Födelse och återfödelse. En årsdagsblogg på försök

27 juni i strandskogen för att fira livet med lax och dryck. Foto: Astrid Nydahl

Om hjärtat stannar är man i alla avseenden död. Det hände mig den 9 maj. Brutalt återstartat hjärta ledde mig med ambulans till hjärtintensiven. Under två veckor fick jag lära mig att leva på nytt. Det var en smärtans väg.

När jag i början av veckan fyllde 71 avstod jag helt från festligheter. Inga gäster men många som hörde av sig med sms eller mail.

Vår diskussion utgick ifrån två datum: den 9 maj och den 27 juni. Kunde jag inte säga att jag fötts två gånger? Eller fötts en gång och återfötts en? Nej, jag lägger inga rituella betydelser i det.

Behöver jag ens säga, att jag nu, nästan två månader senare och mycket grubblande kring livets betydelse och mening, är ganska tillfreds med att hjärtat slår som det ska. Trots att jag upprepade gånger sagt att jag hoppades att de skulle misslyckas med återupplivandet. 

Att "måste". Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv

Köptempel i Birmingham, West Midlands. Ett av tusentals exempel på vad det är för elände vi människor byggt åt oss. Är det ens värdigt? Är det ens ett måste för någon annan än profitörerna? Foto: Astrid Nydahl

 

När man råkar ut för något livsavgörande kommer en period av eftertanke, eller rent av PTSD. Jag ska inte orda mer om varför jag dag och natt plågas av detta.

Några tankar:

Redan före händelsen hade jag bestämt mig för att aldrig mer resa, varken här i Sverige eller utomlands. Mina längsta resor går till Östersjökusten eller till trakterna runt Bosarpssjön. Så ska det förbli också när behovet av rollator är över. Åhus i öster och Hässleholm i väster. Bara sjukvård kan få mig till Lund och Malmö, men aldrig med kollektivtrafik. 

Redan för tre år sedan avslutade jag mitt författarskap. Jag lämnade den pk-sekt som kallar sig Sveriges Författarförbund (där jag varit medlem sedan mitten av 1970-talet av fackliga skäl) och skickade Anne-Marie Berglund-boken till tryck. Drygt femtio böcker har jag publicerat sedan debuten 1974. Avslutad värnplikt.

Min blogg hör - i sina fyra olika uppenbarelser - till de äldsta i landet. Den är på väg mot sitt slut. Jag har egentligen inte något mer att säga/skriva, utan vill helst också bli fri från såväl dator som nätuppkoppling. Men det ska sägas att den utgjort plattformen för mitt författarskap i många år och att den varit min kontakt med bokköparna och med många läsande, skrivande och reflekterande människor.

Socialt är jag slutkörd. Psykiskt och fysiskt är jag slutkörd. Det innebär inte att jag glömmer alla fina människor jag haft och har kontakt med, tack vare bloggen och nätet. Nej, jag glömmer er aldrig. 

Två veckor på hjärtkliniken fick mig att reflektera över alltings mening. Jag var 4 minuter från den definitiva döden. Det som plågar mig nu är att jag varken kan konkretisera eller se en mening framöver. Fascismen härjar och skövlar ännu en gång. Putin för arvet från Stalin och Hitler vidare.Vill jag ens leva i en sådan verklighet? Frågan är inte retorisk.

Jag förlorade förmågan att läsa. Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv. 

Jag måste ingenting. Det säger jag till mig själv. Men jag kan avstå. Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till.

Göran Börge: Grekiska sidospår (Carlssons förlag)

 

D

et finns människor man alltid minns med en särskild känsla av respekt och saknad.I mitt skrivande liv fanns det två personer jag utan överdrift kunde kalla mentorer. Den ena var journalisten, författaren och diplomaten Alvar Alsterdal (1926-1991) och den andra var författaren och journalisten Göran Börge (1933-2012). När Ingrid Börge samman- och färdigställt Görans sista bok publicerade jag nedanstående recension här i bloggen.

***

Det känns som om jag varit bekant med Göran Börge (1933-2012) i halva mitt liv, utan att vi ens hade mötts fysiskt. Vår gemenskap byggde på böcker och brev. Det var en omfattande brevväxling sedan 1990-talet (vågar jag säga, förmodligen började den redan på 1980-talet). I nio fall av tio skrev Göran sina på skrivmaskin, i undantagsfall för hand, som då han den 2 november 2002 skickade mig ett långt sådant från Anacapri. Hans piktur tog man aldrig fel på, liten, ibland mikroskopisk, men alltid vacker och lättläst. Det verkar, när jag bläddrar i gamla brev, som om Göran alltid skrev till mig med dåligt samvete (för att det gått ett kvartal eller halvt år sedan sist) trots att jag upprepade gånger manade honom att inte tänka så.

Jag vet inte hur vår kontakt började, men det kan finnas en albansk förbindelse, eftersom han i sitt verk Det andra Italien från 1981 också omskrev den albanska exilenklaven arbarësherna i den italienska södern. På sätt och vis är det bra att inte exakt veta, eftersom min känsla av ”alltid” då skulle försvinna. Nå, vi resonerade huvudsakligen om tre ting: litteratur, politik och resor. Dessa tre var allt som oftast hoptvinnade till ett existentiellt förhållningssätt. Resorna hade jag gemensamma med honom sedan 1970-talet då jag alltmer kom att utforska Albanien och den albanska provinsen Kosova som då var en serbisk enklav i Jugoslavien. Märkligt nog sluter han denna cirkel i sin sista, postuma bok, då han gång på gång berättar om de länkar som förbinder delar av Grekland med Albanien (och som jag ska återvända till).

Sedan 1988 har jag samtliga Görans böcker med vackra dedikationer. Det året utgav han På sardernas ö, sedan kom med ett eller ett par års mellanrum böcker som Kring Medelhavet, Från Ararat till Eufrat, Öar och öknar, Vågskvalp i öknen och andra överraskningar i Mellanöstern, Afrika och Europa, Hemma på Capri, Palmyra – undret i öknen och Sidor av Sahara som kom 2008. Han besökte eller skrev dock aldrig om Israel och de palestinska områdena. På den punkten var vi alltid oeniga. Jag reste där, och skrev om det. Han kände ett alltför stort motstånd för att ens tänka tanken. Men det som skilde Göran från många  andra skrivande och skapande människor var att han alltid var öppen för diskussion. En sak som vid sidan av resorna upptog våra tankar var framför allt det kulturella, språkliga och politiska nivelleringen av Sverige. Inte var vi oeniga när vi då bytte tankar, möjligen kunde vi ge varandra nya infallsvinklar på problematiken. När jag 2010 valde att lämna det sista frilansuppdraget jag hade skrev Göran:

”Din avskedstext i Kristianstadsbladet hör i mitt tycke till det bästa du någonsin skrivit: en tät, slagkraftig summering av utvecklingen som bara tycks fortsätta i en oändlig utförslöpa.” Han menade dock att jag borde ha fortsatt, som en ”motvikt”. Efter det fortsätter han:

”Jag har nyligen läst Människans revolt, som Camus skrev innan Stalin ännu hade dött. Troligtvis har du läst den – ifall inte: det rör sig om en exemplarisk dekonstruktion av marxismen och dess brist på förankring i reella värden och dessutom om de andra 1900-talsideologiernas grund i samma nihilism. Hans enda hopp stod till den skapande människan och till en samhällsomvandling som skulle göra det möjligt för alltfler människor att känna sig delaktiga av skapandet till skillnad från det blotta producerandet. Detta är ju närbesläktat med vad din avskedsessä handlande om (…) Hur revolterar vi? Genom att försöka sprida en smula upplysning.”

 

 

Det sista han här skriver leder mig direkt fram till hans postuma bok. Den är nämligen ett gediget exempel på detta upplysningsarbete. Enmansrörelsen för upplysning fann man alltid hos Göran Börge. Reste han i världen och skrev ifrån resorna så var det alltid en självklarhet att böckerna skulle berätta om platsens och människornas historia. Grekiska sidospår är inget undantag. Resorna han berättar om äger rum i Peloponnesos, norr om Korintiska viken, Eiva, Attika och Kreta. Göran Börge använder sällan ordet ”jag” i själva reseberättandet, det är alltid ett ”vi” som reser. Och jag tror de flesta av hans läsare är införstådda med att den andra personen i resandet är hans hustru Ingrid som han hade ett mycket långt äktenskap och reseliv tillsammans med, och vars roll i resandet inte ska underskattas (säger en man som aldrig skulle komma på tanken att resa ensam mer). I denna grekiska bok är det ofta Ingrid som kommer med förnuftiga uppslag om resors faror och omöjligheter när Göran själv nog verkar ha velat trotsa både det farliga och det omöjliga. Och därför kommer man i berättelsen inte sällan fram till platser som krävt både nerver av stål (i bilkörandet) och en ovanligt stor dos nyfikenhet.

 

Man kan också konstatera att bokens humoristiska partier är högst läsvärda, som i skildringen av en fest på liten ort, där grisen står i centrum och de högtalarförstärkta musikinslagen inte tycks vilja tysta ens nattetid, eller i skildringen av en ”en medelålders grek med ett obehagligt, oljigt skratt.” Han har tydligen där i natten på tavernan lyckats förföra en ung amerikanska, ”hon sitter och suger på hans fingrar och jag känner god lust att sticka till henne mitt ännu inte avgnagda kotlettben.” Men dessa inslag, anekdotiska och roliga, är som kortare parenteser i denna bok som framför allt är kulturhistorikerns och upptäckarens (den alltid nyfikne som måste lukta på varje blomma och vända på varje sten). Börge går från äng till äng, undrar över var torget och husen i det förflutna låg, jämför ortsnamn med det han förväntat sig, bläddrar i såväl språklexikon som den medhavda floran och leder läsaren varsamt fram till kunskap om trakten i fråga.

 

När han berättar om resorna i Epiros slår det mig igen att vi befinner oss nära Albanien. Under mina egna resor i södra Albanien i slutet av 1970-talet hade vi med oss skräckhistorierna om att grekerna där var förbjudna att använda sitt språk. Det var en lögn, vi såg såväl tidningar, gatuskyltar och annat på grekiska. På den grekiska sidan av gränsen beskrev man denna del av Albanien som ”norra Epiros”. Jag förstår efter läsningen av Göran Börges bok att den här provinsen, också på den grekiska sidan, haft det svårt och fortsätter att leva under sådana förhållanden.

 När jag själv reste i södra Albanien 1978 tog jag den här bilden. Också partipropagandan var där tvåspråkig. Grekiskan var inte alls ett förbjudet språk under Hoxhas diktatur. Foto: Thomas Nydahl.

 

Det finns så oerhört mycket mer jag hade kunna exemplifiera med från Grekiska sidospår. Jag avslutar ändå med att säga att om man alls har funderingar på att resa i dessa grekiska trakter bör man läsa boken först eller helt enkelt ha den med på resan. En bättre och mer personlig vägvisare hittar man i alla fall inte på svenska språket. Men också om man vill resa i fåtöljen – ett ämne vi ofta berörde i våra brev – är det en vacker och givande bok, inte minst för kapitel som det om Sapfo och andra historiska gestalter. 

 

Inbördeskrig? Israel skälver

Bild från mitt besök på Kibbutz Masaryk, norra Israel.

 

Det var i väsentliga avseenden ett helt annat Israel jag lärde känna på 1980- och 1990-talen. Men jag blundade inte för ockupationspolitiken och förtrycket av palestinierna. Det fanns en annan mentalitet i en stor del av folket och den hade sina rötter i pionjärgenerationerna och i en judisk vänster, inte sällan med europeisk bakgrund. Det var bland dessa människor jag stortrivdes. Umgänget var intensivt och vackert.

När jag ser de skrävlande fascisterna i Israels nuvarande regering kan jag bara konstatera att det förflutna för alltid är över. Det vissa vill kalla Israels framtid kallar jag Israels undergång. 

Man är bara väldigt naiv om man tror att kärnvapenmakten Israel låter sig gå under. Det allra troligaste är att landet slås sönder av ett inbördeskrig, vars blodiga uttryck redan är synliga. 

Det kommer att jublas. Det kommer att firas. Men för de judiska folken i världen kommer Israels moderna tragedi bara att vara ett upprepande av historiska katastrofer.

 

Ryssland är barbari, ingenting annat

Skärmdump

 

”Terroraktionen andas desperation i en fas då kriget går allt sämre för Ryssland och de interna stridigheterna blir allt svårare att dölja. Ukraina provtrycker ryssarnas stridsduglighet på flera ställen längs fronten. I Belgorod med omgivningar har påfallande välutrustade partisanförband ockuperat ett stort område. Öppna strider har utkämpats mellan Wagnertrupper och rysk militär.

Putins eskalering av terrorn ska således inte ses som något styrkebevis utan som ett tecken på hans ynklighet. Illdådet för terrorn till en ny nivå, även om mönstret består; att förstöra Ukrainas infrastruktur och förgöra landets ekonomi och möjligheter till överlevnad.”

Det är kloka ord som jag hämtat ur en artikel av Svenska Dagbladets Olof Ehrenkrona.

Ryssland för ett angrepps- och förintelsekrig mot Ukraina. Angreppet ser var och en av oss. Men förintelse-aspekten är kanske inte lika självklar? Med sprängningen av kraftverksdammen i Nova Kachovka blir dock den aspekten mycket tydlig. Vad annat än en total förintelse av Ukraina och dess folk kan Putin-fascismens regim ha som mål?

Ingen erövrarnation, inte ens det bedrövliga Ryssland, har någon nytta av förödd mark. På de översvämmade landområdena – de är enorma till ytan – kan ingenting användas, än mindre odlas.  Ryssland visar världen vilket barbari landet bygger på. Ryssland är inte bara det förgångnas despoter och Gulag. Ryssland är vår tids största hot mot varje form av frihet, oberoende och civilisation. Ryssland är barbari, ingenting annat.

 

 

Rysk statsterrorism

Effekterna av dammsprängningen är omfattande. Skärmdump

 

Själva ockupationen av Ukraina är ett uttryck för rysk imperialism och statsterrorism. Men många enskildheter i detta angreppskrig visar tydligare än andra vad det är för regim som styr Ryssland. Putin-fascismens avsikt har gått från ockupation och stöld av land till förstörelse, utplåning och folkmord. Kulmen kom med sprängningen av Kakhovka-dammen. Folk flyr vattenmassorna. Regionen översvämmas med fasansfulla konsekvenser.

Jag ser bland annat hos BBC att det man nu fruktar är att Putin-fascismen har en annan sprängning på programmet. De avser förmodligen att förpassa kärnkraftverket Zaporizjzja till samma evighetsgrav. Vilka konsekvenser det skulle få vågar jag inte ens tänka på. 

Politiska lögner om liv och död

Foto: Astrid Nydahl

 

För en dryg månad sedan stannade mitt hjärta och i fyra minuter var jag död.

På hjärtkliniken talade vi mycket om döden. Och om livet. 

Har det blivit viktigare efter döden? Ni som känner mig vet svaret.

Hur jag än vrider och vänder på frågan - och på mig själv, hur ont det än gör - har jag svårt att se något annat än ett stort nej. Det människan förstört kommer bara i fantasins värld att kunna återskapas. Resten är politiska lögner. 

 

Péter Nádas: Egen död (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg)

Jag har, som ni vet vid det här laget, all anledning att skriva om min egen död. I dag gör jag det med reprisen av en recension, nämligen den jag skrev om Egen död, Péter Nádas gripande bok i svensk översättning av Ervin Rosenberg.

"Där är vi. Nu händer det." (sidan 64)

Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."

Nationaldag eller grundlagsdag?

Foto: Astrid Nydahl

Danmarks nationaldag? Ja, så står det i vissa dokument, men det är en felaktig benämning. Ty i dag är det i själva verket Grundlovsdag i Danmark. Konkret uttryckt firar man sin grundlag, som undertecknades på detta datum 1849.

Jag har alltid varit rädd om mina danska rötter (farfars mamma är själva ursprunget). I den omsorgen ingår förstås kunskapen om grundlagen och dagen då man firar den. Man kan läsa den i sin helhet här på Folketingets hemsida.

Att vara synsk eller pedofil

Ivösjön 12 april 2023

 

Man ska inte tro att man vet något. I bästa fall har man sina aningar. Är man inte synsk eller religiös kan man inte veta något ens om den närmaste timmen, faktiskt inte ens då. De som påstår annat är antingen lögnare eller drömmare, i värsta fall bägge delar.

Jag har alltid älskat att sitta drömmande vid sjöar och hav. Joniska havet på Balkan och Irländska sjön vid Wales förändrade mycket av mitt liv 1978 respektive 2022. Ivösjön (på bilden) och Östersjön förändrar mitt liv dagligen.

Ingen eller inget kan få mig att himla med ögonen inför predikanter som visar sig vara pedofiler. Hela den katolska kyrkan är infekterad och förruttnad av pedofili. Det är bara att läsa på för kunskap i ämnet.

Vilken annan organisation skulle ha fått verka fritt med sådan kriminell praktik? Det krävs en påve-kyrka för att våldtäktens praktik ska godtas.

Albanska Saranda, vid Joniska havet 1978. Foto: Thomas Nydahl

Flykt eller bara gömsle? Resa i mitt rum

Foto: Astrid Nydahl

 Jag provar olika strategier för överlevnad. Den rent medicinska går åt rätt håll. Smärtan har minskat en smula, jag har sovit bättre i natt. Hjärtmedicinerna har lika många biverkningar som effekter. Det kan jag inte ändra på.

Instagram tog jag bort helt, det var ett misslyckat och sentimentalt återvändande.

I dag och i morgon kommer jag till sandhögarna i Åhus för sista gångerna på länge. Gräsänkling med rollator kunde vara ett intressant litterärt motiv. 

Ett försök att återvända till läsandet börjar i dag:

Med tack till Lennart lägger jag fram

Resa i mitt rum / Xavier de Maistre ; översättning av Vivian Lind.

Maistre, Xavier de, 1763-1852 (författare)

Lind, Vivian (översättare)

Publicerad: Stockholm : Nyman, 1945

Svenska 159 s.

 

 

Vara sjuk. Vad göra? Bläddra och minnas en del

Marsha Coleman och jag. Foto: Khalil Hassan

 

När jag satt och bläddrade i kuverten med gamla bilder kom jag oundvikligen till de libyska. Som bekant reste jag i Libyen i april 1983. Den här bilden (klicka för helskärmsformat) har en särskilt betydelse för mig, eftersom den - bakom det som syns - berättar något om ras och rasism. Kvinnan jag poserar med i libyska gröna bergen (de stora konstbevattnade arealerna som i alla fall på den tiden försörjde landet med mat) heter Marsha Coleman. 

Hon var en av aktivisterna i efterdyningarna av amerikanska Black Panther Party. Det som ser ut som en högtidlig "revolutionär" scen är i själva verket något helt annat, nämligen frukten av några timmars skämtande om hudpigment och identitet under den långa bussfärden. Eftersom jag visste att Marsha var en svart panter berättade jag för henne att jag brukade kallas för rosa pantern, och vi enades om att en bild på de tvenne pantrarna skulle vara ett fint minne. Det är det. 

Det är mig kärt också därför att Marsha var en av de få amerikanska svarta deltagarna på seminariet i Benghazi som vågade och ville käfta emot de grovt rasistiska männen från svarta Nation of Islam (som leddes av den redan då djupt obehaglige Louis Farrakhan som betraktade sig som en arvtagare till Malcolms X:s idéer). Om jag satte mig vid Marshas bord för att äta och någon från den rörelsen redan satt där, då reste han sig i protest (det var alltid en han). Marsha skällde ut dem varje gång och försökte få dem att förstå att de betedde sig som klassiska rasister. 

Till mitt försvar hade jag också sydafrikanske Temba Sono som var medborgarrättsaktivist i Steve Bikos rörelse. Nej, jag tror inte på söndagsskoleromantik. Men jag tror, nej jag är övertygad om, att det är skillnad på folk och folk. Vissa människor är, alldeles oavsett sina hudpigment, fähundar. Andra är det inte. I Marsha mötte jag en varm och fin människa som jag sedan i många år brevväxlade med. En bild är inte alltid vad den synes vara.

Immanuel Kant: Vad är upplysning? och andra småskrifter (Daidalos, div översättare)

Jag hade just fått hem och på läsbordet lagt Vad är upplysning? Jag tillhör den generation vars grundskola och gymnasium fick oss att anse ämnet filosofi motbjudande. Inte en droppe syre, inte en millimeter liv fanns det i den undervisningen. Nå, nu var det dags för lite Kant-läsning. Då, precis då, slog döden till. Mitt hjärta slutade slå. Efter det följde fyra minuters återupplivning och några veckors hjärtvård på sjukhus.

Inte en rad läste jag där.

Väl hemkommen igen insåg jag att läsning var en fysisk omöjlighet. Kant lades åt sidan. Men jag vill ändå bjuda på ett citat som också nu gör mig på gott humör. Det är hämtat ur Svar på frågan: Vad är upplysning? i översättning av Joachim Retzlaff:

"Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bedömer dieten i mitt ställe o.s.v., så behöver jag ju inte anstränga mig själv."

Oavsett allt annat är det ju en mycket bra beskrivning av massans mentalitet. Flera Tidö-avtal åt de folk som föredrar att aldrig anstränga sig. 

Själväckel

Nog kan man känna ett stort äckel inför det man skriver i bloggen. Att mitt hjärta stannade var förvisso en viktig, ja avgörande, händelse. Men efter det borde tystnad råda. Resten är högst privat.

Jag kände redan på sjukhuset att mitt bloggande gick mot sitt slut. Just nu saknas all motivation.