Kulturen vid stupet.

Ja, jag vet, det är en ny vecka och alla som löneslavar kämpar sig till en så kallad klämdag. Alla mina dagar är av den sorten. Men eftersom det trots allt är en måndag så bjuder jag er på första kapitlet ur min bok Kulturen vid stupet. Här och nu:

I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då?  Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

Varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna. Stabilitet förutsätter medvetenhet om dessa rötter och den tradition man ingår i. Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse växte fram i en sådan medvetenhet och ägnade självklart också sin bildningsväg åt de föregående århundradenas insikter, så som de formulerats i litteraturen, konsten och musiken. Denna rörelse gjorde sig inte urarva. Kulturarvet blev en del av det nya medvetandet och de politiska målen korsbefruktades hela tiden av det som föregått och format den egna tiden och rörelsen. Med två förödande världskrig kunde 1900-talet så formulera ett bokslut som var allt annat än vackert. Den europeiska kontinenten hade kastats ut i massmord, förstörelse av hela nationer, industriell förintelse av ett helt folk och som pricken över i stått vid sidan om och sett folkmordet svepa fram över Balkans olika nationer. Så som århundradet hade börjat slutade det också, i blod och förnedring. Det är en dyrköpt lärdom vi måste dra av detta skeende, ty parallellt med de destruktiva och aggressiva krafterna verkade också något helt annat i folkrörelserna. Sverige formades av dessa. Vår kultur formades av ett omfattande nät av studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar, bondekooperationer, frikyrkorna och inte minst den liberala, demokratiska rörelsen. Saltsjöbadsandan kunde vara ett skällsord men också en definition på det som skapade en social fred som förutsättning för en djupgående kulturell prägling och förfining. Också den offentliga kulturen sattes in i ett sådant sammanhang. I uppdraget för Sveriges television var det en självklarhet att inkludera folkbildningen. Att lära sig mer om människans villkor och historia sågs som en tillgång för det folkhushåll som ett samhälle alltid är. Kunskap kunde också betraktas som en förutsättning för möjligheten att mildra sociala spänningar och lösa konflikter.

Samtidigt med att den europeiska kulturen under 1900-talets senare årtionden alltmer betonade stjärnglans, genvägar till den sortens framgång som betecknas av ekonomisk vinning och snabb omsättning, kom också de historiska banden och den kollektiva identiteten att betyda allt mindre. Språk nivelleras snabbare än något annat. När den sociala och politiska ramen byts ut anpassas språket snabbt. Istället för bildning satte vi ”social kompetens” – vilket bortom eufemismen själv innebär att man är lydig, formbar och underdånig i sin relation till chefer och myndigheter - och istället för kvalitetskulturen fick vi nöjesfältets skrattmaskiner. Istället för social samverkan och mellanmänskliga relationer fick vi se en gradvis tilltagande kultur av helgfyllor, stölder, våldtäkter och misshandel på gator och torg, istället för allvar och mänsklig resning fick vi våldsamma konflikter och sociala klyftor alltmer omöjliga att överblicka. I denna sociala kontext kan vi betrakta utvecklingen och avvecklingen i varje nationell kultur. Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade. Införandet av tabloiden har underlättat eftersom formatet premierar de korta, rappa texterna. Till formen känner vi igen det på stora bilder och rubriker och allt mindre text. Innehållsmässigt har vi sett en förskjutning mot former som omhuldas av både handeln och massan: deckaren har fått status av egen genre med särskilda sidor i tidningarna. Författarintervjuerna – utformade som televisionens hemma-hos-reportage eller soffprogram – är legio och humaniora ger alltmer vika för det lättsmälta, snabbkonsumerade. Viktiga författarskap glöms bort därför att de stora monopolförlagens utgivning med sömngångaraktig gammal vana premieras med recensioner på utgivningsdagen. Trots radikala förändringar i övrigt hänger denna servila behandling av mediavärldens monopolliknande koncerner kvar. Alltfler kulturredaktörer kommer från allmänjournalistikens krets och därmed minskar både kunskapsbasen och den grund som humaniora, språklig och litterär bildning kan sägas vara ett slags garant för. Allt större betydelse tillmäts populärkulturella referenser (popband, tv-program, lokala nöjesaktiviteter). Parallellt med detta skeende har den ena litterära tidskriften efter den andra gått i graven. Något större underlag för essäistik och kvalificerad litteraturkritik tycks inte funnits kvar.

Är då inte detta bara ett tecken på en tillfällig svacka, och ett slags anpassning till ett tidsideal som snart nog förändras igen? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att varje enskilt tecken på en förskjutning i riktning mot konsumism och nöjesliv i sig är indikationer på en djupgående förändring av kulturens själva fundament, ett kulturellt självmord om man så vill. Allt detta hänger samman: det faktum att man avskaffar kurser i klassiska språk på universitetsnivå, å ena sidan, och att man å andra sidan lägger ner bibliotek, kastar ut böcker för att få plats med servering och scen, stänger bokhandeln eller minimerar den till servicedisk för massproducerad populärkultur. Det som blivit skällsorden hög- eller finkultur är i själva verket både plattform och ram för våra liv, så som vi vant oss att leva dem, som fria individer i ett samhälle med omfattande yttrande- och tryckfrihet. I takt med att högkulturens motsats, den lättsålda nöjesprodukten tar över det offentliga rummet kan också det demokratiska samhället väletablerade normer och beteende bytas mot ett samhälle där totalitära krafter undertrycker, begränsar och slutligen avskaffar öppenheten. Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar. Därmed kan också de totalitära rörelserna – oavsett om de är uttalat politiska eller religiösa – locka människor med sina förenklade svar och modeller.

Finns det då ingenting som talar för att dystopin är felaktig? Varje försök att skissera undergångstendenser möts av rop på optimism och hopp. Jag är ingen sådan profet och jag misstror i första hand maktens vilja att ursäktande släta över samhällets nivellering. För varje socialt nederlag finns det alltid en minister, en byrådirektör, en redaktör eller en underhållare som säger: ”Vi måste ta fasta på det positiva”. Jag tror att det är meningslöst att formulera en diagnos utifrån en blind käckhet. Varje analys och varje försök till beskrivning måste kringgå kravet på optimism. Det är sant att det ges ut en mängd högkvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det är också sant att det i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i många olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små tv-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas. Men det är inte fickorna av undantag eller motstånd som intresserar mig. Jag är mer än väl medveten om att varje människa kan skapa sin egen exilplats där endast det bästa är gott nog. Så gör jag själv varje dag. Hos mig slipper ingen kiosklitteratur in och någon dunkande musik hörs inte i mina rum. Men om jag nöjer mig med att betrakta mitt eget liv glömmer jag bort det som är dominerande och präglande. Det är dessa två faktorer för masskulturen som både påverkar det dagliga kulturklimatet på kort sikt och som på lång sikt utarmar, fördunklar och fördummar det som måste lyftas fram för diskussion. Det är snarare stadsfestivalerna, nöjesfälten, tv-nöjena och tidningarnas nöjessidor i symbios med en alltmer dominerande nätkultur som utgör masskulturens huvudfåra, och det är i synen på detta som analysen har en möjlighet att bli intressant och giltig.

En grundfråga är varför förlag och bokhandlare går under. Om vi inte nöjer oss med marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer som enda faktor kan vi ana att det också finns andra och kanske viktigare förklaring. Det finns kulturhistoriska förklaringar till det vi nu ser ske. En förklaring är tekniska landvinningar och de nya teknikernas automatiska ommöblering av alla konstformers distribution från konstnärer till publik och läsare. En annan är att monopoliseringen i sig själv är ett hot mot mångfalden: starka ekonomiska krafter som premierar enskilda titlar, författarskap, konstnärskap lägger grunden till ett slags monokultur som dominerar varje butik, medan hela sido- och undervegetationen helt försvinner från den fysiska handeln. När den fysiska handeln förvandlas till smal monokultur söker sig den seriösa läsaren ut på nätet och finner där, inte minst antikvariskt, de böcker som efterfrågas. Men utarmningen av bok- och musikhandeln bidrar dessutom ytterligare till stadskärnornas förvandling och enkelspårighet. Liksom högre lärosäten utan klassiska språk blir offer för periodvisa modeflugor blir stadskärnorna offer för en snabb omsättning av butiker för konsumtionsvaror: teknik, mode, livsstilar. Grunden för vår kultur försvinner helt ur den fysiska miljön och blir därmed alltmer exklusiv och till för en smalare krets människor, i värsta fall bara för en isolerad och avskärmad elit som vet var man finner den och som just på grund av sin isolering tror att alla människor har samma sociala förutsättningar och att det därför inte finns skäl till politiskt och kulturellt förändrings- och motståndsarbete. Vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot risken för att den intellektuella kretsen kapar banden till den språkliga, nationella och kulturella mylla den vuxit fram ur.

När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvrids till politiska paroller utan praktisk betydelse. Istället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip. Det privata livet har blivit en del av offentligheten, inte minst genom den våldsamma floden av dokusåpor som vänder ut och in på individernas mest intima liv. Man erinrar sig Adornos ord om att ”främlingskapet människor emellan visar sig just i att distansen försvinner. Bara så länge folk inte oupphörligen går varandra in på livet i roller av givande och tagande (…) blir det utrymme kvar för det fina nätverk som förbinder dem med varandra och i sin utvändighet tillåter ett inre att utkristalliseras”. Hur skulle den processen vara möjlig i en kultur där varje privat känsla och handling finns på tv- och datorskärmen i form av infantila lekar avsedda för en vuxengeneration som aldrig växer ur sina mjukisbyxor? Det en gång gemensamma ödet har förvandlats till en ensamhetsvandring och ett överflöd av individuella irrvägar framställda som och utklädda till ”val”. Därmed finns heller inget verkligt att revoltera emot, inget att erbjuda som alternativ. Suzanne Brøgger konstaterade i en av sina böcker att våra samhällen fullt ut atomiserats. Påståendet ”ingen människa är en ö” tycks därmed inte längre giltigt.

När människan hela tiden jagar det njutbara, det flärdfulla och nyfiket snokar runt i andras privatliv och bara vill ha det snabbt tillfredställande blir hon samtidigt en människa som lovar sig själv och sin omgivning att hon ska säga ja till allt som tidens maktmänniskor har att erbjuda. Marknadens hela nöjesutbud rinner som i en tratt rakt ner i hennes medvetande. Hon avvisar allt som bjuder minsta motstånd och hänvisar till bristande tid och ork, eller till bristande materiella resurser. I nöjeskulturens synfält existerar inga alternativ i form av bibliotek och studiecirklar. Det civila samhället, ambitionen att höja bildningsnivån och den egna möjligheten att påverka utvecklingen, liksom det offentliga samtalets rikedom av röster och ståndpunkter, är därmed på väg att vittra bort.


För mer läsning i essäns ämnesområden:

Theodor W. Adorno: Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (Arkiv förlag 1986, översättning av Lars Bjurman)
Edward Abbey: Desert Solitaire, a season in the Wilderness (USA 1968, Storbritannien 1992  Robin Clark LTD)
Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan 2007, översättning av Jan Erik Bornlid)
Thomas  Bernhard: Wittgensteins brorson, en vänskap (Norstedts 1982, översättning av Margaretha Holmqvist)
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion 1989, översättning av Jon Milos)
Elias Canetti: Massa och makt (Forum 1985, översättning av Paul Frisch)
Alain Finkielkraut/ Peter Sloterdijk: Världens hjärtslag, en dialog (Dualis 2003, översättning av  Dan Shafran och Åke Nylinder)
Imre Kertész: Galärdagbok (Norstedts 1992, översättning av Ervin Rosenberg)
John Lukacs: Democracy and populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005)
Sara Maitland: A book of silence (Granta 2008)
Gabriela Melinescu: En solitär egoists dagbok  (Coeckelberghs 1982, översättning av Ingen Johansson)
Herta Müller: Kungen bugar och dödar (W&W 2005, översättning av Karin Löfdahl)
Roger Scruton: Kultur räknas (Atlantis/Axess 2009, översättning av Lars Ryding)
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Atlantis  1997, översättning av Martin Tegen)