Valfrihet och inga val, en söndag inför andra

Foto: Astrid Nydahl

Det finns söndagar - och så finns det söndagar. När jag går in i denna, månadens sista dag, inser jag att det bara återstår en vecka tills jag ligger på operationsbordet. Det skapar en förväntansfull oro och rädsla. Det förväntansfulla består i att jag vet hur mycket bättre det kommer att bli efteråt. Oron och rädslan kommer av att jag också vet att jag först ska gå igenom en process.

Den börjar redan 07.30 på morgonen med förberedelser och ryggbedövning. Läste på om den och insåg att den tar sin tid och att det kan ge både smärta och olika oönskade bieffekter. Men vad gör man när det inte längre finns ett val? Man anpassar sig till det enda alternativet. Det är som ett parlamentsval i Nordkorea eller Vitryssland: det finns bara en kandidat att rösta på, man väljer det enda man kan välja och så sorteras man in bland de övriga 99,8% som röstade på det enda.

Efter operationen är det ju dags för val också här i vårt arma land. Här invaggas vi i tron att vi har olika alternativ. De ska vara rätt många numera. Men i mina ögon finns det inga alternativ. Riksdagens män och kvinnor är en blek samling hönster. De kan ha olika uppfattningar i olika frågor, men i grund och botten är de överens: moderniteten härskar och det ska den fortsätta göra, moderniteten i form av konsumism, turbokapitalism, klasskillnader i ökande grad, mediefrihet som följer en enda väg i förljugenhet, det totalitära nya samhället som styrs uppifrån, där politikerklassen samsas med det offentliga "samtalets" färdigutbildade propagandister. Nej, det finns inget val. Som oftast river jag min "röstsedel" och stannar hemma. Kanske blir det rentav en bakelse till kaffet.

Vittne eller offer, bok om bl.a. Améry och Levi

Jean Améry (1912-1978)

Times Literary Supplement (nr. 5812/5813) recenserar Bryan Cheyettes nya bok Diasporas of the mind. Jewish and postcolonial writing and the nightmare of history i sitt senaste nummer. Det är en mycket fascinerande artikel om olika författares hållning till de sociala och kulturella omständigheter som styrt deras liv.

Själv blev jag förstås mest nyfiken på hans diskussion om vad som skiljer och förenar Jean Améry och Primo Levi. Han menar att Levi först och främst i sitt författarskap är vittnet. Det är hans etiska grund. Han menar därmed att han äger rätten att teckna en tysk historia utifrån vittnets iakttagelser av vad som hänt. Améry däremot är offret och det är utifrån en etik som präglas av offrets lidande han skriver, han återtar sin värdighet på det sättet.

Diasporas of the mind innehåller också helt andra diskussioner. Han tar till exempel upp Salman Rushdie och en passage i hans bok Imaginary Homeland från 1982, där Rushdie konstaterar att han lever i ”the culture and political history of the phenomenon of migration, displacement, life in a minority group.”

Det är i denna han känner sig skriva i en tradition som går tillbaka på andra grupper i den brittiska erfarenheten, inte minst judarna och irländarna. Därmed, säger Cheyette i sin nya bok, är Rushdie medveten om att han vänder "the idea of diaspora" till något aktivt och specifikt. Det undrar jag över. Jag tror att det är just det som olika folk i diasporan alltid har gjort; armenier, albaner, kurder, judar, liksom andra folk som tvingats på flykten och som haft en skriftkultur.

Det som egentligen gör mig mest nyfiken på den här boken är att författaren diskuterar utifrån äldre författarskap - som jag själv känner väl till och har läst under längre tid - men till det lägger en diskussion om helt andra, betydligt senare författarskap, som Philip Roths och Zadie Smiths.

Yehezkel Braun (1922-2014): The words of Kohelet son of David

Yehezkel Braun ( January 18, 1922 – August 27, 2014) - med anledning av hans bortgång vill jag här erbjuda er möjligheten att lyssna till hela hans körverk The words of Kohelet son of David, från ett uppförande i Jerusalem 2010.

Yehezkel Braun kan du läsa mer om här.








Milken Archive of Jewish Music skriver om honom:

Yehezkel Braun, who can be considered a representative of the generation of Israeli composers immediately following that of Paul Ben-Haim and Marc Lavry, was born in Breslau—historically and culturally, as well as politically at that time, part of Germany, but now Wrocław, Poland. Two years later his parents emigrated to Palestine, where he began his musical studies at an early age. At the Israel Academy of Music (formerly the Rubin Academy and now the Buchman-Mehta School of Music) he studied with Alexander Boskovich. Braun also earned a master’s degree in classics (Greek and Latin philology) at Tel Aviv University.

Braun has harbored a lifelong interest in both Hebrew and Gregorian chant. In 1975 he spent a year at the Benedictine Monastery at Solesmes, France, studying Gregorian chant there with Dom Jean Claire, one of its leading authorities. In 1966 he became a professor of music at Tel Aviv University, a post he held until his retirement.

Braun’s twin interest in liturgical chant and Jewish folk music is reflected in many of his compositions. Among his important works inspired by Jewish subjects or Judaic themes are Psalm for Strings (1960) and Illuminations to the Book of Ruth (1966), an orchestral piece. His catalogue includes many other choral and orchestral works, chamber music, lieder, and music for theater, film, and dance. In addition to the Hallel Service featured here, he has composed a number of other liturgical works on commission from American synagogues. These include a Sabbath evening service; V’haya ... (And It Shall Come to Pass), on verses from Isaiah; Shir Hama’alot, a setting of ten Psalms for vocal quartet and string quintet; and other Psalm settings. Braun has written analytical studies of melody and modality, and he has published Hebrew translations of classical Greek poetry. He also compiled and edited an anthology of traditional Jewish melodies. In 2001 he was awarded the Israel Prize for music.

Fredagsfrihet och fredagsfruktan

Tosteberga, skånsk skärgård (den enda), 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl

I full frihet vandrar jag nu tio dagar före operationen.

Men det räcker att bläddra i tidningarna på nätet för att min fruktan ska gödas. I lokalbladet står det idag under rubriken Gäng sprider skräck på Charlottesborg:

"På Charlottesborg har antalet stölder, inbrottsförsök och våldsbrott fördubblats. Antalet narkotikabrott, som är ett spaningsbrott, har gått från noll till fjorton. Den senaste veckan har två misstänkta narkotikalangare gripits med olika mängd cannabis i portionsförpackningar."

Charlottesborg blev redan under Kosovokriget den förort som tog emot flest flyktingar. Det är deras barn som nu gör tillvaron osäker i området. Jag erbjöd en gång min yngsta dotter att köpa henne en liten lägenhet där, för att de är så billiga. Hon svarade: "Nej, så desperat är jag inte". Jag förstår henne allt bättre.

Och i riksdelslikaren Sydsvenskan läser jag:

"– Detta är det finaste asylboendet i hela Sverige, påstår Cristian Feraru, chef för femton anställda. Han har varit på Hanöhus i 22 år. Först i disken och som kock. Därefter som köks-, restaurang- och hotellchef – och nu som platschef för asylboendet. Hanöhus är en av anläggningarna som hamnat i centrum av svensk flyktingdebatt. Den drivs sedan midsommar av Bert Karlsson, som möter kritik från både höger och vänster för att sko sig på människors olycka."

Att människor kritiserar profitören Bert Karlsson är inte bara begripligt utan också nödvändigt. Han är den enskilde person som skor sig mest på flyktingboenden. Men det finns också en lokal opinion. Människor som bor i Hällevik, den lilla gamla fiskarbyn som ligger intill Hanöhus, är inte alls glada över vad de ser. Redan förekommer det i det lilla samhället socialt oacceptabla beteendemönster.

Allt hänger samman, så brukar det heta. Här i dumpningslandskapen Skåne och Blekinge är det tydligare än någon gång tidigare. Erfarenheterna får mig att dra slutsatser och jag upprepar gärna det faktum att Sverige i år tar emot tämligen exakt hundra gånger så många som grannlandet Finland (100.000 jämfört med 1.035 personer).

Tilläggas ska nu bara att DN har vaknat och skriver om den stora groomingskandalen i engelska Rotherham:

"Kommunledningen har försökt hitta förklaringar till varför så få trodde på flickorna. Några är: Macho­kulturen på ledningsnivå gjorde att övergreppen inte diskuterades, olika enheter samverkade inte som de skulle på grund av avundsjuka och barriärer mellan yrkeskategorier, förnekelse att något sådant alls kunde hända i Rotherham och risken för att staden skulle få en negativ stämpel och uppfattas som rasistisk.Utredaren Alexis Jay har å sin sida varit tydligt med att Rotherham inte är unikt. Liknande övergrepp sker även i södra England, enligt henne. – Efterfrågan på den här typen av sex ökar i Storbritannien, Europa och världen, säger hon till BBC"

Jag skrev om saken här.

I det alldeles lilla livet...

Årets svankull, Tosteberga 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl

Trots allt finns det också utrymme för det lilla livet, det vi kallar privat men ändå ventilerar med andra människor. Så nu gör jag det. Dagen började tidigt på ortopedkliniken i Hässleholm. Som första patient kom jag snabbt till. Olika prover skulle tas, man konstaterade att jag hade en snabbsänka på 12 när den ska vara 5, så jag måste åtgärda några små infektioner. Och så fick jag träffa en ny narkosläkare, en mycket sympatisk äldre man, född i Polen och med den vackraste av brytningar. Han tar väl hand om mig, och det blir en första knäprotesoperation på morgonen den 8 september. I vaket tillstånd. Överviktiga diabetiker sövs inte. Men nu är jag fast besluten att genomföra det.

Och under dem, rejält många maneter. Foto: Astrid Nydahl

Väl hemma igen väntade nästan punkt på programmet. Vi firar idag vår 20-årsdag  och det är mycket vackert. När jag skilde mig 1991 hade jag aldrig trott att jag skulle leva annat än ensam, det var min dröm och mitt mål. Men så blev det inte. Idag hade jag inte kunnat tänka mig ett bättre liv än att vara två pensionärer tillsammans, på de små men ändå så viktiga äventyren. Tillvaron finns runt hörnet och den kostar inte ett öre. Att se, höra, lukta och känna sig fram i naturen är mycket värt. Och att åka till havet, också det i närheten, kommer att bli en daglig rutin, vilket det varit hela sommaren redan. Tjugo år i backspegeln. Vågar man då se tjugo år framåt? Nej, det vore bara dumt. Jag tar en dag i taget. Måtte det bära ett tag till, med nya konstgjorda knän och en vilja stark som björnklister.

Chockerande rapport om brittisk sexhandel

”Också vi som i många år varnade för att det handlades med unga flickor som sexslavar i engelska landsortsstäder blev chockade igår när omfattningen av denna brottslighet avslöjades.”

Så inleder Sue Reid sin tisdagsartikel i Daily Mail. Reid vet vad hon pratat om, men hon har ändå blivit misstrodd och hånad.

”Den brutala gatu-groomingen och de sexuella övergreppen pågick i sexton år. En flicka som citeras i rapporten säger att hon betraktade ”gängvåldtäkter som en alldaglig del av uppväxten.”

För många år sedan började Reid undersöka saken för Mail. "Till en början anklagades jag för att ha hittat på alltsammans" säger hon. ”Jag stämplades också som rasist”, skriver Reid.

Varför blev det så? Reids eget svar: 

”Jag hade vågat mig på att avslöja obekväma sanningar om detta motbjudande beteende; de flesta av flickorna var vita eller av ”blandras”, medan allt för många av förövarna tillhörde landets sydasiatiska folkgrupper.”

Reids version blev bekräftad av författaren till rapporten, professor Alexis Jay som säger att majoriteten av förövarna är pakistanska män.

The Independents Paul Peachey skriver:

“Det skräckinjagande priset för misslyckandet med att ta itu med de omfattande sexförbrytelserna avslöjades i en förödande rapport som i detalj visar hur förövarna utnyttjade 1.400 barn från en enda stad under 16 år."

Staden som rapporten talar om heter Rotherham. Peachy igen:

”Rapporten hävdar att kommunpersonalen var rädda att anklagas för rasism om de lyfte fram problemet, i en stad där cirka 8 procent av en befolkning på 260.000 kom från svarta och andra etniska minoritetsgrupper.”

Sue Reid igen:

”I dagens moderna, politiskt korrekta Storbritannien är polis, förtroendevalda och socialtjänstemän livrädda för att bli anklagade för rasism om de uppmärksammar brottslighet utförd av etniska minoriteter. Istället anklagar de flickorna för att vara omöjliga att styra, och villiga att gå med på sex med äldre män (…) Inte ens det faktum att grooming-gänget kallar flickorna för white trash bidrar till att man slår larm. För fyra år sedan hävdade en hemlig polisrapport att det verkligen fanns ett problem med sexuellt utnyttjande av flickor utfört av gäng från South Yorkshire. ’Det finns ett problem med nätverk av muslimska förövare både lokalt och på riksnivå', hävdade rapporten, som läcktes till Daily Mail och andra tidningar.”

Reid berättar om en av de unga flickorna som framträdde i ITV i måndags, och hon sa:

”Myndigheterna visste hur gammal jag var. De kände till min förövare och att han kunde utgöra en fara också för andra barn. Men de gjorde ingenting. Jag tycker att myndighetspersonerna ska få samma straff som männen som gjorde detta mot mig.”

Beröringsskräcken inför vem förövarna är, tycks vara omfattande och spridd i hela landet. Reid skriver att en viktig organisation i Leeds, Coalition For The Removal Of Pimping, vägrar avslöja vilka männen är. Också en organisation som grundats i Rotherham för att stå på flickornas sida, vägrar tala om det som Reid kallar ”the racial make-up of the sex gangs”. Ett yttrande från en av de grovt missbrukade flickorna får avsluta denna text. Hon säger så här:

”Ena minuten lekte jag med dockor, nästa var jag en sexslav.”

Detta pågår i Storbritannien. Är det någon som på allvar tror att detta skulle utgöra ett undantag i dagens Europa? Jag gör det inte. Och eftersom det är första gången jag berör ämnet här i bloggen vill jag gärna ha sagt att jag läst om olika grooming-kretsar i Storbritannien, i snart sex år, chockerats och upprörts men nöjt mig med att ha kunskapen själv (och förvisso har jag också berört ämnet i min bok Black Country). Jag tror inte att man kan och bör tiga. Man bör ta varje tillfälle att berätta om det. Lösenorden idag är: Rotherham, grooming, sexslavar och "rädd för rasistanklagelser".

Här finns basfakta om rapporten. Här kan man ladda ner och läsa rapporten i sin helhet. 

Entartete Kunst i Stockholm. Svensk konstpolis gör fasansfull och motbjudande upptäckt på galleri!

Tidigare beslagtagna verk från Stockholm visas nu runtom i Europa. Här från förra årets vernissage i Berlin.

Det var en hemsk syn som mötte den stridsutrustade insatsstyrkan som natten till måndagen stormade Galleri Hack i Stockholm. Polisen hade tipsats om att galleriet hade ett stort lager av så kallad konst impregnerad med starkt avvikande och provocerande hållningar. Och precis så var det. Överallt låg det tvivelaktiga konstverk, som präglades av onödigt provocerande och samhällsfarliga uppfattningar. Skulpturer, akvareller och till och med videoinstallationer, som på grovt och primitivt sätt hånade både socialdemokratin, toleransen och intagandet av rutten fisk.

Sture Nilsson som leder den svenska polisens Taskforce för Degenererad Konst, förklarade på en presskonferens vad aktionen lyckades förhindra.

"Varje samhälle måste upprätthålla en gräns mellan den sunda och uppbyggliga folkliga konsten och det som är avvikande och sjukligt", förklarade han och fortsatte:

"Men folkhemmets konsensus är nu effektivt säkrad mot denna skamlösa uppmaning till oansvarig avvikelse. Om konsten ska provocera, ska det naturligtvis ske under ordnade former och utan att stöta majoriteten, det är självklart. Annars ska man låsas in."

Den älskade konsten på morfars tid

 Professorn i uppbygglig, samhällsbevarande provokonst vid Lunds Universitet, Anna Ahlgren, är helt överens.

"Vill man provocera, får man nöja sig med att lägga en skit i en burk eller att sänka ner Kristus i urin. Den sortens provokationer som våra mor- och farföräldrar kände till och älskade. Men kränkande provokationer är något helt annat."

"Det är klart att det ska finnas en yttrandefrihet för att säga sådant som de flesta är överens om. Men konstiga, avvikande åsikter, som ingen tycker om, finns det ju ärligt talat ingen anledning att skydda. Om småperversa och grova konstnärer också skulle ha yttrandefrihet skulle det ju bli omöjligt att gripa och fängsla dem, och då hade man tvingats låsa in dem på psykiatriska sjukhus i stället, och det hade varit synd om de andra patienterna."

Den konfiskerade konsten kommer att visas till spott och spe under en kort tid, och efter det räknar man med att bränna verken offentligt.

OBS: nästan varje ord i denna text är översatt från Jyllandspostens satiriker Rokokoposten.

Dumheten är granne med konsumismen

Nej, man skulle inte associera till förintelsen. Tröjan på bilden är enligt företaget som marknadsfört den "inspirerad av sheriffstjärnor från de klassiska western-filmerna". Företaget heter Zara och de tycks vara så obegåvade att de saknar medvetenhet också om Europas närmaste historia. Tack och lov blev proteststormen stark och företaget drog tillbaka "produkten" - men bevisade för alla och envar att dumheten alltid är granne med konsumismen. Ju dummare desto bättre. Bristen på kunskap är som bekant skriande i vårt lilla hörn av världen. Här frodas de mest korkade idéer i affärsvärlden, popkulturen och de mediala redaktionsrummen. Gul stjärna på tvärrandig tröja? Sheriffen så klart!

Om Mercè Rodoredas roman Diamanttorget

Mercè Rodoreda: Diamanttorget (Norstedts, översättning av Jens Nordenhök)

Mercè Rodoreda (1908-1983) var en katalansk författare, som enligt förlaget ses “som en av de främsta prosaisterna inom den katalanska modernismen”. Gabriel Garcia Márquez har om Diamanttorget sagt att det är “den vackraste roman som utkommit i Spanien efter inbördeskriget”.

Jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om henne. Ändå hade tre av hennes verk översatts till svenska på 1990-talet.

Mercè Rodoreda tvingades fly sitt land efter inbördeskriget då fascisterna grep makten, och hon kunde återvända först på 1970-talet.

Diamanttorget skrevs i landsflyktens Genève 1960.

Jag måste säga att denna roman är något av det märkvärdigaste jag läst. Den grep tag direkt. Och ändå är det sannerligen ingen konventionell krigsroman. Rakt tvärtom. Kriget nämns egentligen bara i den sista tredjedelen. Istället är det en stark jagberättelse om ett vardagsliv i Barcelona. Natàlia är berättelsens motor och centrum. Man läser sig ganska omedelbart in i hennes liv och när hon väl blivit familjemodern ser man framför sig det slags liv som är kärnfamiljens; på gott och ont byggs det i den en gemenskap mellan man och kvinna och sedan mellan dem och de två barnen.

Mercè Rodoreda (1908-1983)

Det lunkar på. Tillvaron är kärv. Men den är berättad på ett sådant sätt att man ändå ser dess mening och betydelse. Mannens fixa idé att börja avla duvor ser ett tag ut att stjälpa alltsammans. Duvlorten och fjädrarna klibbar fast inte bara på väggar och golv, de tycks också äta sig in i tankarna.

När så maken Quimet kallas till fronten vänder berättelsen. I sin förtvivlade ensamhet och hunger (som snart nog närmar sig svälten) bestämmer hon sig för att döda de två barnen och ta sitt eget liv.

Men så sker det något nere hos fröhandlaren. Något dramatiskt och ändå så väntat. Det romanen därefter utvecklas till ska jag inte orda om. Det är nämligen både litterärt avgörande och i gestalternas liv så stort att det liksom kastar ett ljus bakåt på hela romanen.

Diamanttorget ingår i Norstedts serie med klassiker. I den har jag tidigare läst fantastiska romaner av Raymond Carver, E.M. Forster, Carson McCullers och Richard Yates. Nu lägger jag Mercè Rodoreda till de riktigt stora läsupplevelserna!

För de nattdruckna och drömmande...

Innes Bowen: Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam (Hurst & Company)

När jag under nästan fem års tid, fram till 2012, arbetade med reportage, debattartiklar och slutligen min bok Black Country, kände jag mig ofta frustrerad över bristen på överskådligt material om de senaste tjugofem-trettio årens stora förändringar i engelska West Midlands. Inte minst i ämnet radikal islam saknades sådant material. Man fick klippa och klistra sig fram, samla på tidnings- och tidskriftsartiklar, läsa broschyrer och de enstaka böcker som fanns (och som förvisso blev allt fler). Innes Bowens alldeles nyutgivna bok Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam är precis den jag letade efter! Och jag förstår av de brittiska presskommentarerna att den är helt unik. Ingenting liknande har, konstigt nog, gjorts tidigare. Bowen är journalist på BBC och gör radioprogram som Analysis, Women´s Hour och More or Less. I sju år har hon på sin fritid forskat kring de olika muslimska samfunden och befolkningarna i Storbritannien, hon har besökt hundratals moskéer och gjort minst lika många intervjuer med imamer och vanliga moskébesökare över hela landet.

Att Birmingham finns med i bokens titel – liksom Londonstadsdelen Brent – är ingen tillfällighet. Bowen berättar att hon kommer till stora stadsdelar i denna landets andra stad där muslimerna inte utgör ett inslag i en större befolkning utan de facto är 100% av befolkningen.

Indiska Deobandis

Med risk att jag tröttar er ska jag ändå nämna vilka olika muslimska riktningar hon undersöker. De är, som innehållsförteckningen nämner dem på engelska; The Deobandis, The Tablighi Jamaat, The Salafis, The Jamaat-e-Islami, The Muslim Brotherhood, The Barelwis, The Shia ’Twelvers’, The Ismailis.

Bowen berättar varför hon bestämde sig för att skriva boken. Det var helt enkelt den oerhörda bristen på kunskap hon mötte överallt. Dessutom fann hon det anmärkningsvärt att myndigheterna – inte minst polisen – över hela landet har en minst sagt bristfällig eller icke-existerande kontakt med landets moskéer. Ändå upp på regeringsnivå fann hon obildning: en rådgivare till en minister kunde inte skilja på shia och sunni, men pekade ändå med största självsäkerhet ut en sunni-moské som shia!

Bild från en Barelwi-sida

För dryga tio år sedan levde Bowen med föreställningen att Muslim Council of Britain (MCB) verkligen var representanten för landets muslimer och islam. Så småningom fick hon klart för sig att de bara talar för 4% av dem!

Bowen nämner särskilt Ed Husains självbiografiska bok The Islamist som en ögonöppnare. I boken berättar Husain om sitt förflutna i Jamaat-e-Islami. Tillsammans med journalisterna Martin Bright och John Wares arbete nämner hon Husains bok som själva avsparken för sitt eget arbete. Deobandi-rörelsen driver hela 44% av moskéerna i Storbritannien. Barelwi-rörelsen har 36% av dem. De är, både teologiskt och i sin vardagspraktik båda extremt konservativa, de säger rakt på sak att muslimer inte ska integreras i samhället – rakt tvärtom! – och just i Leicester finns Europas mest konservativa församlingar, de nämner rentav att församlingsmedlemmarna uppmuntras att inte blanda sig med andra människor, och att de dessutom predikar judehat till sina ungdomar. Några av Deobandi-skolorna lär ut att flickor över nio år ska bära niqab som täcker också ansiktet. Förr var det extremt ovanligt i Leicester, skriver Bowen, men nu hör det till vardagen. 

Jag vill också nämna det faktum att Deobandi på 1990-talet hade nära relationer med Taliban-rörelsen. Det som bekymrar Bowen mest, är att det inte tycks finnas någon allmän medvetenhet i Storbritannien om att just Deobandi kontrollerar de flesta moskéerna och att det är deras budskap som sprids bland en förkrossande majoritet av muslimerna i landet.

Kan man hoppas att en bok som denna, med samma metod och noggrannhet, en dag ska undersöka hur det ser ut i Sverige? Jag tror att det är hög tid, för att skapa en större klarhet och förmedla en kunskap om de skillnader som finns både i teologi och praktisk vardag.

Här finns en intressant artikel av Patrick Sookhdeo om islamiseringsprocessen i Europa:

"European Muslims are Islamizing many aspects of life that also affect non-Muslims. Spanish Muslims have expressed their desire to "regain" the mosque of Cordoba. This building was originally a church, then turned into a mosque, and then turned back into a place of Christian worship. Halal meat is now routinely served in many British prisons, schools and hospitals, sometimes to Muslim and non-Muslim alike, and the hijab [Islamic headscarf] is worn in British schools. Muslims in the London borough of Tower Hamlets have forced name-changes for districts and local amenities if the existing name sounds too Christian for their liking."

  

En bild av natt i Lissabon och minnena den väcker

Natt i Lissabon. Foto: Hideo Matsumoto

När jag ser den här bilden kommer minnena tillbaka. Vi hade varit ute rätt sent och jag hade återvänt till hotellet ensam. Strax efter midnatt kom A. med för henne mycket ovanliga tecken på rädsla och stress. Det var i Köpenhamn 2002. Senare på sommaren flydde jag grannskapets oljud och gömde mig i ett litet småländskt torp i tre månader. Där började jag skriva en text om vad som hänt i Köpenhamn den natten, då polisbilar och ambulanser kom till gågatorna och marken täcktes av blod. Det blev den första texten i Politisk geografi (med förord av Suzanne Brögger) boken som också kom att handla om Tirana, Birmingham, Tel Aviv, Lissabon, Prag och Malmö. Japanfödde fotografen Hideo Matsumoto - som jag tidigare gjort en hel bok om Lissabon tillsammans med - gjorde omslaget till Politisk geografi med just bilden ovan. Den utstrålar den känsla jag så många gånger haft i Lissabon och som gjort att jag varit mindre rädd att vistas där än jag varit i Köpenhamn.

Boksviten skulle följas upp av Ökenvandring. Politisk geografi två med förord av Anne-Marie Berglund, som handlade om Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi, Szczecin, Tollarp och Önnestad. Trean, som kom 2005 hade ett fint förord av Birgitta Stenberg (som avled 82 år gammal igår) hette Politisk geografi tre. Kön, klass och kultur och innehöll återblickar på Lissabon och Albanien, och därtill ett antal essäer på teman som innefattades av titeln, om bland annat filmaren Catherine Breillat och författaren Marguerite Duras, samt några intervjuer som senare kom att ingå i Skrivandets portar, med Birgitta Boucht, Agneta Pleijel och Agneta Klingspor.

Allt detta kommer jag att tänka på tack vare Hideo Matsumotos suggestiva nattbild.

Malmö och nazismen, helt kort

Det som hände i Malmö igår i samband med ett valmöte som Svenskarnas Parti skulle hålla kräver, om än helt kort, en kommentar. De senaste årens stora demonstrationer i Malmö - men också på andra platser - har på ett eller annat sätt hanterats valhänt eller kontraproduktivt av polisen. Så blev det - med råge - också igår. Vad chockridningen skulle tjäna för syfte är oklart. Vad den överkörde demonstranten skulle visa är lika oklart. Om detta är att ta i med hårdhandskarna skulle man nog vilja se en poliskår utan handskar. Svenskarnas Parti är en liten sekt med rötterna i Nationalsocialistisk Front (följ denna länk till en text jag skrivit här i bloggen om svensk nationalism). Denna sekt är på (eller över) gränsen till det sjukt fixerade vid "Juden". I deras världsbild är det alltid "Juden" som agerar. Så här skriver t.ex. deras aktivist Jonas de Geer om ISIS:

"Allt tyder faktiskt på att det groteska, karikatyrmässiga och blodbesudlade ”kalifatet” implementerats av Israel. Besinna att de israeliska/judiskt toppridna angloamerikanska s.k. ”underrättelsetjänsterna”, vilken bokstavskombination det än är : CIA, MI6, etc, sedan gammalt skapat och sponsrat islamistiska organisationer för Sions strategiska förmån."

I den världen av konspirationsteorier och feberdrömmar finns Svenskarnas parti. Vad fanns det för skäl att blåsa upp deras betydelse så till den milda grad? Det har jag svårt att förstå. I valet kommer de kanske att få tusen röster i hela landet. Den folkligheten delar de med minst ett tjog andra sekter. De saknar således betydelse, både politiskt och opinionsmässigt. Den nationalsocialism som fortsätter med drömbyggen ska med självklarhet bekämpas. Svenskarnas Parti vill, med ord från deras egen partiprogram, skapa ett Sverige där

"Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare."

Partier som bygger sin verksamhet på etnicitet och genetik har vi sett nog av. Naturligtvis. Märkligt att det ens ska behöva sägas. Kaoset vid motdemonstrationerna avspeglar på "bästa" tänkbara sätt vad som sker när detta slags parti argumenterar i det fria. När de dessutom väljer att göra det i Malmö anar man minst en hund begraven. Bengt skriver också om det inträffade idag. Och i en annan liten text här. En tämligen skakande text har nu publicerats av Sydsvenskan, skriven av filmregissören Lukas Moodysson. Läs hela, men smaka här lite av hans tankar:

"När människor skrek på ambulans och sjukvårdare, då var det inte en enda polis som agerade. Det var inte ens en polis som svarade. Jag försökte själv få kontakt med en polis som tillsammans med några kollegor gick iväg från platsen. Jag frågade honom: Är det en ambulans på väg? Han stirrade mig rakt i ögonen. Det var ett mycket obehagligt ögonblick. Han sade inte ett enda ord. Han gick bara vidare, bort från de skadade. Och han gick lugnt. Ingen panik. Ingen rädsla. Det var uppenbart att han och kollegorna hade läget under kontroll. En ung kvinna skrek någonting till en av de poliser som stod närmast den ene skadade mannen. Det var arga ord men inte hotfulla, någonting i stil med "är ni inte kloka, vad håller ni på med?" Vad fick kvinnan till svar av polismannen? Han slog henne i huvudet med sin sköld. Utan ett ord, utan en varning. Skölden rakt i huvudet på en obeväpnad och omaskerad kvinna. Och ändå var det inte våldet som var det värsta. Det värsta var kontaktlösheten. Tystnaden. Jag hörde inte någon av poliserna säga ett enda ord."

Polen 1950: vilostunder vid en sjö, skapande...

 A morning fishing expedition on the Nidzkie lake, rep. FoKa/Forum

Vi talar ofta om diktaturerna. Vad var det för slags liv man levde före murens fall i dessa länder? Jag besökte två av dem på den tiden: Polen och Albanien.

Väl medveten om förtryckets olika uttryck vill jag idag visa på en annan bild av 1950-talets Polen. Jag prenumererar ju på nättidskriften Culture.pl och varje fredag får jag där fina artiklar om litteratur, film, foto, teater, musik och konst. Artikeln jag nu fäste mig vid heter Lakeside Holidays in the 50´s.Om du klickar på länken kommer du till en sida med fascinerande bilder och en berättelse om författaren Konstanty Galczynski.

Du får också lära känna det lilla samhället Zgon vid sjön Mokre, där författaren Igor Newerlhy levde. Också andra viktiga konstnärer berättas det om, bland annat Agnieszka Osiecka. Rekommenderas som en fin stund av lördagsläsning. God helg önskar jag er alla.

Dansk upprördhet efter svenska domstolsbeslut

Danske Søren Villemoes skriver i Weekendavisen om domen mot Dan Park. Här lite klipp ur artikeln (efter citaten kommer en viktigt reflektion från mig om varför man måste försvara Dan Parks rätt att "häda"):

Det blev slået fast i torsdags, da den 46-årige Dan Park blev idømt seks måneders fængsel, og hans gallerist Henrik Rönnquist fik en betinget dom. Vi tager den lige én gang til: Seks måneders fængsel! Et halvt år! Til sammenligning slap den kinesiske kunster Ai Weiwei med blot 81 dage i detentionen. Kan det virkelig passe, at vi er begyndt at konkurrere med kineserne om at bure uønskede kunstnere inde? Ja. Det kan det.

Pressefotos fra den 5. juli giver et stillbillede af noget, der ligner absurd teater. Man ser politiet, der fører Dan Park ind i et salatfad, og en betjent, der med et alvorstungt ansigtsudtryk bærer hans forbryderiske værker ud af galleriet. Der er noget helt galt med disse billeder. Og det er ikke videre betryggende, at menneskerettighedsorganisationer som Amnesty International pure har afvist at støtte Park. Som en talsmand fra organisationen i Sverige sagde: »Amnesty vil overhovedet ikke støtte en person, der bruger sin ytringsfrihed til at sprede hadpropaganda og hate speech.« ….Det kan ikke siges meget klarere. Men det er stadig oprørende at tænke på, at en kunstner i vores naboland nu kan se frem til ni måneders fængsel og en samlet bødestraf på 80.000 kroner.

Dommen er ikke blot bekymrende og uretfærdig. Den er også en gave til de grupper i Sverige, der vinder frem ved at fremsætte anklager om politisk korrekte Stasi-lignende tilstande hinsidan. Med dommene over Dan Park er det blevet sværere at argumentere imod disse ofte meget skingre og højreradikale strømninger i den svenske modkultur.

Det som nu skrivs och sägs om domen får mig att vilja tillägga något mycket viktigt. Om man menar allvar med att försvara yttrande- och tryckfriheten så måste det försvaret vara principiellt. Det finns ingen anledning att försvara det som står i 100% överensstämmelse med vad man själv tycker eller föredrar.

Nå, till Dan Park då. Gillar jag det han skapar? Ja, ibland gör jag det, då han träffar rätt i den täta skogen av missförstånd och feltolkningar. Men rent allmänt tycker jag att hans satir och ironi skjuter över målet. Jag är intill döden trött på alla "negerbolls"-skämt. Men försvaret av yttrande- och tryckfrihet handlar ju inte alls om det. Det handlar om att låta människor ge uttryck för sina innersta tankar och ideal. Låt dem göra det!!! I ett öppet, demokratiskt samhälle kan aldrig tankar vara till skada. Jag själv drar gränsen vid uppmaning till våld. Det godtar jag inte. Aldrig. Men för övrigt vill jag se öppenheten. Därför försvarar jag Parks rätt att häda.

Dan Park - dömd idag tillsammans med galleristen

Då kom domen idag. Dan Park får sex månaders fängelse och ska betala stora summor i skadestånd till "krängkta" människor.

I en kommentar säger en konstkritiker på SR att Park oftast är "obegriplig" och att han just därför kvalar in bland konstnärerna.

Jag har sett så många Park-posters att jag hade svårt att välja dagens. Men se nu på den här intill.

Är den "obegriplig? Jag tycker tvärtom att den är glasklar. Här ser vi IKEA-loggan på en mycket helig plats i islams värld. Till vänster står Kamprad med sin ungdoms flagga och till höger ser vi en slöjklädd drottning Silvia. När Park får till det blir det så här.

Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Här några försök:

1/ Dan Park. Vårt behov av vulgaritet och äckel.
2/ Dan Park. Hatets och hotens kolportör.
3/ Dan Park. Ett yttrandefrihets-lagstiftningens offer.
4/ Dan Park. Det Nya Rikets tystade samvete.
5/ Dan Park. Ointressant, patetisk posör.
6/ Dan Park. Nynazisternas favoritpropagandist.

Nå, ni anar att budskapen liksom ligger bubblande under ytan när man tar del av vad som skrivs på nätet om Park. Läser man Dispatch slås man av den totala bristen på proportioner; i Sverige väntar nu "koncentrationsläger" (när man skriver sådana dumheter bidrar man till banaliseringen av den största ondska Europa sett i modern tid). Läser man de "goda" förstår man att Park självklart ska i fängelse (och ger man uttryck för sådana tankar glömmer man att man själv - som konstnär - kan bli aktuell längre fram).

Vore det inte bättre om man diskuterade vad som är det verkliga problemet? Nämligen att delar av den politiska klassens erbjuder allt snävare definitioner av vad som utgör yttrande- och tryckfrihet! Det är där skon klämmer. Och det är en konkret punkt i det demokratiska samhället vars brister blir uppenbara och egentligen inte särskilt svåra att påtala, kritisera och försöka göra någonting åt.

I rätten sades det om Dan Park:

"Det är riktigt att han, där han bor, har en pärlplatta med ett hakkors som motiv, en del klistermärken och en bok om Hitler. Det har dock inget med hans bilder att göra."

På vilket sätt är detta relevant i en domstol? Jag har själv många böcker om Hitler. Jag har lika många om Stalin. Är jag i farozonen därmed? Denna lilla passage som finns med i domen säger enligt mig något viktigt om hur man resonerar inför fängslandet av en man som anses ha "gått över gränsen."

Moral, lämplighet, motiv - allt pekar mot Park. Han tycks sakna allt som hade kunnat göra intryck på en åklagare. Han röker hasch ibland, han nyttjar alkohol, han saknar fast bostad. I domen står det:

"När tingsrätten ska avgöra om Dan Parks agerande är straffbart som hets mot folkgrupp ska, som redan nämnts, skyddet för yttrandefriheten beaktas. En avvägning ska därvid göras mellan rätten till yttrandefrihet och intresset av att andra personer skyddas från kränkningar. När det gäller frågan om förtal ska beaktas om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgifterna."

I domen sägs att Park och hans gallerist visat "missaktning" mot svarta och romer. När jag ser att domen konsekvent omtalar de "krängkta" som "svarta" slår det mig att ett sådant begrepp idag också betraktas som grovt. Hur ska de tilltalas? Afrosvenskar? Jag tror det, eftersom en av dem som tilldelades ett rejält skadestånd är just representant för Afrosvenskarnas riksförbund. Finns det en chans/risk att han anmäler domstolen?

Hur ska drottning Silvia och Ingvar Kamprad reagera? Är det inte samma "missaktning" Park visar dem, på bilden ovan, så förstår jag inte hur man resonerar.

Alltsammans kan egentligen sammanfattas så här: varje satiriker hamnar förr eller senare i den situation som Dan Park befinner sig i. Inte nödvändigtvis åtalad, inte nödvändigtvis dömd, men alltid betraktad som en ansvarslös, elak, grov, ringaktande figur. Det ingår i den politiska satirens historia. Det är inte ens en nyhet.

Jag ska inte orda mer om detta. Jag hänvisar till den bloggpost jag skrev när Park dömdes förra gången. Den äger giltighet än idag.

Lars Vilks skriver också om saken - här kan du läsa hela hans text - och jag citerar:

"Man kan konstatera att Dan Park har återupplivat modernismens skandalföreställningar och att hans verk är tveklöst gränsöverskridande. Eftersom rättegången handlade om en utställning där Park tog steget in i galleriet är det fråga om en institutionell inbrytning. Vid detta tillfälle tänkte sig utställarna att få till stånd den ”sakliga och vederhäftiga” debatt som tidigare rättsinstanser efterlyst. Någon sådan hann det aldrig bli eftersom åklagare och polis ingrep innan konstnären hade fått tillfälle att berätta om sina arbeten. Man kan beskylla utställarna för naivitet. Att utställningen var kontroversiell torde ha varit självklart och det hade nog varit lämpligt att det redan innan utställningens öppning hade framlagts en väl genomförd diskurs på högsta möjliga nivå för att markera att utställningen var genomtänkt och motiverad.

Så blev det inte och det går naturligtvis att säga att konstnären, enligt en gedigen tradition, överlämnar verken att fullbordas i betraktarens skapande akt. Problemet var förstås att den kreativa akten som bland annat åklagaren utförde ledde till det resoluta domslutet ”hets mot folkgrupp”. Och där hjälper inte det vanliga ”så kan man också se det”.