söndag 30 juni 2024

Imre Kertész: Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag...

 
"10 augusti 2002.

Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag, de som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna, det vill säga med de europeiska intellektuella och höga regeringsrepresentanter som klär den gamla antisemitismen i en ny språkdräkt och som så sent som i går ville utrota dem – och varför i hela världen skulle de ha andra avsikter i dag?

Jag känner stark lust att fråga dessa fromma och dumma judar som förnekar sig själva och som likt spyor vräker ur sig smädelser mot Israel:

'På vilket sätt smärtar det dig, ditt nöt? Du lever i Schweiz, i Frankrike, i Danmark eller något annat land, hur kommer det sig att det inte är ETA:s mord, de irländska separatisternas illdåd eller den europeiska nynazismens erövring av makten som plågar dig?

Du tar förgäves på dig mask efter mask, ditt fä, har du redan glömt att Schweiz krävt att ett J skulle stämplas i ditt pass, att fransmännen låst in dig i ett koncentrationsläger och utlämnat dig åt de nazistiska mördarna, att hela Europa med tillfredsställelse tittat på de deporterade judarnas dödsryckningar i Auschwitz gaskamrar?'

Jag är nära att dra slutsatsen att den europeiska juden verkligen är den skadliga figur som intensivare än andra hatar att se självförsvarsvapen i judiska händer och som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv.

Han kommer inte att ge sig förrän han har nått sitt syfte, förrän han, slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz, förrän han tvingats gräva sin egen grav etc, och förloppet som leder dit kommer att förundra honom igen, precis som förra gången.

Vi är åsyna vittnen till processen: vi ser hur Israel och judarna i förskingringen går helt skilda vägar."

Imre Kertész: ur Den sista tillflykten (översättning av Ervin Rosenberg). Publiceras med tillstånd av översättaren Ervin Rosenberg och Svante Weyler på Weyler förlag. Denna publicering i bloggen är en repris, tidigare fanns den redan den 22 mars 2012 på Nydahls Occident.

Nu på Facebook


 Följ mig gärna på Facebook: https://www.facebook.com/profile.php?id=61558605778440

Nya inlägget:

Nya omslags- och vinjettbilderna. Den lilla visar mig med grannen och gode vännen Gunnar på Byholmsvägen. En sista bild och påminnelse om vad som gått förlorat.
 
Den andra bilden är ett av mina två möten med den israeliske författaren Yoram Kaniuk i Tel Aviv. Han var helt unik i den judiska litteraturen och i Israel.
 
Vi satt i restaurangen på Beit HaSofer (Författarnas hus) i Tel Aviv. Jag träffade honom några år senare igen. Han är nog den israel som gjort starkast intryck på mig. Fullständigt befriad från nationella klichéer, frispråkig och med en tung livserfarenhet som han inte bara förmedlade utan också drog ovanliga och kloka slutsatser av. Att han var en lysande författare behöver jag knappast tillägga. 
 
I förra veckan (juni 2013) tog cancern honom. Anita Goldman skrev ett fint porträtt av honom i Expressen:
 
"En av hans sista vitt omtalade offentliga handlingar inträffade endast två år innan hans död, då vann han den juridiska kamp han startat för att bli befriad från den judiska religionen, genom att få ändra religionstillhörigheten i sitt identitetskort från "judisk" till "ingen religion". Han hade under många år varit upprörd över det ökande religiösa inflytandet över israelisk politik och samhälle och var extra känslig eftersom han var gift med en ickejudisk kvinna och hans barnbarn därför hade registrerats som utan religion. Utslaget blev en konstitutionell milstolpe i Israel, där distinktionerna mellan nationalitet, etnicitet och religion har oerhörda politiska implikationer."

fredag 28 juni 2024

Hemingway och honung. Friheten och döden

Reviderad bloggversion nummer sju:

Födelsedagsgåvor från Lennart (Hemingway x 2) och Hjalmar (honung från Sierra Nevada)

Är det någon mening att alls ta av sjukhusbandet om armen? Varje gång jag tror något annat är det dags igen.

Klinikerna och mottagningarna skyr jag. Hemmet jag nu har skyr jag.

Det jag förlorade kan inte uttryckas i sådana ord. Förlusten är flera ton tung. Gå till frisören? Till någon annan som bättrar på det yttre? Meningslöst, eftersom det är det inre som havererat.

Jag dricker inte vin till lunchen i normala fall. Men allt är onormalt nu. När jag i födelsedagspresent får fina viner från Alsace (Maison Robert Olivier Blanc) så dricker jag till kalvsteken som var klar redan vid lunch (och den ger middagsmat också söndag-måndag, således ingen lyxmat alls). 
 
Sittningen avslutades med en ädel yoghurt med rinnande Flor Castano-honung. Barnbarnet Hjalmar hade med den hem till Sverige som en gåva till mig.
 
Jag har förvisso firat min födelsedag utifrån förutsättningarna. Jag är enormt tacksam för de goda ord jag fått på olika sätt, liksom för materiella gåvor i form av böcker och drycker.
 
Ändå är det inre livet dränerat av sjukdomen. Jag vet att den ska döda mig. Jag är fängslad och fri.



Knäckt eller återuppväckt

 

Jag ansträngde mig inte det minsta. Jag satt eller låg helt stilla och tog emot gåvorna. Böckerna, vinerna, vänskaperna och allt det andra.

De röster jag saknade - nära, kära och vänner - hade väl sina goda skäl att avstå just i år. De vet att jag är svårt sjuk, ett skäl väl så gott som något för att avstå gratulationer. Bitterhet är inte min melodi, men nog saknade jag dem.

Desto större glädje och tacksamhet för alla grattishälsningar i mail, sms och på Facebook. Tack alla!

Nu är en helt annan dag. 72 år gammal åker jag till Kliniken på morgonen och sedan vidare till strandskogen söder om Åhus där en lunch väntar. Efter det låser jag dörren om mig.

torsdag 27 juni 2024

72 år på jorden - det sista?

 

Då var det dags att fira. 72 år på jorden och förmodligen mitt sista. 

Smärtor överröstar glädje men dagens tidiga tur till havet är bättre medicin än alla de andra. 

Vinet är en gåva från vännen Lennart Romberg. Det blir mer vin under dagen. Men först en enkel gemensam födelsedagsfika med Hjalmar som fyllde åtta igår.

tisdag 25 juni 2024

Av bestämda skäl...

Hamnen på Landön; tystnad, frihet, ensamhet som vila. Foto: T.N.
 


...ska ni inte förvänta er något intressant här just nu. Jag är, som mina trogna läsare vet, väldigt sjuk efter hjärtstoppet. Neuropatin har inte gjort livet lättare, tvärtom får jag dagligen bekämpa dess yttringar, som är svåra, tunga och plågsamma.

Nu blir det några bra dagar. Mikaels yngste påg Hjalmar fyller åtta imorgon och han står mitt hjärta särskilt nära. Vi firar honom i övermorgon den 27 juni här hemma på Kapellgatan, som råkar vara min födelsedag. På kvällen tar vi till Åhus, där Astrids äldsta dotter med familj vill fira mig.  

Där finns deras äldsta dotter Elin, Astrids barnbarn, nu en vuxen, yrkesarbetande kvinna, som har varit mitt hjärtebarn sedan dagen hon föddes och vi har haft ett rikt liv tillsammans. Hon ville gärna ärva HC Andersens samlade verk - på danska! - när vi rensade vårt bibliotek. Bara en sådan sak inger respekt, och kärlek.

 Hur jag ska räcka rent fysiskt vet jag inte, men jag tar deras inbjudan på största allvar. Vackra gester finns det inte i överflöd.

Så, nu vet ni om här blir lika stilla som i en ostskånsk hamn. Som på bilden.

måndag 24 juni 2024

Under hammaren och skäran:


 

Från en gammal dagbok citerar jag:


Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.

Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:

"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."

I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:

"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."

Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.

(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).

Tjatter

Prag 1991. Foto: Mikael Nydahl
 

Människans ständiga tillgänglighet förstärker den förväntan på snabbhet som hennes omgivning när. Den mobila telefonin har utvecklats både till ett hot mot långsamhet och tystnad, och till att bli ett slags terapi för varje vaken stund. Det eviga tjattrandet och textandet förutsätter människor som alltid är villiga att finnas i den mottagande änden av systemet.


Virilio säger att ”ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är.”

söndag 23 juni 2024

Per Helge: Det stora kärlet. Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (Stadsmuseet Näktergalen, Vimmerby)

 


”En färd är varje människa” (Petter Bergman)

Om vi lyfter ut den religiöst-politiska aspekten, islam, och flyttar oss tillbaka i tiden finns det skäl att ställa frågan: vad skiljer eller förenar de människor som idag, just nu i detta ögonblick, vid Nordafrikas kust eller på andra platser ger sig ut över havet för att nå en plats där ett bättre liv kan finnas, å ena sidan, och alla de smålänningar som på 1860-talet fyllde skeppen till Amerika å den andra?

Jag har grubblat mycket på saken under läsningen av Per Helges bok Det stora kärlet. Hans bok berättar om de människor som ”lämnade sin karga socken (Locknevi)” för att resa via ”Vimmerby till Nässjö, Kristiania, Hull och Liverpool” till New York, där de steg i land redan med anpassade och amerikaniserade namn som Johnson, Swansson eller helt nya som Hill, Barton och Harris.

Nå, vad skiljer och vad förenar? Det som förenar är lätt att se: människor flyr fattigdom (ibland ren svält) och/eller krig. De söker frid och fred, de söker ett bättre liv. Ett bättre liv kan vara ett där maten självklart står på bordet varje dag. Det kan också vara drömmen om att resten av livet vara försörjd av en nordisk välfärdsstat. Just på den sista punkten har flykten skapat oläkbara, gigantiska slitningar, motsättningar och konflikter. Det finns en gräns för hur många ett land som Sverige kan ta emot. Och där är det inte enbart eller främst de ekonomiska faktorerna som avgör. Viktigare är de sociala konflikterna, våldet, övergreppen, klanbildningarna och de etniska enklaverna. De undergräver både på kort och lång sikt. Man kan ändå säga att 1860-talets människor har mycket gemensamt med våra tids. Men det som skiljer är avgörande på en mycket viktig punkt: de kulturella motsättningarna, civilisationernas sammandrabbning för att använda ett modernt begrepp. De som nu kommit och kommer har moskén som samlingsplats, de lyder Koranens moraluppsättningar och Sharias lagar. De lever liv oförenliga med mottagarlandets.

När detta är sagt vill jag berätta om Per Helges bok. Det som gör den en smula unik är att han berättar om sin egen släkt. Han reser, ofta och väldigt långt, i USA för att leta rötter och eventuella ättlingar till människor från flyktens tid. Han har deras namn, både från utgångsplatsen där han själv är född och uppvuxen, och han vet var han ska leta. Gripande berättar han om deras livsöden där borta. Det är slit, hårt arbete, nya villkor. Några av berättelserna är särskilt angelägna, som den om John som var farmoderns äldste bror. Han lämnar syskonen i Chicago, tar sig till Canada och blir skogsarbetare femton år efter sin ankomst till Nordamerika. Per Helge ”ser” honom i den lilla orten Cranbrook i British Colombia, Canada. Detta är en trakt, skriver Helge, där det talades ”yxans och sågens tydliga språk”. Cranbrook var ett litet nybyggarsamhälle som grundats av missionärer.

Johns öde blir sedan signifikativt, och lärorikt. 1916 tar han värvning och reser till Europa och det första världskriget. I en första sammandrabbning med tyskarna vid Somme stupar han. Han dog av granateld. Så fullbordades hans livscirkel; från Småland i Europa till USA och Canada för återresa till Europa, där hans liv ändades.

Per Helge skriver:

”När jag åter betraktar det där fotografiet av John, bland fyrtio andra män på väg ut mot krigets front i Europa, ser jag hans berättelse, skymtvis, den finns i det tunga ansiktet, ja i hela kroppen; den har inga ord, bara en melodi, jag hör den sjunga allt starkare. Var kommer den ifrån? Inifrån; den ljuder i mig som från ett instrument – ja, jag är det instrumentet. Berättelsen sätter den i rörelse; medan jag betraktar bilden, berättar vi, han och jag, och sjunger och ropar mot varandra. Det är en svår sak, att sjunga och bli sjungen av någon. Hade de sången ord, skulle vi i sådana ögonblick kanske sprängas.”

lördag 22 juni 2024

Zambezi, lämpad för dagen efter med Cacka Israelsson

 

Två sånger från min barndom. Gamle svarten fick jag på EP av mamma. Den andra sången passar i alla fall bra dagen efter. Cacka Israelsson var, vid sidan om Gunnar Wiklund, stor favorit för barnet Nydahl, men så var det också innan han förstått att musik kunde vara något helt annat.
 
Cacka Israelsson
 
Gamle Svarten kamrat på vida färden
Gamle Svarten den bäste här i världen
När din vandringsfärd är över
Väntar gröna ängars klöver
På dig min trogne gamle vän
Trava på kamrat ty redan lyser månen vår färd
 
Trava på kamrat ty du vet att lönen mödan är värd
På din säkra rygg du mig i natten bär
Till henne som är för oss båda kär
Trava på kamrat ty hon oss väntar vid hemmets härd
 
Hovarna slår muntert mot vägens sten
Vad gör det att jag är trött och timmen sen
Till henne det bär över berg och mo
Ner till stugan i dalens ro
Och stjärnor lysa vägen till vårt lilla bo
 
Gamle Svarten kamrat på vida färden
Gamle Svarten den bäste här i världen
När din vandringsfärd är över
Väntar gröna ängars klöver
På dig min trogne gamle vän
 
Källa: LyricFind
Låtskrivare: Hamilton Kennedy / James Kennedy / Michael Carr

 

Zambezi (här med Cacka Israelsson)

                                    

 

Uppåt Zambezifloden finns en negerby,

där stammens hövdig Fula Bula Bula bor.

Och för sin vackra dotter fick han huvudbry,

när friarskaran småningom blev allt för stor.

En stilig zulusnobb kom på besök en kväll,

för att med Zuzie knyta kärleksfulla band.

Han sa: "Kung Bula Bula var nu riktigt snäll,

så får du fyrti oxar för din dotters hand!"

 

Vid Zam-Zam-Zam-Zambezi

stränder

finns det land

som fagrast är

bland länder,

om åt mej du ger

din dotter Zuizie

jag ej Zulu-solo längre är

 

Det blev ett stort

Zambezibröllop

och vid festen sköttes tam-tam trummorna

av hedersgästen.

Man stekte grisar

och man dansade med spjuten

och över flodens vatten

hördes glädjetjuten.

 

Uppåt Zambezifloden i sin negerby

ska stammens hövdig Bula Bula stanna kvar.

Men för sin dotter slipper han ha huvudbry,

när hon på bröllopsresa genom djungeln far.

En gammal trollkarl milda makter frambesvär,

i sista dansen Zuzies hjärta står i brand.

och kärleksguden myser för att detta är,

det största bröllopet i hela Zululand.

 

 

 


Inspelning(ar):

Cacka Israelsson / Åke Jelvings orkester / 12 apr 1956 / Odeon SD 5873 /

Instrumental / Eddie Calvert / 1955 / Columbia DB 3747 /

Instrumental / Lou Busch and his orchestra / ? / Capitol CL 14504 /

Marie Dieke / Simon Brehms orkester /  mar 1956 / Karusell K 157 /

 

fredag 21 juni 2024

Midsommarafton


Det pratades mycket om det den 6 juni, vår nationaldag. Det pratades om att svensken struntar i den dagen. Det pratades om att orsaken var en och enkel att förstå. Midsommarafton är i själva verket den svenska nationaldagen. Det är den historiskt förankrade folkliga fest då man gärna firar på svenskast vis av alla. Finns det fog att säga detta? Ja, det gör det.


"Midsommar betyder egentligen bara ’mitt i sommaren’, och ordet fanns redan i fornsvenskan (miþsumar). Mer exakt står dock midsommar för tiden när solen står som högst på himlen, sommarsolståndet. Det inträffar vanligen 22 juni. Midsommar kan också användas lite vidare om perioden kring sommarsolståndet. Men framför allt betecknar midsommar förstås den helg som infaller vid sommarsolståndet, midsommarhelgen och dess inledande höjdpunkt midsommarafton."


Så skriver Institutet för språk och fornminnen, det så kallade Språkrådet. Ja, så långt är vi ju med. Men kopplingen till den folkliga känslan och förankringen i att det också är nationaldag? I DN skrev Ingrid Hedström rätt så fint om detta:

" Så vad är det som mer än något annat förenar oss som bor i Sverige – om inte det flyktiga ruset av lycka när den långa mörka vintern äntligen är slut och dagarna blir längre? Liksom vemodet inför tanken att allt snart är slut, det vemod som får oss att när försommaren står som fagrast dystert säga ”Men snart vänder det”.


Redan 1641 skrev Lars Wivallius sin ”Klagovisa över denna torra och kalla vår”: ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara.” Det är ord vi kan känna igen oss i nästan fyra sekel senare, när vi för länge sedan glömt alla de svenska fältslag som vanns och förlorades under 1600-talet. Och det är därför vi borde fira nationaldag (givetvis med en extra ledig dag) i midsommarhelgen."


Men mer exakt? Finns det så att säga ett vetenskapligt belagt skäl, eller ska vi nöja oss med att förankra det i känslan?

"Sett till svenskarnas engagemang är midsommar helt klart vår nationaldag. Nationaldagen blir ingen folkfest på befallning."

 

Så uttalade sig etnologen Jonas Frykman. Och det är ju ännu ett känsloargument, nog så riktigt. Den som gör en nätsökning finner snart att detta är vad som finns i argumentationsväg. De flesta träffar handlar om institutioners och butikers öppettider på nationaldagen respektive i midsommarhelgen. Och det är just detta jag finner särskilt intressant, det som sägs vara känsla är i själva verket en identitet.

Den sedvänja som förankrats folkligt, just för att den vuxit från generation till generation och därför kan sägas utgöra ett folkligt kännetecken är mer etablerad än en "folkfest på befallning" för att låna Frykmans ord.



torsdag 20 juni 2024

Fria resor och trasiga händer...


För att återvända till Dylan och Tummetott, vill jag citera dessa rader:

I cannot move, my fingers they are all in a knot
(...)
And my best friend, the doctor, won't even tell me what it is I've got

När jag hör och läser dem talar de direkt till mig i mitt sjukdomstillstånd. Så är det med både fingrarna och tårna, händerna och fötterna. 

Pregabalin är svaret. Kliniker och uppföljningar. Vardagarna är bokade. Jag har nu frikort för alla buss- och tågresor i hela Skåne, och med färdtjänst betalar jag rent symboliska summor.

Var det hit jag ville? Alla sätt att fråga får samma svar: Nej!

onsdag 19 juni 2024

Varken nu eller senare publicerar jag anonyma kommentarer, oavsett om de är intressanta eller ej. Jag kan varken reflektera över eller diskutera med anonyma, oavsett om det är här i bloggen eller på andra sätt. Ber om respekt för det, eftersom allt jag skriver alltid är i mitt eget namn. 

Tummetott i Dylans värld

Bob Dylan då det begav sig.


“I'm going back to New York City, I do believe I've had enough”, sjöng och diktade Bob Dylan i Just Like Tom Thumb's Blues 1965. Han var ung då, bara 24 år gammal, när han skrev den insiktsfulla, dystopiska texten som när den kom på LP:n Highway 61 revisited fick ett omfattande genomslag.

 

Skulle vi förvånas av det, då eller nu? Absolut inte, den unge Dylan satte ribban högt och liksom Leonard Cohen hade han med stor medvetenhet och beslutsamhet röjt väg för den sångens diktkonst som bara barden är förmögen. Sara Danius hade blick för det, och det kom att ha stor betydelse.

 

Tom Thumb är förstås han vi här kallar Tummeliten eller Tummetott.

 

Här är hela texten:

 

When you're lost in the rain in Juarez, and it's Easter time too
And your gravity fails, negativity don't pull you through
Don't put on any airs when you're down on Rue Morgue Avenue
They got some hungry women there, and they'll really make a mess outta you

 

If you see Saint Annie, please tell her thanks a lot
I cannot move, my fingers they are all in a knot
I don't have the strength to get up and take another shot
And my best friend, the doctor, won't even tell me what it is I've got

 

Sweet Melinda, the peasants call her the goddess of gloom
She speaks good English, invites you up into her room
And you're so kind and careful not to go to her too soon
And she takes your voice and leaves you howling at the moon

 

Up on Housing Project Hill, it's either fortune or fame
You must pick one or the other, neither of them are what they claim
If you're lookin' to get silly, you better go back to from where you came
Because the cops don't need you, and man, they expect the same

 

All the authorities, they just stand around and boast
How they blackmailed the sergeant-at-arms into leaving his post
And picking up Angel, who just arrived from the coast
Who looked so fine at first, but left looking just like a ghost

 

I started out on Burgundy, but soon hit the harder stuff
Everybody said they're right behind me when the game got rough
But the joke was on me, there was nobody even to call my bluff
I'm going back to New York City, I do believe I've had enough

 

Just Like Tom Thumb's Blues © Special Rider Music, Universal Tunes

 

 

 

Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna

 

Det finns, säger en romangestalt skapad av den portugisiske poeten Vasco Graça Moura, i själva verket sju olika slags tillstånd av saudade. Jag hade lärt mig begreppet i mitt första möte med fadomusiken. Jag visste att det inte självklart hade en motsvarighet i svenska språket och fick därför alltid laborera med ungefärliga värden. Saudade kunde således översättas med såväl längtan som saknad, sorg som olika utslag av melankoli.

Jag skulle, ju mer jag undersökte fado-kulturen, förstå att det inte var så enkelt. Ty saudade hade motsvarigheter både i vårt eget och i andra språk. Det var Moura som fick mig att inse det. Utifrån hans essä har jag skrivit denna bok (texten här ingår i boken Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006), som kan sägas vara en uppföljare till, och en fördjupning av min bok Kärlek och längtan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken (2004). 

 

Men denna bok är i lika hög grad en bok om just saudade-begreppet, dess påverkan på och uttryck i fadosångerna och hos artisterna själva, men också i stort, som ett kulturellt och socialt uttryck, ett slags nationell identifikation hos portugiserna.

Mitt ärende kan beskrivas med ord som fördjupning, förståelse och förhoppning. Fördjupning därför att jag, sedan jag under 2003 började arbeta med Kärlek och längtan och under arbetets gång förstod hur mycket jag hade upptäckt på vägen och hur mycket mer jag ville tränga in i mitt ämne. Förståelse därför att umgänget med fadon, liksom allt umgänge med en stark kulturell identitet kräver mer än bara njutning och lyssning, det kräver också ett försök att förstå såväl rötter som samtid. Förhoppning därför att jag den här gången inbillar mig att det är möjligt att nå fram till den läsekrets som inte betraktar världen som sitt nöjesfält, som inte hetsar från den ena flygplatsen till den andra på jakt efter ”upplevelser”, utan faktiskt vill försöka tränga in i kulturens allra hemligaste vrår. 

Den hamnstadskultur som fadon är står i motsättning redan till den moderne turistens klagan. Liksom New Orleans och jazzen, Buenos Aires och tangon, Piraeus och rembetikon, Liverpool och gitarrpopen som ledde fram till The Beatles, Alger/Oran och raïmusiken, Göteborg och sjömansvisan är Lissabons musikaliska arv mer en fråga om livserfarenhet och de stilla dagarna som kommer och går, än om en senkapitalistisk vision om den snabbt konsumerade kulturen. 

Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna. Å andra sidan har den mycket av generositet och värme till övers för sina gäster, om de förstår att man inte kan komma rusande med kamera och kreditkort.

tisdag 18 juni 2024

"Israels fiender har i grunden inte problem med Israels politik"

 

Om Hamas hade haft en strävan efter en palestinsk-arabisk stat skulle det naturliga tillvägagångssättet ha varit att göra Gaza till ett skyltfönster. Om man hade skapat en fredlig och fungerande demokrati med täta förbindelser och handel med Israel, skulle det i dag ha funnits en livskraftig och välmående palestinsk-arabisk stat.

Israels fiender har i grunden inte problem med Israels politik. De har problem med att det finns judar. Hamas och den efterföljande vågen av antisemitism har nu bekräftat detta, även för många judar som tidigare inte trodde att det var så. Israel är det enda skyddet mot nya dödsläger.

Jag skulle önska att det handlade om bristen på palestinsk-arabiskt självbestämmande. Då hade frågan varit lösbar. Om problemet i stället är att det finns judar i världen, vilket tyvärr alltmer talar för, kan detta däremot aldrig lösas på fredlig väg.

Så skriver Allan Stutzinsky, advokat i GP i dag.

 

Jag tror att det vore klargörande att kasta ett öga i nyutgivna En civilisations plågor, texter av Simone Weil, där det bland annat heter, i översättning av Linn Apelmo:

 

”Många som i dag upprörs över vår tidsålders överflöd av fasor; som är så förkrossande för känsliga sinnen, tror att vi befinner oss i början av en mer barbarisk period (…) Men ingenting av detta stämmer”.

 

Weil skrev denna text – Reflektioner om barbariet – 1939 och visst antyder hon något som handlar om Hitlers regim, men att den perioden var särskilt barbarisk vet vi i dag, så på den punkten hade Weil fel, vilket skulle visa sig.

 

Hamas-vännerna älskar att likna Israel vid nazismen och därmed Gaza-kriget vid Förintelsen. Det som saknas i den argumentationen är dels brist på kunskap om islamismens väsen, dels insikter om Förintelsens unika karaktär. Som Stutzinsky skriver:

 

” Israel är det enda skyddet mot nya dödsläger” – jag tror dessvärre att han har helt rätt på den punkten.