Hur långt har vi kvar?

 

Vandrare med förhinder. Den senaste tidens besök på Landön har inneburit stilla sittningar med fika. 

Men så har jag greppat käppen och låtsats vandra, som förr. 

Jag går förbi det yttersta huset före havets vidder, och får då veta att mannen där som jag talat mycket med, ligger svårt sjuk på CSK sedan ett par månader. Jag frågar mig själv igen: Hur långt har vi kvar?

Foton av Astrid Nydahl

Dritëro Agolli föddes 1931 i en albansk bondefamilj

ULLMAR  QVICK: POETEN DRITERO AGOLLI

Dritëro Agolli föddes 1931 i en albansk bondefamilj i byn Menkulas i närheten av Korça, men fick sin skolgång 1948–52 i Gjirokastra. Han har berättat om hur han svalt dessa år.
Agollis tidiga alster publicerades i tidningar 1947. 1952–57 studerade han litteraturvetenskap vid Leningrads universitet. Vid återvändandet arbetade han som journalist vid tidningen Zëri i Popullit under en femtonårsperiod. Tidiga författarframgångar uppnådde Agolli som poet. Han debuterade med Në rrugë dolla ('Jag gick ut på gatan', 1958), som tillsammans med de efterföljande diktsamlingarna Hapat e mija në asfalt ('Mina steg på asfalten', 1961) och Shtigje malesh dhe trotuare ('Bergsstigar och trottoarer', 1965) etablerade Agolli som en av de mest begåvade diktarna inom den unga albanska lyriken.

Från 1973 till 1992 var Agolli ordförande för Albaniens författarförbund. Han var också ledamot av Albaniens parlament mellan åren 1974 och 1998 och besökte i officiella sammanhang både Kina och Kongo-Brazzaville.

Efter ha uppnått berömmelse som diktare under 1960-talet ägnade Agolli alltmer möda åt prosa på 1970-talet. Han förskaffade sig ett namn som prosaist med romanen Komisari Memo ('Kommissarie Memo', 1970), ett verk I socialrealistisk anda men med individuell,  psykologisk personskildring. Hans andra prosaverk var Njeriu me top ('Mannen med kanonen', 1975), en konformistisk roman om partisanheroism, som inte förtjänar eftervärldens intresse.  Agollis tredje verk, den satiriska romanen Shkëlqimi dhe rënja e shokut Zylo (' Kamrat Zylos uppgång och fall', 1973), uppnådde större popularitet och gav honom anspråk på berömdhet. Romanens huvudperson Zylo är anställd i ett  statligt departement, men som yrkesman och människa är han flärdfull, donquijotisk och grotesk, vilket leder till hans undergång.

Eftersom pompösa bluffmakare var vanliga under diktaturens år, kunde läsaren snabbt referera Zylo till typer i verkligheten.
Dritero Agolli avled 2017.

Den dikt jag valt kunde vara min egen. Jag älskar den.Tänk på den när jag är borta.

Foto: Per Helge 1980. Ur min bok Skanderbegs ättlingar

Dritero Agolli:

 

NÄR DU ÄR VÄLDIGT LEDSEN

 

Jag kommer inte att vara här, jag kommer att gå bort;

Upplöst av jorden, likt de andra,

På mitt favoritkafé kommer inte längre

servitriserna att få se mig.

 

Och längs vägarna där jag har vandrat, kommer min torrhosta inte mer att höras.

Vid min grav kommer att stå tyst

en cypress lik en mager munk.

 

Då blir du ledsen,

för du har mig inte mer levande i vardagsrummet,

Och, när vinden blåser mot rutan,

kommer du att stilla gråta med den.

 

Men när du är väldigt ledsen

sök mig då i bokhyllan,

för där finns jag dold,

I någon vers eller någon text.

 

Det räcker att du tar ner boken ett tag

för då kommer jag fram och följer efter dig;

Du kommer att skratta så där längtansfullt som förr,

likt grönskan när den slår ut efter en häftig skur.

 

Översättning av Ullmar Qvick

Bild ur privata arkivet

 

Tillbaka till privatlivet.

 

I ett okänt arkiv hittar jag min pappa Gösta som föddes för 96 år sedan och dog 2008, bärandes på lille Mikael, min förste son född 1973. 

 

Vill minnas att bilden togs då min farfar fyllde år.

 

Mikaels glädje är inte att ta miste på.

Omskriven i albansk press, och ett helt kapitel här

Jodå, jag blev omskriven i albansk press då det begav sig.

Och jag fick fina vitsord för min bok om albanerna, Skanderbegs ättlingar, som blev min sista.

Lustigt nog sålde boken slut på två månader och alla köpare var albaner i svensk eller annan exil (något ex gick till USA, något till Italien). Svenskar rådde mig att trycka en andra upplaga eftersom den efterfrågades men jag ville inte mer. Ett kapitel här i sin helhet:

 

Ismail Kadare som jag presenterade honom i min bok Skanderbegs ätttlingar. Hela kapitlet

Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern heter romanen men den första  (av tre) versionen hade titeln  Den stora ensamhetens vinter. De tre versionerna skiljer sig dock mycket lite åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.

När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan historia).

Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i sina senare böcker).

Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).

Ismaïl Kadare: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadare hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in sina skildringar i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkligare steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med kubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar.

 

Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadare fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det avsnitt där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadare; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadare kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av Kadares verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadare tolkar minsta blick och ansiktsdrag

av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadare i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadare var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan intellektuell fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadare föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien. När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadare kan inte förstå hennes entusiasm:

 ” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn. - Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av... - Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting. Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva. - Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt. Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ’det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.’ Jag säger att jag är besviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv. - Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”

 

Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadare. Fast det fanns undantag. Både före och efter dessa år. Poeten Per Helge träffade honom 1980, och tog då en bild som finns med i bildarket i denna bok.

För att förstå Kadares situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning,The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

Ismail Kadare: The Doll. A Portrait of My Mother. (Översättning från albanskan till engelska: John Hodgson, 2018)

Ismail Kadare har jag läst sedan 1970-talet, av den enkla anledningen att hans författarskap är ovanligt rikt representerat i översättningar till svenska. Under de många åren av kommunistisk diktatur lyckades han navigera skickligt och blev bara i undantagsfall utsatt för censur och förbud.

Nu finns också en rad sena arbeten översatta till engelska, bland annat The Accident, A girl in Exile och The doll. Det är den sista jag nu läst, i översättning från albanska av John Hodgson. 

I ett  stort och mycket gammalt hus i Gjirokaster växte Ismail Kadare upp med föräldrar och syskon. Hans mamma kallades alltid för Dockan. Förutom att vara ett gripande porträtt av en mammas liv i det synnerligen patriarkala Albanien, är detta också  en självbiografi, där Ismail Kadare berättar om sitt eget liv, från barndom till fransk exil, liksom om hustrun Helena, också hon författare, samt om barn och kollegor.

Ismail Kadare, som ung kallad Smajl, har levt ett långt liv under kommunismens hårda villkor, dels som litteraturstudent i Moskva, dels som en i kretsen av högkvalitativa författare i Tirana, där annars det medelmåttiga och lydiga premierades och levde gott. Lojalitet betalade sig alltid. Kadare själv hade, sägs det, diktatorns öra och öga, Enver Hoxha kom ju också från Gjirokaster, och Kadare lyckades klara både livhanken och sin mentala hälsa. Sämre gick det för många andra i landet, det som Kadare här kallar "landet där allt var förbjudet".

Den korta romanen är rik på kulturhistoria, familjetraditioner, uppror mot dem och en intensivt närvarande tidsbild av ett feodalt land som blir tung, kommunistisk industristat, fram till dagens samhälle som gärna vill göra anspråk på att vara både fritt och demokratiskt, men som har många sprickor i den fasaden. Ismail Kadares roman är både underhållande och färgrik, den ger oss fina skildringar av hur nuet alltid hänger samman med det förflutna.

 

 

Röster om Kadare idag:

 

Kadare rejected the accusation that he had traded on false credentials, suggesting that his detractors should focus on his work instead.

 

“I have never claimed to be a ‘dissident’ in the proper meaning of the term,” he told the Jerusalem Post. “Open opposition to Hoxha’s regime, like open opposition to Stalin during Stalin’s reign in Russia, was simply impossible. Dissidence was a position no one could occupy, even for a few days, without facing the firing squad. On the other hand, my books themselves constitute a very obvious form of resistance to the regime.”

 

As Kadare continued publishing his subtle fiction, the controversy began to fade. When his novel of an Albanian fortress resisting the Ottoman Turkish army in the 15th century appeared in English in 2008, the LA Times suggested the author was “among the most problematic of major writers in contemporary western letters. But that shouldn’t prevent readers from savouring The Siege for what it is, a significant work by an important, fascinating author.” A year later, Kadare insisted that he was “not a political writer, and, moreover, that as far as true literature is concerned, there actually are no political writers. I think that my writing is no more political than ancient Greek theatre. I would have become the writer I am in any political regime.”

 

Returning to Tirana to mark the opening of a museum on the site of his former apartment in 2019, Kadare told France 24 that his work “obeyed only the laws of literature, it obeyed no other law”.

“The people who lived through this period were unhappy,” he said, “but art is above all that. Art is neither unhappy nor happy under a regime.”

 

The Guardian

 

His sophisticated storytelling – often likened to that of George Orwell or Franz Kafka – used metaphor and irony to reveal the nature of tyranny under Enver Hoxha, who ruled Albania from 1946 until his death in 1985.

 

"Dark times bring unpleasant but beautiful surprises," Kadare told AFP. "Literature has often produced magnificent works in the dark ages as if it were seeking to remedy the misfortune inflicted on people."

 

Le Monde

 

Kadare delade hemstad med Hoxha, som föddes i Gjirokastër 28 år tidigare än landets nationalförfattare, år 1908. I förteckningen över diktatorns 30 000 volymer stora bibliotek saknas lustigt nog Kadares böcker, fast vi vet att Hoxha läste honom med största uppmärksamhet. ”Den hårda vintern” från 1977 (en kortare version publicerades 1973) var boken som blev Kadares livförsäkring. Skildringen av Albaniens brytning med Sovjet 1960–61 var ett vågspel, Hoxha var lika lynnig och långsint som litterärt intresserad, men diktatorns fåfänga lät sig smickras av romanens porträtt och Kadare kunde andas ut.

Decennier efter Hoxhas död beskrev Kadare spelet mellan dem med följande ord: ”Relationen mellan en stor författare och en diktator är komplex och svår att komma underfund med eller förklara. Orsaken är att båda är tyranner, var och en på sitt sätt, men i denna kraftmätning är det diktatorn som är den falske tyrannen.”

 

Det är skarpsynt: diktatorn är på bortaplan i fantasins och fiktionens rike, han kan aldrig få sista ordet, och det vet han om.

 

Svenska Dagbladet, Kristoffer Leandoer

 

His life was inevitably marked by life in Albania’s totalitarian society. He portrayed this period in a later interview as a struggle to produce normal literature under abnormal situations but he often faced allegations of having served up pro-regime propaganda.

 

Answering these allegations, Kadare rejected the oft-repeated description of him as a “dissident writer”, emphasising that under Albanian communism there was no place for dissidence.

The debate, he felt, missed the context, as dissidence was a phenomenon developed in Soviet bloc during the so-called “Khrushchev thaw”, a period when many political prisoners were freed and when writers and artists were no longer at risk of being killed for their views, as was the case under Stalin. No such dissidence was possible in Albania, where communism never experienced a period of liberalization and where political prisoners were only freed after the regime fell in 1991.

 

Kadare’s relations with Albania’s communist regime were not always smooth. The element of allegory in the Palace of Dreams didn’t go unnoticed, as it contained phrases known to the bureaucratic language of the era.

 

Balkan Insight

 

Foto: Per Helge 1980

Författaren Ismail Kadare död

Den albanske författaren Ismail Kadare är död, uppger hans redaktör för nyhetsbyrån AFP. Han blev 88 år.

Ismail Kadare avled på måndagen av en hjärtattack. Han fördes till sjukhus i Albaniens huvudstad Tirana men hans liv gick inte att rädda.

Kadare föddes 1936 i albanska Gjirokastër, och växte upp under andra världskriget.

Ismail Kadare fanns inte sällan med i spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur, ett pris han dock aldrig fick.

Jag återkommer om detta! Har skrivit om honom i fyrtio år, senast denna text:

Den albanske författaren Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern hette och heter romanen. Den finns i tre versioner, som dock inte skiljer sig mycket åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.

 När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan historia).

Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i sina senare böcker). 

Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).

Den franska vinden...

Skärmavbild från Svenska Dagbladet

 

Nej, valsiffrorna från Frankrike är förstås ingen populistisk vind i första hand. Tvärtom tror jag vi kan tolka dem som "det nya Europa."

Frankrike är ett exempel, inte ett unikum. De partier som fångat upp den folkliga vreden har det gemensamt att de aldrig regerat. Nu kanske de kommer att få den chansen. I Frankrike liksom i Sverige. Att fånga upp vinden är en sak. Att göra något "bra"av den är något helt annat.

 

"De flesta av riksdagsledamöterna tycker kanske om tryckfrihet..."

Foto: Astrid Nydahl

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:

De flesta av riksdagsledamöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.

Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. 

Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.

Denna text är en repris.