Propagandans alla fosterbarn

St Nicolai-kyrkan i Simrishamn. Foto: TN

Jag åker ut i sommarvärmen med den glädje som Lars Vilks recension skänker mig och jag suger gärna på den här karamellen från Hanne Hansen, en annan av mina läsare:

"Holder af lignelsen om den ensomme Odysseus med den modifikation, at du Thomas selv helt bevidst fastholder din position ved masten i midtskibet uden reb og uden større hjælp fra mandskabet. Sammenligningen passer endnu længere: mens den ensomme rejsende lytter, har alle andre om bord stoppet voks i ørerne og er stokdøve."

Författaren och historikern Artur Szulc har också skrivit en intressant kommentar där jag särskilt fäster mig vid detta stycke:

"Din bok kommer inte att recenseras eftersom du brännmärkts som islamofob enligt en standardmall. Och även om någon skriver om boken så kommer skribenten enbart bekräfta att du är just det, en islamofob eftersom mallen inte tillåter något annat svar."

Jag tror att han har rätt. Så skrämmande långt har det gått. Man har inget annat val än att insistera, men att göra det på sitt eget sätt och med den solitära hållningen som grund.

Propagandisterna och hatarna kommer aldrig att få något utrymme här hos mig. Om de visar sig igen tas de bara bort. Så enkelt är det. Alla andra är förstås välkomna, som alltid. God lördag till er alla!

Ett ps om bilden: när jag häromdagen satt inne i den mycket gamla St Nicolai-kyrkan i Simrishamn fick jag erfara just det lugn och den ro som är så svår att nå i vår samtid. Det paradoxala är att man finner den i de kyrkobyggnader som en gång i det förflutna var bastioner för hat och fördömanden. När kyrkan nu släppt detta arv stiger nästa totalitära religion in på scenen och gör anspråk på att få predika sitt hat och sprida sina sanningskrav och förföljelse mot de otrogna kuffarna i vårt land. Är det inte det ena så är det det andra. Så säger man väl?

***

Idag följer Kristianstadsbladet upp mitt barnbarn Hugos Amerikaresa. Rubriken lyder "Hugo är precis den som han ska vara" och säger något om det svindlande obegripliga i Alströms syndrom. Det är ett fint reportage där både min dotter Malin och Hugos assistens Hanna berättar klokt och samlat.