Lennart Sjögren. Foto: Mattias Johansson |
Människor av aska
sitter på bänkar av aska
runtom är vintern stark
de talar om framtiden.
(Ur De andra trädgårdarna)
Med samma direkthet och
illusionslöshet som i många tidigare samlingar vänder sig Lennart Sjögren i den
nya boken De andra trädgårdarna (Bonniers) till läsaren utan att ens för en sekund invagga
henne i falskt förtroende. Hos Sjögren är människorna och djuren
för alltid inlemmade i det cykliska förlopp som kallas livet.
Nu är det sent på jorden.
Varje levande människa vet det. Och om inte annat så känner hon det. Vår epok
präglas av de verkligt stora hoten. De kunde kallas fanatism, totalitarism
eller annat som kan presenteras som en ism. Men de kunde också kallas civilisation!
Märkligt nog har människan byggt sig en civilisation som hotar själva livet och
dess förutsättningar. Mot ismerna söker Sjögren tröst i ”läran om det icke
mätbara”.
Lennart Sjögren har i sitt
författarskap i många år – han debuterade 1958! – utforskat detta skeende. Hans
mikroperspektiv har gett oss vibrerande, nakna porträtt av våra djurvänner. Vi
har mött råttorna. Vi har mött fåglarna. Kanske har några av oss lärt sig se på dem med sjögrenska ögon, med inlevelse parallellt med en insikt om villkoren. Vi har mött så många andra djur. Men vi har
inte minst mött människorna, de ensamma och strävsamma. Från sin öländska
horisont har han skådat ut över oss och berättat om hur livsvillkoren kan se ut
långt från de konsumistiska centra som kallas städer. Ändå har han i
en hel diktsamling stått på Stockholms central i samma avsikt.
I denna bok möter vi förstås
döden. Det gör vi ofta hos Lennart Sjögren. Här möter vi den i de andra
trädgårdarna, de övergivna och i glömska vilande efter att människohänder rört vid dem.
Här kommer de döda på snabbvisit och de övermogna äpplena har sedan länge
fallit mot marken.
En älskares hand sträcker sig
mot den döende, och ingen levande vet att det sker, blott hon som dött från
slangarna och maskinerna hon varit kopplad till.
Döden är i denna diktning
både konkret och symbolisk. Den tycks, säger Sjögren, ha ett flamgrönt ljus
just före stormen över vattnet.
Som en av dikterna i bokens
tredje avdelning uttrycker situationen vill jag avrunda:
Skelettskarpa av hunger
kommer rovdjuren fram
ur vinterns skogar
finner de inget att äta
virar kölden runt dem sin
död.
När våren och sommaren är
förbi
ropar svampplockarna
förtjusta:
Hur vackra är de inte
skeletten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar