fredagen den 27:e april 2012

Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom?

Albrecht Dürer: Melankoli
"Häv depressionen med promenader och pussel" säger Margaret Drabble i en artikel i Guardian. Metoderna är många, men en sak kan jag säga med ganska stor säkerhet: en verkligt djup och svår depression låter sig inte hävas med promenader och pussel. Nedstämdheten och melankolin kan lätta, men det är också allt. Drabble har fler metoder, en av dem är skrivandet. För den som lyckats komma upp ur de allra svartaste djupen är naturligtvis skrivandet en metod som överträffar alla andra. Den som talar och skriver om sin depression och sitt mörker riskerar alltid att betraktas som fåfäng, som om han eller hon ville kokettera med sitt lidande. De människor som reagerar så är inte ens värda att ta på allvar. De bedömer sjukdom utifrån sin egen frånvaro av den. De tror att andra människor har samma psykologiska och mentala konstitution som de själv. Att gå i diskussion med dem är mindre fruktbart än att tiga. Att tiga rent fysiskt kan också vara en bra förutsättning för skrivandet.

Cioran säger att varje bok är ett uppskjutet självmord. I  På förtvivlans krön säger han: "Fastän lidandet som fenomen gör intryck på mig och stundtals till och med fascinerar mig, skulle jag inte kunna skriva någon försvarsskrift för det, ty det långvariga lidandet - och verkligt lidande är långvarigt - leder slutligen till galenskap, det förstör, bryter ned, hur renande det än må vara i sin inledande fas (...) Varje sant lidande är en avgrund."

Om man beaktar Ciorans ord inser man snabbt att ett pussel - eller annan intellektuell stimulans av det slaget - knappast kan hindra en människa från att sugas ner i avgrunden.

Men Cioran protesterar också mot "den friska" delen av mänskligheten, den som fortsätter att förströ sig samtidigt som folkmorden pågår: "De välmående, de normala och medelmåttiga har varken någon erfarenhet av lidande eller känsla för döden". Cioran ställer något helt annat än det välmående och normala mot det djupa lidandet: "Jag uppskattar den tanke som har kvar en smak av kött och blod, och framför den tomma abstraktionen föredrar jag tusen gånger heller en tanke som har sitt ursprung i sexuell hänryckning eller i ett nervöst sammanbrott."

För den som har självmördare i familjen kan livet aldrig bli normalt, vad nu det är. För den människan är lidandet alltid förbundet med döden för egen hand.

Winston Churchill kallade depressionen "den svarta hunden". Den australiske poeten och essäisten Les Murray höll 1996 ett tal vid University of New South Wales, där han plockade upp Churchills namn på sjukdomen och underströk att det har rötter som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Den svarta hunden - en vidrig byracka som uppvaktar vissa av oss med jämna mellanrum och sedan vägrar försvinna. Murrary trodde, när han höll sitt tal, att han lyckats ta död på den. Han hade fel. Den kom tillbaka. Så när hans essä Den svarta hunden utkommit som bok sker det också med ett unikt efterord där Murray redogör för dess återkomst, samt med en avdelning dikter som är skapade i dess spår.

Murray tycks komma till insikt om två viktiga saker: det ena har med rötter och barndom att göra, det andra med kemiska processer i hjärnan. För att förstå sin belägenhet som melankoliker och "offer" för den svarta hunden måste man så småningom se båda faktorerna. Murray gör det här, och han gör det bättre än de flesta. Västerländsk skolmedicin tycks sitta fast i resonemang som förutsätter ett antingen-eller, och medan den ena skolan säger att samtal och terapi är vägen till återvunnen hälsa och livsglädje, säger den andra att bara mediciner är vägen dit. Jag är inte så säker på att det är framkomliga vägar. Bara om man når ett medvetande om rötternas problematik kan man komma till ett bättre liv med medicinen som krycka. Murray berättar gripande om hur han var ett mobbat barn. Skälen redovisar han osentimentalt men blottar samtidigt en mycket djup smärta.

"Det sämsta sättet att vara kroniskt deprimerad på är att vara det omedvetet, att brinna av ilska men inte veta om man är arg" skriver Murray. Kan man vara medveten samtidigt som man är deprimerad? Ja, det kan man. Inför varje sjukdomstillstånd har man som individ en skyldighet att förkovra sig. Om man gör det börjar man ganska snart att förstå mönstren, man vet när depressionen är på väg av det enkla skälet att man lärt sig kartan.

Man kan inte "döda den svarta hunden". Den kommer att följa en hela livet. Men man kan, som Murray så klokt säger, "lära känna den".

Själv psykiskt sjuk, diagnostiserad och på mediciner sedan tjugofem år tillbaka, kan jag konstatera att man inte kan prata bort sitt lidande, och inte heller behandlas med samtalsterapi och allmän vänlighet. En genetiskt betingad sjukdom är däremot ofta behandlingsbar, och det är först i erkännandet av det som en dräglig tillvaro kan skapas. I Karin Johannissons Melankoliska rum tycks däremot mycket av detta lidande reducerat till ett slags modeflugor, som går hela vägen från glaskänsla till utbrändhet, som om en människas lidande inte skulle ta på allvar för att det får olika namn/diagnoser under olika epoker. Den melankoli vars historia hon skriver tycks för mig i allt högre grad vara både ett gömsle och ett skydd mot den omgivande världens buller, ett tillstånd av inre frid bortom ångesten och skräcken.

Två långa nätter i rad ägnade jag åt Michael Greenbergs bok Den dagen min dotter blev galen. Greenbergs dotter Sally är bara tonåring när hennes sjukdom (bipolär I, den sjukdom som är vad vi brukade kalla manodepressivitet) bryter ut. Det är en bok som gripit mig så starkt, att bara själva sömnen kunnat hejda läsningen. Greenberg är en fin författare, jag läser alltid hans krönikor i Times Literary Supplement, och han bygger berättelsen om Sally skickligt. Greenberg berättelse är skriven utifrån – honom själv, med blicken på dottern, hennes sjukdom, sjukhuset och hennes omgivning, och i en mycket lyckad sidoberättelse om den egna brodern, som tycks lida av samma sjukdom. Men trots att han är en betraktare lyckas han förmedla det helvete och den totalt förvridna värld som finns inne i dottern. Boken kommer på svenska nu. Lustigt nog har de alldeles nyligen recenserats i TLS, av Joyce Carol Oates, som kallar den rörande och varmt intim, samtidigt som hon menar att Greenberg utifrån sin fallbeskrivning, så att säga ”höjt” berättelsen till den nivå där den förvandlas till konst. Det är inga dåliga ord på vägen för en bok som kanske riskerar att sorteras in bland alla andra i den flod av sjukdomsberättelser och självhjälps-new age som det idag publiceras tretton på dussinet av. Det tål nämligen att upprepas, att Greenbergs bok är av sådan klass, att den står sig som berättelse om svårigheten i att vara människa, även om man alldeles bortser från de faktiska sjukdomsskildringarna.
Grunden för berättelsen är Sallys sjukdom, som bryter ut efter en period av sömnlöst, rastlöst och intensivt läsande av Shakespeares sonetter, vilket leder till att hon själv börjar skriva, ordrikt, associativt men så småningom obegripligt.

Polisen ingriper när hon tillsammans med en vän ställer till det utomhus. Både konstaplarna, pappan och fostermamman är övertygade om att flickorna tagit någon drog, och när de akut kommer in till psyket drogtestas också flickorna. Greenberg uttrycker sin förhoppning: om det är droger kommer problemet snart att vara ur världen. Men testerna är negativa och mycket snart får man diagnosen. Sally akutbehandlas medicinskt och låses in. Hon får inte ens ta emot sina föräldrar. Greenberg själv, fostermamman och så småningom hennes biologiska mamma och bror, kommer att vaka över henne och därefter umgås med henne i dagrummet. Scenerna därifrån står inte långt efter Gökboet i absurditet och häpnadsväckande men kanske omedvetna humor.

Greenberg stiger ibland ut ur dotterns värld och orienterar sig mot andra, kända fall av manodepressiv sjukdom. Särskilt intressanta blir avsnitten om James Joyce och hans dotter Lucia. Det ger också ett tidsmässigt perspektiv på sjukdomen och hur omgivningen uppfattar, bemöter och behandlar den. Där Joyce trodde att det räckte med hans egen inre förvirring smittat av sig på dottern, och att hon kanske blir frisk av att få en ny päls (ett plagg som Joyce tillskrev magiska egenskaper) förstår Greenberg snabbt att Sally behöver läkarvård och att varken vänlighet eller miljöombyte kan hjälpa henne.

Att läsa Greenberg är att komma lite närmare ett slags ”förståelse” av vad sjukdomen innebär. Jag säger inte att den går att förstå för en utomstående. Men Greenberg kom genom dotterns sjukdom så nära den, att han i ord kan beskriva dess uttryck. I ett kort, men gripande efterord berättar han också hur det har gått för henne: ibland riktigt bra, men ofta också väldigt illa.

Victoria Benedictssons skrifter i urval, samlade i de två banden Ord på liv och död är något av det mest gripande man kan läsa. Här framträder en stark kvinna som skapar litteratur mitt i ett grått liv på den skånska landsbygden, men som i sin förälskelse alltmer tvivlar på meningen med allt och slutligen tar sitt eget liv. Vad var det som hände? Svaret skulle kunna vara ett mansnamn: Georg Brandes. Den redan i sin livstid mytomspunne kritikern och litteratören i Köpenhamn blev Benedictssons stora – förmodligen obesvarade – kärlek. Hon satt på hotellrum i Köpenhamn eller hemma i bostaden med det eländiga äktenskapet i Hörby och skrev sina dagböcker om hisnande kärlek, kyssar och längtan – och en outsäglig sorg över Brandes frånvaro, hans kyla och ovilja.

Hon skrev i dagboken: ”Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.” Hon ironiserade över sin situation: ”Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.”

Hemma i Hörby – denna alltjämt så lilla skånska stad, längtade hon bort: ”Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.” Hon var en främling på sin egen ort, hon hade en längtan så stark att också människorna runtom henne blev föraktliga: ”Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.” Hon hade börjat skriva. Under pseudonymen Ernst Ahlgren skrev hon verk som Från Skåne och romanen Pengar, samt kända skådespel som Fru Marianne. Hon var målmedveten i sitt skapande och konstaterade i dagboken: ”Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande” och hon betraktade författarskapet närmast som ett kall: ”Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!”

Hennes prosaverk och dramatik publiceras tillsammans med omfattande delar av dagböckerna i Svenska Akademiens serie Svenska Klassiker. På detta sätt får vi både tillgång till originaltexterna, och till Horace Engdahls informativa förord och Ebba Witt-Brattströms kommentarer. På så sätt framträder bilden av en begåvad ung kvinna som föds i en bondemiljö och försöker anpassa sig till den genom ett äktenskap (med den tjugonio år äldre postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson), bli fostermor till hans fem barn och dessutom i äktenskapet föda två egna.

Den 22 juli 1888 tog hon sitt liv på Leopolds Hotel i Köpenhamn. Hon ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden, efter eget önskemål. Hennes sista vila blir också ett utropstecken som fullbordar hennes livstragedi. Hon fick aldrig leva det liv hon önskade sig. Men det hon skapade – starka, vackra och mycket drabbande texter – finns för alltid bevarat för läsning.

I texten nämns följande böcker:

Victoria Benedictsson: Ord på liv och död, band 1-2 (Atlantis/Svenska Akademien)
Michael Greenberg: Den dagen min dotter blev galen (Bonniers, översättning av Torun Lidfeldt Bager).
Karin Johannisson: Melankoliska rum (Bonniers)
Les Murray: Den svarta hunden (Brombergs förlag, översättning av Jonas Ellerström, Stewe Claeson och Lars-Håkan Svensson)

Texten finns med i min förra bok, Kulturen vid stupet.

Inga kommentarer: