Svartlandet. Mecenaterna.

Moské i Dudley. Foto: A. Nydahl.

Nu rullar det på med förberedelserna. Snart är jag där igen, vid moskén i Dudley. Gammal skollokal (St Edmunds School) som man ligger på knä i. Det beror på att en stark opinion, 50.000 personer skrev på protestlistorna, satte stopp för bygget av regionens groteskt stora, nya moské (se ritning) att församlingen får stanna där bakom det slitna teglet vid sidan av den stora genomfartsleden. Inte minst uppmärksammade blev byggplanerna tack vare EDL:s protester.

Kanske är den framgången högst tillfällig, men den är ett faktum. Moskéer i källare och gamla fabriker är väl ingen succé precis, men så länge de vistas där... West Midlands är annars en engelsk region som skryter med sina många moskéer. Bara i lilla Leicester finns det fyrtio stycken (en "multikulturell lyckosaga" säger Sydsvenskan).

Castle Vale, förort i Birmingham.
Foto: A. Nydahl.

Varje meningsfullt arbete måste förstås ha mecenaternas stöd. Nu har jag fått ännu ett resebidrag som gör det möjligt att i större frid arbeta med boken om brittiska West Midlands, det landskap som på grund av sin historia som kolgruvornas heter Black Country. Svartlandet får det heta för mig, eftersom svärtan som reaktionär livsfilosofi lever så starkt just i niqab- och moskéland. Men det finns också en djup svärta i den sociala misären.

Arbetarklassen i West Midlands, liksom i resten av England har blivit en vegeterande och väntande trasproletär underklass som mest ägnar sig åt fysisk reproduktion i tonåren, mental destruktion och frivilligt offer för "förräderi". Det behövdes säkert inte bara en Thatcher för att lyckas med det. Först skulle förstås också Blairs lögnfabrik göra sitt. Men det behövdes mer. Varför inte lite "globalisering" och välvilja inför "framstegets" sociala och kulturella stenkross?

Broad Street, Birmingham.
Foto: T. Nydahl.

Och när man vandrar i Birminghams centrum möter man förstås svärtan igen. 1998 var det en smula exotiskt. Idag möter jag dessa damer också i Kristianstad. Med sin klädsel skriker de "respekt" men möter mest bara förundran, oförståelse och förakt. Min avsikt är att försöka få mer kunskap om hur dessa mekanismer ser ut. Men jag vet sedan länge att det inte låter sig göra i Sverige. Jag tar en omväg om Black Country.