tisdag 10 april 2012

Förberedelse för majvandring.

Jacob Collins: Valleypath.

Framför mig ser jag något annat än det som finns utanför mitt fönster. Jag ser oändliga landskap av gräs och betande får. Jag ser den intensiva grönska jag för alltid förknippar med de brittiska öarna. Det är bara en dryg månad kvar, sedan vandrar jag förhoppningsvis i ett sådant landskap. Mina nya ortopediska sommarskor är levererade och de ska invigas där. Längtar jag? Det vore en överdrift att påstå. Stillasittandet, hemma, har alltid högsta prioritet. Men om jag nu ändå ska prova vingarna gör jag det gärna där, i det milda majljuset, i grönskan, alldeles invid havet.

6 kommentarer:

annannan sa...

Å, men det låter underbart! Det är så att jag får lust att åka och hälsa på dig. När jag var så där elva och slukade hästböcker och såg I Vår Herres Hage på TV var jag övertygad om att det inte fanns vackrare och ljuvligare platser än de brittiska kullarna. Den känslan är den samma efter 30 år trots i mycket förändrade referensramar. Märkligt.

Jag läser ditt inlägg och tänker att det är impregnerat med en motvillig längtan, liksom så nära längtan man kan komma med en thomasnydahlsk inställning till tillvaron!

Inre exil sa...

Du sammanfattar det bra Anna. Jag ska ju först och främst resa i Black Country. Men den sidoresa som ingår gäller märkvärdiga Aberystwyth i Wales. Jag har länge velat besöka platsen där mitt äldsta barnbarn vandrade för två år sedan. Nu blir det av. Så om allt går som jag hoppas blir det en fin mix av arbete och total frihet. Och ja, min inställning till tillvaron avspeglas kanske väldigt bra i just detta. Min senaste resa ägde rum i november 2009, så jag har haft lång tid på mig att smälta samman motviljan med denna milda längtan.

Christer sa...

Föreslår ödmjukast att du går in nya skorna på hemmaplan först, en liten sträcka i taget.

Inre exil sa...

Det har du alldeles rätt i Christer - så fort vinterrusket är definitivt över börjar jag med det!

Anonym sa...

Ska bli spännande att följa i dina fotspår vad det lider. För övrigt tycker jag att just avsnittet om Black Country i din senaste bok var mycket intressant.

Inre exil sa...

Tack Kenneth! Nu vet jag att det var du som skrev senast.