Kvävande monokultur i de ängsligas land

Jan Myrdal skriver inför sin nittioårsdag en intressant krönika, om sina och Rune Hassners filmer, där han bland annat diskuterar denna bild: ”Söndagen den 19 juli 1874, publicerade André Gill (Louis-Alexandre Gosset de Guines, 1840–1885) denna Madame Anastasie i sin icke kolorerade lyxupplaga avL'Eclipse utformad som själva sinnebilden för den nu ännu 2017 rådande rättänkande moraliska och politiska censuren”.

Nog är vi några stycken som undrar varför alla dessa krav på lika-tyckande drabbar också ett grundläggande fritt klimat. Sverige borde vara ett land där vi kunde tillämpa lagens bokstav och anda när det gäller åsikts-, yttrande- och tryckfrihet. Men hindren är historiska, "moraliska" och präglade av rädsla och misstro. I konfrontation med nygamla totalitära traditioner blir det ännu svårare. Jag kom att tänka på denna rad: 

”I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav. (Ur Ledarsidorna, Erik van der Heeg den 25 juni).

Inför årets bokmässa - nej, jag kunde inte avstå från att nämna den - har vi sett samma spektakel som i fjol. Skillnaden är bara att det i år är avsevärt utvidgat till att gälla hela den litterära världen: myndigheter (jo, faktiskt, fråga Svenska Institutet), utländska kulturinstitutioner, förlag, tidskrifter, organisationer, författare och många andra. Handlar frågan om huruvida jag delar en eller annan publikations tankar, åsikter eller yttranden? Ack, om det vore så enkelt. För alla hycklare som gärna åker till Frankfurtmässan ("halvtidshumanisterna" från Svante Weyler till Bonniers, kallas de av Adam Cwejman i GP), och står på samma golv som Junge Freiheit borde det vara en skam att uttala sig om bojkott av Göteborg. Jag har bara sett en enda principiellt viktig debattext och den är skriven av Åsa Linderborg i Aftonbladet. Utöver den texten menar jag att Svenska PEN:s nya ordförande Elisabeth Åsbrink har helt rätt och att därför denna hennes text är avgörande för ett rimligt agerande. Hon skriver bland annat:

I stället för att tala om en tidnings medverkan på Göteborgsmässan, vill Svenska Pen tala om att åsikter och ord ska vara fria fram till gränsen för lagbrott, hur obehagliga de än är. Som författaren Salman Rushdie säger: din rätt att vilja slå mig går så långt som till den punkt där min näsa börjar.I stället för att tala om mässbojkott vill Svenska Pen tala om Natalja Sharina, chef för Rysslands enda statliga ukrainskspråkiga bibliotek, som dömts till fyra års villkorligt, anklagad för att ha tillhandahållit böcker av en förbjuden ukrainsk författare.

Som Salman Rushdie har jag hävdat en liknande ståndpunkt: gränsen går vid uppmaningen till eller användandet av politiskt våld. Vi vet vem som använder våldets språk och metod. De finns över hela det politiska spektrat.

Lösgodismänniskan

Kunde ha varit marsipan i lösgodisform. Foto: Astrid Nydahl

Theodor W. Adorno skriver i Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman):

”Turister som gör skäl för sig är i själva verket mästare på att lösa upp det fasta och låta det förflyktigas. Först och främst utför de bedriften att inte tillhöra den plats de besöker; miraklet är att de befinner sig på och utanför platsen på en och samma gång (…) Poängen med turistlivet är att vara i rörelse, att inte komma fram; turisterna betraktar inte som sina föregångare, pilgrimerna, de succesiva anhalterna som stationer på vägen, eftersom det inte finns något mål vid livsresans slut som kan göra dem till stationer.”

Jag satt på en parkeringsplats utmed E22 idag och betraktade flödet. Lösgodismänniskan, turist eller ej, på resa med husvagn över landet, från ett shoppingscentrum till ett annat, lyser upp av glädje vid den lila skylten som skriker ut mot riksvägen: ”Välkommen till över 10.000 kvadratmeter shopping!” Det behöver inte ens regna eller vara kallt för att det ska fungera. Aldrig.

Vad hade Tollarp i Skåne med Förintelsen att göra?

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland." (Hermann Göring, 12 november 1938).

Jag var okunnig om att det nazistiska Tysklands folkmord på Europas judar hade en liten tråd av förbindelse med skånska Tollarp. Men av Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar har jag lärt mig mycket om hur denna förbindelse ser ut. Annars är detta boken som redan före sin utgivning fick starkt medialjus på sig, därför att Åsbrink gjorde några korta intervjuer med Ingvar Kamprad. Det finns, visar det sig, också en förbindelse mellan Tollarp och familjen Kamprads Elmtaryd.

Det som några veckor efter medialarmet tedde sig minst sagt anmärkningsvärt var att journalister, såväl i press, radio som i tv skrivit sina braskande rubriker utan att ha läst boken. Hade de gjort det, så hade de förmodligen också haft ett helt annat fokus. I Åsbrinks bok är det nämligen inte familjen Kamprad som befinner sig i berättelsens centrum, utan den judiska familjen Ullmann i Wien och deras närmaste släktingar.

Både Josef och Elise Ullmann hade dödats när kriget väl var slut, med all säkerhet i Auschwitz. Det är deras son Otto som utgör centrum i denna familjeberättelse. Han skickas nämligen till Sverige redan 1939, och överlever därför. Hans öde styrdes mot överlevnad med hjälp av Svensk Israelmission, den kristna organisation som såg som sin uppgift att få judar att konvertera till kristendom. Med på tåget till Sverige från Wien fanns andra judiska barn. En grupp försvann norrut, Otto hamnade på ett barnhem i Tollarp, några mil söder om Kristianstad, det hette Hemhult och tycks ha gett något slags vardagsglädje åt den unge Otto.

De brev som utgör stomme och berättelse i boken är skrivna av föräldrarna Josef och Elise till sonen Otto, ibland är det också släktingar till familjen som skriver. Breven är med nödvändighet ganska befriade från detaljer från det liv som blir allt svårare och till sist omöjligt för det judiska paret som lever i det av nazisterna styrda Österrike. De vill inte berätta sådant som skulle kunna uppröra sonen. Det är kring dessa brev som Åsbrink därför fyller i. De har datumangivelser och det blir, om inte lätt så ändå till stor hjälp för henne att skapa den text som ger läsaren sammanhangen, både i vardagsliv och i storpolitik.

Formen fascinerar mig mycket, eftersom den erbjuder fackbokens hela källmaterial men medger den ibland skönlitterära attityden i Åsbrinks text. I det rent personliga speglas det allmänna, i Ottos liv ser vi det öde som så många judar gick till mötes, och som fick honom att konvertera, inte till kristendomen, utan till raseriet. När han ansökte om att bli svensk medborgare fanns det en fråga på blanketten om tro. Han svarade konfessionslös.

Det som ligger tidsmässigt emellan ankomsten till Tollarp och konfessionslösheten är hela det andra världskriget och Ottos väg till IKEA-grundarens barndomshem. Det är en lång vandring på nordskånska och småländska grusvägar, och den innehåller hela den spänning som också i politisk form finns mellan friheten och diktaturen. Det är också där den märkliga och psykologiskt svårförklarliga sprickan finns i den unge Kamprads liv. Han säger själv att han blir förälskad i Otto, när han kommer till familjegodset (därför att man där talar tyska), de blir mycket nära vänner upp i vuxen ålder, och Kamprad tycks inte se att det finns något märkligt i det faktum att han blir bästa vän med en judisk pojke samtidigt som han är aktiv i både nationalsocialistiska och fascistiska kretsar. Så småningom blir Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl hans främsta förebild.

Ingvars företagardrömmar började ta form. När han var 26 år och nygift tog han Otto till sin närmaste man. De hade festat ihop och stod varandra så nära att de också kunde arbeta bra tillsammans. När Otto lämnade firman i Älmhult blev Ingvar besviken. Men de kom att samarbeta ännu en gång i Stockholm. 1952 skildes de definitivt, men de skildes som vänner.

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

2010 kommer Elisabeth Åsbrink till Älmhult för att intervjua Ingvar Kamprad. Hon får två timmar med honom. Åsbrink hakar – tämligen poänglöst - upp sig på att Kamprad ska ha kallat naziledaren för ”farbror Hitler” i en bok av Bertil Torekull. Men när hon kommer till kärnfrågan om vänskapen med Otto – hans judiskhet – spelade någon roll, säger Kamprad: ”Vi pratade om det ibland men det var inget störande förhållande alls.” Och igen: ”Inte ett jävla dugg”.

Det är ungefär där berättelsen slutar. Kamprad blir informerad om att Ottos föräldrar mördats av nazisterna. Det finns inte så mycket mer att säga.

Det som gör starkast intryck på mig i Åsbrinks bok är hur hon med egna tankar och ord fyller ut tystnader och glömska. Den lille judepojken är en person med namn, ålder och karaktärsdrag.

I det Tollarp där jag själv bodde många år, och där de flesta av mina barn och barnbarn nu bor, ser jag lille Otto framför mig, och jag blir riktigt rörd när jag läser om hur man på familjen Larssons slakteri tog sig an honom. Det är ett familjeföretag som finns än i dag. Jag kommer att minnas Åsbrinks bok när jag framöver passerar deras hus på Gästgivaregatan i Tollarp, Larssons Chark.

Tillbaka till livet

Foto: Astrid Nydahl

Sakta, mycket sakta, försöker jag återvända till livet. Jag tar det timme för timme, dag och natt efter dag och natt.

Det finns inget som väntar. Inget som kräver något av mig. Tiden är både ett fängelse och en frihet.

Hitlers "folkstat" - en påminnelse

Foto: Astrid Nydahl

”Coimbra 23 maj 1942. Mitt i detta eländiga krig med stål, järn och bomber och teknik, där allting ingår utom en instinktiv och blodig vilja att slåss, en plötslig glimt av hopp: en notis i tidningarna, att i Australien bland de amerikanska trupperna finns en man, en indier, som kan höra ljudet av fiendeplanen, innan den tekniska lyssnarutrustningen hunnit varna.” (Miguel Torga i Inre frihet, översättning av Arne Lundgren).

Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ.

Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom det faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en uttalat nazistisk.

Götz Alys Hitlers folkstat ger en del svar på sådana frågor. The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."

För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde tyskarna sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor i dag – fast i mindre omfattning – stödjer nazistiska rörelser.

De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.

Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.

Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska någonsin mer slå en serb.”

Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.

För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.

Så när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla. Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.