Det krängde och gungade på Landön idag. En frisk vind i ryggen under hela frukosttimmen. Ute till havs låg ett fraktfartyg för ankar och runt det seglade de mindre båtarna som i en berg- och dalbana.
Jag satt där ute och försökte rensa skallen från en helt privat diskussion om religions- och konstfrihet. Om inga tabun finns kvar, var befinner vi oss då? Jag hävdade förstås det sekulära samhällets totala ointresse i tabun som hänger samman med religionen. Varje troende människa får tro vad hon vill, det skulle jag aldrig ha några synpunkter på. Men hon kan varken av mig som privatperson eller av det sekulära samhället som kollektiv begära att hennes tro ska vara ett tabu jag inte får röra vid. Just det handlar diskussionen om.
Som alltid är det Lars Vilks namn som kommer upp. Det som förvånar mig är att den blide, nästan blygsamt tillbakahållne Vilks kan reta upp människor så. Hur skulle de hanterat
bildstormarna, hur skulle de ha ha utstått det demokratiska genombrottet eller de (med-)borgerliga revolutionernas era? Kanske finner de sig bättre till rätta i de islamistiska revolutioner/statskupper som sveper bort varje form av medborgerlig frihet, jag vet uppriktigt sagt inte. Sekularitet och demokrati är begrepp som utesluter de religiösa ledarnas anspråk på makt. De får, som Svenska kyrkans folk, hålla sig till den egna församlingens inre liv och för övrigt agera moralpoliser och se till att den politiska korrektheten upprätthålls. Mer kan eller får de inte göra. I de flesta fall blir det bara skenfäktningar. Eller så blir det som när nya ärkebiskopen deltar i Pridefestivalens "kast med liten dildo". Spektakel och nöjesindustri.
Jag kan stå länge och njuta av det som växer på stenarna. Den tid jag tar mig är inte ens en blinkning i evigheten. Och jag vet att de tröstlösa, intill meningslöshet pågående diskussionerna kommer att fortsätta långt efter det att jag dött. Men när jag drar sista andetaget tror jag mig ändå vara rätt nöjd med att ha varit en så pass fri ande att jag aldrig åtlytt en religiös auktoritet eller dragit mig för att kritisera religionerna, de religiösa institutionerna eller talesmännen.
.jpg)
.jpg)
2 kommentarer:
Såg just att Sveriges lägst belägna punkt lär ligga i Kristianstad. Om du vill ta dig vatten över huvudet (hamna under havsnivån) utan att bli blöt är det ett ställe i närheten av lasarettet som gäller.
Det som gör mig tveksam till hädelser är att de förmodligen ofta gör att den hädade slår ännu mer vakt om sina villfarelser. Man kan givetvis skrika "pedofil" efter varenda katolik, men jag tror inte det hjälper. (Uteslut heller inte möjligheten att den hädade kan ha mer rätt än du!).
Vad som ibland gör mig fundersam om religiösa människor är att de faktiskt i praktiken tar lättare på ett av livets stora gåtor (förekomsten av någon sorts gud) än på smärre dagliga frågor. De kan vifta med sin heliga skrift och hävda att den är guds oförfalskade ord, utan några tvivel eller frågor om textens ursprung, oklarheter, motsättningar, men ställa helt andra krav på bevisning i vardagslivet. Om två bönder kommer till tinget och tvistar om äganderätten till egendomen Knökeryd nr. 27, vem kommer nämndens kristliga medlemmar att tro på? Bonde A viftar med en helig skrift och ropar att gud har givit honom Knökeryd. Bonde B visar ägandedokument som utfärdats och signerats av några andra bonnisar som rätten känner väl till som hederlige män. Kommer rätten att gå på "guds ord" eller några tråkiga jordiska papper? (Hm, lite suddigt uttryckt kanske, men jag hoppas du ser vad jag är ute efter.)
Björn, bara en kommentar till det första du skriver: jag bor alldeles i närheten av lägsta punkten. Och där vårt hus ligger är faran mycket påtaglig. Vid en rejäl översvämning - dvs om den nybyggda, redan bristningsfärdiga, storvallen upphör att fungera - har vi bara en sak att hoppas på: att vi hinner ut på E22 och snabbt tar oss österut in i Blekinge. Lägsta punkten ligger bakom en större motorvägsmack med fik och på andra sidan vägen lever vi! Med huvudet ovanför vattnet, än så länge.
Din historia förstår jag sensmoralen av. Och för att inte störa de troende brukar jag inte ropa pedofil efter dem. Vad jag tänker om religiösa traditioner är en helt annan - och långt ifrån entydig - sak.
Skicka en kommentar