onsdagen den 18:e april 2012

Jag ramlade över Max Stirner.

I mitt arbete med Black Country-boken ser jag att ett spår leder till minst två andra. Gårdagens bekantskap med Friedrich Engels ledde mig till Max Stirner. Jag hittade faktiskt hela den översättning som gjordes 1910 av hans bok Den ende och hans egendom (med förord av Georg Brandes). Där ser man, om inte annat, hur vissa filosofiska återvändsgränder kunde blandas med andra... och då kanske det inte heller längre tedde sig så konstigt att jag aldrig tidigare läst en rad av honom. Här får ni ett riktigt praktexempel ur hans bok:

”Jag mottager allt från staten. Har jag något utan statens medgivande? Vad jag har utan denna, fråntar den mig, så snart den upptäcker den felande "rättstiteln". Har jag således icke allt av hennes nåd, med hennes tillåtelse? Endast därpå, på rättstiteln, stödjer sig borgardömet. Borgaren är vad han är genom statens skydd, genom statens nåd. Han måste frukta, att förlora allting, om statens makt blir bruten. Men hur är det med den, som ingenting har att förlora, exempelvis proletären? Då han ingenting har att förlora behöver han icke statens skydd för sitt "intet". Han har tvärtom att vinna på, om detta statsskydd undandrogs skyddslingarna.

Därför skall den icke-besittande anse staten, som den besittandes skyddsmakt, vilken privilegierar den senare, utsuger den förre. Staten är en -- borgarstat, är borgardömets status. Den skyddar icke människorna efter deras arbete, utan efter deras lojalitet, lydnad, därefter nämligen, att de njuta och förvalta de av staten anförtrodda rättigheterna efter statens vilja, d.v.s. efter statens lagar. Under borgardömets regim falla de arbetande alltid i händerna på de besittande, d.v.s. de, som ha någon statsbesittning (och allt besittningsbart är statsgods, tillhör staten, är blott lånat den enskilde) till sitt förfogande, isynnerhet gods och pängar.

De falla alltså i händerna på kapitalisterna. Arbetaren kan icke värdera sitt arbete efter det värde det har för den därav njutande. "Arbetet blir dåligt betalt!" Kapitalisten har den största vinsten därav. -- Väl, och mer än väl betalt, blir blott det arbete, som förhöjer statens glans och herravälde, de högre "statstjänarnas" arbete. Staten betalar väl, på det att dess "goda borgare", de besittande, utan fara kunna betala dåligt; den garanterar sig sina tjänare, av vilka den bildar en skyddsvakt för sina "goda borgare", en polis (till polisen hör soldater, tjänstemän av alla slag, t.ex. eklesiastik- och justitietjänstemän, kort sagt hela "statsmaskinen") med god betalning, och de "goda borgarna" utskriva gärna höga avgifter till henne, för att kunna plundra sina arbetare så mycket hänsynslösare.

Men arbetarklassen förblir en mot denna stat -- de besittandes stat, detta "borgarkungadöme" -- fientlig makt, emedan de, som arbetare, äro obeskyddade (ty de åtnjuta icke statens skydd i egenskap av arbetare, utan som statens undersåtar ha de polisskydd, ett s.k. rättsskydd). Deras princip, arbetet, är icke erkänt efter sitt värde: det blir utbytt, ett krigsbyte för de besittande, för fienden. Arbetarna ha en oerhörd makt i sina händer, och om de en gång rätt förstå att uppskatta den och utnyttja den, så kan ingen motstå dem. De behövde blott inställa arbetet och använda och anse produkterna som sina. Detta är innebörden av de här och var uppstående arbetarupproren. Staten vilar på -- arbetets slaveri. Blir arbetet fritt, så är staten förlorad.”

Ur Max Stirners Den ende och hans egendom i Albert Jensens översättning, Oskarshamn 1910.

Inga kommentarer: