Tomhänt, svartsynt och obildad

Lytton Strachey. Målning av Duncan Grant 1913

En vän besöker biblioteket och berättar:

”Där stod i en särskild hylla de kulturrådsstödda böckerna: ’Varsågod. Ta en, ta två, ta flera.’ Tog med oss nyutgåvan av Huizingas Ur Medeltidens höst, brevväxlingen mellan Celan och Ingeborg Bachmann, två volymer Den persiska litteraturen, den ena rymmer ett urval av Bo Utas översättningar av både klassisk och modern litteratur och den andra essäer av Utas om den persiska litteraturens historia, om sufisk litteratur och modern litteratur, därtill tre essäer om Eric Hermelin, Sven Delblanc och Gunnar Ekelöf och det persiska – båda volymerna redigerade av Askh Dahlén – vilken kulturgärning! Vidare Bonniers supertjocka samlingsvolym med alla Ulrika Wallenströms tolkningar av Sebald, därtill en volym med Yatestolkningar, plus Kertész dagboksanteckningar.”

Den omskrutna reformen med gratis böcker till biblioteken av de titlar som fått statlig litteraturstöd är ingenting annat än ett hån mot förlag, författare och översättare. Reformen borde omgående återkallas och förlagen sluta skicka böcker som sedan behandlas som makulatur. Biblioteken vill uppenbarligen inte ha dem. Just därför ansöker jag aldrig om sådant stöd för de böcker jag ger ut. Den sista jag gjorde det för - och beviljades - var Inre frihet som kom 2008. Därefter har jag aldrig gjort det. Hellre är jag utan den statliga nådegåvan. Att det råder kulturskymning i vårt arma land behöver ingen tvivla på. Tvivlar man ändå kan man läsa Nathan Shachar i dagens rikslikare:

”Det finns en evinnerligen återkommande svensk tidningsartikel. Den slår larm om tilltagande svartsyn och psykisk ohälsa hos de unga. Bland patentförklaringarna till dessa rön: de hårda kraven, den ökade valfriheten och det expanderande informationsflödet. Informationsflödet är mäktigt. Men ingen har förklarat hur det skulle få en normalt funtad person ur gängorna. Att valfriheten skulle vara en nedbrytande kraft är lika befängt. I allt det fula som moderniteten fört med sig så är valfriheten ett av guldkornen: I klassamhället var framkomstmöjligheterna för nästan alla determinerade av obönhörliga köns-, konvenans- och bördsförhållanden. Valfriheten är inte jämnt fördelad i dag heller, men ta bort den och deppigheten kommer att skjuta i höjden. Valfriheten är bland annat detta: Det finns inga svenska läshuvuden som sopar gator. I Brasilien och Indien, trots all tillväxt, finns det myriader. Kraven då? Kastar de en skugga över unga liv? Fan tro’t. Professorerna vittnar om att gymnasisternas kunskaper är rudimentära, också inom livsviktiga (för en exportekonomi) områden. Hur betungande kraven än upplevs – är de lägre än någonsin. Det är framstegets paradox: Det samlade vetandet expanderar hejdlöst – medan det enskilda vetandet krymper. En svensk A-student 1950 kunde bra mycket mer än de flesta humanistiska doktorander i dag.”

　


　
　

Sorger och bedrövelser och glädjeämnen...

Gamla Väster i Malmö, juli 2013. Foto: T. Nydahl

Ja, de där företeelserna i rubriken flätas samman, bråkar med varandra, lyfts upp, sjunker igen, bubblar, försvinner i bakhuvudet. Efter en högst märkvärdig dag i Malmö under tisdagen återvände jag hem till ett Kristianstad där vattnet störtade från molnen medan blixtarna korsade himlen. Det var fantastiskt roligt, jag kom hem blöt ända in under skinnet och stod näck vid tvättmaskinen innan jag kunde konstatera att dagen var till ända. Juridik i ett bankhus, så enkla frågor om livet efter detta (av icke-teologisk natur) och några goda råd om testamenten och annat, och därpå en dubbel espresso på Hollandia. Avslutade dagen längst ner på Södra Förstadsgatan hos Restaurang Plaka, den charmiga, enkla och lilla lokalen. Billig middag som alltid, men dessvärre utan Retsina. Den slitande, ambitiösa enmanskrögaren hade förlorat sina rättigheter så vi fick dricka kranvatten till kycklingspettet, fårosten, grönsakerna, tsatsikin. Och sedan i hällregn till Södervärn där Skåneexpressen avgick mot hemstaden.

Jag hade en lång diskussion under kvällen, den handlade om just det som kommer efter oss, vad som är värdigt och viktigt för barn och barnbarn. Kärlek kontra spekulation. Familjeband kontra konspiration. Jag tror vi har funnit vägen. Den är ju inte så märkvärdig. Människor som har pengar på banken, dyra smycken eller dyrbar konst har sådana problem. Inte jag. Min enda dyra tavla är målad av Lars Lerin, den är sedan många år tingad av min yngste son (han hade öga för sådant redan som mycket ung). Min stora portugisiska fadosamling ska också ha sina speciella arvtagare, annars mest ingenting annat än lite akvareller och oljemålningar. Mitt (vårt) stora bibliotek är det säkert ingen som vill ha. Man plockar russinen, man tar sina favoriter och sedan betraktar man resten som pappersmassa utan värde. Den insikten skaffade jag mig för många år sedan.

Varför ägna sig åt det som följer efter döden? Man kunde säga att det struntar väl jag i, jag ska ändå inte vara här. Men man kan också tänka på den stora barn- och barnbarnsskara man har och försöka göra övergången för dem så bra som möjligt.

Nå, några tankar om sorger och bedrövelser och glädjeämnen. Det sorgliga och bedrövliga sparar jag för inre familjediskussioner. Glädjeämnena har sitt ursprung också där. Och genomrunna av himlens alla liter känner man sig onekligen pånyttfödd.

Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet

Foto: Astrid Nydahl

Denna sommarmorgon vaknar jag i ett tomt hus. Jag är ensam. Det första jag tänker på är tystnaden. Ensamheten har en tystnad som inte är jämförbar med någon annan, en tystnad som innesluter de små ljuden, de annars ohörbara eller aldrig uppsnappade. Idag är det duvparet som bor i björken utanför fönstret. Jag hör dem kuttra. Det enda som avbryter dem är den tilltagande vinden.

 

*

 

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en." Så skev Albert Camus i Anteckningar, 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund).

 

*

 

Pendelrörelsen: ensamhet – gemenskap. Kan den skrivas: frid – ofrid eller tystnad – muller? Varje dag går jag med denna pendel till mitt arbete. Det väntar mig i ett obefolkat rum. Jag är ensam herre över situationen. Jag är ensam och erövrar varje dag ensamheten.

*

PS: Under tisdagen och första halvan av onsdagen kan jag varken redigera kommentarer eller besvara mail. Återkommer under onsdagens andra halva.

 

 

Bokbål och "det nya minnet"

Darwin, en av många som fått sina verk brända. Foto: AN

Bilden av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.

I många diktaturer har och är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien eller mullornas Iran eller i forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

 

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:

 

“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.”

 

Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens mål.  Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel ner, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes.

Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora huvudbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995(www.ifla.org):

 

”Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”

 

Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där det fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.

 

Därför ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara ”kränkande” för alla muslimer. Senast det hände var i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna, eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades ”Muhammed-karikatyrerna” och konstnären Lars Vilks hemsöktes av samma brännarideologer.

"Målet är att förvandla alla kulturella traditioner till en homogen, amerikaniserad massa av konsumenter"

Låt oss rivstarta denna måndag med en text av Oskorei. Jag läser allt han skriver, av den enkla anledningen att han (nästan) varje gång bryter sig ut ur de ideologiska fängelserna och presenterar något radikalt annorlunda. Den text jag vill rekommendera är just sådan. Här skriver han om 68-rebellen Rudi Dutschkes gamle vapenbroder Bernd Rabehl i Tyskland. Läs den, fundera, och fundera alldeles särskilt mycket på varför dessa tankar inte står att finna på platser man annars besöker:

"Jag är höger eftersom det inte längre finns någon vänster."  

Så citeras Rabehl ha skrivit. Jag som varken är höger eller vänster utan mest ser hur den europeiska massan av hysteriska konsumenter förvandlats till hönster, kan ändå förstå hans tanke. När människor i min egen släkt säger att de ska "rösta på vänstern" i nästa riksdagsval ställer jag frågan: Var finns den vänstern?   Nå, smaka på Rabehl:

"In addition to the economic, monetary, military and technological superiority, United States are striving to impose some sort of civilizational, ideological hegemony — an “American way of life”. This term involves not only the way of life, which boils down to consumerism, but also the “industry of culture”. The main goal of American “culture” is destruction of the traditional European culture. The US is striving to destroy the old Asian cultures too, mainly the culture of China, India and Japan. United States are “democratizing” — leveling all the cultural forms. When Washington speaks about the “end of history”, it wants to say it plans to ensure and secure American hegemony for all the time."

Jag säger inte mer nu. Men jag inser att jag måste bekanta mig ytterligare med den här sortens européer. Var hittar jag dem?

Och ändå betyder ju inte detta att jag skriver under på vad den människan säger i allt. Jag har för första gången sett hans namn. Och det jag tycker är mest intressant är den analys som jag redan hos Adorno finner avgörande: människans förvandling från medborgare till konsument. Människan som viljelöst valboskap. Människan som omänsklig. Jag söker därför inte nya ideologiska fängelser. Jag söker inga ideologer eller "ledare". Men jag orienterar mig gärna mot andra typer av diskussioner än de som förekommer på DN Debatt (för politikerklassens del) eller Avpixlat (för nationalisternas del). Oskorei överraskar ofta med att introducera sådana diskussioner.

Uppdatering: Denna bloggpost har rubriken "Målet är att förvandla alla kulturella traditioner till en homogen, amerikaniserad massa av konsumenter" - det är ett citat från Oskoreis text, varken menad som en konspirationsteori eller något annat. Man kan, om man vill, ta bort ordet "målet" och ersätta det med något annat, och kanske tänka i en annan bana. Reaktionen från TJ tyder på att det kan tolkas som både slappt och konspiratoriskt. Själv menar jag att Oskoreis ord kan sätta igång lite tankeverksamhet - trots värmen. Varje gång jag lånar ord av andra - i rubriker eller inne i texter - står de inom citattecken, tydligt och klart.
 

Domus-dansen. Sista chansen

Vi vet alla att Domushusen ser likadana ut i hela Sverige. Vi vet alla att de var "föregångare" när det gällde att förstöra våra städers centrala delar. Under söndagen tog jag mig in till stan för att ta några blygsamma bilder på Kristianstads Domushus.Skälet är enkelt: om en dryg månad rivs hela rasket och butikerna flyttar in i det nya, anskrämliga Galleria Boulevard (som i ännu högre grad förstör en vacker 1600-talsstad). Utmed husets sidogavel ser man fortfarande resterna av det Resecentrum som rivits. Men bara ettans stadsbuss, Åhus- och Bromölla-bussarna stannar här numera. Senare i höst kommer den nya busslänken att invigas och då förändras (till det bättre) hela regionens och stadens kollektivtrafiknät. Det ser vi fram emot efter två års trixande och gropar i centrum. Busschaufförerna, som fått kämpa sig fram genom trånga gränder, drar säkert en lättnadens suck.

Bilderna lägger jag ut här. Alltid är det någon som finner dem historiskt intressanta när huset väl är borta.

Som bild av söndagen i en svensk stad tycker jag också att den här är talande och representativ. Stadium och Domus har öppet. Nästan inga människor alls. Men går man ner till vänster utmed det gräsliga Sparbankshuset kommer man fram till ett torg. Där hade idag uteserveringen på La Cuccina öppet och jag satte mig under ett parasoll och drack ett glas vitt vin. Där fanns det också några människor. Så jag försjönk i den blygsamma skarans mummel. Men för den som en gång förälskat sig i södra Europas städer är det hopplöst omöjligt att förlika sig med den svenska ökenstad som uppstår så snart butikerna stängt.

Vill man se en helt annan skånsk byggnads- och kulturhistoria kan man idag läsa hos Steen R. om "Skånes lyksaligheder".

Mellanrumsveckan avslutas

Igår lördag fick jag en så fin kommentar från Elina, att jag flyttar upp den här i bloggen för alla att läsa. Det handlade om den katastrofala utvecklingen i Egypten, och Elina skrev:

"Olavi Junus, fd lärare på Socialhögskolan och författare levde en tid i Afrika som medlem av en stam. I samtal med stamhövdingen kom frågor om krig fram. Andra världskriget var på tapeten. Hövdingen frågade om någon hade dött. Många, svarade Olavi. Vi brukar sluta med fred när en har dött, svarade hövdingen. Så det är krig i Egypten med gamla sunda mått mätt."

Annars ville jag mest använda söndagsbloggen för att säga att jag lägger en fantastisk mellanrumsvecka bakom mig. Trodde att den skulle bli trälig eftersom jag inte kunde komma till havet alls. Men den blev precis tvärtom. Varje dag har jag varit ute minst tre gånger och cyklat, kortare eller längre turer. Varje dag har jag tagit bussen in till centrum och gjort några små nödvändiga ärenden. I torsdags åkte jag med en av mina döttrar och tre barnbarn till Ivösjöns norra strand, vid Vånga, där de badade och njöt medan jag hukade i skuggan och bara sjönk ner i ett tillstånd av värme och samhörighet. Bara deras glassorgie nere i Vånga by var resan värd. Det är barnbarnen som syns på bilden ovan, där de sitter väntande inför doppen i Ivösjön.

I fredags kväll kom mina två äldsta döttrar på överraskande besök. De hade med sig en liten flaska rött vin och ett strålande gott humör. Det besöket blev en vacker final på den här sommarvarma, vackra och fina veckan. Från och med söndag kväll är huset levande igen. Men blir så bara under ganska kort tid. Det ska bli en Malmöresa till den kommande veckan, av nödvändiga skäl, men annars står allt skrivet i stjärnorna. Får jag bara återse havet en gång eller två blir det också bra.

På bussen hem på lördagen var det bara jag och en av farbröderna i Viby, så vi satte oss tillsammans och språkade. Hans egen definition av det pågående vädret lovade jag spara till barnbarnen:

"Det är så varmt att stenarna i Hammarsjön flyter upp och in till stranden."

Jag lovade honom att göra en kontroll under söndagen. Det log han fint åt.

För övrigt fyller mitt yngsta barnbarn Lykke fem år idag. Jag har just talat med henne i telefon och hon njuter så av uppvaktningarna.

Lördagens gästbloggare Ullmar Qvick: Medborgaren, makten och moskén – några tankar efter läsningen



Islamistisk demonstration mot Syriens regering. Birmingham, april 2012. Foto: TN

Varje religion har i sina urkunder svarta fläckar. I Bibelns Gamla Testamente finns en gud som ”prövar” Abraham genom att kräva att han ska offra sin son Isak. Borde inte Abraham vända sig bort från en så sadistisk gud? Eller vad är det för fel på Hesekiel, som överöser oss med sexualpatologiska fantasier? På samma sätt frossar Muhammed genom Koranen emellanåt i blodtörstigt hat och ter sig då allt annat än sympatisk.

Här i västvärlden kan vi utan vidare skriva kritiskt om den kristna guden, men märkligt nog är det inte utan vidare möjligt att ifrågasätta Muhammed och Allah. Hos oss finns ett slags respekt, som snarare är servilitet eller en framvuxen trend, gentemot muslimer och islam. Hur kan det komma sig? En anledning är att vi inte i så väldigt många år haft ett stort antal muslimer inpå oss och inte kommit till klarhet om förhållningssätt och attityder. Den andra orsaken är utan tvekan att islam har en totalitär prägel: Den gör mer än andra religioner anspråk på ensamrätt, dess trosmonopol får inte ifrågasättas. Den som gör det kan råka riktigt illa ut.

Thomas Nydahl har just utkommit med en bok som kan betecknas som en brandfackla: Medborgaren, makten och moskén. Klart och tydligt pläderar han för en förändring i västvärldens syn på islam i allmänhet och islamismen i synnerhet. Han beskriver hur man faller på knä inför de aggressiva islamisterna, något som måste betecknas som strutspolitik. Det är också ett svek mot alla vettiga och fredliga muslimer, som säkert skulle vilja se en hård front mot dem som använder lock och pock, utpressning och våld, för att få icke-fanatikerna att ansluta sig till deras ”renlärighet.”

Likheterna mellan fundamentalistisk islam och fascism, nazism och kommunism är slående. Samma totalitära tänkesätt, samma intolerans, samma fanatism, samma likgiltighet för människoliv, samma förakt för de mänskliga fri- och rättigheterna. Men medan de tre politiska ismerna i mångt och mycket tillhör det förgångna är fundamentalistisk islam i hög grad en levande realitet, en rörelse på frammarsch i Europa. Thomas Nydahl är oroad och det är lätt att dela hans oro om man som jag sett den muslimska expansionen på Balkan, främst inom de av albaner bebodda områdena.

Vad Nydahl inte tar upp är hur man, genom att kartlägga de islamistiska organisationernas finansiering och vidta ekonomiska åtgärder mot dem, skulle finna vägar att undergräva deras ofta kostsamma verksamhet, på samma vis som svenska myndigheter kunnat klarlägga de kriminella MC-gruppernas ekonomiska brottslighet och därigenom hindra eller försvåra deras verksamhet. Det står klart att sådant kräver resurser, skicklighet och långsiktigt arbete.

Den springande punkten, väl belyst i boken, är att islamistiska krafter vill förvandla staten till religionens styvbarn, som genom lagar och regler förhindras att leva ett eget självständigt liv och tvingas rätta sig efter den elaka styvmoderns godtycke. Här kommer jag osökt att tänka på statens roll under det kommunistiska partiets ”allvisa” ledning i Östeuropa för inte länge sedan. I en värld, som hoppats på mer jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet och pressfrihet, en värld där FN-deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras, är det ett stort steg bakåt för dem som hamnar i en islamistisk tvångströja.

Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare.
Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat. att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!

Vi får hoppas och tro att mycket av passiviteten och fegheten beror på okunskap. Och vi måste göra klart att det faktiskt inte går att komma ifrån att kalla terror för terror och brott för brott, även om terroristen och brottslingen känner sig kränkt! Låt honom då för Guds skull förbli kränkt!!

ULLMAR QVICK, juli 2013.

Uppdatering (TN), ett kort stycke från Winston Churchills bok The River War, som kan kännas väl så samtida:

"How dreadful are the curses which Mohammedanism lays on its votaries! Besides the fanatical frenzy, which is as dangerous in a man as hydrophobia in a dog, there is this fearful fatalistic apathy. The effects are apparent in many countries. Improvident habits, slovenly systems of agriculture, sluggish methods of commerce, and insecurity of property exist wherever the followers of the Prophet rule or live. A degraded sensualism deprives this life of its grace and refinement; the next of its dignity and sanctity. The fact that in Mohammedan law every woman must belong to some man as his absolute property – either as a child, a wife, or a concubine – must delay the final extinction of slavery until the faith of Islam has ceased to be a great power among men. Thousands become the brave and loyal soldiers of the faith: all know how to die but the influence of the religion paralyses the social development of those who follow it. No stronger retrograde force exists in the world. Far from being moribund, Mohammedanism is a militant and proselytizing faith. It has already spread throughout Central Africa, raising fearless warriors at every step; and were it not that Christianity is sheltered in the strong arms of science, the science against which it had vainly struggled, the civilisation of modern Europe might fall, as fell the civilisation of ancient Rome."

Från The River War: An Historical Account of the Reconquest of the Soudan, Winston S. Churchill, 1899, London: Longmans, Green & Co., 1st edn, vol. 2, pp. 248-250.

Inbördeskrig igen. Egyptens tur nu?

Jag har svårt att skriva något idag. Tog också bort den bloggpost jag gjorde i natt. Det mesta förbleknar inför nyheterna från Kairo. Kan någon övertyga mig om att Egypten inte ska gå samma öde till mötes som Syrien? Jag tror inte det. Ett inbördeskrig i Egypten blir naturligtvis en katastrof i sig men det lär få betydligt mer omfattande konsekvenser för hela Mellanöstern och för Nordafrika. Det faktum att ännu en viktig politiker skjutits till döds i Tunisien och att massdemonstrationer mot islamisterna äger rum visar också att allt tal om arabisk vår var och förblir en stor bluff. I bakgrunden fanns hela tiden brödraskapet och de mordiska islamisterna. Nu ser vi vad de går för. Nu kan vi börja räkna på den kalkyl som kallades frihet och fred. I själva verket bjuder den förtryck och krig. Fullt krig.

Begreppet islamofobi

I de senaste årens debatter, i bloggar och i andra sammanhang har jag alltid framhållit att den iranska revolutionens ledare, ayatollah Khomeini, använde begreppet islamofobi i tid och otid, samt hävdat att det var han som uppfann begreppet som ett vapen mot sina kritiker. I min nya bok Medborgaren, makten och moskén, använder jag argumentet igen.

Idag har jag fått lära mig hur det verkligen ligger till. Jag är alltid tacksam när jag får sådan saklig kritik. Att upprepa ett fel är ju lite pinsamt, särskilt när det sker vid ett stort antal tillfällen. Dessa rader fick jag idag från Frankrike:

"Någonstans skriver Du att termen islamofobi uppfanns av Khomeiny. Man kan konstatera att han använde termen, speciellt riktat mot kvinnor som vägrade underkasta sig klädselreglerna. Men termen fanns långt tidigare. I en artikel i nättidningen Mediapart görs idag en analys av uttrycket, där massor av olika åsikter om dess nytta respektive fara vädras. Där har sociologer funnit att termen först användes av franska "orientalister" (utan att någon motsvarighet fanns på persiska) år 1910. De använde termen för att beskriva att sätt att regera i kolonin och förkastade det på grund av att det gjorde det svårare att vinna befolkningens "hjärta". (Bok: Alain Quellien La politique musulmane dans l’Afrique Occidentale Française, 1910) 1925 dyker termen upp i själva Frankrike."

Nu vet jag hur det förhåller sig och jag tar lärdom av det. Tack till Jan V.

Noterar för övrigt att det nu råder full mediastorm - med skarpt uttalade anklagelser om just islamofobi - mot Jonas Gardell sedan han skrivit följande:

Det är tur för Jonas att han har en bror som skrivit standardverket om denna "sjukdom". Utifrån den kan han säkert komma fram till en (o-)rimlig diagnos som passar in i den svenska offentligheten. Skulle det visa sig att han lider av samma sjukdom så kanske det är slut med gullandet. För tidigt att säga men här har Gardell tagit ut svängarna rejält.

Mellan Malmö och det arabiska matriarkatet

Malmö i juli. Foto: AN

När jag besökte Malmö för två veckor sedan var det många tankar som rusade genom huvudet på mig. Jag betraktar på ett lite fånigt sätt Malmö som "min" stad. Jag föddes där. Jag växte upp på Seved och Lorensborg, jag blev vuxen på Gamla väster, jag bildade familj i förorten och levde i skytteltrafik, på jakt efter lugn och ro, mellan Lindängen, Nydala och Bellevuegården - innan jag flydde för gott 1981. När jag vandrade omkring på Gamla väster och runt Södertull och Södra Förstadsgatan kom minnena i rask takt. Men det som kom var också samtidssignalerna som så tydligt markerar att det jag betraktat som "mitt" numera är något helt annat. Det arabiska inslaget i staden är så starkt att det på vissa platser - t.ex. den sista biten ner mot Möllan och hela den stadsdelen - totalt dominerar. På vissa busslinjer hör jag bara arabiska talas. En och annan malmöit tränger ibland igenom, som en ropande i öknen.

Idag torsdag har jag varit i Kristianstads centrum vid två tillfällen och åter fått anledning att fundera på denna förändringsprocess och vilka dess konkreta konsekvenser blivit. Jag åker alltid ettan från min lilla by. Från andra hållet kommer den från förorten Gamlegården, och kallas i folkmun för Bagdadexpressen, där nu mest arabiska och somaliska invandrare bor, uppblandade med tidigare invandringsgrupper, där kosova-albanerna kanske är den största. När jag varit i en affär där alla skyltar stod på arabiska och där en icke-plomberad insamlingsbössa på disken hade texten Moskén på svenska och arabiska - dit hade jag kommit för att Schenker valt att ha den som utlämningsställe för paket - promenerade jag till centralstationen för att ta bussen hem. Den var förstås helt knökfull. Som alltid är den det fram till Domushållplatsen. Jag konstaterade snabbt att majoriteten på bussen var unga arabiska mammor med småbarn. De var alla beslöjade.

Jag satte mig på enda lediga platsen, bakom en av dessa mammor med två barn. Barnen blev mycket nyfikna på mig, stod bakåtvända i sätena och gjorde små kontaktförsök. Jag vinkade och sa hej till dem. Ingen  respons. Mamman talade ivrigt på arabiska med dem. Men hon svarade inte när jag ställde en fråga till henne, så jag fattade mitt beslut. Sade Saalam till båda de små barnen, kanske var de ett och halvt respektive tre år gamla, och de räckte båda fram sina små händer, tog mig i hand och svarade på samma vis. Mamman blev till sig av glädje, klart hon var stolt över sina väluppfostrade små barn. Men hon såg mig aldrig i ögonen, tittade istället ner och log. Också de andra arabiska mammorna i bussen instämde och leendena spred sig. Det var en välgörande stund. Jag tvekar inte att kalla den för ett möte med ett periodiskt/tillfälligt arabiskt matriarkat. Här i bussen, långt från männen, uppförde de sig som fria individer, fulla av glädje. Fast nog undrar jag om de berättade för sina män när de kom hem. Kanske, kanske inte. Säger barnen något kanske mamma fyller i med att det var en besvärlig svensk kuffer som trängde sig på (fast jag hoppas förstås att jag har fel på den punkten).

En annan liten iakttagelse jag gjorde idag gällde busschaufförerna. Jag reste med totalt sex stycken. Fem av dem var araber, en sjätte somalier. Statistik som lögn eller bara ett vardagligt bekräftande av realiteterna?

Gästblogg av Jan Valdelin: Yttrandefriheten som islamismens gisslan

Lars Vilks: Becirov

Thomas Nydahl, författare och journalist, har i dagarna utkommit med en ny bok på eget förlag, Medborgaren, makten och moskén. Som i många av Nydahls böcker finner läsaren här ett antal utvalda bokanmälningar, denna gång kring temat islamism. Omkring hälften av bokens volym är recensioner och resonemang kring andra böcker, uppblandade med ett trettiotal sidor personliga minnen. Resten, omkring en tredjedel, är diskussion kring bokens tema. Jag vill markera en avvikelse från Nydahls svaga gränsdragning mellan islam och islamism. Jag delar förre danske utrikesministern Per Stig Möllers uppfattning, som citeras i boken, att vi måste sträva efter att skilja mellan islam och muslimer å ena sidan, samt den "islamistiska fundamentalismen" å andra sidan; avgränsa en religion och dess normala utövare gentemot ett politiskt program vars mål är att dominera världen.

Författaren skriver att detta blir hans sista bok i ämnet. Förmodligen ett klokt beslut, eftersom det hela utmynnar i ett antal - för mig - självklara påståenden runt yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten att kritisera religion. Slutsatser som går tillbaka till Upplysningen och dessförinnan - den empiriska vetenskapens kamp mot den religiösa makten. Vad som gjort det nödvändigt för mig att anmäla boken är det Nydahl berättar om det mottagande dylika slutsatser fått i svenska medier. Efter att ha levt 17 år utanför Sverige kan några jämförande betraktelser möjligen ge en del nytt för svenska läsare.

Under dessa år utanför Sverige har jag levt och arbetat i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa. Mina kolleger har bland annat företrätt katolska, grekisk-ortodoxa, koptiska, muslimska, buddhistiska, hinduistiska och anemistiska varianter av religion. Mina erfarenheter av hur folk i dessa miljöer bemött mig tyder på att jag inte uppfattats som företrädare för ideologier som ser ned på andra.

Med mig på mina resor hade jag från uppväxten i Sverige regeln att respektera andra människor. Samt rätten att kritisera religioner och kulturyttringar. Att kritisera en religion är inte att angripa individer. Att kritisera kulturyttringar är inte heller att kränka individer.

Jag anser att jag har rätt att kräva att folk från andra länder och kulturer också uppträder med samma respekt för individen och för svenska lagar, seder och bruk, när de besöker eller bor i Sverige.

Att nu konfronteras med en atmosfär i Sverige där enligt Nydahl etablissemanget (den politiska makten och dess media) kräver att vi skall se mellan fingrarna - eller till och med ge efter - när invandrare ställer religiösa särkrav på vårt sekulära statsskick är minst sagt en stor besvikelse. I Frankrike, där jag nu lever, är etablissemanget tydligare vad gäller att försvara offentliga platser som sekulära mot olika former av islamistiska särkrav. Heltäckande slöjor är förbjudna på offentliga platser, vilket inkluderar gator och torg.

I och för sig hade eländet börjat redan innan jag lämnade Sverige 1996. Jag minns än idag en artikel i Dagens Nyheter, där två läkare i försiktiga ordalag försökte slå larm. De gjorde sin plikt enligt svensk abortlagstiftining, men tvingades genomföra aborter som enligt deras mening var begärda för att bli av med flickebarn.

Idag är det enligt Nydahl "ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen". Att kritisera islam likställs med xenofobi och att kritisera islamismen leder till angrepp för rasism.

Enligt svensk lag är "hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck" förbjudna. Enligt min mening borde det därför inte heller vara tillåtet att i moskéer uppmuntra dessa företeelser. Den islamiska radikaliseringen av franska medborgare inträffar oftast i kontakter via moskéer eller fängelser, varifrån vägen går till moskén. En video som nu finns på nätet är ett bra exempel på hur "vanliga" franska ungdomar kan omvändas till en fullkomligt galen (i patologisk mening) tro på islamistisk frälsning via jihad.

Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.

På detta område har det politiska islamistiska projektet nått en stor framgång: den offentliga debatten har tagits som gisslan. Och gisslans ledande opinionsbildare har fattat sympati för den som håller i vapnen. Stockholmssyndromet på nationell kollektiv nivå.

 Jan Valdelin

Uppdatering: med anledning av Björns kommentar lägger jag här nu ut några länkar med exempel på vad jag menar. Den som vill läsa fler hittar dem lätt med googles hjälp.

Första exemplet här. Andra här. Ett tredjeexempel hittar ni här. Liksom ett fjärde här. Jag nöjer mig med fyra. Resten finner intresserade läsare själva.
 

　

Ny recension av Medborgaren, makten och moskén

Tripoli, Libyen i april 1983. Foto: Thomas Nydahl

Idag tar sig Björn Kohlström, Bernur, an min nya bok. Kohlström skriver som gamla tiders kritiker, med en redovisande stil och med de egna ståndpunkterna. Han visar att han läst böckerna han skrivit om och egentligen betyder hans recensioner mer för mig än de flesta. Här kan ni förstås läsa hela hans text, men jag vill ändå citera tre stycken ur texten:

"Jag tror att det är så här: Nydahl är en sträng herre, och det har gett honom åtskilliga fiender, som plockar enkla poäng i att likställa hans texter med nationalism. Den här strängheten får man lov att acceptera om man ska bemöda sig att läsa. I flera år har han nu varnat för islamiseringens konsekvenser, varit en av ytterst få som har tagit i detta kontroversiella ämne."

"Liksom vi har kunnat följa hur den arabiska våren byttes ut i bister höst, med allt större inskränkningar för invånarna, liksom ett bevis på att optimismen aldrig får sista ordet. Den kvävs av egoismen, av traditionen, av makten. Denna makt som Nydahl skriver i polemik mot, denna makt som bygger på vidskepelse och fördom, ren och skär okunskap eller rentav idioti. Det är upplysningens ideal som Nydahl ställer sig i tjänst hos, och då duger det inte för meningsmotståndare att svepa fram rasistkortet. Upplysningens ideal ser bara människans bästa, och ser framför allt bara människor, där andra ser problem."

"Det är alltid uppfordrande att läsa Nydahl, något som har med strängheten att göra. Men ofta också ett uppvaknande. Här får vi till exempel en förklaring till hur så många greker röstade på Gyllene gryning, något som upprört många svenska kommentatorer: de satsar stort på välgörenhet och folket i Grekland ser dem som de ansvarstagande politikerna när de andra sviker. Här finns en parallell till Nazi-Tyskland, och det vore på sin plats för många krönikörer att sluta bli så förvånade."

Jag hoppas att hans ord ger boken fler läsare. Kanske är det för varmt just nu, men boken finns utgiven och det är bara att skriva mig en rad för att få den hemskickad för 150:- inklusive porto. Jag finns på thomas.nydahl@gmail.com

Albert Camus i dagstidningen Combat. Motstånd utan illusioner

"Den som förlorar hoppet om skeendet är feg", säger Albert Camus. Men så tillägger han: "Den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre."

Kriget rasar för fullt när han gör denna anteckning i september 1943. Året därpå arbetar han hårt för motståndsrörelsens tidning Combat, som redaktör och skribent. Kan man inte just här tala om en kämpande pessimism? Att aldrig göra sig några illusioner, men ändå aktivt ta del.

 

Samtliga hans texter från Combat finns i en engelsk översättning, Camus at Combat. Jag köpte den i Köpenhamn för drygt fyra år sedan. En guldgruva till kunskap om kriget och motståndet är den. Många av de signerade texterna avslutas med de täcknamn som användes vid publiceringen. Först mot slutet och efter kriget signerade han dem i eget namn.

Det sammanlagda materialet sträcker sig från 1944 till 1947 och utgörs av såväl ledarartiklar som redaktionella texter. Först som chefredaktör och senare som medarbetare under dessa år hade hans ord mycket stor betydelse.

 

Foreign Affairs skrev om boken: "Indeed, it is shocking to find how current Camus' fears, exhortations, and aspirations still are. His lucid pleas for at least saving "the bodies in order to keep open the possibility of a future," for "a modest political philosophy ... free of all messianic elements and devoid of any nostalgia for an earthly paradise," for an international democracy by mutual agreement -- all are as worth reading in 2006 as they were in 1946."

 

Hela bokomslaget fick inte plats i scannern, därför ser bilden ut som den gör. Men du kan klicka på den för större format.

Förnuftslegitimerade mord

Vad representerar modern för Albert Camus? Jag ställer frågan med anledning av en tidigare bloggpost. I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

Tidigare påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas. Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med. Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.

Det Camus svarade på en presskonferens i Stockholm i samband med Nobelpriset, då en algerisk journalist frågade honom om hans syn på FLN, var detta, översatt till engelska 2013 i hans Algerian Chronicles från 1958: ”People are now planting bombs in the tramways of Algiers. My mother might be on one of those tramways. If that is justice, then I prefer my mother”.

Mellanrumsveckan börjar

Varje dag vi satt oss på Landöns spets för att äta frukost har en duva kommit flygande och satt sig i det låga trädet vid sidan av oss. Jag har på skämt sagt att den trivs i vårt sällskap. På söndagsförmiddagen hände något märkligt. Den kom ner från trädet och vandrade pickande fram och tillbaka framför oss. Och brödet var slut. Men det kändes som ett fint förtroende att den ville vara där med oss sista dagen för en tid framöver.

Snett framför hade någon parkerat en cykel. Det är alltid en märklig syn; en cykel som står precis där havet börjar, men ingen cyklist. Snart nog blev jag varse att ett sällskap med barn lämnat den lilla privata badbryggan med båt, för när de kom tillbaka häpnade jag över att så många fått plats i båten. De berättade leende att det var därför de befann sig i ständig rörelse, stannade man båtmotorn skulle den ha sjunkit av övervikt!

Nu kan jag inte sitta här ute på ett tag. Mellanrumsveckan inträder. En avsevärd del av familjen flyger till London. Jag valde tidigt att tacka nej till den resan. Vem vill vandra i en storstad i juli, när värmen och avgaserna blir som ett cementblock mot pannan? Jag vill det inte. Fortfarande bär jag dock på de vackra minnena från rundresan i engelska West Midlands (Black Country) våren 2012. Den resan får stanna kvar i mig länge till.

Som ni kanske såg blev jag hårt attackerad den gångna helgen av politikens rännstensbarn. De formade sig till en pöbel som med samlad röst ropade förrädare efter mig. Rätt välgörande med tanke på vilken allians jag var på väg in i. Med återfunnen frihet umgås jag ju, fysiskt och i skrift, med de fria andarna. De finns ju. Det gäller bara att leta upp dem där de ibland gömmer sig. Ingenting har i sak förändrats. Jag är alltjämt en envis anti-islamist, liksom jag för övrigt sedan många år motsätter mig varje form av -ism som vill tukta människan i ett ideologiskt fängelse. Det spelar för mig ingen roll om fångvaktaren är religiöst eller politiskt utrustad, resultatet blir alltid detsamma.

Nu reser jag mig ur min Östersjö-vilostol, tar av mig hatten, böjer mig ner efter kaffekorgen och lämnar paradiset vid Landöns spets. Som måndagen öppnar för mellanrumsveckan har jag förberett mig med ett antal handgripliga arbetsuppgifter. De kommer att varvas med långa cykelturer i den ljuvliga hettan, och med en rejäl sommarstädning av huset med vidöppna fönster och snurrande fläktar. Sänder er, alla mina sommarläsare, en tacksamhetens tanke. Önskar er en fin vecka!

Den ansedde journalisten Baton Haxhiu om jihadism, vilja och moral i Kosova

I samtal med albanska flyktingar undan Kosovokriget, Markaryd i juni 1999 (jag sitter på första raden och talar med den unga författarinnan Sherife som återvände hem så snart kriget var över).

Den ansedde journalisten Baton Haxhiu har skrivit en replik till Xhemal Ahmeti, han som från Schweiz analyserade läget beträffande islamismen i Kosova. Här en kort resumé skriven av min vän Ullmar Qvick. Se detta som en uppdatering till vad jag tidigare skrivit här i bloggen om de oroande inslagen av jihadism i republiken Kosova.

***

Den muslimske ledaren i Kosova, imamen Dr. Krasniqi, skriver texter som är mot västerlandet men också mot en demokratisk och frihetlig livssyn i allmänhet. Xhemal är mycket orolig, medan Baton inte ser neo-islamismen som lika stor fara. Rätt mycket av det onda hänger på västs fördomar om de muslimska troende i Kosova. Kosova är ett västerländskt område där de unga islamisterna tränger in och hävdar sin "renässans" - en anti-västlig islam.

De har som grund att religion och stat ska vara ett. Detta är en fascistisk uppfattning av samhället. De här islamisterna är inte ute efter tro utan de vill ha makt. För dem är islam lika med staten. Något annat kan och vill de inte veta av.

I Prishtina har förekommit sammanstötningar mellan jihadister som stöds av en grup hodjor, och å andra sidan troende muslimer som håller på traditionell religion som överensstämmer med internationell praxis. Jihadisterna utövar påtryckningar på vanliga muslimer, och deras "Guds Parti" vill krossa demokratin och allt som uppnåtts hittills. Detta har gjort producenter, romanförfattare, journalister, karikatyrtecknare och regissörer mera försiktiga för att inte hamna under dödshot från neo-islamisterna.

Men hur har denna radikala islamism uppstått i det tidigare toleranta Kosova? Islams uppgång i Kosova kan förklaras med värdenihilismen, med ett politiskt system - i alla länder med islam - som är misslyckat, styrdt av ideologier som moraliskt är bankrutt och samtidigt ledda av eländiga dikatorer - despoter som styr i de arabiska staterna.

Där ser de kosovska neo-islamisterna med brutal klarhet hur radikal islam är en stark inkörsport till makten. Men de glömmer att vi är mycket väl medvetna om att sådana system och tankemönster är totalitära och framför allt moraliskt bankrutt. Till skillnad från fascismen eller kommunismen, som krossades genom egna motsättningar och genom yttervärldens inflytande, så växer radikal islam på lokal nivå, och det är svårt att avlägsna dessa föroreningar bara genom tidningsskriverier.

Budskapet om ett jihad mot modernismen och globalismen i västvärlden uppfattas som vettigt ofta i de fattiga muslimska länderna och i ett Kosova som drabbats av importerade islamska fanatiska stråtrövare.

En viktig akut fråga: Hur finansieras dessa islamisters "rörelse" i det fattiga Kosova? Vem kontrollerar deras ekonomi, deras vinster? Det är okända källor från hela den muslimska världen som stöder sådan aktivitet med ansenliga belopp, för att påverka fattiga och okunniga människor i Kosova med den retorik som riktar sig mot "alla andra".

Västerlandet tvekar. Men i Kosova måste dessa krafter paralyseras. Det måste stå absolut, kategoriskt klart hur okunniga, onödiga och onyttiga de är. Deras propaganda måste demaskeras. De för en "lysande" propaganda om vilka offer de är för imperialismen, den västliga kolonialismen och rasismen.

Det är å andra sidan beklagligt hur huvuddelen av människorna i Kosova, de som kan tänka, stänger sina öron och tolererar deras bedrövligheter, att de hotar kvinnornas rättigheter och hotar de icke-troende med döden.

Hur ska vi då konkret gå tillväga:

1. Att identifiera radikal islamism som fascistoid, detta utan att tveka, även om några av oss blir hotade. Vi ska tala ärligt om extremisterna mitt ibland de hederliga muslimerna i Kosova, som har en långvarig tradition av tolerans.


2. Bedöma och värdera den unika västerländska civilisationens historia och traditioner i Kosova och påminna världen om att vi inte har anledning att be om ursäkt för dessa människors skull, utan vi har alldeles utmärkta troende som vi kan erbjuda andra.


3. Slutligen att stå fasta i en kamp där vår vilja och moral är vid varje steg lika viktiga, och vi ska visa dem att vi inte står svaga psykiskt inför den islamska fascismen, för många fascistiska rörelser har gått under i detta land, som den Milosevic' företrädde. Det är ett språk och ett handlande de kräver.

Allra sist måste de muslimska ledarna i Kosova se, att tolerans mot intoleransen är ödesdiger!

Nationalistiska drömmar och illusioner

Rosenbuske på Landön. Foto: AN

”De nationella rörelsernas uppgift är att genomföra en kontrarevolution. Vi måste utrota den socialdemokratiska och kommunistiska marxismen i dess ekonomiska, kulturella, moraliska och mentala skepnader. För denna uppgift manar jag vårt lands begåvade och anständiga ungdomar av nordisk härkomst att omgående ansluta sig som nationalistiska aktivister för vår heliga uppgift att skapa den nya, högtstående, nordiska människan.”

I nättidningen Realisten – som drivs av gamla Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas parti – skriver Carl-Eric Hennix om frågor som har med västerlandets nivellering att göra. Han menar att ”kulturmarxisterna” sedan 1960-talet är skyldiga till denna utveckling och att den varit ett led i en medveten ”socialistisk” och ”kommunistisk” politik.

Detta är den nationella rörelsens klassiska felsyn. Den nöjer sig med att betrakta det egna landets och det egna folkets historia och drar en slutsats som blir tokig därför att den bortser från alla de sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som först det industriella och sedan det post-industriella samhället förde med sig. Den enskilt starkaste faktorn i vår samtid är, som en konsekvens av dessa förändringar, konsumismen, den ideologi som godtar människan som samhällsvarelse först när hon dagligen konsumerar. Inte det nödvändiga i form av mat, dryck och kläder, utan det som växer över breddarna som en mask, en mask där vårt sociala vara bestäms av hur mycket vi ”tjänar” i relation till hur mycket vi ”köper”. Det kallas på vår tids nyspråk att ”hålla hjulen rullande” eller ”få ekonomin på fötter”.

Denna ideologi är inte bestämd av huruvida socialdemokrater och Hennix ”kulturmarxister” regerar ett land utan av huruvida det postmoderna samhället nått det utvecklingsstadium då kapitalägarklassens intressen sammanfaller med politikerklassens. De två sociala skikten avspeglar då i första hand det som för privatpersoners del kan öka profiten och för politikerklassens medlemmar öka det som kallas ”makt” men som egentligen bara är en charad spelad för att folk ska fortsätta stå i valboskapsköer, konsumera sig ”lyckliga” och för övrigt tiga om alla de missförhållanden de erfar i olika sektorer av sina dagliga liv (barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård, åldringsvård, kollektivtrafik etc.). Att det finns ekonomiska, sociala, kulturella, etniska, politiska och religiösa konflikter inbäddade i alla dessa mekanismer blir omöjligt att se. Kvar står man där med en tom börs och en bostad fylld av bevis på att man är en god konsument. I parlamentet föryngrades sjupartiet tämligen nyss, och som åtta grenar på samma träd bevakar de nu sina gemensamma intressen. De använder olika ord, de påstår sig vilja olika saker, men de föds och göds av samma mekanismer.

Hennix och hans kamrater lär få leta länge innan de hittar ”den nya, högtstående, nordiska människan” – hon är i själva verket en anakronism i ett västerland där alla egenheter och särmärken försvunnit och ersatts av den globala ekonomins stödjepunkter, som ser likadana ut oavsett vilken europeisk storstad man besöker. Och denna människa – formad av och villigt inlemmad i konsumismen – går för det mesta klädd i yankeekeps, gympaskor och t-shirt, så att alla nitarna, skruvarna och tatueringarna är synliga, och så att id-kort blir alldeles onödigt eftersom man redan visat vem man innerst inne – bortom personnumren och namnen – är och vill förbli.

Ett av tusen olika skäl till att nationella socialister aldrig kommer att kunna förstå sin samtid – lika lite nu som inför den förra stora katastrofen från 1930 och framåt – är att de vägrar se hur detaljen tillhör helheten, hur det ena folket är präglat av samma förändringsprocess som de övriga och hur mekanismerna sällan har det minsta med hudpigment, hårfärger eller andra biologiska kännetecken att göra. Det som så radikalt förändras av vad filosofen von Wright kallade ”omständigheternas diktatur” låter sig inte talas till rätta. Inte heller propageras eller demonstreras till rätta. De politiska grupperingar som lever på hoppet att våldsamma sammanstötningar, våldsexcesser eller inbördeskrig ska göra tillvaron bättre är kanske vår tid bedrövligaste. De finns överallt och de finns framförallt på varje sida om mitten på den politiska skalan. Vad som där är vänster eller höger är inte alltid lätt att se, eftersom de som högst proklamerar sin egen framstegsvänlighet inte sällan är reaktionärast.

Allt detta betraktar jag från sidan. Jag ser det i ögonvrån. Det räcker för att jag ska hålla mig långt borta.


 　

Anders Johansson om sin mamma, religionen, Vilhelm Moberg och sekulariteten



Foto: Anders Johansson

16 januari. Sol. Mamma avled i går. Hon var snäll och välmenande. Det började så bra; i min tidiga barndom hade vi en mycket nära gemenskap. Senare fördystrades tyvärr vår samvaro inte sällan därigenom att hon försökte pracka sin religiösa tro på mig vilket hade till följd att jag fjärmade mig allt mer från hennes värld. Och aldrig kan dessa världar riktigt mötas. Likadant med min moster Majken. Vi var de allra bästa av vänner ända tills jag i tonåren försökte formulera egna sanningar om världen och inte kunde, som hon, omfatta Gud och den rätta politiska uppfattningen, på respektive himmel. Religionsfrihet? Tankefrihet? Existerar sådana ting? Nej, det tror jag inte mycket på. Att hävda en egen åsikt har alltid ett pris, inte minst i vårt samhälle där en demokrati som är öppen för ett spektrum av åsikter är en verklig bristvara. I århundraden har vi här i landet fört en kamp för ett sekulärt samhälle. Hur jag än grubblar på saken kan jag inte för mitt liv begripa varför en nästan samlad mediekår i realiteten med näbbar och klor slåss för att utbreda en så mot all sekulär frihet och rationellt tänkande fientlig lära som islam. Detta är spik i egen fot, ty få yrkeskategorier är så beroende av frihetliga värderingar.

Vad har detta med Småland att göra? Jo, även om begreppet Småland alls inte är entydigt vill jag gärna tillskriva det vissa upproriska traditioner, allt från Dacke till Vilhelm Moberg och Emil i Lönneberga. En invandring med rimlig integration i det svenska samhället är en sak. Den pågående invandringspolitiken har däremot drag av bekostad kolonisation med omvälvande konsekvenser för samhället. Kontentan av detta är att vårt land nu på nytt kommer att tvingas in i en kamp mellan tro och vetande, mellan religiös kunskap och empirisk, mellan mystik och förnuft, mellan ljus och mörker.

Denna kamp började föras på 1600-talet mellan den blinda trons och den kritiska iakttagelsens företrädare, mellan dem som företräder de yttersta tingen och dem som misstror dem. En mer än tusenårig trygghet när det gäller varats natur och de yttersta tingen började skakas i sina grundvalar. När den teologiska dogmatismen vid medeltidens slut långsamt började släppa sitt grepp öppnade sig en möjlighet till att ur naturen hämta stoff till beskrivningar om den nya världsbild som växte fram. Men den nya tiden sprang ingalunda, likt en Pallas Athena, fram ur de intellektuella landvinningarna. Motståndet var massivt. Bruno brändes på bål och för att undgå hans öde tvingades Galilei förneka vad han med sitt teleskop empiriskt lyckats bevisa: det är jorden som rör sig runt solen.

Vi kommer inom de närmaste decennierna att få se mödosamt framvuxna sanningar "tas tillbaka" och ifrågasättas. Att människan med Darwin förvandlas från att i biblisk mening vara "Guds avbild" till att i vetenskaplig mening bli en "naturprodukt", det är en sanning som kommer att dras i tvivelsmål, dock inte med hjälp av förnuft och vetenskapliga argument utan med en tro som inget annat tolererar.

Paradoxen är att den yrkesgrupp som har till uppgift att vårda yttrandefriheten och den frihetliga demokratin i realiteten har gjort allt för att skapa en politisk korrekt bur med starka åsiktsgaller. Hur många insändarredaktörer har inte agerat åsiktspoliser i stället för befrämjare av en mångfald av uppfattningar? Detta sker i det land där sedan gammalt "frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring".

Den som vill förstå djupet av vad som skett och nu sker i Sverige får en god hjälp på vägen av Thomas Nydahls bok Medborgaren, makten och moskén som övertygande hävdar att makten i ett samhälle alltid måste vara sekulär och fri från religiöst inflytande: "Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer."

...

Tack mamma, för dina omsorger. Nu är alla rum mot barndomen stängda och när jag blundar minns jag sommardagar med skyar av mygg då du stod barbent och diskade bakom vår sommarstuga. Jag hörde hammarslag och kanske var det barnets upplevelse av att det var världen som skapades.

Anders Johansson

Ny recension av Medborgaren, makten och moskén

Tripoli, Libyen. Foto: Thomas Nydahl

Det är lördag och högsommar. Ändå kommer redan idag den andra recensionen av min nya bok. Det är så det fungerar i bloggosfären. Vilken skillnad mot det förflutnas press som först och främst bugar för storförlagens utgivning men missar det mesta utanför och bortom den.

Så här skriver Björnbrum på sin sida Björnrecension:

"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte."

Han har förstås alldeles rätt i att detta är minerad mark. Men har man som jag gått i sådana områden ett helt liv tycker jag inte att detta är svårare att hantera än annat (när det gäller totalitära läror). Så berättar han om barndomens tidningar där man kunde fylla i linjer mellan punkter för att en bild skulle framträda:

"Som läsare har man också möjlighet att fylla i med egna punkter och/eller dra linjerna på annat sätt, man kan göra egna reflexioner eller faktaresonemang, och då kan bilden förändras. Punkterna kan komplettera eller korrigera varandra. Jag vet inte hur långt det är vettigt att dra det här resonemanget, men man kunde ju tänka sig att varje punkts vikt i sammanhanget visades av dess storlek. Och om man vill komplicera saken ytterligare: punkter i en tre- eller fyrdimensionell matris! För Nydahl blir islamismen en stor och synlig punkt. Jag undrar hur det skulle se ut om man gjorde yttervärldens uppbackning till exempelvis Gulfstaterna till det stora problemet: skulle Gulfstaterna kunna vara storfinansiärer till islamisk expansion utan det stödet? (Nydahl nämner det här i förbigående, hos honom blir det en ganska liten punkt. Jag gissar att den är ganska stor. Och jag ser för övrigt den kollapsande kapitalismen och en kraschande biosfär som större hot.)"

Det är i avsnitt som detta Björns text blir särskilt intressant för mig. Inte är det många av tidens skribenter som lägger in dessa aspekter. Jag har själv i hög grad försummat det och ser att det måste göras.

"Vad det gäller fascismen i Europa tar Nydahl upp grekiska Gyllene gryning som ett särfall. Jag håller med om att Sverigedemokraterna knappast kan sorteras in i samma råbarkade fålla. Om man tjatar om att de skulle vara mer eller mindre fascistiska missar man att diskutera vad de egentligen har att komma med (mest reaktionär folkhemsnostalgi, vad jag kan se). Grekfascisterna verkar för övrigt inte ha läst Strindberg: han påpekade i en artikel att nutidens greker är så uppblandade med alla möjliga erövrare från olika håll att de knappast hade så mycket gemensamt med de klassiska grekerna. Så vad är ”den grekiska ras” som ‘gryningsfolket’ vill försvara?"

Det är fint att se att Björn här också ser en annan och viktig aspekt av mitt skrivande. Att inte låta dörren stå och glappa och slå och därmed släppa in de nationalsocialistiska rörelserna i värmen måste ha högsta prioritet. Dessvärre ser det inte så ut i anti-islamistiska kretsar alltid. Gyllene gryning är ett extremt exempel. Men hur ska anti-islamisterna hantera Svenskarnas parti eller Danskarnas parti? Den frågar har så vitt jag vet ingen ens ställt än. Och om den inte ställs är jag övertygad om att den glappande dörren ganska snart står vidöppen. 

***

Då och då tar jag fram Shelter from the Storm-konserten (som spelades in efter Katrinas härjningar) mest för att se Neil Youngs vackra psalm When God Made Me, och Mariah Careys halsbrytande Fly Like A Bird, som hon framför med en gospelkör som jag kan höra om och om igen, om inte annat så för att låta mig föras bort till något vackrare.

Propagandans alla fosterbarn

St Nicolai-kyrkan i Simrishamn. Foto: TN

Jag åker ut i sommarvärmen med den glädje som Lars Vilks recension skänker mig och jag suger gärna på den här karamellen från Hanne Hansen, en annan av mina läsare:

"Holder af lignelsen om den ensomme Odysseus med den modifikation, at du Thomas selv helt bevidst fastholder din position ved masten i midtskibet uden reb og uden større hjælp fra mandskabet. Sammenligningen passer endnu længere: mens den ensomme rejsende lytter, har alle andre om bord stoppet voks i ørerne og er stokdøve."

Författaren och historikern Artur Szulc har också skrivit en intressant kommentar där jag särskilt fäster mig vid detta stycke:

"Din bok kommer inte att recenseras eftersom du brännmärkts som islamofob enligt en standardmall. Och även om någon skriver om boken så kommer skribenten enbart bekräfta att du är just det, en islamofob eftersom mallen inte tillåter något annat svar."

Jag tror att han har rätt. Så skrämmande långt har det gått. Man har inget annat val än att insistera, men att göra det på sitt eget sätt och med den solitära hållningen som grund.

Propagandisterna och hatarna kommer aldrig att få något utrymme här hos mig. Om de visar sig igen tas de bara bort. Så enkelt är det. Alla andra är förstås välkomna, som alltid. God lördag till er alla!

Ett ps om bilden: när jag häromdagen satt inne i den mycket gamla St Nicolai-kyrkan i Simrishamn fick jag erfara just det lugn och den ro som är så svår att nå i vår samtid. Det paradoxala är att man finner den i de kyrkobyggnader som en gång i det förflutna var bastioner för hat och fördömanden. När kyrkan nu släppt detta arv stiger nästa totalitära religion in på scenen och gör anspråk på att få predika sitt hat och sprida sina sanningskrav och förföljelse mot de otrogna kuffarna i vårt land. Är det inte det ena så är det det andra. Så säger man väl?

***

Idag följer Kristianstadsbladet upp mitt barnbarn Hugos Amerikaresa. Rubriken lyder "Hugo är precis den som han ska vara" och säger något om det svindlande obegripliga i Alströms syndrom. Det är ett fint reportage där både min dotter Malin och Hugos assistens Hanna berättar klokt och samlat.

Lars Vilks skriver om min nya bok. Själv behåller jag hatten på, surrad vid masten

Fortfarande med hatten på. Solitär. I strid med sin tid.

Man drar ett djupt andetag en dag som denna. Efter att ha fått handfasta besked om att man inte är välkommen i den danska kretsen känns det så mycket bättre att läsa vad Lars Vilks idag skriver om min nya bok (och jag tar mig friheten att visa hela hans text):

"Medborgaren, makten och moskén är Thomas Nydahls senaste bok. Boken är en sammanställning av ett antal nyredigerade texter som har publicerats vid skilda tillfällen. Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av tex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart. Så står solitären där och befinner sig i strid med en tid som vill förvandla analysen till ett propagandistiskt redskap. Nydahls bok lär inte generera någon större mängd recensioner, med sitt insisterande på att inta en position mellan stormande ytterligheter, tillhör han ingens intressesfär. På sin blogg har han idag förklarat sitt ställningstagande gentemot Avpixlat och Dispatch International. Men, som det heter, misstankarna kvarstår. Nydahl borde ändå kunna vara nöjd med den plats han intar: Som en Odysseus mellan Skylla och Karybdis, fastspänd kring sin mast, lyssnande och skrivande."

Det finns där också en mycket intressant kommentar av Kenneth Karlsson, en av mina mångåriga bokläsare:

"All respekt till TN och hans utanförskap. Det är inte min omedelbara hållning, men jag har förståelse för den; inte omöjligt att den tillslut är den enda vägen ut ur eländet. Och all respekt för Lars Vilks recension och analys, knappast någon annan skulle ha gjort det bättre. Lysande."

Jag noterar där särskilt hans tanke att det kanske finns en bortre gräns, då allt annat än utanförskapet ter sig omöjligt. Jag bugar mig för både Vilks och Karlsson. Att jag tar av hatten syns ju inte, så ni får se mig med hatten på istället.