet i dagens offentlighet, med representanter som Hamas-aktivisten och företrädaren för Respect-partiet, George Golloway, författaren Tariq Ali, den ”egyptiske revolutionäre socialisten” Hossam el-Hamalawy och den palestinske flygplanskaparen och terroristen Leila Khaled, för att nämna några. Under rubriken ”Global Revolt” spelar förstås ”den arabiska våren” en central roll, men den gör det utifrån den mytiska dimension som helt verkar blunda för att utvecklingen i arabvärlden går mot totalitär islamism istället för ens en vagt byggd demokrati. Presidentvalet i Egypten, maj 2012, talar sitt tydliga språk. Det gör också händelseutvecklingen i Libyen och Syrien.

Pia Tafdrup: Salamandersol (Gyldendal, Köpenhamn).

Pia Tafdrup. Foto av Isak Hoffmeyer 2010.

Jag kom hem från England med en känsla av mättnad. Den verklighet som kom emot mig varje dag som en övermäktig våg från Dudley, Wolverhampton, Walsall, Kidderminster, Birmingham – den våg som innehöll alla de uppfordrande frågorna – är så stor och så svårhanterlig att den kräver fysiskt avstånd.

Att skriva om den kräver på samma sätt tid och eftertanke. Jag behövde något helt annat. Inte välling eller vatten. Jag behövde det skrivna, friskt som livet självt. Det man finner i poesin.

Före resan hade jag läst Pia Tafdrups nya diktsamling Salamandersol. Men jag kunde inte skriva om den då. Förlaget hade satt recensionsdatum till 22 maj då jag befann mig på resa. Den 29 maj, på tisdag, fyller Tafdrup 60 år, och den nya diktsamlingen kommer ut med anledning av just den dagen.

Det är en märkligt välorganiserad bok som ger oss just 60 dikter, en för varje år i poetens liv. Tro bara inte att den börjar med joller och slutar med förnumstighet. Rakt tvärtom skriver den sig från den vuxna poetens medvetande ner i de tidigare åldrarna, söker dess symboler och kännetecken, utvecklar det som tidigare var trevande till att bli markörer för både tid och ålder.

Min far ved skrivebordet, jeg ved vinduet,/ hvorfra kølig luft trækker ind./ Sprød knitren skraber/ gennem stuens stilhed,/ når han vender en side i avisen.

Där ser jag en uppväxtmiljö, lika tydlig som bilden av den jag själv bär med mig: far sitter med sitt, jaget betraktar och begrundar det. Men ändå finns där en distans:

Bokens omslag, gjort av Idag Balslev-Olesen, med en målning av Hisao Domoto.

Jeg er der/ og er der ikke. / Sådan er jeg mest til stede, frit-/ svævende, lysvågen

Är det något som gjort starkt intryck på mig i Pia Tafdrups poesi, så är det dialektiken mellan det egna och det främmande, mellan jaget och duet, mellan hemmet och världen. Hon har skildrat det mesta hon sett där bortom haven och murarna utan att för en sekund verka exotiserande eller kolonialiserande. I nya boken kan det vara så här:

Måtte huset fyldt af hviskende minder/altid findes, /de orangestribede katte som  kuglelyn i græsset, hunden/ på jagt i hver en drøm/ - sådan tænker den ene del af hjernen,/ den anden har for længst/ sendt flyttebilen af sted/ til Rosenvængets Sideallé

Här kretsar avresa och ankomst kring den egna danska adressen. En resa i ord och verklighet. Och när den går längre noteras det så här:

Jeg lever i det ubeskyttede,/ har ikke nøgler til andre rum./ Mit bryst løfter och sænker sig, jeg indånder/ duften af en anden krop, omfavnes af den/ hjerte mod hjerte, / uden at gå til grunde/ under en himmel udvidet af farverne i et skrig.

Är man här oförmögen att se diktarens sätt att leva och äta världen, måste man söka konkretion någon annanstans. Varje år av livet jag själv levt har varit av den sorten, därför känner jag så väl igen mig i Tafdrups färgkarta. Och jag känner igen mig i just den dikten, som heter Nyt atlas, för att den börjar med dessa ord:


Jeg kender mit land, dets snefald og regnskyl,/ dets gråhvide himmel, lugten/ af en nylig vendt plovfure og træerne,/ når de oplyses af sol, / men øjet fanger også fjerne krige/ i dets sorte midte,/ øret lytter til frygtens accent, /ens på alle sprog

Ändå finns det i denna poesi, så präglad av världens tumult och lidande, en försonlighet och en tröst som gör den alldeles unik. I den sista dikten skriver Tafdrup om sju klänningar, som sys för ”synligheden”och dikten avslutas med orden:

Jeg syr på kjolen, som kan bæres/ trygt af den, der kender håbet,/ vævet ind er venners latter,/ stille glædestårer, lysten/ til at vågne op på trods/ af liv, som katastrofen tog/ - den reflekterer solens stråler

Salamandersol utgör tillsammans med Hvalerne i Paris, Tarkovskijs heste och Trækfuglens kompas en sammanhängande kvartett.

Wales, en minnesbild

När man reser runt, främst intresserad av sin samtid, glömmer man bort allt det som kommer av sig självt, det som reflekterar ett folks och en nations historia. I Wales verkade man - förstås - särskilt måna om att vårda sin historia. Uppe på en höjderna i Aberystwyth, alldeles vid Atlanten, hade den stora borgen en gång stått. På kommunens hemsida, som länken går till, kan man bland annat läsa: 

"Long before the Normans began their castle-building program, Iron Age settlers used the hilltop called Pen Dinas to build a huge fortification, which still dominates the skyline as you approach Aberystwyth from the south and reminds us of the skills of its ancient builders." 

Det var en märklig känsla att stå där inför ett så omfattande tidsspann, och samtidigt, om jag såg åt andra hållet, betrakta det stora minnesmärket över stadens stupade i kriget mot nazismen. Att vårda sin historia, att göra den ständigt närvarande. En påminnelse på resan, nästan varje dag.

Märkvärdiga dagar.

Elva dagar tog det. Klockan sex i morse steg jag upp, vandrade genom centrum i Birmingham och satte mig på tåget till flygplatsen. Några timmars väntan där och sedan två timmar i luften. Dryga timmen på Kastrup avlöstes av en smärtfri och skön tågresa till Kristianstad där sista taxin på plats blev vår. Ack, efter så märkvärdiga dagar i West Midlands och i Wales, är det en lättnad att kunna glo ut över de skånska fälten igen. Jag ska glo mig mätt några dagar och fira min näst yngsta dotter som fyller trettio, sedan börjar en intensiv period av skrivande. Jag har dessutom några kilo Birmingham-litteratur med mig hem som ska läsas och sammansmältas med det på platsen erfarna. Tack alla ni som skickat mail och uppmuntran. Nu är det dags för en liten whisky från Wales - första gången, och därför spännande.

Walsall, sista stadsturen.

Walsalls centrum.

Halva dagen i Walsall, sista stadsturen på resan och det var precis som jag mindes det: gågator, folkvimmel, en bra pub, Jehovas vittnen delar ut Vakttornet medan niqab-damerna drar förbli. Ett nytt vackert konstmuseum och hela skolklasser på besök.

New Art Gallery Walsall.

Sommarvärme och glädje, en lyckad resa går mot sitt slut, bagaget är fullt av material i tryckt form, mycket att läsa, mycket att summera. En enda intervju återstår. Fredag klockan 10.30 brittisk tid lyfter planet till Köpenhamn. Sedan väntar den värsta biten, med Skånetrafikens numera ökända Öresundståg. Man får be en stilla bön och hoppas att de imorgon tar sig ända fram.

Skolklass på väg ut från konstmuseet.

Härmed har jag sedan den 15 maj täckt in stora delar av Black Country och besökt såväl städer som mindre samhällen. Det mesta har tett sig synnerligen svåröverskådligt, men det kommer att klarna då den senaste folkräkningen från 2011 publiceras i juli. En enda ort har tett sig vara totalt icke-brittisk och det är Sparkhill. Annars har det varit påtagligt hur blandad befolkningen är. Här finns bokstavligt talat tempel för alla slags religioner och folk. Mitt specialintresse kommer jag att redovisa utförligt i den färdiga boken, och det är just det - islam och islamism - som kommer att klargöras utifrån hårda fakta. Idag mötte jag bara en handfull heltäckta kvinnor. Hur många de verkligen är kan förstås ingen svara på. Men de finns framför allt i de segregerade och gettoiserade områdena. Inne i stadskärnorna får man istället intrycket av stora variationer, och det kan varken den ena eller andra predikanten eller propagandisten längst gatorna ändra på. Av erfarenhet vet jag däremot att verklig klarhet bara kan uppnås med avstånd i både tid och rum.

Uppdatering: eftersom Jerome K. Jerome är född i Walsall fann jag det självklart att en pil i centrum pekade mot det museum som ägnats honom. Men jag hittade det inte. På direkt fråga svarade en man inne på konstmuseet att det var många år sedan det stängdes. Kanske finns förklaringen här. 

En av de niqabklädda i dagens sommarhetta i Walsall.

Dialog eller monolog?

Nej, jag vet inte vem han är, men han sitter där, dygnet runt som framskrapad ur koppar, runt honom ser jag slagorden om fria val och demokratiska principer, han är namnlös men en del av det Bingham jag blivit vän med. Kanske är det just namnlösheten som är poängen med hans närvaro. Ingen är mer värd än någon annan. Jag bekänner mig till den tanken.

Jag går upp och ner längs New Street, det är en osannolikt vacker sommarkväll, mer än tjugo grader och människor sitter på pubarnas uteplatser, på caféer och andra ställen som har stolar för sommarnatten. Plötsligt rusar en mycket stor råtta tvärs över trottoaren. Den är större än någon jag tidigare sett i mitt liv. De som befinner sig närmast mig är två afrikanska kvinnor, de hejdar sig i steget och backar när de ser råttan och jag tycker det är ett utmärkt tillfälle att inleda ett samtal. Icke. Inte en chans. De fnyser åt mig, och går åt ett annat håll. När jag når Tescos butik står han där igen, den olidligt smutsige som tigger. Jag går fram, tilltalar honom med Sir och ger honom ett antal pund. OK säger han och ger sig iväg. Mötena på New Street är så olika, inte ett enda är förutsägbart men de äger rum varje förmiddag, varje eftermiddag, varje kväll som går mot natt. Imorgon är det sista heldagen i Bingham. Tanken är att ta sig till Walsall. Vi får se vad solen säger och vad magen låter kurra om. Resten är tystnad, för på fredag flyger jag tillbaka till det skånska landskap som skänker mig stillhet och frid året runt.

Kidderminster i solljus. Dalrymples klarhet.

Ja, så kom jag till Kidderminster, hettan var svår att uthärda. Inte blev det bättre av stadens fula centrum där man verkade ha samlat all misslyckad arkitektur från 1960-talet. Dessförinnan hade vi bytt buss i Stourbridge efter en timmes resa från B-ham. Stadens symbol, glasblåsaren, stod vacker utanför den stora busstationen.

Tillbaka i B-ham blev det bokhandeln och sedan en stunds vila på café med två av Theodore Dalrymples böcker: Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline och Spoilt Rotten: The Toxic Cult of Sentimentality.

 Och medan jag är här i hans stad, är han själv i Köpenhamn. Lars Hedegaard har intervjuat honom och Steen på Snaphanen fotograferat.

Detta säger han om det land jag just nu befinner mig i: "Som Dalrymple ser det, har eliten forrådt det folk, den skulle være elite for. 'For tre dage siden bragte avisen The Guardian, der læses af elitens elite, en artikel af en pige, der skrev om drukkenskab i det offentlige rum. Det så hun åbenbart ikke som noget problem. Tvært imod mente hun, at det må være enhver piges umistelige ret at være 'shit-faced drunk'. 'Shit-faced' var det ord, hun brugte i den fine avis.Når et medlem af eliten kan udtrykke sig på den måde, er det så underligt, at folk følger opfordringen?Hvis man siger til dem, at de skal lade være, vil de svare: Hvad rager det dig."

Lars Hedegaard till vänster intervjuar Theodore Dalrymple.

Theodore Dalrymple levner ikke England mange chancer. 'Jeg er yderst pessimistisk, når det gælder mit lands fremtid. Det skal man nok være englænder for at kunne sætte sig ind i. Den engelske befolknings opførsel er værre end i alle andre europæiske lande. Det samme gælder landets sociale og økonomiske situation, selv om det ikke just fremgår af medierne."

Eftermiddag och kväll bland Brummies.

Här finns något för alla behov: ballonger eller frälsning. New Street är ett myller.

Eftermiddagen i Birminghams centrum och kvällen i kanaldistriktet blev precis som de skulle: först mycket varma och sedan behagliga, runt dryga tjugo grader, vid vatten med vänliga människor och en paj på oxkött. Avslutning på The Shakespeare med en dubbel Irish Coffee och sedan bara en försiktig blick från vår takterrass, som jag tvingades fly för svindeln.

Från takterrassen på Bennetts Hill i kväll.

Nu går luftkonditioneringarna för fullt, det låter som det blåser på bakgården, kvällen går mot natt och tidig sömn. I morgon bitti blir det resa av igen, nu med buss, till Kidderminster, staden jag hittills inte fått med i mina Black Country-resor. Där föddes Mike Sanchez som jag upptäckte tack vare Bill Wyman och hans fantastiska band Bill Wyman's Rhythm Kings.

Jag reser inte för att lyssna till musik. Men visst sved det när vi tog genvägen inom Symphony Hall ikväll och förstod att alla människorna var där för att lyssna till The Waterboys. Biljetterna var slut sedan länge, så det var bara att fortsätta gå.

Kanaldistriktet fullt av ätande, drickande och flanerande människor ikväll.

Nej, jag reser inte för musiken, men jag är glad att kunna se rötterna, veta hur de präglat och danat människor här i Black Country. Kidderminster är ju en gammal arbetarstad, där lokaltidningen än idag bär namn efter en viktig detalj i väverierna, The Shuttle.

Nå, sängdags, ny rapport sent imorgon eftermiddag. Men betrakta för guds skull inte dessa rapporter som annat än flyktiga vykort. De verkliga texterna föds först efter hemkomsten.

(Förklaring om brummies!)

Pakistan.

Just tillbaka på Bennetts Hill efter en dagsutflykt till Pakistan. Det är inte menat som ett skämt. I den stadsdel jag vistats, Sparkhill, är allt pakistanskt (eller av annat asiatiskt ursprung). De engelska kvinnor man möter där är konvertiter, blekgråa bakom slöjor eller niqab. Jag vandrade första delen utan att ens våga röra kameran. Efter fika på en gräsmatta där ekorrarna kom i grupp och tiggde började jag fotografera i smyg. 

 

Inne i RAI Supermarkets på Stratford Road handlade jag läsk, bröd, ost och Tayyabah Almond Naan Khatai, och det visade sig vara fantastiskt goda kakor, både för människor och ekorrar. Om jag bara berättar om människorna här, miljöerna och språken kan jag misstänkliggöras. Men sanningen är den att jag inte hörde någon tala engelska. De verkligt instoppade kvinnorna var fler än de enkelt beslöjade. En riktig pub fanns inte att uppbringa (endast The Bear som syns på översta bilden, det var en pissluktande och skitig lokal där fem alkisar hängde och de serverade, tack och lov, ingen mat så vi vände i dörren). Butikerna gjorde reklam för halalkött och juridisk hjälp enligt islams principer (en shariadomstol kanske i sikte?). Det som förvånade mig inne i RAI var att de sålde vin och andra alkoholdrycker.

Midland Halal

Jag kunde ha fortsatt resa en halvtimme till och kommit till Solihull. Inte en chans idag, det är het sommar och bussarna är olidliga att sitta på, även när man har ljusa byxor och en ljus sommarskjorta.

Länken ovan går till en text från 1996. Det har naturligtvis hänt väldigt mycket sedan dess. Till exempel har somaliska immigranter börjat etablera sig i området.

Man är ju inte beredd...

Efter en grekisk helkväll med både Retsina och Ouzo och en utsökt måltid med havets läckerheter går man till sängs vid Atlantkusten. Så vaknar man, drar upp fönstret och kikar ut. Är detta lugna, spegelblanka vatten Atlanten? Det är det. Jag vaknar i Aberystwyth i Wales. Det går inte att förklara varför det uppstår kärlek. Men på samma sätt som jag föll för Benghazi, Tel Aviv, Cascais och Nice faller jag för denna stad där människor talar ett helt obegripligt språk. Tack och lov är alla skyltar tvåspråkiga så att engelskan vägleder. Att jag faller beror på kustpromenaden, den som de fem städerna har gemensamt.

Berget reser sig mäktigt och starkt. Jag avstod bergbanan till toppen. Jag nöjer mig med ett blicka uppåt och har en sällsynt förmåga att först upptäcka varningsskyltarna

Jag reser gärna tillbaka dit. Det är något av det vackraste jag sett. Småstadsvardag i centrum, äldre damer som talar med ord jag aldrig hört, men som nickar medhåll (de måste alltså förstå!) och caféer där jag sitter tidlöst hopsjunken över det ena och det andra.

Och så förstås monumenten, de som reser sig mot glömskans makt. Det här, mycket stora, står vid borgruinen alldeles vid havet och det påminner med namns nämnande om de unga män och kvinnor som stupade i kampen mot nazismen. De var från Aberystwyth. Jag läser deras namn, ser hur korta deras liv blev. Jag är tacksam för det de gjorde. De förstod (kanske) att priset för friheten kan bli det högsta och allra mest smärtsamma. Förstår vi det idag? Jag tvivlar (men vet att vi är så olika, vi frihetsälskare).

Men när tåget stannar i Birmingham och jag kånkat väskan uppför Bennetts Hill känns det, märkligt nog redan, som att komma hem. Jag tar ett djupt andetag, öppnar det kalla vita vinet och sätter mig att ladda ner bilderna. Det sista som kommer för min inre syn är ett lokaltåg i Wales. Hann fästa dess namn på bild:

Och då återstår förstås bara den viktigaste sången