Golan i centrum för en katastrof

Skärmdump från DN

Under rubriken Ett nytt storkrig i Mellanöstern... skriver Niklas Ekdal i DN:

Triangeln mellan den syriska högplatån Golan, israeliska Galiléen och södra Libanons mosaik måste vara världens mest fascinerande. Alldeles för fascinerande för sitt eget bästa.

Han återvänder rent fysiskt till den plats där massakern på barnen i den drusiska byn Majdal Shams utlöste ännu en storpolitisk kris av global betydelse.

Jag blev starkt berörd av hans text, ty för många år sedan stod jag däruppe och blickade ut över bergets stängsel in i Syrien där många av familjerna har sina närmaste släktingar. Det var ett starkt gripande ögonblick av insikt: här står nästa storkrig och väntar. Det är nu i denna stund det är mer hotfullt än någonsin. Ekdal ställer det på sin yttersta spets:

Folkrätt i all ära. Ingen utom Islamiska staten och Irans revolutionsgarde skulle nog vilja se världens mest strategiska platå i händerna på terrorister. Men hur ska Israel överleva i denna omgivning – hur ska arabiska, judiska eller kristna barn någonsin kunna spela boll i säkerhet – om den militära logiken är den enda?

Simone Weil: Om de politiska partiernas allmänna avskaffande (h:ström, översättning av Thomas Andersson, efterord av Mårten Björk)

Weil i spanska inbördeskriget

 
"Men inga lidanden och kval väntar den som överger rättvisan och sanningen. Medan däremot partisystemet håller sig med de mest smärtsamma straff för ohörsamhet. Straff som slår mot nästan allt - karriär, känslor, vänskap, anseende, yttre ära, ibland till och med familjelivet. Kommunistpartiet har utvecklat detta system till fulländning. Till och med hos dem som i sitt inre inte gett efter förvränger straffens existens urskillningsförmågan. För om de vill värja sig mot partiets makt är själva denna vilja en bevekelsegrund som är sanningen främmande och som man därför måste misstro." (Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande)

Jag ska här inte presentera Simone Weil (1909-1943) för er, jag tror att de flesta antingen känner till henne eller lätt kan finna grundläggande fakta om henne, till exempel här: http://www.kirjasto.sci.fi/weil.htm. Jag vill bara nämna att hon i landsflykt från krigets Frankrike skrev en hel del intressant som sammanfogats till böcker, bland annat det material som blev boken Att slå rot (för övrigt den enda volym hon själv redigerade och färdigställde för tryckning). Den finns översatt till svenska, liksom tre andra postuma volymer: Tyngden och nåden, Väntan på Gud och Personen och det heliga.

Den lilla skrift, Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, som nu föreligger på svenska skrevs 1943, alltså samma år som Weil avled av tuberkulos och självsvält. Med tanke på att hon hade ett uppdrag att teckna väsentliga linjer om vad slags samhälle Frankrike skulle bli efter befrielsen – vilket Att slå rot är det väsentliga bidraget till – faller bitarna snabbt på plats i hennes djupgående och principiella kritik mot de politiska partierna.

Albert Camus skrev om den: 

“Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.”

Ändå är det tämligen klart att hennes visioner mer eller mindre kastades på sophögen när Europa återuppbyggdes. I tidskriften Signum (7/2011) skriver författaren Einar Askestad:

”Frihet är ett grundläggande andligt behov, säger Weil, och ringar in några förutsättningar för att det skall röra sig om en reell, grundad frihet: ’När möjligheten att välja är så stora att de skadar det allmännas bästa åtnjuter människorna ingen frihet. Ty antingen måste de fly in i ett tillstånd av ansvarslöshet, barnslighet eller likgiltighet, och i allt detta kan de inte finna något annat än leda, eller också är de dömda att ständigt tyngas till jorden av fruktan att skada andra.’ Yttrandefrihet bör gälla ovillkorligt, men endast för individer, ty frihet är ett intellektets behov: ’Ingen sammanslutning kan alltså rätteligen kräva yttrandefrihet, ty ingen sammanslutning har det ringaste behov därav. ’Varför inte förbjuda politiska partier? säger Weil, ’överallt där det finns politiska partier är demokratin död’. Vi har glömt statsapparatens främsta funktion (som alltså inte är att ansvara för skattebetalarnas pengar) och därmed omöjliggjort det goda samhället: ’Statens rättsskipande funktion är oförenlig med propaganda. Följaktligen med partiväsendet.’ Ett annat andligt behov är Ordning, som definieras som ’en vävnad av sociala sammanhang, av bindande förpliktelser’. Titeln Att slå rot syftar på detta: nödvändigheten av att skapa en jordmån där det är möjligt att slå rot. Weil skräder inte orden här: ’Allt som har den effekten att det gör en männi­ska rotlös eller som hindrar henne från att slå rot är kriminellt.’”

Den fråga Askestad här nämner, att förbjuda politiska partier, står alltså i centrum för den nu översatta och publicerade essän.

I Marseille 1942

Weil säger att partiväsendet är något ont som sticker i ögonen. Det hon kallar ”flertalets makt” hör inte heller till det goda. Hon exemplifierar med Hitler, glöm inte att denna text skrevs 1943, och säger att ”endast det rätta är berättigat”. De politiska partierna tycks i hennes ögon endast ha två funktioner: att växa sig stora och att kanalisera människors lidelser. ”Om en enda lidelse får grepp om ett helt land är landet förenat i brottslighet. Om landet splittras mellan två eller fem eller tio kollektiva lidelser sönderdelas det i ett flertal rövarband.”

Om man mot en sådan bakgrund ska bedöma de politiska partierna menar Weil att man kan konstatera tre saker. Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. För det andra utövar det kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka, och för det tredje är deras främsta och strängt taget enda mål att växa ohämmat.

Av det drar hon slutsatsen att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar - skulle man därtill godta partiers tillväxt som kriterium på det goda skulle vi leva med en tillvänjning som dödat våra sinnen för sanning och rättvisa.

Här kommer sedan ett centralt resonemang hos Weil. Man måste leva i sanning säger hon. Om man ljuger har man redan förbrutit sig mot något grundläggande. Och en partipolitiskt ansluten makthavare ljuger alltid, eftersom han eller hon tvingas anpassa sig till en partilinje som inte alltid står i överensstämmelse med den egna övertygelsen. Att tala ”som socialist” eller ”som konservativ” innebär att man ljuger. Det enda man borde utgå ifrån är sanningen. Erkänner man existensen av en sanning så kan man bara tänka på ett eller annat sätt utifrån den: ”Om en människa, en partimedlem, är fast besluten att bland alla sina tankar endast vara trogen det inre ljuset och ingenting annat kan hon inte meddela sitt parti detta beslut. I förhållande till partiet befinner hon sig således i ett tillstånd av lögn.”

Om man släpper in lögnen så straffas man med ”inre mörker” säger hon.

Partiväsendet tvingar varje samhällsintresserad eller engagerad person att gå partivägen för att alls ha något inflytande, man måste ”spela spelet”. Och resultatet av det är fasansfullt: ”Om man överlät samhällslivets organisation till djävulen skulle han inte kunna tänka ut något lömskare.”

Ser hon då något alternativ för det nya Europa som ska växa fram efter kriget? Ja, hon gör det. Hon säger att ”avskaffandet av partierna vore nästan något rent och oförfalskat gott” eftersom de individer som då skulle kandidera till samhälleliga funktioner och poster skulle slippa presentera sig under en beteckning utan istället vända sig till människor utifrån ett ”jag tänker så, så och så vad beträffar det, det och det stora problemet.” Folkvalda skulle gå samman utifrån konkreta ställningstaganden, inte utifrån partibeteckningar.

Är det någon som känner igen Sveriges riksdag i frågeställningarna? Vad betyder partipiskan i vår tid, i vårt eget land? Jag tror att Simone Weil, om inte annat, med sina strikt principiella resonemang, kunde tillföra något till den sidan av den politiska debatten. Sin essä avslutar hon med dessa ord:

”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”

Wufruna och Dora i Wolverhampton

 
Varje gång jag besöker Black Country umgås jag med två välkända kvinnor. Det gör ingenting att de är legendariska, tvärtom ger det umgänget särskild tyngd. Bussen tar jag direkt till Wolverhampton för ett besök hos Lady Wulfruna. Vem är hon? Självklart är hon en kvinna som gjort historiska avtryck. Första gången hon nämns är år 943. I själva verket är det så att det är hon som givit namn åt staden. År 985 gav Kung Ethelred II henne ett stycke mark vid Heantune. Man tror att Heantune (eller High Town) senare kom att heta Wulfrunas Heantune, och därifrån var steget inte långt till stadsnamnet Wolver-hampton. I en essä av Jenny Jones kan man läsa:

”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro."

Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.

Sister Dora. Foto: A. Nydahl

För att komma till den andra kvinnan behöver jag bara ta bussen en kortare tur, till Walsall. Där står hon staty, precis som Wulfruna, fast för helt andra gärningar. Det var Francis John Williamson som gjorde statyn redan 1886. Hon var den första kvinnan att bli staty utanför kungafamiljen. Och jag blir rörd varje gång jag besöker henne, eftersom hon var något så ovanligt som en äkta människa.

John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om henne, Sister Dora:

“När Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. Men hennes far förbjöd henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes invalidiserade mamma. Dorotyhy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till Good Samaritans, där hon antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet, eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv.

Walsall var en industristad och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna. Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre operationer under läkarens övervakning.

1867 byggdes ett nytt, större sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875 inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade. Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill inte uttala det.’  Hon arbetade framför allt bland de fattiga i Walsall som hon älskade.”

Också på minnesplaketten vid foten av hennes staty bekräftas uppgiften att hon främst månade om de människor som hade det allra svårast, de fattiga och de hårt utsatta i arbetarklassen som skadades i gruvor och fabriker.

1878 var det hon själv som drabbades av sjukdom, bröstcancer, och hon avled på julafton det året. Florence Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’

(Ur min bok Black Country)

Upplagd av Inre exil kl. 00:00 Inga kommentarer:

En båt stävar ut

 

Söndagsmorgon i Åhus hamn. Vi och fåglarna äter smörgås med kaffe. Tystnaden total. Vindstilla. Sjutton grader, inga soldyrkare framme än. 

 

En båt stävar ut. Inga segel syns till, bara en lätt puttrande motor. En kvinna sitter läsande i båten. Det är förstås en läsplatta hon har.

 

Söndagen får ta slut, imorgon är det läkare igen. Allt går i denna cirkel mellan vila, vatten och läkekonst.

Anne-Marie Berglund och Julio Iglesias

 

Ja, det har gått många år nu, sedan jag fick denna av Anne-Marie Berglund. Hon hade anlänt i Kristianstad för att läsa sina dikter på Wanås. Det var den 25 augusti 2001. 

 

Hon satt på någon av stans restauranger - det var noga räknat en pizzeria - och åt, drack vin och ur högtalarna sjöng Julio Iglesias.

 

Tack och lov har jag många bilder som hjälper mig att minnas henne. Hon var en mycket nära och kär vän.

fredag i flimmerkojan

The 21th Docudays UA International Human Rights Documentary Film Festival (hereinafter referred to as the Festival) will be held in Kyiv on 31 May–9 June 2024. Due to the full-scale invasion of Ukraine by russia, the traditional dates of the festival have been temporarily changed. The festival is non-political and non-commercial. After it ends, Docudays UA will present the best films in the regions of Ukraine within the Docudays UA Travelling Festival. Screenings will take place from October up until and including December.

 

Hade vi haft någon, så skulle en tv ha flimrat också här denna fredagskväll. Men det har vi inte.

Däremot har vi en tv-skärm i vilken vi kan se på bra film. Just nu går vi igenom Kieslowskis livsverk, nästan allt  finns ju på dvd. Denna fredag får det bli ett av budorden i Dekalogen. Finner det också intressant att han visas på den ukrainska filmfestivalen mitt under brinnande krig (se bildtext)

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma)

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund utgav på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Böcker som inte finns

 

2015 "firade" vi jul i London. Jag minns min drivkraft: jag ville komma undan allt vad firande heter. Bort från julklappar, påklistrad trevlighet... allt!

Hur skulle jag få till det? Svaret var enkelt: säger man London så smälter vissa människor.

Vi reste dit. Julafton blev osentimentalt fin. Vi njöt av det London erbjöd, till exempel en fantastisk konsert i Royal Albert Hall.

På själva julafton sprang vi från caféer i regn tvärs över gatan till Waterstones 7-våningars bokhandel i närheten av Picadilly. Där hittade jag en fantastisk bokserie, där alla omslagen var grå men hade namn och titlar i en ruta på framsidan. En amerikanska bosatt i London under krigsåren 1939 - 1945 fanns i denna serie med dagböcker.

Jag missade att ta den med mig i flytten. Nu är den fullständigt omöjlig att hitta på nätet. Jag köpte i mild desperation boken här ovan. Det var förstår fel bok, och dyr var den. 

Nu ska jag läsa den och kommer säkert att finna  den mycket intressant. Men pga sjukdomen blir det högst en halv sida i taget. Jag har ju andra viktiga böcker som läses sedan 72-årsdagens presenter öppnades. Nå, varför köper man ibland böcker som inte finns? Är allt en dröm? Är allt i livet förutom plågorna påhittat?

Massa makt, förflutet och samtida

Nobelpristagaren Elias Canetti har betytt väldigt mycket för min läsning. Utan honom hade den kanske utvecklats annorlunda. Vid sidan av alla de litterära verken håller jag Massa och makt för att vara av särskild betydelse.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer: 

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring." 

"Den öppna massan består så länge den växer." 

"Den slutna massan förskansar sig."

 

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan ochFacklan i örat. 

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan: 

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani. 

Vad jag inte då visste - Canetti fick Nobelpriset 1981 - var att det fanns en bok av José Ortega y Gasset med titeln Massornas uppror. Läsningen av den har haft stor betydelse för mig.

När man läser en så pass gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de exempel som leder fram till resonemangen kan te sig minst sagt föråldrade. 

 

Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.  Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. 

 

Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).

Sist men inte minst vill jag nämna 1980 års Nobelpristagare, Czesław Miłosz. Issadalen var den första bok jag läste av honom. Det skulle komma att bli många fler, både prosa och poesi.

Sommaren föder oväntade samtal

 

Ivösjön överträffar allt i den här nordöstra delen av Skåne. Många människor åker till dess många badplatser. Men det finns en glest befolkad, och den ligger nästan ända upp vid spetsen mot Vånga. Där klarar till och med jag att sitta i stilla ensamhet. Astrid kan simma, jag kan glo.

Idag var den inte ockuperad av husbilar. Helt vanliga barnfamiljer lät ungarna leka och bada inom det inramade området.

Jag fick ett fint samtal med en man från Colombia som stannade för att kommentera min hatt. Sommaren föder oväntade samtal.

Gungar på torra land...

 

Åhus småbåtshamn varje morgon. Varför? Vi har ingen båt, aldrig intresserat oss ens.

 

Nu sitter vi där, dricker kaffe i tyst samförstånd när vi inte av en tillfällighet hamnar i ett samtal.

 

Min nya hjärtmedicin fick mig nästan i vattnet i dag. Gungar och yrslar värre än ett oväder till havs.

 

Köpte håndpillede rejer och en fin romsås till dem, åt alla vid hemkomsten med ett par öl.

 

Har bestämt mig för att kasta alla mediciner. De gör mig bara ännu sjukare. Behåller de få som står diabetesen och neuropatin emot. 

 

För hjärtats skull har jag en inopererad maskin, den får räcka.

 

Sommarlördag i Skåneland, fördragna gardiner och ett försök till eftertanke.

När det vissnar inombords sörjer man

Foto: Astrid Nydahl

 

Den blommar säkert i Lund i år också. Men här vissnar det mesta. Inne i mig mest av allt.

Hos hjärtläkaren fick jag förstås nya mediciner. Det är jag tacksam för, liksom det milt ironiska "Det är varken sämre eller bättre, så det får vi vara glada för, eller hur Thomas". Så jag är glad för det.

Gladast är jag dock för fint samtal med ett danskt par som seglat från Helsingör till Åhus. Vi hade mycket gemensamt att tala om, särskilt som kvinnan var bibliotekarie.

Vid deras vackra segelbåt i Åhus småbåtshamn njöt vi. Den timmen är ovanlig och ovärderlig.

På måndag väntar nytt läkarbesök. Det hon utreder och i bästa fall lyckas åtgärda är lika viktigt som hjärtat.

Jag kan inte dricka vin. Vin är ett avslutat kapitel. Det går inte ihop med mina tjugo mediciner, och det sörjer jag. När det vissnar inombords sörjer man.

...letar febrilt efter ett hus...

 

Julafton 1980. Lägenhet på Bellevuegården. Mikael och Malin till bords bredvid mig. Catarina var en mycket ung människa, född 1979. Tre år hade vi kvar i lägenhetshelvetet, sedan lämnade vi för alltid.

 

Första stationen blev ett mini-hus på 67 kvadrat utanför Tollarp. Trångt men tyst och fridfullt.

 

Vi bodde i två olika hus tills vi köpte vårt eget i Sätaröd, från det mycket lilla kom vi till grisakungens hus inne i Tollarp, mycket stort! 

 

Barnen kunde cykla i vardagsrummet. Fram till för två månader sedan har jag aldrig bott i en lägenhet igen. I 21 år bodde vi i Hammars gamla kvarn, bästa bostaden någonsin. När vår hyresvärd dog tvingades vi lämna.

 

Nu sitter jag många år senare och kliar skägget i en lägenhet, letar febrilt efter ett hus som kan passa. Minnen är något att odla under tiden.

Boktipsens betydelse. Cees Nooteboom

 

Cees Nooteboom hann inte dö, Nobelpristippad sedan många år som han är. Men 90, och om ett par veckor 91, är en hög ålder, måtte man lyckas bättre med honom än med Ismail Kadare och flera andra som varit nära. 

Bloggaren Einar på Rapsodi, satte mig på spåret, och som skriver så här om boken:

Det är en sorts dagbok, men enligt författaren själv ändå inte en i traditionell mening. Bäst torde innehållet kunna karakteriseras som litterär essäistik blandad med de iakttagelser som en öppet sinnad författare som Nooteboom kan göra utifrån de platser han för tillfället bevistar. Inte för inte är Nooteboom känd som en resenär som med sitt stora bildningsbagage förmår skildra det han möter som mer än bara rapporter eller reportage. Den här boken är tillkommen på två orter under en tidsperiod som anges i slutet: San Luis - Hofgut Missen - San Luis, 1 August 2014- 5 January 2016. 

Med andra ord en sådan bok jag på förhand visste att jag behövde läsa just nu. Så det gör jag. Och inte en sida göra mig besviken. Återkommer när jag läst färdig. Ville nu bara understryka att det är så viktigt att tipsas - och att själv tipsa - om bra litteratur!

 

Tobbe fattas oss. Idag 10 år sedan han fyllde år för sista gången

 

År 2000 var vi ett mixat familjegäng som hyrde huset på Öland. Älskade Södra Bruket som betytt så mycket genom många, många år.

Tobbe älskade att vara där. Här syns han med sin storasyster Ditte och två av Astrids barnbarn, Simon och Matilda.

Eketorps borg var förstås obligatoriskt, oavsett om man besökte Södra Bruket kort eller lång tid.

Idag skulle Tobbe ha fyllt 38 år. Sista gången vi träffades var på hans 28-årsdag. Senare det året valde han att lämna jordelivet, för att slippa helvetet han hade med tinninglobs-epilepsin.

I tio år har Tobbe fattats oss. Idag ska vi minnas honom med en måltid och dryck han hade tyckt om.

Hans kärlek bär vi alltid med oss. 

Här bodde vi alltid, i gamla disponentvillan på Södra Bruket. Ett vackert och välhållet hus som rymde vår stora familj utan problem. Jag sitter till bords med mina sex barn. Det är min son Mikael som tagit bilden där de övriga fem barnen syns, på vänstra sidan Malin och Tobbe, på högra sidan Ditte, Lina och Catarina.

 

Anne-Marie Berglund fotograferar

 

Anne-Marie Berglund fotograferar sig själv och dockan hon gjort.

När jag ser bilden minns jag en fantastisk människa som i 24 år berikade mitt liv. Fredagarna försökte vi hålla som brevdagar. Ett fredagsbrev stärkte våra band.

När hon gick bort rycktes en viktig del av mitt liv ifrån mig. Att jag nu själv är allvarligt sjuk blir som en bekräftelse på vart allt lutar.

Fredag är det. Men det blir varken sabbatsvin eller någon särskild middag. Det blir Anne-Marie i tankarna. 

Två bergsfolk, tre nya böcker

Tre nya böcker har anlänt som gåvor, och det lustiga är att de är skrivna/skapade av människor från två stolta bergsfolk.

Georgiern Leo Vardiaschvili har skrivit Invid den stora skogens rand, som översatts av alltid pålitliga Erik Andersson. I förlagspresentationen kan man läsa:

Tillbaka i den forna Sovjetrepubliken Georgien som han flydde från som barn söker den vuxne Saba efter en far som gått upp i rök och en bror som försvunnit, medan han kämpar med skuldkänslorna inför sin nu döda mors stora uppoffring. 

Albanen Rizah Sheqiri från Kosova och numera från Uddevalla har jag både känt och läst i många år. Hans två nya böcker hämtade jag på postterminalen för bara två timmar sedan. Dels antologin på 18 språk, En krans av ord, dels Sheqiris noveller Tiden läker inte alla sår.

I förordet till Sheqiris tidigare bok Sorgesånger skrev jag:

Det fascinerande här är hur pendeln mellan liv och död också blir en bild av hur albanen – hemma eller i exil – föds på nytt för att föra släkten vidare och säkra en unik kultur och ett unikt språk för framtiden. När jag bläddrar i dokument här hemma och ser alla offer som på bilderna ligger döda i väntan på begravningen tänker jag att de, lika lite som Europas judar, ska bli den förhärskande bilden av nederlag. Däremot är de offer, och det de offrat är det yttersta. De saknar skuld. De har inte valt denna död, den har påtvingats dem av härskarna.

 

Den personliga erfarenheten av detta förtryck återkommer ofta i Sheqiris diktning:

 

”På min troskyldiga varelse

bildar djävlarna en mosaik av våld

jag är stark för jag har rätt

oböjlig inför varje storm”

 

Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)

”Alldeles onödigt
när jag ändå
tänker dricka
hela flaskan
alldeles onödigt
smaka först”

Paavo Haavikko, I världen, 1974

Att läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?). Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en närkamp, både en spegelbild och en insikt.

Under de senaste tio åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats, komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.

Hur klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans tolkningar.

I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn. Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som ”kejsare i republiken”.

I Tarkkas bok finns Haavikko med längs färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.

Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.

Och därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett ”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren 1966-68 då en tredjedel av levern skadats.

Men allt det andra, det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.

Eller som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite om församlingens husförhör”.

När Saarikoski fick en ny partibok 1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet, genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.

Samma år som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.

När polska arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski: ”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”. Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera. ”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar Tarkka.

I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med, hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest stående vid ett oavslutat arbete.

Mia Berner säger någonstans att han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former (”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf, och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är mycket stark.

Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper nog.

Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex. stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett ”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.

Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”, men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i Paris.

Hans översättningar sträckte sig både tids- och genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser till Werner Aspenström.

Idag är det mer regel än undantag att framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person. Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och fotograferades i alla tänkbara situationer.

När storhetsvansinnet under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en ny bok.

Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa, tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig älskat någon” sa han.

Ur min bok Stormar och vilopunkter.