Rabindranath Tagore: Farande fåglar

”Människorna är grymma, men människan är god.”

”Jag är ett barn i mörkret. Genom nattens täcke sträcker jag mina händer efter dig, min Moder.”

”Människan uppenbarar sig inte i sin historia; hon kämpar sig fram genom den.”

”Jag tackar dig, att jag inte är något av maktens hjul, utan är ett med de levande varelser, som krossas av det.”

Valeria Parrella: Väntrum (Astor förlag, översättning av Ida Andersen)

Ny författare. Ny roman. Ja, det är så jag närmar mig Valeria Parrellas första roman från 2008, som finns i svensk översättning på Astor förlag. Valeria Parrella är född 1974 och har bakom sig också en novellsamling. Förlaget berättar att hon föddes ”i Torre del Greco och bor idag i Neapel. Hon har bland annat studerat litteraturvetenskap, latin och grekiska. Det litterära genombrottet kom med novellsamlingen Mosca più balena (2003). Parrella skriver även radioteater och arbetar just nu med ett operalibretto. Hon är en av de författare som bidragit till att vitalisera och förnya dagens italienska litteratur. Hennes böcker finns översatta till ett flertal språk. År 2009 filmatiserades Lo spazio bianco av Francesca Comencini.”

 

”Att erkänna lidandet har varit mycket svårt för mig. Jag har föredragit att tro på ett slags normal kontinuitet eller på de fina ögonblicken, framstegen i arbetet, förälskelsernas extas, graviditetens under. Bara dessa saker räknade jag som sanna. När smärtan hade överraskat mig hade jag inte trott på den, den var ett hinder, någon man ställdes inför enbart för att komma igenom, för att sedan återgå till det där andra livet”.

Orden är romankaraktären Marias ord. Hon är 42 år och undervisar i litteratur och engelska på en vuxenskola. Där har hon elever som är äldre än hon själv, ”enorma lastbilsförare” och andra som behöver gå tillbaka till ruta ett för att inhämta högstadiets kunskaper. Det är i denna miljö det brutala klassamhället framträder, det är en italiensk nutidsbild och Parrella ger oss den utan att en enda gång höja rösten.

Maria blir gravid i en ålder då ingen förväntas bli det. Hennes barn, redan inledningsvis med namnet Irene, föds alldeles för tidigt, närmare bestämt i sjätte månaden. Man varnar och förmanar henne: barnet kan vara dödfött, det kan dö, det kan överleva i kuvös, ingen vet.

Detta är romanens ramberättelse. Pendeln som slår mellan vuxenskolans speciella krav, Marias relationer med elever och vänner och så den där prenatalvården där barn ligger kopplade till olika maskiner och deras andning och hjärtslag registreras, där mammorna väntar, väntar, väntar. Maria säger det själv: ”Faktum var att min dotter Irene höll på att dö, eller höll på att födas, jag förstod inte riktigt vilket”. I dessa rum gäller inte vetenskapen som svar, men det är metoden man räddar liv med. I dessa rum väntar man även om man är dålig på det. Prenatalavdelningens väntrum blir scen för denna tröga och plågsamma process.

 
Jag tycker om Parrellas språk. Det rör sig hela tiden runt föremål och individer i processen, kretsar närmare och närmare för att ge oss bilden av dem. Ångesten inför det lilla barnet är inte klibbig. Den är saklig men ändå berörande. Hon är en kvinna som fött ett barn. Ingen försöker bortse ifrån det. Men hon vill ha sitt alldeles vanliga liv samtidigt, hemma, i umgänget och arbetet.
 

Det som tilltalar mig allra mest är att hon inte skriver mig ett lyckligt slut på näsan. Vi vet ingenting om det. Men en barnsäng bestämmer man sig för att köpa. När berättelsen slutar tänker jag mig att lilla Irene kommer hem och andas av alldeles egen kraft. 

Ukraina i ljuset av Tjetjenien

Efter Anna Politkovskajas brutala försvinnande från den internationella scenen utkom en bok som jag läste på samma sätt som jag läste Politkovskaja. Jag läste den som ett vittnesbörd, men också som ett närmast desperat skri ut i den värld som helt tycks ha glömt bort det folkmord som pågår i den lilla kaukasiska republiken. Politkovskaja var nog den enda ryska journalist som kunde få omvärlden att lyssna.

När nu det ukrainska dramat gått in i en ny fas tror jag att det är många i omvärlden som håller andan. Vad blir Putins nästa drag? Vad planerar separatister i landets ryska delar? Var befinner sig det störtade ledarskiktet, och har de eventuellt några planer som ska sättas i verket? Medan vi väntar på nya svar och nya skeenden kan vi med fördel komma en aning närmare den ryska politikens logik med läsningen av Aluminiumdrottningen, skriven av den tjeckiska krigsjournalisten Petra Procházkova. Hennes sätt att närma sig situationen är inte alldeles olik Politkovskajas, även om hon av förklarliga skäl (hon är inte ryska) inte kan uppbåda den glödande passion Politkovskaja visade i allt hon skrev.

Petra Procházkova har gjort sex stycken omfattande intervjuer som väl tecknar bilden av situationen för kvinnor som blivit kvar i helvetets och krigets Groznyj, både av tjetjensk och av rysk härkomst, samt i ett fall en intervju med en kvinna som tillsammans med man och barn lyckats ta sig ut därifrån och hamnat på en eländig flyktingförläggning i Tjeckien. Det är i alla sex fallen kuslig läsning som påminner oss om den verkliga situationen i det Europa som stolt pratar demokrati och frihet men samtidigt tillåter Rysslands nya härskare, med tsar Putin i spetsen, att samvetslöst bomba en hel nation till grus och aska och sedan man mördat hundratusentals fortsätta förfölja, våldta, tortera och kränka de människor som förvisso överlevde flygbombningarna men tvingas leva som råttor på ett sjunkande skepp.

Inte sedan jag läste Politkovskajas böcker om Putins Ryssland och Tjetjenienkriget har jag blivit så skakad av en bok. Den är hårdvaluta för alla som inbillar sig att fred råder i Kaukasus och att det som marionettregimen i Groznyj i samarbete med ryska armén sysslar med kan kallas "terroristbekämpning". Om man lever i den vanföreställningen ska man definitivt läsa Aluminiumdrottningen.

Och av just den kvinna som kallas så, för att hon försörjer sig och familjen på att samla aluminiumskrot och sälja det, tycker jag att man gott kan stå ut med att få höra: "Först kvävdes vi av Stalin, slutligen av Jeltsin. Redan våra förfäder sa att tjetjenerna drabbas av en katastrof varje halvsekel. Nu har intervallen blivit kortare. Efter första kriget, som slutade 1996, började vi komma på fötter igen. Många människor reparerade sina hus eller lägenheter. Så fick vi ett nytt slag mellan ögonen. De gav oss inte femtio års andhämtningspaus, utan slog till efter bara tre år. "

När man läst nästan trehundra sidor sådana vittnesmål kan man ställa sig frågan varför omvärlden godtar att detta sker, genom att man återvänder till just denna skrotsamlerska vars riktiga namn är Elza Dugajeva, och fundera på hennes omdöme om oss, de tysta och medskyldiga: "Det finns säkert människor som är skyldiga i de översta skikten – i Ryssland, här i Groznyj, men också i världen. Eftersom alla glatt fortsätter att handla med Ryssland, ger dem miljardlån, trots att alla vet att de har gjort sig skyldiga till brott. Själv skulle jag aldrig gå på visit hos en granne som slog sina egna barn."

Går vi på sådana visiter om vi blir lovade bra betalning för det? Ska man döma av europeisk politik gentemot Putins Ryssland är det just det som sker. Det är en skam. Och just därför är det så viktigt att böcker som denna publiceras.

Nu har vi sett ukrainska poliser gå ner på knä för att be landet och människorna om ursäkt. Samtidigt påpekade de att de själva varit "offer för omständigheterna". Jag har alltsedan det hände i förra veckan försökt förstå vilka de krypskyttar var som mördade flest människor där på torget. Jag har inte sett några svar, men tvivlar starkt på att de skulle vara poliser. Idag läggs skulden på kravallpolisen Berkut, som sägs ha upplösts helt.

Kanske kan en kaukasisk situation förhindras, kanske slipper ukrainarna det öde som blev tjetjenernas. Men ingenting tycks självklart just nu.

Vårdofter, blodtryck och leda

 

På Landön är det, trots de bistra vindarna, redan vår i planteringarna. Vi rör oss försiktigt mellan bryggorna, gräsmattorna och de små bevuxna plättarna. Snödropparna är sensuellt våta och mitt i det alltjämt höstlikt gulröda reser sig det murrigt gröna.

Jag börjar morgonen med provtagningar inne på kliniken. Blir upprörd över att en remiss saknas så att jag måste återvända ännu en morgon i veckan. När jag ser vad mitt blodtryck stannar på, 175/120, förstår jag att morgonupprördhet är till skada. Jag åker hem till ledan, för in dagens beställningar av nya boken, värmer spenat till de kokta äggen och går beslutsamt till Bjørn Bredals bok om Montaigne. I brevlådan kommer några timmar senare TLS och det blir dags för kaffe. Hur skingrar man ledan? Jag gör det med läsning och arbete. Några av eftermiddagens timmar ska jag sova bort. Sedan väntar kvällens film. Nej, den visas inte på tv. Det som svensk television serverar oss är fördummande tävlingar och lekar. Och betala får vi göra, vare sig vi tittar på det eller ej.

Bilder från Landön: Astrid Nydahl

E.M. Forster: Maurice (Norstedts, översättning av Maria Ekman)

De flesta förknippar väl E.M. Forster med filmen Ett rum med utsikt (det räcker väl att minnas Helena Bonham Carters roll). Ändå kom den svenska översättningen av romanen långt efter filmen, först 2006 i Maria Ekmans översättning. Det är hon som nu också översatt Maurice, en tidig "bögroman" som Forster inte ville släppa förrän efter sin död. Minns att det var en brottslig handling att skriva så här! Just därför vill jag säga att Maurice är en av de finaste kärleksromaner jag läst. Den handlar om det som all kärlek berör och drabbas av: passionen, berusning, men också de konkreta problemen. Det är inte lätt att älska - och att bli älskad. Från universitetsmiljöerna i Cambridge tar Forster med läsarna till det vuxenliv som kommer efter studierna. Här finns två människor som Maurice står i relation till; först den svekfulle studiekamraten Clive. Det är i kärleken dem emellan som romanen gnistrar. Men det som sedan sker i romanens andra del är inte mindre laddat. Här får Maurice veta vad verklig kärlek är, i sitt möte med skogsvaktaren Alec, som får personifiera det rent fysiska i attraktionen. Forster själv har sagt att han ville skänka litteraturen en lycklig kärleksroman. Och banne mig är det just det Maurice är.

Sammanfattning. Hela serien Ur Glömskeboken – lyriska påminnelser av Per Helge.

Foto: Astrid Nydahl

Per Helges serie om bortglömda poeter är nu avslutad. Sista avsnittet kunde ni läsa igår. Vill ni läsa hela serien finns de förstås kvar:

Avsnitt ett. Stig Carlsson.
Avsnitt två. Carl-Emil Englund.
Avsnitt tre. Anna-Greta Wide.
Avsnitt fyra. Arthur Landfors.
Avsnitt fem. Lars Englund.
Avsnitt sex. Ingeborg Erixson.
Avsnitt sju. Sten Hagliden.
Avsnitt åtta. Birger Norman.
Avsnitt nio. Ebba Lindqvist.
Avsnitt tio. Bernt Stenberg.
Avsnitt elva. Åsa Nelvin.
Avsnitt tolv. Sture Axelson.

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Tolv

Foto: Astrid Nydahl

Kära läsare,

med nedanstående text om Sture Axelson avslutas, åtminstone för den här gången, min miniutställning av ett dussin mer eller mindre bortglömda svenska poeter från det senaste halvseklet. Jag skulle utan större svårighet kunna plocka fram poeter till både en och flera liknande serier till; den svenska poesin har verkligen flödat rikt under många år. 

”En god del av mitt läsande liv kommer till synes igen, och jag börjar leta i hyllorna.” Så skrev en poetkollega till mig efter att ha läst ett antal avsnitt. Så är det också för mig. Jag har med åren samlat på mig en bra bit över tvåtusen volymer med poesi, och jag har, medan tiden och livet rullat ständigt vidare, läst dem och införlivat dem i mitt medvetande och minne. Visst bleknar en och annan efterhand, men de finns i hyllorna, och att lyfta fram dem och läsa om dem innebär att möta en del av sitt liv på nytt.

I femtonårsåldern hade jag redan hunnit lära mig ganska många av Dan Anderssons dikter utantill; under gymnasieåren spädde jag på med överlevnadsdoser av poeter som Nils Ferlin, Karin Boye, Johannes Edfeldt. Jag minns väl – och gärna – de där två dagarna en gråkall gymnasievår när jag höll mig hemma från skolan för att i lugn och ro kunna läsa Hjalmar Gullbergs samlade verk. Under samma tid tillhörde jag den gymnasieorden vid läroverket som grundats 1867 och vars kärna var: vitterhet och tonkonst. Där lärde jag mig, inte att skriva poesi men att börja skriva poesi. 

På den vägen, då för en evighet sedan del av en bildningsgång som inte alla men många av oss hade tillgång till, har det sedan dess varit. Oavsett om innehåll och stil rört sig högt eller lågt, har poesin blivit och förblivit språkets skattkammare, och samtidigt ett öppet förråd för livshemligheterna. Och, för att citera Ezra Pound, dikt är nyheter som förblir nya.

Den svenska poesin är en rikedom som håller på att förödas. Den står undanställd i biblioteksmagasin, antikvariatskällare, förekommer droppvis i ett och annat bokloppis, eller förpassas, en kasse i taget, till närmsta avfallscontainer eller soptipp. För det mesta tiger den. Men en rikedom utgör den likafullt; den som slår upp boksidorna i de gamla volymerna där den en gång trycktes, möter röster komna djupt ur det liv som är igenkännligt och i grunden lika människa och människa emellan.

Det har varit rejält inspirerande att få publicera de här texterna här i bloggen. Tack för att du läst, och på återhörande! Per Helge 22 februari 2014.

12. DEN IDYLLISKA ERAN – OCH DÄREFTER

Poeten Sture Axelson (1913-1976) har kallats idylliker, en beteckning som sällan brukar användas som beröm. Sant är att han, särskilt i sina tidiga dikter, som få visade upp en känsla för det ljusa, sommarlätta, för vindens gång i gräsen längs vägkanterna över den östgötska slätten, för nattens svävningar och svartblå horisonter. Dikten Barnslig visa, från samlingen Och plötsligt är det kväll, utgiven 1948, kan rent av läsas som urtypen för idyll, hör bara:

                      Himlen blå med vita klutar,
                      stugan röd med vita knutar.
                      Flaggan hissad högt på stång,
                      humlesurr och fågelsång.

                      Gården krattad. I rabatten
                      solar sig den lata katten.
                      Makligt går kring gård och grind
                      vackert väders västanvind.

Snabbt genomlästa kan Axelsons diktsamlingar tyckas beskriva en jämn kurva från den här hållningen mot en gradvis mer sammansatt, strävare poesi, där ironin blev hans viktigaste verktyg för att klä av samtiden med dess falska dräkt och läsarna deras illusioner. Så enkelt är det inte riktigt. De ljusa dikterna ser ofta igenom idyllen, mot ett bortom där skuggorna och förgängligheten anas, som en förutsättning. Axelsons dikter hade siktats genom många filter; inte bara den egna stränga blickens utan kanske främst den klassiska romerska poesins. Där fann han många av sina riktmärken och ideal. Och i hans senare, för all del också betydligt strävare dikter, fanns rum för ögonblick av balans och avspänd vila.

Idyll – om en liten utvikning i ämnet tillåts – är aldrig någon så enkel sak som den ibland gjorts till. 

”Ljuset har djup i lika mån som mörkret”, skrev Mirjam Tuominen om Jarl Hemmer, ännu en ”problematisk idylliker”. Man kan också erinra sig en formulering av Elmer Diktonius: ”det är vår ära, vår plikt och vårt trots att bombardera blodets kanoner med lugnets blommor”. Citaten är hämtade ur en ny bok av Tomas Ek om just Jarl Hemmer, med titeln Ljuset har djup, där en lång och intressant diskussion om idyllen som förenklad eller sammansatt, framför allt ifrågasatt hållning förs. Idyllen, menar Ek, kan också hävdas som en motståndshandling, ett försvar av grundläggande kvaliteter i livet. 

Sture Axelsons författarskap, nog så undanskymt medan det pågick, äger i all sin stillsamhet och brist på dramatiska gester en konstnärlig halt som förtjänar ett betydligt bättre öde än den närmast totala glömskans. Sture Axelson utgav, med början 1938 och final 1975, tolv diktsamlingar, därtill fyra romaner och flera översättningar, bl.a. av moderna italienska poeter som Montale och Quasimodo.

Axelson hade disputerat på en avhandling om Claudius Claudianus, en av de mindre kända romerska poeterna, och verkade i sin hemstad Norrköping som lektor i latin, till dess att ledgångsreumatism i kombination med nervsjukdomen polyneurit gjorde honom rullstolsbunden och tvingade honom att lämna lärartjänsten. De sista åren var han gravt förlamad och helt sängbunden. I den gradvis allt svårare belägenheten förhöll han sig i sina senare dikter stoiskt till både ljusare och mörkare sidor av tillvaron. En lång period av uppehåll i poesiutgivningen, mellan 1952 och 1965, markerar en tydlig gräns. 

Diktsamlingarnas titlar förändrades, från tidiga böcker som Vägarna på slätten, Sommaren är kort, Lyktor om aftonen, till de senare I kollisionens ögonblick, Nio nattstycken, Bergsklättring. Formellt övergav han så gott som helt de tidiga dikternas traditionella, bundna, nästan visartade form.

   Hans intresse för dagens och tidens frågor fick större plats, världen kom närmare, vägdes på en hyperkänslig våg av överseende skepsis och fångades i pregnanta, täta formuleringar. Han skrev dikter om supraledningar, politiska toppmöten och om dammkatastrofer, om minnen av tidigare resor, särskilt till Italien, men också om mindre, kommunala begivenheter. En av hans sena samlingar, utgiven 1974, heter Nyheter från Norrköping och har ett kort, lite retsamt men mycket talande förord: ”Är detta nyheter från Norrköping, undrar kanske någon besviken och förtörnad läsare. Ja, säger jag. Detta är nyheter från Norrköping. Kanske är det också nyheter från Stockholm, Luleå, Lund, Valparaiso eller Nairobi. Kanske är det inga nyheter alls. Sedd ur det mindre perspektivet är jorden ganska gammal.”

Då och då men maskerat återkom han till sin avskurenhet och isolering. ”Detta kan också vara ett hantverk, / legitimt som månget annat: / att sammanbinda flyktens trådar / i de långa minuternas natt.” kunde han oförblommerat utbrista i en kort dikt. ”Men alla våra kanaldrömmar / genomkorsar / ännu landskapet.” i en annan.

   Och i den dikt – den är också en titeldikt – som avslutar samlingen Bergsklättrare, den sista Sture Axelson gav ut, återkommer temat vackert och avklarnat. Där berättas om världsberömda bergsklättrare med linor och krampor som emellanåt, utan föregående varning, ”störtar som tunga stenar ned i den djupa dalen.” Mot detta ställs en annan situation: ”Men utan all utrustning / bestiger stundom den lame / de stulna sekundernas toppar. / Mera fågellikt är hans fall.”

Både ljus dröm och mörk verklighet, idyllens lockelse och klarsynens hårdare stål finns i rikt mått och ständig blandning i det här författarskapet, som sannerligen inte förlorat sin aktualitet. Sture Axelsons diktsamlingar är inte särskilt svåra att hitta på antikvariaten, och för den som föredrar en mer koncentrerad form finns två urval att tillgå, båda sammanställda av poeten själv: Blåsten bläddrar i bladen, från 1964, och Förtroendes ord, från 1976, samma år som han gick bort.

Här följer en av Sture Axelsons dikter, ur samlingen I kollisionens ögonblick, från 1973:

                      Den idylliska eran

                      Den idylliska eran är redan passerad
                      Ingen vet längre vad som är medelpunkt
                         eller periferi.
                      Cirkeln är visserligen fortfarande rund
                      men medelpunkten har förflyttat sig från mitten.

                      Meddelandena
                      från en tidigare teleprinter
                      är redan föråldrade.

                      Vindarnas hastighet ökar
                      i utkanten av det ännu okända.

                      Sommaren är redan annorlunda.
                      Andra hjortar
                      betar i bortglömda år.

                      Någon passerar i den gyllene mångatan.