Viktigt meddelande

Jag vill be alla mina läsare om ursäkt. När jag haft förhandsgranskning av kommentarer har jag gjort en stor miss, så att jag inte sett dem. Först idag upptäckte jag en stor mängd kommentarer skrivna under hela augusti månad. De är nu införda. Och kommentarfunktionen är öppen igen.

Vacker eid al-fitr i Köpenhamn.

Poliser vid moskén där man avlossade skotten. Foto från Politiken.

Idag avslutas den muslimska fastemånaden ramadan. I Köpenhamn manifesterar "fredens och kärlekens religion" sig med dödsskjutningar vid en moské. Offret för beskjutningen idag är, som det brukar heta, "känd av polisen" och här finns en bakgrund om hans egen kriminalitet.

Svensk press rapporterar med sedvanlig blyghet. Men Svenskan utgör ett undantag som citerar polisinspektör Lau Thygesen vid Köpenhamnspolisen. Vi får på det sättet veta att det handlar om en så kallad "intern uppgörelse" i den pakistanska gruppen i Köpenhamn.

DN försöker kringgå fakta, men säger i alla fall att de citerar samma polis, verksam vid "Köpenhamnspolisens enhet för gängkriminalitet."

Om inte annat måste man i dessa tider lära sig att avkoda det outsagda och läsa mellan raderna. Vad män "klädda i vitt" är för några förstår man av en sådan avkodning.

*

Och i Syrien använder regimen samma högtid för att mörda ännu fler: "Syrian security forces have shot dead at least seven protesters on the first day of the Muslim Eid al-Fitr holiday, activists say."

Om anonymiteten på nätet.

Ingen har väl missat det faktum att flera dagstidningar nu inför förhandsgranskning eller helt tar bort kommentarfunktionerna. Det är inte heller några oväntade åtgärder. Ändå måste jag säga att det är fel väg. Den leder tillbaka till den strömlinjeformade (nät-)press som vi alltför länge sett. Insändarsidorna i de tryckta upplagorna har varit den enda bakgård där läsarna kunnat skenfäktas. Därför blev möjligheten till nätkommentarer en ny och viktig källa för diskussion och debatt.

Man hade kunnat lösa det på ett mycket bättre sätt.

Om press, hemsidor och bloggar hade infört ett tvång på registrering (t.ex. i form av verifierbar e-postadress) hade den anonyma pöbeln tvingats ta ställning: antingen ryter man i eget namn eller så håller man tyst. Man upphör då att tillhöra en namnlös pöbel och blir en medborgare som talar i egen rätt.

Anonymitetens baksidor har jag själv under åren av bloggande blivit bekant med. Jag har från och till krävt att kommentatorerna uppger sina namn. Och jag vidhåller att det är rimligt, inte minst för att jag själv uppträder med eget namn i alla sammanhang. Alla vet vem som driver denna blogg.

Också dialoger som påbörjats på nätet eller kanske endast finns där, bör ske med namn och klar identitet. I den skuggvärld där vi gömmer oss bakom påhittade signaturer kan aldrig ett riktigt förtroende uppnås. Den lilla krets människor jag samtalar med utanför bloggen är för mig kända med sina namn och identiteter. Annat är inte möjligt.

Jag vill med detta uttryckta en förhoppning om att dagspressen återställer sina kommentarsfunktioner, men utifrån det självklara kravet att varje debattör undertecknar sina ord och tankar med eget namn.

Vilse i den skånska pannkakan.

Den fule - så heter han i folkmun därför att näsan är deformerad av alla slagsmål - var idag så full att han var tvungen kasta sin cykel in bland oss som väntade på bussen.

Somalierna sa ingenting, de stod i kö med tälten täckta huvudena. De sa inte ens någonting till varandra. De hukade med sina frikort i händerna.

Irakierna räknade på radbanden, det regnade över deras skägg, vätan fastnade i små pärlband. Irakiernas arabiska ekade mellan husen och jag hade ingen aning om var i världen jag befann mig.

Jag gömde glasflaskan i den svarta väskan. Inget nytt månadskort fick jag, därför att kön till kassan var längre än själva kön till högskolan.

Hade jag ett partikort? Alls icke. Ingen annan sa något. Jag var den enda som tänkte högt när jag muttrade läpparna våta. Inget lypsyl i världen hade hjälpt mot denna hemlöshet.

Allt jag ville var hem. Jag såg rummet som en hägring. Det var så obehagligt nordiskt att de rättrogna kallade in diskriminerings-ombudsmannen (eller kvinnan) - deras uppdrag var att piska mig till folkhemsvänlighet. Jag kände inte ens hästmanen mot huden. Jag var oberörbar.

Hemma ville jag bara nattvila. Allt annat var en överflödsflod.

Det man älskar...

Botho Strauss skriver i Kopistens misstag:

"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."

Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Foto, Birminghams kanaldistrikt, TN.

I hörnet står hon, människan...

I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets mening ligger förborgad i möjligheten till flykt.

Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.

I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.

Höst. Skörd. Sjön.

De skånska fälten är snart svarta. Betupptagningsmaskinerna kör nu och skördar det som finns kvar. När jag känner doften av våt jord och nyskördade betor minns jag min ungdoms arbete i betkampanjen.

Jag hade förmånen att få vara med i den på Köpingebro sockerbruk öster om Ystad, och inomhus i Arlövs sockerbruk utanför Malmö ett annat år. Tre månader av intensivt, hårt och vått arbete som skapade en särskild stämning av samhörighet mellan bönderna, lastbilschaufförerna och arbetarna på bruket.

Igår färdades jag utmed dessa fält och nådde så småningom fram till de djupa bok- och granskogarna mellan Rickarum och Häglinge, fram till Bosarpasjön där A. var simlärare i sin ungdom. När vi körde på den 7 km. långa vägen mellan Häglinge och sjön fick jag veta att det var där, backe upp och backe ner, som hon och hennes vänner som barn cyklade för att bada.

Jag lät mig själv falla och blev en del av skogens tystnad och mörker. Medan timmarna gick upplöstes jag av det som saknar tid. Tystnaden bröts bara av susandet i de ännu nästan helt gröna bokarna.

Medan en helt annan värld rasar runt mig kunde jag befria mig från tvånget att vara en modern och rationell människa. Jag vandrade planlöst, fram och tillbaka, tills vätan och blåsten fått kroppen under läderjackan att stelna i en kall gest.

PS: Betskörden börjar i oktober. Foto vid Bosarpasjön av A.N.

Att höra hemma.

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser.

Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört: hur min farfar som barn talade danska med sin mamma i Köpenhamn, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Foto: Ulrika W.

Curzio Malaparte i sängen, och i den fasansfulla boken.

Jag har brottats med Curzio Malapartes unika krigskrönika Kaputt. Men jag har också brottats med översättningen. Malapartes text är späckad av franskspråkig dialog, och först när jag läst ut boken ser jag att det sist i boken finns en lista med översättningar av all denna dialog.

Ämnena i Malapartes bok har jag studerat allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser.

Ändå är det kapitlen om förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den.

Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade". De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde

Janet Frame. Ledan, flyktimpulsen och konsumtionen.

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

Libyenrapporternas yra höns - och ett lite seriösare alternativ.

Medan en tidning varnar för en smutsig (radioaktiv) bomb berättar en annan att Kaddafi promenerar omkring i Tripoli. En tredje tidning publicerar en ledare som ropar högt om demokrati och frihet, och en fjärde försöker få oss att tro att "revolutionen" är "arbetarklassens och hemmafruarnas". Det är ingen hejd på spekulationerna. Men om man nöjer sig med Andreas Malms revolutions-eufori eller den svenska liberalismens högtidsord så får man vad man efterfrågar. I DN har man redan börjat resonera om vem som blir landets nya ledare.

Får jag föreslå ett seriöst alternativ? Läs i så fall denna rapport.

LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE. Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict, så heter rapporten som finns att läsa på engelska.

Den kom i maj 2011 men tecknar en bakgrund och analyserar ett skeende som man måste försöka förstå på djupet, också nu när allt står och väger i Tripoli. Det räcker inte med Jan Hjärpes försäkran om att klanerna spelat ut sin roll i Libyen eller brittiska och amerikanska högtidstal om rebellarméns demokratiska avsikter.

I vanlig ordning är västerländsk press präglad av den lättja och okunskap som tycks vara ryggmärgsjournalistikens främsta signum. Varför berättar ingen att rebellerna och det styrande rådet i Benghazi i sitt förslag till ny konstitution säger att landet ska regeras utifrån Koranen och Sharia-lagarna? Varför står västjournalisterna i skottsäkra västar och jublar, som okunniga, yra höns, utan förmåga att ställa en enda kritisk fråga eller granska en enda oklar aspekt av skeendet? Lättjan och okunskapen styr det mesta av "det fria ordet". Den som riskerar lite mer hittar inte ens fram till tryckpressarna.

Här finns länkar till tidigare texter i bloggen om Kaddafi och Libyen.

Avhopp. Avveckling. Flykt.

Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:

”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra. Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.”

Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande ”platser” som kulturjournalist och kritiker. Allteftersom jag utvecklats (avvecklats) och förändrats (förtärts) har dessa platser tyckts mig otillräckliga, ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna kvar, argumentera för förändring.

Brodsky igen: ”Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.”

Vad har globaliserats? I ljuset av Libyenkriget läser jag Bauman.

Det finns mycket man skulle vilja sätta fingret på medan det libyska krigsskådespelet pågår. Våra medier talar om demokrati och frihet. De sänder ut varje falskt meddelande som vore det sant. Av Kaddafis söner sades igår tre vara gripna. I natt talade dock krigarsonen själv - en av de tre som sades vara gripna - med den internationella pressen. Tills vi vet mer tänker jag tiga. Å andra sidan har jag skrivit mycket här i bloggen om landet och Kaddafi.

Men jag vill gärna rekommendera läsning ur Dagens Nyheter, där Maciej Zaremba samtalar med Zygmunt Bauman. En skarpare blick på moderniteten och "demokratin" får man leta efter. Hela samtalet finns här. Men låt mig bjuda på ett smakprov:

"Skilsmässan mellan politiken och makten är orsaken till allt ont i världen.

– Vad har globaliserats? Finansmarknaden, handeln, smugglingen av människor, knark och vapen samt terrorismen. Alla har det gemensamt att de ignorerar gränser och lokala lagar. Men de politiska verktyg med vars hjälp de kunde stävjas finns inte. Vi har inga politiska instrument i global skala. Inga som helst."

Jordbruk. Ordbruk.

I dikten Verskonsten jämför Eugénio de Andrade odlandet med diktandet. Kvinnan han ser, kålodlaren, vattnar fyra eller fem rader med säker hand. Hon är förtrogen med jorden och visar en hjärtats omsorg. "Hela vetenskapen finns här" säger han och avslutar: "Så görs dikten."

Den gångna sommaren har jag besökt gårdsbutiken nere i kyrkbyn minst två gånger i veckan för att köpa de grönsaker jag behövt. Frun i huset har med sorg i stämman berättat om hur nära det varit att hela potatisskörden ruttnat bort. Regnen har inte ens avlöst varandra, de har pågått konstant. Jag tänker på henne när jag läser Andrades dikt, och när jag idag besöker henne ska jag försäkra mig om utfallet. Både maten och dikten kräver "en hjärtats omsorg".

Foto: T. Nydahl (tagen i juni).

Gloendet och vardagen.

Den gångna sommaren har jag tillämpar det fridfulla, obundna gloendet. Med hjälp av ett sommarkort hos Skånetrafiken har jag kunnat ta mig nästan var som helst med buss (och endast i två undantagsfall med tåg). Jag har stått i hamnen vid glasskiosken i Simrishamn, vid grekiska restaurangen på Södertull i Malmö där kanalen flyter förbi, i Tosteberga och andra små hamnar, i Äspet, Täppet och Åhus, i Olseröd och på torgen i Hörby, Lund, Hässleholm, Malmö och andra platser - bara för att glo. Avstickarna har gått österut till de fina gamla fiskelägena Hällevik och Nogersund i Blekinge eller till den mörkare skogen i Småland.

Att stå eller sitta avsiktslöst är den närmaste vägen till inre frid. På sin höjd har jag haft någon läsning med mig, för det mesta inte. I axelväskan har jag haft anteckningsblock, penna, insulinspruta, plånbok och en kamera. I olika kortärmade skjortor och med detta lätta bagage har jag åkt runt i akt och mening att göra ingenting. Det har blivit några goda måltider och till och med ett grekiskt Retsinavin eller en kall brittisk starköl på Bishops Arms, men annars mest en kopp kaffe och en fralla.

Nu är det vardag runt mig på nytt. Människor i vuxenvärlden återgår till sina jobb. Barnbarnen börjar skolan eller tar sig till andra dagsysslor. Runt mig viner en mild tidig höstvind, björkarna vid mitt fönster fäller alltfler gula blad och i gårdsbutiken kunde jag idag köpa både potatis och morötter, fulla av den jord de just plockats ur. Hösten kommer sakta och jag välkomnar den. Gloendet kanske inte präglar höstvardagen så som det gör på sommaren. Nu väntar istället långa läskvällar och bra filmer. Redan ikväll börjar jag med Carl-Göran Heidegrens bok om Ernst och Friedrich Georg Jünger.

Bilden togs igår vid Lillö borgruin, Kristianstads vattenrike. Foto: A. Nydahl.

Vattenriket. Rädslan.

Igår vandrade jag i Kristianstads vattenrike. Stadens centrum syns men det är som att vara i en annan värld, där små rörelser i vattnet genast hörs i den stora tystnaden. Över mig endast fåglarna med sin sång. Människor på vandring möter varandra med en vänlig hälsning. Man står stilla och vilar i det man ser.

Så, när paradiset var som närmast händer något kusligt. Rädslan fångar mig och jag inser att det är bråttom att ta sig därifrån.

Resten av söndagen präglades av det inträffade. Det är sällan man behöver bli fysiskt rädd, men igår var jag det. Rejält rädd, så att jag också vaknade mitt i natten med skräcken i drömmarna. Idag läste jag lokaltidningen noga på nätet för att se om andra människor råkat ut för detsamma. Men inte ett ord. Vattenriket är en ensam och omfattande plats. Plötsligt insåg jag hur stor den är, när jag behövde fly därifrån.

Foto: A. Nydahl. Klicka på bilderna för helskärmsformat.

Lennart Sjögren: Den stora munnen (Bonniers)

I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgänglighete

Lennart Sjögrens nya bok, Den stora munnen, är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen.

”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?

”Hos de mycket gamla/ samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om” heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare. Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.

Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:

”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”

Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.

Fredag. Tystnad.

Taga sina behov på allvar! Icke som tillfälliga depressioner, modlösheter, hvilka man för stunden hjälpligt bedövar, utan såsom den en gång för alla givna situationen, hvilken man endast genom att oavbrutet affordra sig det bästa kan bära.

*

Dagens viktigaste är respekt för dagen. Allt ordnar, jämnar och understödjer respekten.

*

Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation.Ensamhet förpliktar.

Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken.
Foto: A. Nydahl

Torsdag. Tystnad.

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -

(…)

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt

Les Murray ur dikten Demonstration i Dikter från den efterblivna landsbygden (översättning av Claeson, Ellerström, Svensson).

Foto: A. Nydahl

Onsdag. Tystnad.

Vi måste lyssna, lyssna, lyssna.
Trötta källor andas under vattnet.
Klockan fyra på morgonen
ritar en sista ensam blixt
i hast någonting över himlen.

Adam Zagajewski, ur dikten Sista åskvädret, i samlingen Törst (översättning Anders Bodegård)

Foto: A. Nydahl

Tisdag. Tystnad.

Jag ville inte mer. Men jag såg mer:
på marken ligger fågelboet krossat
och myrorna kryper över den döda ungen.

Allt hör till mig, sa ögonblicket. Allt.

Solveig von Schoultz, ur dikten Jag är här, i Samtal med en fjäril.
Foto: A. Nydahl.

Litteraturen på nytt.

När man uppnår överdosen av det mediala flödet måste man gå tillbaka till litteraturen. Inte till "höstens böcker" eller något sådant utan till den verkliga litteraturen. Idag börjar jag på nytt med Gottfried Benns Dikter & Breviarium (Norstedts förlag 1995) ett urval gjort och översatt av Peter Handberg. Och jag går direkt till den andra avdelningen, Breviarium. Några smakbitar som kan motivera det:

"Konst är en angelägenhet för femtio personer, av dessa är trettio inte normala. Det som stora förlag förlägger är inte konst utan arbeten av folk som gör litterär rättvisa åt sin medelmåttighet."

"Blott den som i varje ögonblick ser klorna, hackorna och de rostiga spikarna, med vilka livet sliter oss i stycken, har tagit detta liv till sig och står det nära och kan leva."

"Konst blir inte djupare om den bekräftas av historien, idéerna inte renare om de sammanfaller med verkligheten."

"Massan går under i detonationer; en hertigsläkt lever vidare som namnet på en sås..."

"Ju äldre jag blir desto gåtfullare tycks det mig vad människan egentligen är som ett rent zoologiskt fenomen. Hon är inte något djur, men det hon är, är något så kusligt och bakslugt att jag under en hel dag ofta inte kan se in i ett ansikte."

Foto: A. Nydahl

Ökenromantik och beröringsskräck.

1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?

Paul Bowles är bara en av många som infiltrerat oss med sina giftigt sentimentala och förkrossande romantiska berättelser. Den nordafrikanska arabvärlden finns där alltid som romantik (nedåtgående sol, erotik i tälten) och hot (krigare på vita hästar).

Jag vet att det är hotet som borde väcka mest intresse. Ändå tycks västerlänningen i gemen helt omedveten om det hot som politisk islam utgör. Inte nämna, inte citera, inte tala om de tänkare som för länge sedan yppat sin oro över framtiden, framför allt inte låtsas som om det fanns en giltighet i deras oro.

Döp hellre den medvetne till sjukling (sjukdomen heter islamofobi), få honom eller henne att se ut som en människa redo för tvångströjan och stora sprutan med lugnande preparat. Lev kvar i illusionen, bli precis som Bowles i den skräckfyllda romantiken inför islam.

Islamism och västerländsk nivellering tycks passa utmärkt ihop. Fördumningen och tomheten i shoppingkulturen har på samma sätt en förödande effekt, den försänker i ett tillstånd av fågelöppna munnar och hjärndöda reaktioner. Varje pöbel har i sitt omedvetna liv också en dörr öppen för de nya, starka härskarna.

Beröringsskräcken visar sig vid varje dramatiskt skeende, oavsett om vi har att göra med en galen massmördare i Norge eller en plundrande och våldsam mobb i England. Citera ingen som kan ha sagt något intressant, låtsas hellre att du inget anar eller vet.

Möte med hösten.

Vid Östersjön mötte jag hösten idag. Som jag stod spejande ut över vattnet kom en ganska tät dimma med duggregn allt närmare land. Plötsligt övergick den i kastvindar och regn.

I hamnen höll tre män på att ta upp båtarna, en kanin dök ner i sin håla just när jag vände och gick åt det hållet.

De sista fyra husbilarna blev bara tre, två kvinnor och en man skrattade och sa: "Vi hade i alla fall tur med vädret".

I regnet började kavajen lukta som det våta yllet i en Lars Gustafsson-roman och jag återvände hem. Kanske kan Tosteberga hamn inte bara bjuda på frihet från panik, utan också en lång höst av stilla kaffestunder med bara måsar och skarvar som sällskap.

Väl hemma i värmen började jag läsa.

"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet." Jag begrundar orden när barnbarnen åter börjar skola och dagis och de få människor som finns i min närhet återgår till arbete och vardag.

Foto: A. Nydahl

Stadens historia.

I förra numret av TLS läste jag en intressant recension av Anson Rabinbach om Leif Jerrams bok Streetlife. The untold story of Europe’s twentieth century:

"In 1934, Martin Heidegger wrote a famous essay explaining why he had refused an invitation to teach in Berlin. “Why I Still Remain in the Provinces” was an anti-urban philippic, warning that cities exposed thinkers to what he called “destructive error”. But when the wise philosopher listened to the local peasants and to “what the mountains, and the forest and the farmlands were saying”, he was reassured. Heidegger was by no means the only twentieth-century intellectual to subscribe to an inexhaustible liturgy of anxieties about modernity and the perils of city life. By contrast, Leif Jerram’s Streetlife might have been entitled, “Why we still remain in cities”. It offers an unromanticized, sweeping and informed cultural history of European cities in the long twentieth century. It does not understate alienation, poverty, violence and racial strife, but it pays a good deal of attention to how neighbourhoods, factories, sports teams, clubs, dance halls and bars provided camaraderie and cohesion unique to urban life"

Hela texten kan du läsa här.

Mobben och obildningen.

Om mobben i England skriver Johan Hakelius i Aftonbladet:

”Det haltade redan från början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, var karriärgangster. Att bli skjuten av polisen var en kalkylerad yrkesrisk. En tråkig historia, men som en klok man en gång påpekade: ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd”. Och nu dyker miljonärsdöttrarna, förskollärarna och operavaktmästarna upp i rättssalen. Klasskamp?

Det plundrarna, misshandlarna och mord-brännarna har gemensamt är kanske inte att de är fattiga, förtryckta och drabbade av nedskärningar. Kanske är en del av dem fattiga, andra rika, en del svarta, andra vita, en del hunsade, andra översittare, en del arbetslösa, andra inte. Det de har
gemensamt kanske spänner över politiskt fiffiga gränser: att de skiter i det mesta utom sig själva. Att de såg en chans och tog den. En trivial egoistisk twittermobb.”

Och om den politiska klassens brist på bildning skriver Gunilla Brodrej i Expressen:

” Det framkom nämligen att statsministerns sommarläsning bestått av fyra deckare, samtliga författade av Camilla Läckberg. Man kan tänka sig tre olika förklaringar till varför Reinfeldt deklarerade detta:

1) Han har ingen bildning. Han älskar dem.
2) Han har bildning och kan bättre, men slöläser för att markera avstånd från de kulturkonservativa gammelmoderaterna. Han fiskar alltså röster med en populistisk agenda som liknar Hägglunds två år gamla köksbordsreferens.
3) Han lever som han lär: Den som säljer mest är bäst.”

Vantrivseln och det totalitära.

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig i öknen går till källan. Men även om en människas livstid är kort kan den räcka för en omvärdering.

Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor.

Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.

Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

De defekta konsumenternas upplopp.

"Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" säger Zygmunt Bauman idag.

"Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor. Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension. Stormarknaderna, som George Ritzer som bekant uttryckte det, är våra tempel; och så kan jag tillägga att inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder."

Läs hela hans artikel här.

Camus om ensamheten.

I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:

"Egendomligt: oförmögen att vara ensam, oförmögen att inte vara det. Man accepterar bägge. Bägge befrämjar."

I maj:

"Att skriva är att avstå. Konsten kräver att man ger upp vissa saker."

I juni:

"Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet."

Och slutligen i september:

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en."

I ensamheten längtar vi alltså efter gemenskapen. När vi befinner oss i den är smärtan och längtan tillbaka till det solitära nästan olidlig. I skrivandet kan vi avstå från gemenskapen, och då gör vi det medvetet, som att flytta själva kroppen ett steg bort. In i tystnaden. Alla begär är borta, både de materiella och de andliga. I detta befriade tillstånd föds det vi vill foga till våra liv. Camus visste i unga år mycket om det.

Några ansikten ur mobben.

Laura Johnson

Nej, hon är inte representativ (vem av oss är det?), men hon stod inför skranket igår, för sitt deltagande i mobbens plundringar. Själv hade hon stulit elektronik för femtusen pund. Hennes namn är Laura Johnson och hon är miljonärdotter. Nu har hon fått fotboja och väntar rättegång.

Nå, jag skrev igår om Canettis Massa och makt. När jag läser om miljonärsdottern tänker jag att teorin om massan nog ändå är riktigare än de ryggmärgsreflexer som gör gällande att det är fattigdom som får människor att ansluta sig till en plundrarmobb. En annan faktor som i dagens olika analyser lyfts fram är det faktum att människor insyltade i olika kriminella gäng varit pådrivande i plundringarna. Att vara fattig, arbetslös eller utan vare sig bildning eller utbildning är sannerligen inga automatutlösande mobbreflexer. Om så vore får vi räkna med att FAS3- kollektiven i Sverige snart störtar in på Konsum och anlägger eld.

Alexis Bailey

Det finns inget ämne som lockar fram fler teorier än detta. Är det inte marxistiska klassbegrepp som dammas av, så är det ett primitivt rastänkande som räknar och "förklarar" andelen mörkhyade i relation till ljushyade plundrare. Vore det så enkelt kunde man lägga ner varje diskussion. Däremot tror jag att både marxismens begrepp och socialpolitiska analyser som har med klass (proletariat, trasproletariat och småborgarklass) och kultur (brittisk, afrikansk, asiatisk etc) att göra, är användbara om det sker på ett icke-dogmatiskt sätt, och dessutom tycker jag att de enskilda berättelserna visar på något betydligt mer komplext. Låt mig därför bara avslutningsvis nämna lärarassistenten Alexis Bailey. Han borde väl ändå undvika att inför sina elevers ögon delta i plundringarna? Men det gjorde han inte. Brevbäraren Jeffrey Ebanks, 32, kunde inte heller låta bli. Varför? Fanns det ekonomiska skäl till hans plundring? (I sammanhanget en artikel av Theodore Dalrymple).

Andres Lokko skriver i Aftonbladet, att en enda butik lämnades orörd i Clapham: Waterstones bokhandel. Säger det något?

Det sista jag såg på BBC i natt var en gråtande man som fått sin lilla butik plundrad. Han fick ryggdunkar av kollegorna som sa att det skulle ordna sig. Han svarade att han saknade försäkring, och att allt det lilla som försörjt honom och hans familj nu var borta. Hans tårar står för mig som en symbol för det som svept fram över de brittiska städerna.

Många skäl läsa Elias Canettis Massa och makt.

En repris följer här. Jag hade tänkt skriva en ny text om Elias Canettis stora arbete Massa och makt, men fann det helt onödigt. Texten nedan är alltså densamma som publicerades i bloggen i november 2010. Skillnaden är att man med fördel kan läsa den mot bakgrunden av hur massan - pöbeln - fungerar i det brittiska samhället dessa dagar. Och även om texten nedan i första hand belyste de massor som formats av politiska skäl finns det en giltighet i hans ord. Canetti påpekar för övrigt att massan alltid - oavsett om det är en krigarmassa eller en fotbollsmassa - beter sig likadant. Massan är i sig en kropp som rör sig oberoende av de enskilda delarna/individerna. Väl inne i, och en del av, massan är man fast i den, med allt vad det innebär av våld och makt.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

*

Kanske kunde man här, som en uppdatering, tillägga följande ur Massa och makt:

"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan... Vad massan helst förstör är hus och föremål... Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt... Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den..."

(Ur kapitlet Förstörelselusta, sidan 16)

Mobben i West Midlands.

Dudley Street, Birmingham igår kväll.

När jag idag läser brittisk press ser jag hur kvarter jag själv tyckt så mycket om, och som jag skrivit åtskilligt om i svensk press, plågas av mobbens våld. I Birmingham dödades tre män som försökte beskydda sin familjefirma, en biltvätt. Över hela Midlands drar våldet nu fram.

Camerons ord från igår, om att mobben skulle få känna på lagens fulla kraft, var mest ägnade den egna politiska klassen - ett slags gosefilt. I verklighetens värld framstår han som en tom bubbla av retorik.

Max Hastings skriver om mobben som drar fram i de brittiska städerna:

”They are illiterate and innumerate, beyond maybe some dexterity with computer games and BlackBerries.

"Själv behöver jag tre..."
Birmingham centrum igår.

They are essentially wild beasts. I use that phrase advisedly, because it seems appropriate to young people bereft of the discipline that might make them employable; of the conscience that distinguishes between right and wrong.

Birminghams: poserande framför förstörelsen.

They respond only to instinctive animal impulses — to eat and drink, have sex, seize or destroy the accessible property of others.”

För några veckor sedan skrev jag in lite anteckningar från resor i West Midlands, och en av dem säger kanske något om stämningen långt före mobbens attacker:

"Jag blev rädd på det lilla caféet i palestinska Birzeit när två unga män reste sig och med mörka blickar kom emot mig. Men den rädslan var en liten susning jämfört med det jag kände på 62:ans buss i Birmingham, när gänget med sina marijuanadoftande frisyrer och dunkande musikmaskiner steg upp på andra våningen och röjde sig väg ner mot bakänden. Vad de tänkte och vem de skulle skada den kvällen vet jag inte. Jag steg av bussen och sa till mig själv att jag anat faran i tid. I det man tror sig hemma konfronteras man med de farligaste djuren."

I en bok jag just arbetar på om Black Country kommer jag utförligt att berätta om den trasproletära brittiska miljön. Och så tror jag att det är dags för en omläsning av Engels omskakande arbete The Condition of the Working Class in England in 1844.

Guardians direktrapportering är mycket läsvärd.

Bilderna i bloggen från Daily Mail idag.

Gunnar D Hansson: Var slutar texten? (Autor)

I Litterär gestaltnings skriftserie kommer som nummer tio nu poeten Gunnar D Hansson med en fascinerande samling essäer, brev och dikter som kretsar kring frågan ”var slutar texten?”

Skriftserien utges av den ideella föreningen Autor i samarbete med Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Skrifterna är ändå genomgående av intresse för varje människa som sysslar med eller intresserar sig för litteratur och hur den föds, skapas och analyseras.

Hanssons texter är av det ovanliga slaget. De korsar genregränser lika elegant som en flodhäst korsar vattnet, med tyngd och samtidig lätthet. En essäistisk text innehåller här poesi och brev, fiktiva eller äkta. I förlängningen föds också frågor kring poetikens nödvändighet.

Bokens personregister gör det lätt att navigera både bland gammalt och nytt. Det faktum att Vilhelm Ekelund där förekommer med sådana som Aristoteles och Michel de Montaigne gör att man snabbt förstår bokens stora spännvidd, både i tid och rum.

Floder av hat? England på väg ut i det förutsägbara.

Nej, det räcker inte att citera gamla sångtexter och säga att London brinner. Det är betydligt mycket värre än så. I brist på egna ord vill jag rekommendera en mycket gammal text. Jag citerar bara en liten bit ur inledningen, och lägger längst ner ut en länk, där ni hittar hela texten. Det rör sig om Enoch Powells så kallade "Rivers of Blood"-tal, som han höll i Birmingham den 20 april 1968. Ja, också Birmingham brinner. Hur det fortsätter kan ingen sia om. När pöbeln tar över gatorna är det för sent att tala om "socialpolitik". Förutom att följa BBC-rapporterna i direktsändning kan man läsa både brittisk press och bloggar.

Brittiska medier är fulla av bilder som denna.
Mobben tvingar män och kvinnor att klä
av sig nakna och stjäl deras tillhörigheter.

Se också denna video där mobben låtsas hjälpa en skadad och blödande ung man, men sedan tömmer hans ryggsäck (dubbelklicka så du kan se hela bilden) och springer iväg:



*

Här inledningen på Enoch Powells tal:

"The supreme function of statesmanship is to provide against preventable evils. In seeking to do so, it encounters obstacles which are deeply rooted in human nature.

One is that by the very order of things such evils are not demonstrable until they have occurred: at each stage in their onset there is room for doubt and for dispute whether they be real or imaginary. By the same token, they attract little attention in comparison with current troubles, which are both indisputable and pressing: whence the besetting temptation of all politics to concern itself with the immediate present at the expense of the future.

Above all, people are disposed to mistake predicting troubles for causing troubles and even for desiring troubles: "If only," they love to think, "if only people wouldn't talk about it, it probably wouldn't happen."

Perhaps this habit goes back to the primitive belief that the word and the thing, the name and the object, are identical."

Hela talet här.

Vilka höjder?

Ett berg, en tanke. För varje steg uppåt blir fallet högre. Om ambitionen är att komma så högt upp som möjligt växer också fåfängan. Jag stannar själv där nere. Jag stannar och blickar uppåt men inget lockar mig att följa med. Aldrig någonsin har jag lockats. Hellre är jag en åskådare när omvärlden bråkar och slåss om höjderna.

Foto: A. N.

Att inte vänja sig vid döden.

"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden" skriver Elias Canetti.

Trots att vi alla känner vår dödlighet, några tydligare, några mera vagt, försöker vi anstränga oss just så. I min egen ålder är det alldeles "normalt" att ha tagit farväl av föräldrar, släktingar, vänner. Några av dem var alldeles för unga, flera dog för egen hand, andra av missbruk och felaktiga val.

Men när ett barn dör för oss, hur mycket måste vi inte då anstränga oss?

Foto: Ulrika W.

Dikten från fascismens år...

Jag såg ikväll den gripande dokumentären från NRK om terrorn och massmorden i Norge. Bättre än tidigare förstod jag vilken betydelse som Nordahl Griegs fina gamla dikt från 1936 fått, när den sjöngs på gator, torg och olika minnesceremonier (med Otto Mortensens musik). Det finns ingen anledning att luta sig mot svenska översättningar. Läs och begrunda Griegs ord:

TIL UNGDOMMEN
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!