Hirvisaari, hittills omärkt.
Eronen, hittills omärkt.
Igår skrev jag i bloggen om hur de syriska salafisterna, med hot om våld, tar ut en särskild skatt av icke-muslimer (den så kallade Jizya-skatten). Men ideologiskt grundad dårskap finns det också på närmare håll, till exempel i Finland. Där har Sannfinländarnas riksdagsassistent Helena Eronen föreslagit att man med märken på människor tillhörande minoriteterna, inklusive finlandssvenskarna, lätt ska kunna avgöra vem en människa är:
"Om varje utlänning blir tvungen att ha ett märke om sin etniska bakgrund, skulle polisen redan vid första ögonkastet se att "där är en muslim från Somalia" eller "där är en tiggare från Rumänien", skrev Eronen i tidningen Uusi Suomis bloggtjänst."
Och vidare:
"Hon anser att man kunde ha olika märken beroende på folks bakgrund. Muslimer kunde ha ett märke med en halvmåne och ryssar kunde bära hammaren och skäran. Enligt Eronen kunde också finlandssvenskar och sexuella minoriteter tvingas bära märken på ärmen. Sexuella minoriteter kunde bära en regnbågssymbol."
Att man kan föreslå något sådant tyder på att människor som är aktiva politiker inte ens kan sin egen historia. Sist människor i Europa bar märkningar på ärmarna slutade det med ett blodbad. Eronen är assistent till riksdagsledamoten James Hirvisaari, som i sin tur har meddelat att han inte tänker göra sig av med henne. Tvärtom försvarar han henne med att det hon skrev endast var avsett som "ironi och satir". Fan tro´t.
Problemet är ett annat och mycket större. Nämligen det faktum att man i de nordiska länderna idag i politikens och religionens kretsar bär vidare på ett tankegods som har sina rötter i mordiska ideologiska traditioner. Det är förvisso väldigt få människor som idag skulle kalla sig nationalsocialister, men att arvet från både fascismen och nazismen lever i kombination med den politiska våldsideologi som islamismen utgör, är synnerligen oroande tecken inför framtiden. Det räcker inte att avfärda förslag som det ovan med att det varit ironi och satir. Vad som krävs är i själva verket en uppgörelse med den mentala vindkantring som gör uttalandena ens möjliga. Huruvida det kan lyckas vågar jag inte spå om, men jag är ytterst pessimistisk. Det krävs ju först och främst människor som vågar och förmår ta uppgörelsen med dessa ideologiska tankesystem.
10 kommentarer:
Inte ens Jimmie Åkessons inte alltför intelligenta sekreterare (Alexandra Brunell) skulle kläcka ur sig något liknande. Dum ja, men rasist nej.
En helt grotesk mental urspårning! Jag undrar över bakgrunden till detta vansinne - Finland har väl en förhållandevis liten invandring eller har man blivit så chockad/galen av att det i stället för 4 invandrare per år blivit 40? (Jag kan alltså inte siffrorna, men jag vet att de är - eller i alla fall nyligen var - bra mycket lägre än i de flesta med Finland jämförbara länder.)
Visst är det en galenskap men jag tror faktiskt inte det är så illa ställt i Finland för minoriteter. Tvärtom, mycket tyder på att man inte har samma problem med ghettobildningar som i Sverige och att invandrare alltså snabbare kommer in i det finländska samhället. Jag skulle faktiskt tro att det generellt är lättare för en utlänning i Finland än en svensk i Malmö eller andra invandringstäta områden. Men detta är naturligtvis bara spekulationer.
Självklart ska man uppmärksamma och fördöma sådana här uttalanden men att måla fan på väggen är att gå för långt. Mordiska fascistgrupper på högerkanten lyser - än så länge - med sin frånvaro i det kalla nord.
Johanna och Bodil, jag avvaktar med kommentarer och ser om några av de finlandssvenska läsarna vill ge sin syn på saken. Tack för era kommentarer/ Thomas
Enligt vad Eronen nu säger så var det fråga om ironi.
http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=242616
Till er alla, här ett utdrag ur ett mail jag fått från en vän i Finland. Jag har hans tillstånd att publicera dessa rader:
Det här är en "taktik" Sannf. idkar, man säger något vettlöst, och sen slår man ifrån sig och säger att det var ett skämt, på skoj. Men det verkar som om fler och fler människor börjar tröttna på det här skojandet. Av vissa reaktioner i den finska pressen att döma. Texten om "märkningen" kom alltså till pga av att minoritetsombudsmannen lämnat in klagomål och begäran om redogörelse över polisens vana att fråga efter I.D. av personer som de tycker ser utländska ut, när de söker "utländska" misstänkta. (Säger polisen.) Det här var alltså den "satiriska" lösningen man kunde ta till om man inte får kolla folks id.Det kanske förklarar nåt, men gör ju inte tilltaget mindre osmakligt.
Som en skribent skrev i vår största finska dagstidning: han vill att politikerna gör sitt jobb seriöst, och inte "på skoj" och i halvfyllan.
Jag har upptäckt en sak, här där jag bor som utlänning i Spanien. Som skandinav med därav medföljande utseende (halvsame dessutom), vinkas jag direkt förbi en Guardia Civil-postering. De som har ett mörkare komplex, stannas dock, och bilen undersöks. Inga märken behövs. Men nåt styr uppenbarligen polisens urval.
Att främlingsfientlighet och rasim har djupa rötter i Finland är ingen nyhet, men det sätt varpå de tillåtits växa sig de senaste åren har gjort att en bedömning som den som gjordes av en finlandssvensk forskarkollega till mig, att läget i Finland kan ses som en lättare variant av det som hänt och händer i Ungern, tyvärr framstår som alltmer relevant.
Goda bakgrundsteckningar vad gäller situationen i Finland vad gäller rasism och främlingsfientlighet finns ändå som tur är, hos Marianne Lydén, i hennes rapportbok, Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster (Söderströms 2012), se även hennes blogginlägg i Hufvudstadsbladet (där hon jobbar som politisk journalist), http://hbl.fi/kolumn/2012-04-**01/ps-av-marianne-lyden-**
svenskhatarnas-roster, även hos Peter Lodenius i en serie texter i Ny Tid om samma ämnesområde (den europeiska populismen, rasismen och främlingsfientligheten) där han i en text ägnat den finländska formen en rätt så ingående analys, se http://www.nytid.fi/2012/02/samhallets-undfallenhet-har-breddat-vagen-for-framlingsfientligheten/
Att sannfinländarna har ett speciellt ont öga till den grundlagsenliga tvåspråkigheten i Finland kan tänkas utgöra ett sidospår i detta, men de facto tror jag att det är en mycket viktig utgångspunkt och beståndsdel i deras form av populism. I samband med det häftiga medie- och politikerdrev som uppstod för någon månad i Finland sedan på försvarsministern (och tilllika ordföranden i svenska folkpartiet) Stefan Wallin efter att denne försökt försvara den finlandssvenska garnisonens existens och fortsatta placering i Dragsvik var sannfinländarna tillsammans med de finska kvällstidningarna de som angav tonen. Det misstag Wallin gjort var att han inte berättat om att han politiskt styrt utredningen om nedläggningar av garnisoner så att den svenskspråkiga garnisonen Dragsvik väster om Helsingfors skulle kunna bevaras. Wallin agerade oklokt eller oskickligt, men sättet han blev behandlad på offentligt upplevdes av många finlandssvenskar, inklusive undertecknad, som djupt kränkande för inte bara Wallin utan hela den finlandssvenska gruppen i landet. I en kolumn i Vasabladet skrev jag med anledning av affären om en ny ton i landet. Ett citat ur texten:
”Här samverkar både journalister och politiker för att skapa effekten av att detta gäller en finlandssvensk särbehandling, något som med ett föreställt kollektivt historiskt minne hos språkmajoriteten av svensk makt och svenska privilegier i det här landet alltid kan väckas vid behov. Följande steg i processen som är att likna vid en tryckkokare där temperaturen hela tiden stiger blir att medialiteten i princip när som helst kan förvandlas till ett mediedrev utan att man egentligen riktigt lägger märke till när förändringen sker. Det är som om en osynlig hand någonstans skulle sätta i en turboväxel och plötsligt är drevet i full gång. Det är vad Stefan Wallin nu fått erfara som försvarsminister. Hans sits är en annan och obekvämare än den som den gångna tidens svenskspråkiga ministrar i landet upplevt. Framför allt har det egna handlingsutrymmet i dag jämfört med läget kanske ännu för bara något tiotal år sedan radikalt krympts. / Tiden när finlandssvenska politiker kunde känna att de faktiskt har ett eget nationellt handlingsutrymme i för minoriteten känsliga frågor är i dag mer eller mindre ett minne blott.”
Sven-Erik Klinkmann
Ett litet PS. Semantiskt ska det nog heta den svenskspråkiga garnisonen i Dragsvik, även om det ofta också uppfattas som finlandssvensk. DS.
Stort tack till Sven-Erik för dessa intressanta fakta. Att bättre förstå ett grannland måste vara något av det viktigaste vi kan göra. Jag som länge irriterat mig på den fördomsfulla och okunniga bevakningen av Danmark i svensk press menar att också Finland bevakas utifrån vanföreställningar och klichéer. Fakta är det som måste gälla! Tack till er alla för kommentarerna.
Skicka en kommentar