"Israels fiender har i grunden inte problem med Israels politik"

 

Om Hamas hade haft en strävan efter en palestinsk-arabisk stat skulle det naturliga tillvägagångssättet ha varit att göra Gaza till ett skyltfönster. Om man hade skapat en fredlig och fungerande demokrati med täta förbindelser och handel med Israel, skulle det i dag ha funnits en livskraftig och välmående palestinsk-arabisk stat.

Israels fiender har i grunden inte problem med Israels politik. De har problem med att det finns judar. Hamas och den efterföljande vågen av antisemitism har nu bekräftat detta, även för många judar som tidigare inte trodde att det var så. Israel är det enda skyddet mot nya dödsläger.

Jag skulle önska att det handlade om bristen på palestinsk-arabiskt självbestämmande. Då hade frågan varit lösbar. Om problemet i stället är att det finns judar i världen, vilket tyvärr alltmer talar för, kan detta däremot aldrig lösas på fredlig väg.

Så skriver Allan Stutzinsky, advokat i GP i dag.

 

Jag tror att det vore klargörande att kasta ett öga i nyutgivna En civilisations plågor, texter av Simone Weil, där det bland annat heter, i översättning av Linn Apelmo:

 

”Många som i dag upprörs över vår tidsålders överflöd av fasor; som är så förkrossande för känsliga sinnen, tror att vi befinner oss i början av en mer barbarisk period (…) Men ingenting av detta stämmer”.

 

Weil skrev denna text – Reflektioner om barbariet – 1939 och visst antyder hon något som handlar om Hitlers regim, men att den perioden var särskilt barbarisk vet vi i dag, så på den punkten hade Weil fel, vilket skulle visa sig.

 

Hamas-vännerna älskar att likna Israel vid nazismen och därmed Gaza-kriget vid Förintelsen. Det som saknas i den argumentationen är dels brist på kunskap om islamismens väsen, dels insikter om Förintelsens unika karaktär. Som Stutzinsky skriver:

 

” Israel är det enda skyddet mot nya dödsläger” – jag tror dessvärre att han har helt rätt på den punkten.

Antal gånger som artikeln nämner platserna där Förintelsens massmord skedde? Noll.

Hynek Pallas i Expressen:

 

Frågor kring ett svenskt Förintelsemuseum – som under sin uppbyggnad och sökande efter ett permanent hem huserar i provisoriska lokaler på Torsgatan i Stockholm – har diskuterats i många år. Har ”neutrala” länder ett ansvar? Svårsmält förstås för alla som känner till tyska truppförflyttningar och järnmalmsexport till nazisternas krigsindustri. Eller frågor om vilka som ska inkluderas – hur ser man på kritik om att romer lämnats utanför förberedande konferenser? (27/1/2020 Expressen).

 

Ett Förintelsemuseum tillkommer heller inte i ett europeiskt vakuum. Det forna Östeuropa där folkmorden genomfördes kunde närma sig historien öppet först efter 1989. Kommunistregimernas ”antisionism” hade tvingat överlevande till tystnad.

Jag minns besöket i en gammal synagoga i Lviv för ett par år sedan. Den tjänade som gymnastiksal under Sovjetåren. En farbror sålde kylskåpsmagneter med teckningar av de många synagogor staden en gång haft för att finansiera ett museum över all bråte i rummet. Spillrorna av Lvivs rika judiska liv. 

 

Europas minneskultur kan kantra illa igen. EU-länder som Slovakien och Frankrike har dominerande partier som vill se en historieskrivning där befolkningens medlöperi under nazisterna stoppas i papperskorgen. Konsekvensen blir ”minneshål” som hindrar demokratisk utveckling eftersom de fräter på toleransen mot minoriteter och leder till en farligt exkluderande syn på medborgarskap. 

 

Viktigast är hur museer arbetar med det som ledde till Förintelsen: Antisemitismen. Hur kunde den användas av nazisterna och drivas så långt att judar exkluderades från mänskligheten? Min största invändning mot det provisoriska Förintelsemuseet i Stockholm är att judehatets rötter ser så korta ut, som om de poppade upp i Tyskland på 1930-talet. Svenska krav på J-pass, liksom franskt och slovakiskt medlöperi, har en förhistoria.

Det saknas således inte relevanta frågor för ett Förintelsemuseum.

 

Men när DN Kultur intervjuar experter som arbetar med det svenska museet fäster redan ingressen blicken vid vad som tydligen är viktigare än allt annat (10/6):

 

”Många frågor återstår att besvara. En är särskilt brännande: Hur ska ett Förintelsemuseum – och minneskulturen i stort – förhålla sig till kriget mellan Israel och Hamas?”

 

Är den? Varför det är just ett Förintelsemuseums uppgift att förhålla sig till kriget förklaras inte. Däremot får vi veta att det är ”politisk dynamit” att ”tala om kriget mellan Israel och Hamas ur ett Förintelseperspektiv”. 

 

Så lämnas läsaren med tanken att konsekvenserna av själva kriget är som Förintelsen.

 

Jag lider med experten som sjunker ihop och försöker nämna det som Förintelsemuseer kommer brottas med framöver: Den i progressiva kretsar växande antisemitismen. Västvärlden redovisar de mörkaste siffrorna sedan andra världskriget. Svenska forskare som publicerar rapporter om detta kallas för sionister och får kontor vandaliserade. 

 

Men det är inte vad reportern Sandra Stiskalo tänker på. För henne är det ”overkligt” att kriget inte kommit upp en halvtimme in i intervjun eftersom det ”splittrar både svensk och amerikansk offentlighet”. Hon nämner Masha Gessens kritik av tysk minneskultur, en text som jämställde Gaza med nazistiska getton (13/12/23 GP). Så lämnas läsaren med tanken att konsekvenserna av själva kriget är som Förintelsen. Eller att judar har något odefinierat ansvar just här. 

 

Antal gånger som artikeln nämner platserna där Förintelsens massmord skedde? Noll. Frågor som hänger ihop med dessa länder i dag? Noll. 

 

Kriget mot Hamas innehåller övergrepp mot civila som ska kritiseras med emfas. Vilket går utmärkt att göra utan att dra in Förintelsen. Motsatsen, särskilt i den infekterade stämning som råder, är relativisering.

Ljuspunkten med artikeln är att den tydligt visar varför ett Förintelsemuseum behövs. Komplett med gedigna utbildningar – dit DN:s reportrar är de första att skickas. 

 

Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Hur slippa lägenhet?

Foto: Mikael Nydahl

Lite högtidligt var det när vi äntligen hittade Kafkas grav. Vi hade letat på fel plats, men spårvagnen ledde oss rätt, där i Prag.

Unga var vi, och hälsoläget var absolut bättre. Att vara sjuk nu är ingenting mot själva situationen; ett förlorat hem, ett förlorat bibliotek, ett förlorat diskotek och ett förlorat cinematek.

Musiken kan komma från annat än cd-skivor och filmerna vi har kvar får räcka.

Men att byta självständigheten och friheten i ett hus mot den pressade och påtvingade situationen i en lägenheten frestar på. Jag grubblar på om jag rentav skulle satsa på minsta tänkbara stuga för att slippa detta.

Libyen och ondskans banalitet

Hannah Arendt skrev:

”Ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.” (Den banala ondskan, sidan 239). 

Ändå är orden det enda verktyget vi har för att ringa in, beskriva och analysera ondskan. Den ondska som Överste Kaddafi stod för under fyra årtionden står klar för världen. En till svenska översatt bok ger en inblick som i alla fall inte jag fått förut. Den bild jag tog på Kaddafi i Benghazis stadspark 1983 – och som finns på omslaget till en av mina böcker - är unik i ett avseende jag inte själv förstått. 

Kaddafi med livvakt i Benghazi, Libyen 1983. Foto: Thomas Nydahl

Som man ser på bilden är det manliga livvakter som omger honom. De var de verkliga livvakterna, för uppdraget utbildade. Amazonerna som hoppade ur hans bil var inte det, de ingick i Kaddafis harem och utgjorde en del av det skådespel han arrangerade i alla sammanhang. Kaddafi menade sig vara den arabiska kvinnans befriare. Hans kvinnliga livvakt skulle bevisa det. 

”Men för Guds skull, glöm tanken om en elitstyrka! Det var en salig blandning. En passande prydnad. Och Khadaffi såg omsorgsfullt till att färgade kvinnor fick plats för att visa att han inte var rasist och för att försäkra sig om politiska öppningar i Afrika. Det garde som ansvarade för hans personliga säkerhet syntes aldrig i bild. Det bestod av män från hans födelsestad Sirte.” (Sidan 192).

Lustigt att jag lyckades fånga dessa manliga livvakter på bild. När jag läst Annick Cojeans Villebråden i Khadaffis harem har jag förstått det lite bättre.

Kidnappningar, barnsex, anala våldtäkter, ”gynekologiska” experiment, knytnävsslag, psykisk misshandel – det är bara några exempel på vad som ägde rum i Kaddafis privata arbetsrum inne på befästa Bab al-Azizia i Tripoli. Kaddafi tog de kvinnor – och småflickor – han ville ha liksom han tog de män han ville ha. Det fanns en fruktad gest – hans handpåläggning – som innebar en signal till livvakterna. Den ville han ha, människan han just till synes ömsint smekt över håret. 

Just det drabbade då 15-åriga Soraya. Hon gick i en skola som hade oturen att få besök av Vägledaren (som Kaddafi  genomgående kallas i boken). Hans hand på hennes huvud betydde att hennes liv var över. Allt skulle slås i spillror av Kaddafis sexuella hunger och maktberusning.

Vi som kom till Libyen 1983 för att under fjorton dagar delta i ett internationellt symposion om Kaddafis Gröna boken levde i vanföreställningen att vi hade att göra med en ”kvinnornas vän” – en frigörelseprofet. Vi trodde på hans ord i Gröna boken. När vi såg de unga kvinnorna som gick på militärakademien i Tripoli, och när vi såg Kaddafis ”livvakter” bekräftade det bilden av en arabisk revolutionär vars avsikt var att krossa den patriarkala kulturtraditionen. Vi kunde inte ha haft mer fel. Sanningen om Kaddafi var en brutal, manisk våldtäktsman som dolde sina ogärningar bakom leende, men kidnappade och svårt misshandlade unga kvinnors fasad. De skulle vara ”livvakter” men ingick alla i Vägledarens harem, det kanske värsta exemplet på arabisk polygami.

Soraya är huvudperson i Le Monde-journalisten Annick Cojeans bok. Den första halvan är hennes berättelse, nedtecknad av Cojean. Hon berättar själv. Hennes detaljrikedom är minst sagt påfrestande, i den meningen att övergreppens omfattning skildras med sådan exakthet att man nästan inte förmår ta till sig fakta. Och jag tvivlar inte på att Soraya återger fakta. Däremot chockeras jag av det hon berättar, eftersom det är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Jag ska inte gå in på detaljerna i Sorayas berättelse. Varje läsare måste själv närma sig dessa så att de blir begripliga. Att ha tagit del av dem har för mig inte bara inneburit en fördjupad bild av Kaddafis skräckvälde utan också givit mig en förståelse av varför den så kallade ”arabiska våren” just i Libyen fick ett så våldsamt förlopp och utvecklades både till ett väpnat inbördeskrig och en internationell militär intervention. Däremot vill jag resonera lite kring bokens andra halva, där Cojean sätter in Sorayas berättelse i sitt sammanhang, samt berättar om andra liknande fall, och inte minst reflekterar kring hur det ”fria” Libyen behandlar de forna sexslavarna och deras öden.  

Cojean möter andra offer i Libyen. De flesta vill vara anonyma. Några vägrar tala med författaren. Det hon får veta bekräftar Soayas berättelse. Deras erfarenheter är tämligen lika. Och det är egentligen i mötet med andra människor,  t.ex. nuvarande ministrar, som hon förstår att dessa kvinnor är paria i dagens Libyen. De betraktas som ”Kaddafis horor”, de är för alltid en skam för sina familjer och riskerar därför att dödas av fäder och bröder. De har i vissa fall valt att fly Libyen. Nuvarande biträdande socialministern, Najwa al-Azrak lägger ut texten om den kvinnliga militärutbildningen, den som gav Libyen ett så starkt positivt rykte i tredje världen:

”Militärakademien var ett av Vägledarens trick för att få tillgång till kvinnor. I takt med att han upptäckte andra sätt att få tag i dem förlorade han intresset för skolan och den minskade i betydelse.”

Men starkaste vittnesmålet står Faisel Krekshi för. Professor och gynekolog till yrket fick han sitt livs chock när han i sällskap med rebeller besökteTripolis universitet i augusti 2011. Under ”den gröna aulan” där Vägledaren brukade hålla sina pompöst uppblåsta evighetsföreläsningar fann de rum med gynekologstol, medicinska instrument och annat som ledde tankarna till ett sjukhus. Krekshi hade också funnit dvd-filmer där Kaddafis sexuella övergrepp filmats.

Kaddafi var också en man som använde sex som maktmedel. Han våldtog ministrar och deras fruar, han våldtog utländska statschefers fruar när de var på officiellt besök i Libyen. Han hade en hake på alla han kom åt och hans belöningar bestod av ädelstenar, dyra bilar och hus.

Jag vill påstå att Cojeans bok är den hittills viktigaste om en av de sekulära arabiska diktaturer som föll under ”arabiska våren”, men jag vill tillägga att det nu är lika viktigt med litteratur som granskar de nya regimerna, inte minst de islamistiska som baseras på våld och förtryck. I Libyen finns idag en av dessa regimer. 

Det är den som nekar de våldtagna och misshandlade kvinnorna upprättelse. Det är den som valt att ge kvinnorna skulden – för Kaddafis övergrepp! Glöm inte det.

 

OBS: detta är en icke uppdaterad repris, som drar den felaktiga slutsatsen om vilka regimer som idag styr Libyen.

Den värsta sjukan i vår tid, eller?

 

Alain Finkielkrauts La Seule Certitude diskuteras här. Eftersom svenska översättningar av hans verk är i princip obefintliga, citerar jag en passage:

Enzo Traverso remarks sadly that the Jews, who in the 19th century and the first half of the 20th, embodied the critical conscience of the West… have become the defenders of the status quo. Antisemitism made them pariahs, but the memory of the Holocaust, this secular religion of liberal democracies, has lifted them up as darlings. And this pampered community never stops pointing out a residual antisemitism—whereas, according to Traverso, the real plague of our times is Islamophobia, and immigrants are the new Jews.

But this last contention is ridiculous. As Finkielkraut says of those who compare “Islamophobia” to anti-Jew sentiment in the 1930s: [In the Jewish community of the 1930s:] Where was the equivalent of Al-quaida? Who was singing “Fuck France”? Were novelists, caricaturists, and philosophers being sent death threats? Were schoolchildren in the Republic contesting their coursework for religious reasons? [Note: Muslim students in France, as F. and others report, have made a habit in recent years of refusing to read classics such as Madame Bovary because they are against their religion.] Those who see the fear of the Other currently at work are themselves insensately terrified of reality, and they only make such desperate comparisons in order to flee it.  

Vem är då Enzo Traverso som säger att Förintelsen blivit de "liberala demokratiernas sekulära religion"? Han är en italiensk historiker som skrivit mycket om Förintelsen och totalitarismen. Om han verkligen sagt dessa grova saker om att minnet av Förintelsen skulle ha blivit en upphöjd ideologi närmast att jämföra med en ny religion vet jag inte, men det är så det sägs i artikeln jag fann (sådana uttalanden betraktar jag som en förolämpning mot offren och deras anhöriga). 

Nå, poängen här är ju att Traverso säger att den värsta sjukan i vår tid är "islamofobin" och att invandrarna är "de nya judarna". Vi har hört den visan förut. Den bortser helt från vilken bakgrund begreppet har. Det gör inte visan mer relevant. Och jag finner Finkielkrauts anmärkningar mot den vara mycket träffande. De som tror att man kan dra en rak linje mellan 1930-talets judehat som ledde till Förintelsen, och den motvilja allt fler européer idag känner inför den invandrade islamismen, är i allt väsentligt inne på ett icke-relevant sidospår. "Rädslan för den Andre" är kanske, som Finkielkraut antyder, som diagnos betraktad kanske ett uttryck för godhetens egen verklighetsfrämmande tänkande. Jag har misstänkt det länge. 

repris från 14/12-2015 (!)

Familjen Nydahl 1960-talsversionen

 

Familjen Nydahl på söndagspromenad. Jag fick förtroendet att ta bilden på pappa, mamma och mina tre yngre syskon. Typiskt nog skulle den inte tas på Lorensborg utan i villaområdet intill. Det var säkert deras våta dröm, men inga konstnärer hade råd att bo där. De fick med stolthet köpa sin HSB-lägenhet!

God helg eller så gott det går...

Det är träligt sedan länge, men när inte ens de bokningsfria veckorna bevaras lediga står det mig rätt långt upp. Klinikbesök i dag igen alltså.

Så är det också fredag. En eftermiddag när lammsteken blir klar. Hela lägenheten fylls av doften och framdukat står redan oliver, fårost och diverse andra godsaker. Till steken har jag gjort potatis och blomkål i grädde i ugnen, och så färdigköpt spenat, också den i grädde.

Så kan livet fortsätta, men vårt drastiska beslut är fattat: vi flyttar igen, så fort vi hittat lämpligt hus. Sökandet pågår. Vi är inte skapta för lägenhet.

God helg, eller så gott det går.

ULLMAR QVICK FYLLER 90 ÅR IDAG!

Multibegåvningen, vännen Ullmar fyller 90 år och jag ska inte tala så mycket om det. Ord - på svenska, albanska, finska eller något annat språk räcker ändå inte till.

 

Jag träffade Ullmar i Durrës vid den albanska kusten, sommaren 1978. Vi trevade oss fram i det som kallades Svensk-albanska föreningen. Det var mest en sekt där Jan Myrdal och hans närmaste styrde. 

 

När Albanien och Kina bröt med varandra föll också alla sådana föreningar samman. Maoister i Europa tog avstånd från Albanien. Ullmar och jag fortsatte dock arbetet, vi byggde vänskap och kontakter. 

 

Sedan dess har Ullmar gjort ett jättearbete med egna skrifter, översättningar och handfast solidaritetsarbete. Diktaturen föll, drömmen om "socialismen" bleknade, men Ullmar var inte diktaturens utan folkets vän. Det har han varit varje dag fram till nu, och naturligtvis fortsättningsvis.

Grattis från oss skåningar! Inte minst från oss som lät en bit av våra hjärtan stanna kvar i Albanien och Kosova. Gëzuar Ullmar!

 

Högra bilden: Ullmar Qvick var en mycket viktig person för arbetet med min bok Skanderbegs ättlingar. Här samtalar han med Kosovas första demokratisk valda president, Ibrahim Rugova. Lägg märke till bilden på väggen, där Rugova träffar påven. Bilden visades i min blogg med tillstånd av Ullmar. Där kan man läsa mycket av och om Ullmar: https://nydahlsoccident.blogspot.com/search?q=Ullmar+Qvick

Willie Nelson - Something You Get Through

 

 

Life goes on and on 

 And when it's gone 

It lives in someone new 

It's not somethin' you get over 

But it's somethin' you get through 

It's not somethin' you get over 

But it's somethin' you get through

Landsvägens vyer

 

Bott vid en landsväg har jag gjort. Nu är det över och vi får uppsöka dem. 

 

Regnet porlar. Jag dricker öl och läser en dålig bok.

 

Fakturan för flytten har kommit och oron jag gömde  bakom vardagen och tristessen, kunde jag släppa när jag såg den och andades ut.

Leonard Cohen - ett ps till Peter Handbergs nya bok

Peter Handberg skriver i sin nya bok om när Leonard Cohens sång spelas upp vid en ceremoni 2022 i Pilvishok, till åminnelse av den siste rabbinen Avraham Aba Reznik och de andra offren; "Stora högtalare är utplacerade.  Från dem strömmar, helt logiskt i sammanhanget, Leonard Cohens Dance Me To The End Of Love - en sång om kärlek men med utgångspunkt i Förintelsen."

 ***

Leonard Cohen: Dance Me To The End Of Love  - Arose from photo of Death Camp Musicians

“This is a song that arose from a photograph that I saw when I was a child of some people in striped pyjamas prison uniforms with violins playing beside a smoke stack and the smoke was made out of gypsies and children, and this song arose out of that photograph: Dance Me To The End Of Love.”

From Leonard Cohen’s introduction to Dance Me To The End Of Love
at the April 10, 1988 Koln concert. 

Läs mer här.

Peter Handberg: Flaskpost från Förintelsen. Litauiska resor (Bokförlaget Faethon)

 

”En del har gett judarna skulden för covid. Ibland hyllas krigsförbrytare av myndigheterna” (ur boken, sidan 131)

 

En trilogi är fullbordad. Det är inte vilken trilogi som helst, den går varken att förbise eller försumma. Som alltid har författaren Peter Handberg lagt ner ett monumentalt arbete på att med konkretion och detaljrikedom göra sitt ämne levande på ett både smärtsamt och lärorikt sätt. Ämnet är, som i de två föregående böckerna i denna trilogi, Förintelsen. Konkret Förintelsen i några av våra geografiska närområden där den judiska befolkningen, tidsepoken innan Hitlers och den tyska massberusningen av judehat släpptes loss, var som störst till sitt antal, och kulturellt sett till inflytande.

 

När jag läser om gamla Ostpreussen i boken tänker jag den kanske hädiska tanken; ja, visst dödar de judarna, men värre ändå är hela den föregående processen av förnedring, trampande på, hatiska, förminskande, förnekande, allt som föregick de massmord vars betecknande ord helt logiskt är Förintelsen. Alla dessa folkmassor, t.ex. i Johannisburg, som röstade på nazisterna, men också brände ner synagogor och sedan bara, som inför författaren konstaterade att judarna ”bara försvann”, de var som upplösta i intet (vilket som metafor ju närmast blir sanningen om vad som hände). Här kan man verkligen få en överdos av ostpreussiska hembygdsföreningar! Och det är tur att det finns grävande författare som Handberg, som kan ta fram materialet och visa det för oss.

 

”Inga svar. Bara ilskna blickar. Fientliga gester.” (ur boken om mötet med Johannisburg).

 

Hur mycket orkar en människa läsa om Förintelsen? Frågan är fel ställd. Läsandet har ingenting med ork att göra, och den kunskap vi kan inhämta om det som hände är lika värdefull i varje enskilt fall. Det senare är kanske poängen med Handbergs böcker. Det är namngivna personer som berättar om namngivna offer – och förövare i många fall, även om den mordiska pöbeln, civil eller militär, nästan alltid saknar såväl ansikten som namn.

 

Den nya boken har ett långt författarperspektiv. Till Litauen kom han relativt ung, han kunde lära något väsentligt om livet i en nation ockuperad av och inlemmad i Sovjetunionen. När han i vår samtid återkommer har han stor nytta av de erfarenheterna och kunskaperna. De ger perspektiv och djupare förståelse. Han vet att judemorden – en väsentlig del av Förintelsen –  inte bara är tyskarnas, utan de facto också litauernas.

 

Det finns avsnitt som gör ett så djupt avtryck att jag måste gå tillbaka och läsa om. Som det om Fruma (börjar på sidan 103). En mycket gammal kvinna som berättar för författaren vad hon varit med om, sett, hört och erfarit. Kan man i en banal recension citera det? Egentligen inte. Det måste läsas i sin helhet. Ändå tar jag detta korta som exempel:

 

”Fruma, född Vitkin, hade först föreslagit att vi skulle talas vid på telefon, bara hon och jag. Men så ångrade hon sig...”

 

Utifrån detta kan hennes, och andras, berättelser fortsätta.

 

Hon bodde i Kaunas östra delar. Hon ger ett elegant intryck, det är uppenbart. Och ändå finns smärtan i hennes väsen. Född 1933 berättar hon om en barndom under nazismen. Men det var de sovjetiska myndigheterna som stängt hennes judiska skola.

 

De två talar om judiska högtider som pesach och chanukka och om snurran dreidel med hebreiska bokstäver på sidorna. Samtalet blir dock senare nedsänkt i det brutalaste vi kan föreställa oss, ”runtom i staden pågick mördandet”. Det mynnar förstås ut i berättelsen om massmordens karaktär och det judiska folkets totala förintelse i Litauen, där det ska visa sig för den som inte visste det, att litauerna själva står för omfattande massmord innan tyskarna ens hunnit dit. Det är minst sagt skakande berättelser Peter Handberg nedtecknar och gör till levande historia för nutida läsare.

 

Men tro inte att Sovjetunionen/Ryssland slipper undan hans skarpa blick: ”Landet står upp över näsan klafsande i hatets sörja” skriver Handberg. Och inte heller det litauiska folket. Massmördarna var inte enbart tyska soldater som förde samman judarna till förintelselägren (men ”inte ens en fjärdedel av Förintelsens offer dör eller mördas i Auschwitz” påpekar han). Om det varit så ”enkelt” skulle inte Litauen förtjänat en egen berättelse. Den de tvingas posera i nu är minst sagt skamlig.

 

Liksom på Balkan i modern tid (Bosnien, Kosova) var det offrens grannar som skyndade till massmordsplatserna för att bistå och med energi och lust ursinnigt började hugga av händerna på folk och ”de högg huvudet av rabbinen Zalman Ossowski och ställde ut det i fönstret i synagogan.” Det tog tre dagar att där mörda tusen judar (det finns uppgifter om betydligt fler offer), synagogor och bostadshus brändes ner. Tyskarna ankom först dagen därpå.

 

Så fortsätter Peter Handbergs nya bok. Det är stark kost, ibland blir det övermäktigt och jag lägger undan boken för att sedan förmå mig att fortsätta. Att förkovra sig, att gång på gång återvända till kunskapen och berättelserna om Förintelsens alla detaljer och uttryck, är en mänsklig plikt. Handbergs trilogi hör till det främsta i alla avseenden. Med tacksamhet har jag läst den, och förhoppningsvis lärt mig något.

 

 

Söndag vid havet

 

När söndagens morgon ropade på oss tog vi fikakorgen med och körde till Tosteberga hamn. Som förr, som vore jag frisk och full av energi. Det är jag inte. Men stillasittande i en hamn kan jag njuta av doften från Östersjön. Trots att hela hamnplatsen är full av husbilar från Tyskland. Det får man ta, när man sätter sig där en sommardag. Vintertid brukar vi vara tämligen ensamma där.

Efter Tosteberga tog vi oss till Åhus hamn där man på Pråmen slår sig ner med en stekt sill och en underbar hemlagad potatismos, till det en starköl. Tidigt på dagen har man krogen nästan för sig själva. Livet har något att erbjuda också den sjuke.

Stéphane Mosès: Historiens ängel, Faethon, översättning av Ervin Rosenberg

 

Det är en stark sak att börja läsa en bok som man inte tror att man har begåvning nog att djupare förstå, och sedan, stegvis och sakta, se hur den öppnar sig i tämligen klara och intressanta resonemang kring de tre huvudpersonerna Franz Rosenzweig, Walter Benjamin och Gershom Scholem.

 

Två av dem har i många år funnits i mitt bibliotek. I högsta grad närvarande har Walter Benjamin varit med Passagearbetet, Paris, 1800-talets huvudstad, också med den senaste utgåvan i översättning av Ulf Peter Hallberg från 2015. Och en rad andra titlar under åren.

 

Gershom Scholem finns också här hemma, och det är särskilt Den judiska mystiken i översättning av Joachim Retzlaff som kom på svenska 1992, som betytt mycket.

 

Men Franz Rosenzweig är en helt ny bekantskap för mig. Född 1886 Kassel, död 1929 i Frankfurt am Main levde han ett kort liv med svåra sjukdomar och andra hinder i vardagsliv och arbete. ALS ändade hans liv vid 42 års ålder.

 

Han disputerade 1920 på en avhandling om Hegel, Hegel und der Staat. Samma år grundade han Freies Jüdisches Lehrhaus, i Frankfurt am Main i vars krets bland andra Scholem fanns med.

 

Bokens författare, Stéphane Mosès (1931-2017), var en fransk filosof, litteraturvetare, översättare och germanist. 

 

Under mitt läsande liv har det då och då kommit böcker som jag läst minst två gånger. För att i alla fall nå en bit in i resonemangen vill jag göra så. Jag gjorde det med flera av Karl Marx verk (högfärd får människor att säga att de ens förstått Kapitalets första bok), men det var länge sedan. Men jag har också gjort det med annan litteratur om t.ex. fascismens teori. Men det självklara valet mellan det som är komplext och svårt å ena sidan, och det som är billigt, populistiskt (som Henrik Arnstads texter) har aldrig varit svårt att besluta om.

 

Ja, Historiens ängel är en krävande och svår bok. Men den ger mig grundläggande ny kunskap om några centrala personligheter. En avgörande fråga uppkommer med Första världskrigets start. Kan man överleva som intellektuell i ett sådant klimat, politiskt och mänskligt? Alla tre finner det svårt, men andra aspekter framkommer i en brevväxling där Rosenzweig är den ena. Han strider i den tyska armén på Balkan, och visar ”en obeveklig stränghet i sökandet efter sanningen”.

 

Här finns också en ovanligt klargörande passage om vad ”det utvalda folket” betyder som begrepp. Rosenzweig säger att vi här möter ”den unika egenarten hos ett folk som undandrar sig historiens determinism." Man ska inte glömma att judarna ”betalat ett pris för det med sina lidanden.”

 

I kapitlet om Walter Benjamin möter jag intressanta resonemang om hur vi ser på historia; ”att skriva historia är inte att återfinna det förgångna, det är att skapa det med utgångspunkt i vårt eget nu.”

 

Benjamin står för ett radikalt nej till framåtskridandets ideologi, säger författaren. I det avsnittet kommer det också att handla om Baudelaire och Nietzsche. 

 

Inledningen på kapitlet om Gerschom Scholem är på sätt och vis karaktäristisk för skildringen av honom, då den säger att för honom ”var första världskriget den grundläggande händelse som i stor utsträckning bestämde den kommande inriktningen i hans liv.”

 

Runt 1918 hade han beslutat sig för att avsluta studierna i matematik och istället ägna sig åt judisk mysticism. 

 

1923 bosatte han sig i Palestina. 

 

”…för Scholem är den messianska idén starkt förknippad med erfarenheten av misslyckande”. Rosenzweig berättar att Scholem "ser Kabbalan från Safed, i synnerhet Isaac Lurias stora myt på femtonhundratalet om Exil och Förlossning som en reaktion på den historiska katastrof som utdrivningen från Spanien 1492 utgjorde.” 

 

Och viktigt i detta resonemang är att ”till traumat av judarnas utrotning under andra världskriget fogade sig hos honom känslan att sionismen i dess politiska förverkligande hade förrått de messianska hopp i vilkas namn den hade framträtt.”

 

Att vi sedan kommer in på såväl Freud som Kafka är inte ägnat att förvåna.

 

Angående bokens omslag:

 

”Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.”

 

Walter Benjamin (ur "Über den Begriff der Geschichte". Publicerat: postumt av Frankfurter Institut für Sozialforschung 1942. Manuskriptet ingår i Schriften I 1955. Översättning: Carl-Henning Wijkmark)