torsdag 26 april 2012

Det totalitäras frestelse.

E.M. Cioran (1911-1995)
”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

”Mången har kallats svag för att han av inre eller yttre nöd frångått en tidigare livsåskådning. Men kanske denna livsåskådning aldrig var en livsåskådning – av det enkla skälet att det aldrig förr gällt livet!” (Hans Ruin, ur Askes och nåd, i Makt och vanmakt, 1940).

Som Hans Ruin mer än en gång påpekade i sitt författarskap ser vi frihetens värde först när den hotas. Under 1900-talet fanns det i Europa ett antal ideologier som gjorde mycket seriösa försök att krossa friheten. Vi behöver bara dra oss till minnes Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Lenins/Stalins Sovjetunionen för att få syn på dessa ideologier och vilken effekt de kom att ha som statsbärande. Vid två tillfällen bröts Europa ner av förödande krig, först i nationalistisk yra och försök till omfördelning av territorier och kolonier, och sedan i de totalitära härskarideologiernas namn. Fascismen, nazismen och kommunismen ansträngde sig, var och en på sitt sätt att underkuva varje enskild individ, hennes drömmar och hennes frihet.

Också religiösa och nationalromantiska idéer spelade stor roll under hela 1900-talet, och även om de stora politiska idéerna idag ligger i träda, kan vi se att politisk islam, islamismen, spelar en avgörande roll över väldiga områden i världen, och att dess våldsamma variant ger sig till känna i såväl små som stora terrordåd. Till skillnad från den judiska diasporan i Europa – som löste sina religiösa, språkliga och kulturella behov mer eller mindre på egen hand genom synagogorna, undervisning samt press, litteratur och språkutveckling – har de stora muslimska befolkningsgrupperna i och med migrationen kommit att ställa omfattande krav på särbehandling, såväl i skolväsendet och arbetslivet, som i frågor om yttrande- och tryckfrihet. Särkraven har i de flesta fallen kolliderat med det öppna, demokratiska samhället, vars grundlagsfästa fri- och rättigheter därför i debatten lyfts fram som viktiga att försvara, utifrån just den position som Hans Ruin redovisade i Ett land stiger fram, det är först när dessa fri- och rättigheter hotas som vi ser deras fulla värde för våra vardagsliv.

Vid sidan av islamismen – som i grunden är både en religiös och politisk väckelse – ser vi idag hur nationalismen tilltar i styrka, både i nationalstaterna och i delar av dem. Två exempel är Jobbik i Ungern, ett parti med starkt anti-judisk och anti-romsk retorik som också på senare år deltagit i arrangemang tillsammans med svenska Nationaldemokraterna, brittiska nazistpartiet BNP och med palestinska islamiströrelsen Hamas, eftersom man, med EU-parlamentarikern för Jobbik, Krisztina Morvais ord, ”har en gemensam fiende”, samt Belgien där Vlaams Belang och liknande rörelser slåss för ett lösrivande av Flandern från resten av landet. Samma typ av nationella rörelser kan vi se i nästan alla europeiska länder idag, och i dem spelar såväl språkfrågan som andra brännande, samtida ämnen en roll för agitation och övertygelse.

Många intellektuella har under 1900-talet argumenterat för den ena eller den andra totalitära ideologin. För fascismen talade bland annat futuristen Marinetti och diktaren Gabriele D’Annunzio, för nazismen talade inte bara Hamsun i Norge och Fredrik Böök i Sverige utan också en ung, senare uppburen författare och riksdagsman som PO Sundman. I Finland verkade sådana som diktaren Örnulf Tigerstedt och hans krets i Det svarta gardet, och Bertel Gripenberg vars tyskvänlighet förvisso idag är omdiskuterad. Sovjetunionen hade, särskilt under sina tidiga år, men också under Stalinepoken sina varma förespråkare i sådana som George Bernhard Shaw, samt senare i Sartre och tysk-svenska författaren och dramatikern Peter Weiss. Särskilt ovanligt var det inte heller att intellektuella i striden mot en totalitär ideologi anslöt sig till en annan. Den paradoxen finns det en oändlig rad exempel på från tiden för andra världskriget då inte bara individer utan hela kollektiv och nationer lierade sig med Stalin i striden mot Hitler. Det är tänkbart att dessa allianser gjorde det lättare för Sovjetunionen att efter kriget konsolidera sin makt över europeiskt territorium, att skapa det som kom att kallas Östeuropa. Det totalitäras frestelse har också varit stor för min egen generation, där engagemang för totalitära socialistiska stater som Kina och Albanien varit en del av denna tendens, där ideologierna spänt från marxism-leninism till maoism.

Vari består då denna frestelse? Vad är det som driver en människa till det totalitära? Jag tror att varje ung man och kvinna, på väg in i vuxenlivet, söker svar på de avgörande frågorna. Varje ideologisk, religiös och filosofisk skola har sina svar. Det mångtydiga och motsägelsefulla tilltalar de flesta människor, då de ser att livet själv är sådant. Men för vissa av oss duger inte sådana modeller. De tydliga och entydiga svaren är då bättre. Om de dessutom presenteras som de enda svaren blir de ännu lite attraktivare.

En hos oss mindre känd anhängare av fascismen och nazismen var den rumänske filosof och diktare som sedan skulle bli känd i Frankrike, där han bytte såväl namn som språk och identitet. Vi känner honom under det nya namnet, E.M. Cioran. Låt mig med honom som exempel belysa det totalitäras frestelse.

Vem var denne man, E.M. Cioran (1911-1995)? De flesta av oss lever i tron att E.M. är en förkortning av hans födelsenamn Emil, men alls inte,  eftersom han med exilen i Paris från födelselandet Rumänien ville leva efter sin egen aforism om att nya liv egentligen levs av nya människor. E.M. tog han från en av sina litterära förebilder, den brittiske författaren E.M. Forster (1879-1970) och blev därmed ett slags halvt uttalat författarnamn för honom.

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran.

Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

Som de flesta sökare och tänkare som har svårt att acceptera sin egen samtid, dess villkor och begränsningar, attraherades Cioran i sin ungdom av totalitära idéer. Det är nämligen en utbredd vanföreställning att man mot sin egen tids förfall kan ställa ett politiskt system som bygger på ”svar” och ”sanningar”. I den meningen är fascismen, nazismen och kommunismen samma andas barn. Idag fungerar islamismen på samma sätt för miljoner människor världen över. I denna politiskt motiverade tolkning av islam tycker man sig se en frihet från utländsk dominans och inhemskt förtryck. Men lika lite som tidigare epokers totalitära rörelser kommer islamismen att erbjuda några stabila samhällsbyggen. Lärdomen av de tre stora totalitära 1900-talsideologierna är väl snarare att de kort tid efter sina respektive klimax lämnar efter sig död och förödelse. Vi har sett det i Europa, vi har sett det i Asien och Afrika. Ingenstans där fascism, nazism och kommunism konsolideras som statsbärande partier och rörelser lämnades sten på sten. Krig, svält och folkmord följde på maktövertagandena. Att Cioran attraherades av fascismen kan förklaras med att flirten skedde långt före konsolideringsfasen, och att han därför är fullt jämförbar med de miljoner andra européer som gjorde likadant.

Det totalitäras frestelse tycks alltid som störst i unga år och innan den nått sitt nedgångsstadium.  Cioran sökte. Frågan är om han fann någonting där han började sitt sökande. Och trots att han bytte land, namn och identitet kan man se förbindelsen mellan hans tidiga och sena författarskap. Kanske kan man säga att det grundläggande draget i allt han skrev handlade om att ifrågasätta, tvivla och att alltmer äcklas inför samtiden. Kanske kan det däri ligga en lärdom att ta med sig inför den frestelse som det totalitära, med alla sina färdiga svar och lösningar, alltid tycks erbjuda människorna, oavsett i vilken kultur eller tid de lever.

Litteratur:

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, översättning av Lasse Söderberg, 1986).
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion, översättning av Jon Milos, 1989).
E.M. Cioran: Historia och utopi (Symposion, översättning av Jon Milos, 1992).
E.M. Cioran: På förtvivlans krön (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1998).
E.M. Cioran: Tears and Saints (The University of Chicago Press, engelsk översättning av Ilinca Zarifopol-Johnston, 1995)
E.M. Cioran: Schimbarea la fata a Romaniei (endast på rumänska 1936 och i starkt reviderad version1990).
Gabriel Liiceanus: Apokalypsen enligt Cioran (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1997).
Hans Ruin: Makt och vanmakt (Natur och Kultur, 1940)
Hans Ruin: Ett land stiger fram (Wahlström & Widstrand, 1941)
Ilinca Zarifopol-Johnston: Searching for Cioran (Indiana University Press, 2009)

Denna text finns i min bok Kulturen vid stupet, som du kan läsa mer om här. Om Cioran har jag bland annat skrivit här.





4 kommentarer:

Anonym sa...

Klumpfotat att klumpa samman Jobbik, BNP, Hamas och Vlaams Belang...Är all etnonationalism i alla former förkastlig enligt Nydahl? Irländarnas frihetskamp mot engelsmännen? Balternas frigörelse från Sovjet? Norrmännens från Sverige och kosovoalbanernas från Serbien? Grekernas nationalism som fick Lord Byron att simma till Grekland att slåss mot turkarna (på tal om klumpfot)? Allt förkastigt?
/Benge Runfalk

Thomas Nydahl sa...

Förstår inte din kommentar. Är min text så svår att förstå? I så fall kan jag inget tillägga, det som skrivs i den är det som gäller. Jag har en bestämd åsikt om de rörelser du nämner och skriver ofta om dem, men den text du läser här är vad den är, varken mer eller mindre.

Anonym sa...

Jag håller med om vad du skriver i det stora hela. Det intressantaste är dock allt som oftast de områden där meningarna går isär och att då förstå varför. Vad som kommer visa sig vara nutidens nazism, fascism och kommunism är inte klargjort ännu och fler intellektuella än vi tror kommer återigen ha satsat på fel häst...Jag är inte lika övertygad som du om att all nationalism är ond och att alla "populistpartiet" i Europa kan klumpas ihop som "högerextremister". Vlaams Belang (som Scruton förärat en föreläsning) ligger långt från Hamas, BNP och Jobbik på min karta. Jag hävdar vidare att det finns många goda, seriösa och kloka människor i SD som Rikard Jomshof, Mattias Karlsson och Sven-Olof Sällström. /Benge

Thomas Nydahl sa...

Jag är nu, konkret överens med dig. Tack för din förklaring som jag instämmer i, med reservation för Vlaams, som har ett problematiskt förflutet. Vem har inte det?