Dritëro Agolli föddes 1931 i en albansk bondefamilj

ULLMAR  QVICK: POETEN DRITERO AGOLLI

Dritëro Agolli föddes 1931 i en albansk bondefamilj i byn Menkulas i närheten av Korça, men fick sin skolgång 1948–52 i Gjirokastra. Han har berättat om hur han svalt dessa år.
Agollis tidiga alster publicerades i tidningar 1947. 1952–57 studerade han litteraturvetenskap vid Leningrads universitet. Vid återvändandet arbetade han som journalist vid tidningen Zëri i Popullit under en femtonårsperiod. Tidiga författarframgångar uppnådde Agolli som poet. Han debuterade med Në rrugë dolla ('Jag gick ut på gatan', 1958), som tillsammans med de efterföljande diktsamlingarna Hapat e mija në asfalt ('Mina steg på asfalten', 1961) och Shtigje malesh dhe trotuare ('Bergsstigar och trottoarer', 1965) etablerade Agolli som en av de mest begåvade diktarna inom den unga albanska lyriken.

Från 1973 till 1992 var Agolli ordförande för Albaniens författarförbund. Han var också ledamot av Albaniens parlament mellan åren 1974 och 1998 och besökte i officiella sammanhang både Kina och Kongo-Brazzaville.

Efter ha uppnått berömmelse som diktare under 1960-talet ägnade Agolli alltmer möda åt prosa på 1970-talet. Han förskaffade sig ett namn som prosaist med romanen Komisari Memo ('Kommissarie Memo', 1970), ett verk I socialrealistisk anda men med individuell,  psykologisk personskildring. Hans andra prosaverk var Njeriu me top ('Mannen med kanonen', 1975), en konformistisk roman om partisanheroism, som inte förtjänar eftervärldens intresse.  Agollis tredje verk, den satiriska romanen Shkëlqimi dhe rënja e shokut Zylo (' Kamrat Zylos uppgång och fall', 1973), uppnådde större popularitet och gav honom anspråk på berömdhet. Romanens huvudperson Zylo är anställd i ett  statligt departement, men som yrkesman och människa är han flärdfull, donquijotisk och grotesk, vilket leder till hans undergång.

Eftersom pompösa bluffmakare var vanliga under diktaturens år, kunde läsaren snabbt referera Zylo till typer i verkligheten.
Dritero Agolli avled 2017.

Den dikt jag valt kunde vara min egen. Jag älskar den.Tänk på den när jag är borta.

Foto: Per Helge 1980. Ur min bok Skanderbegs ättlingar

Dritero Agolli:

 

NÄR DU ÄR VÄLDIGT LEDSEN

 

Jag kommer inte att vara här, jag kommer att gå bort;

Upplöst av jorden, likt de andra,

På mitt favoritkafé kommer inte längre

servitriserna att få se mig.

 

Och längs vägarna där jag har vandrat, kommer min torrhosta inte mer att höras.

Vid min grav kommer att stå tyst

en cypress lik en mager munk.

 

Då blir du ledsen,

för du har mig inte mer levande i vardagsrummet,

Och, när vinden blåser mot rutan,

kommer du att stilla gråta med den.

 

Men när du är väldigt ledsen

sök mig då i bokhyllan,

för där finns jag dold,

I någon vers eller någon text.

 

Det räcker att du tar ner boken ett tag

för då kommer jag fram och följer efter dig;

Du kommer att skratta så där längtansfullt som förr,

likt grönskan när den slår ut efter en häftig skur.

 

Översättning av Ullmar Qvick