Efter festen, några rader ur en ny bok

Foto: Astrid Nydahl

"Vad har vi? - Människans fattigdom, hennes förnedring och förtvivlan. En fallen värld. En djävulsk tid. Vi spelar med, om inte på annat sätt så som producenter och konsumenter av det integrerade, totalitära varuskådespelet av arbets- och löneslaveri: det modernas Helvete." (Ur Ulf I. Erikssons På intet stå)

Vardag eller helgdag - skillnaden som knappt märks

Foto: Astrid Nydahl

Helgen har blivit viktigare för varje år. Nu kunde man tycka att pensionslivet skulle göra det omöjligt att skilja en tisdag från en lördag eller söndag, men så är det verkligen inte alls.

Nu är det lördag.

Just denna lördag ägnar jag dagen åt att träffa min äldsta son och hans dotter, som är mitt äldsta barnbarn.

När kvällen kommer sitter vi ner med några vänner och äter en god fiskmiddag med vitt vin.

Så enkelt och ändå så svårt.

Att hålla helg har nästan blivit en omöjlighet i vår del av världen. Det ska ju konsumeras dygnet runt. Butikerna - och därmed kommersen - ska vara igång varje dag. Ingen gör längre någon skillnad på vardag och helgdag. Det är nästan ett mirakel att butikerna stänger tidigare på julafton. Det kommer säker att försvinna det med. Kom och köp konserverad gröt!

Jag har haft en ovanligt bra vecka. Den gav mig till och med ett arbetsstipendium för det kommande året. Lugn och ro i arbetet med nya boken. Bort med oron för räkningarna. Bättre veckor kan man inte få.

Så jag önskar er alla en god helg! Och rekommenderar er att som helgläsning först gå till Ola Klippviks blogg som nu uppdaterats med en mycket fin text, och sedan ägna en stund åt denna fantastiska sida, om 10 författare som vi inte visste skrev på polska. En av dem ser du på bilden, han heter Yitskhok Leybush Peretz och föddes 1852, allmänt betraktad som jiddisch-författare men publicerade 1874 dikter på polska:

Sanningen, finns det alls en sanning?

Vad söker myran? Foto: Astrid Nydahl

Varje gång jag återvänder till Imre Kertész kanske viktigaste bok, Galärdagbok (i översättning av Ervin Rosenberg) tycker jag att det finns något nytt, något jag kanske försummat vid tidigare läsning. Eftersom Adam Zagajewski i den nyligen på svenska utgivna I andras skönhet resonerar mycket kring vad sanning är, eller om den ens existerar, och jag läser det just i dessa dagar, ser jag genast detta i Galärdagbok:

"Inte sanningen utan sökandet efter sanningen. Inte bilden utan bildsnidaren. Inte segern, bara kampen. Inte verket utan existensen."

I all sin anspråkslöshet är det några viktiga ord. Finns det alls en sanning? En sanning är anspråket på total makt. En sanning är den totalitära världsbilden. En sanning är förtrycket.

Finns det då många sanningar, om en och samma sak? Det är möjligen just den fråga som kan diskuteras i generation efter generation. Kertész:

"Jag vill ha existensen, motståndet; ödet, men mitt öde, som jag inte delar med någon annan och som inte är besläktat med något annat. Jag vill ha de rivna broarna och denna känsla som i dagar har behärskar mig som en stämning: 'Det finns ingen väg tillbaka'."

Religioner gör anspråk på sanningen. Den enda sanningen. "Jag är sanningen och livet" sa Jesus. "Börja i unga år, vandra i Jesu spår" skrev mormor i min bibel. När jag i tidiga tonår lämnade min familjs frireligiösa miljö var det för att jag inte kunde annat än invända mot sådana påståenden. Den som skriver under på en historisk gestalts enda sanning blir förr eller senare bara en del av en pöbel. Vi vet idag att islams predikanter och anhängare gör anspråk på att känna sanningen, den enda. Deras sanning är Muhammeds. Kanske är det just dessa anspråksfulla men mediokra världshärskare som är farligast. De dödar med glädje eftersom de är övertygade om att deras vapen är sanningens.

Inte segern, bara kampen, skrev Imre Kertész. Jag vill gärna dela hans uppfattning och jag vill aldrig stå på segrarnas sida. Inte i det här livet.

Dödens skugga över skapandets liv

Foto pingsten 2015: Astrid Nydahl

Det kan gå dagar utan att jag tänker på döden. Vi har begravt människor i familjen lite för ofta och det som är mest plågsamt är att begrava de unga, de alltför unga. Men så tänker jag på min egen död. Den är lika verklig som de redan "genomförda" (kan man genomföra döden?) - eftersom den är helt viss. Den kommer när man minst anar det. Mitt hopp är att den kommer snabbt, mitt i ett andetag, mitt i en mening eller mitt i det svarta som är natten. Jag fruktar bara att bli ett paket som min mamma eller en cancerkämpe som mitt barnbarn eller några av mina vänner. Varför slåss cancerstriden om den redan är förlorad, varför slåss mot Alzheimer eller andra dementa spöken när man på förhand vet att det är en meningslös kamp?

Nu skriver jag på boken om barndomen i Malmö. Jag är nere i 1950-talet. Men hela tiden pendlar texten in i vuxenlivet. Det är inga vackra bilder som kommer upp. Ibland är de så motbjudande att jag önskar att den fanns någon form av död som utplånade dem.

Döden är sannerligen inte bara något att frukta. Den är också en befrielse, av det enkla skälet att livet kan vara helvetet, det mest motbjudande någon kan föreställa sig. Det hindrar inte att det finns ljuvliga dagar och nätter, skratt eller livgivande vinrus, det hindrar inte kärleken eller trivseln i mindre skala från att vara verkliga. Men man måste veta vad man talar om. Eller till en början tänker.

Delar du epokens åsikter?

Foto: Astrid Nydahl

"Jag tror inte att han hade några övertygelser, han var bara ett praktexemplar på någon som till fullo delar sin epoks åsikter." (Adam Zagajewski, ur I andras skönhet).

Gå till vilken dagstidning som helst, studera ledarsidorna. Är det något särskilt med vår epok, eller har det alltid varit så att den politiska klassens kommentatorer tänker och skriver i flock? De befinner sig i alla fall i exakt samma åsiktskorridor, de rör sig försiktigt men beslutsamt utmed samma "liberala" paket som omfattas av hela det svenska partiväsendet ("höger" eller "vänster" spelar här ingen roll), oavsett om det handlar om privatisering av skolan, finansieringen av vården, daghemmen, åldringsvården, tiggeriet, flyktingindustrin med alla sina guldkantade avtal, brottsligheten, utrikespolitiken... etc.

Jag frågar mig med Zagajewski om de skriver dessa ledare och krönikor av övertygelse, eller om de bara "till fullo delar sin epoks åsikter". Om det är som Zagajewski skriver lever vi varken mer eller mindre i en epok där varje form av frågvis och nyfiken diskussion är dödfödd. Vad är det för mening att ifrågasätta och diskutera något som det redan råder konsensus kring? Jag kan inte se annat än att det är absolut meningslöst.

Mörker och ljus

Foto: Astrid Nydahl

Efter en lång mörkertid - från oktober till maj - har jag så äntligen blivit starkt motiverad att försöka ta mig till en ljusare sida av livet. Jag inte bara ska - jag måste! - skriva min Malmöbok därför att den i många år har varit en uppfordrande uppgift för mig. I den skriver jag inte bara in hela mitt liv utan också vad som hände med den gamla industriarbetarstaden. Manuset är idag på 119 sidor och det måste bli i alla fall det dubbla. Ljuset kom i form av ett besked från Sveriges Författarfond igår. Jag har tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium. Nu blir allt lite lugnare. Det finns något att luta sig mot när tvivlet gnager och hopplösheten attackerar. Jag får aldrig tillbaka min son, jag kommer alltid att sörja och sakna honom. Men med en viktig arbetsuppgift framför mig och en smula tryggare ekonomi ett tag framåt ser allting ljusare ut. Jag är både tacksam och ödmjuk inför det.

Alkoholen med andras ord

Foto: Astrid Nydahl

”Om jag inte skrivit hade jag blivit en obotlig alkoholist. Det är ett praktiskt tillstånd att vara förlorad utan att kunna skriva… Det är då man dricker. Eftersom man är förlorad och alltså inte har något mer att skriva, att förlora, skriver man.”[1]

”När jag gick och lade mig, gömde jag mitt ansikte för mig själv. Jag var rädd för mig själv. Jag vet inte hur, jag vet inte varför. Det var därför jag drack alkohol innan jag somnade. För att glömma mig själv, Det går genast ut i blodet, och sedan somnar man. Alkoholistens ensamhet är ångestfylld.”[2]

”Så skönt det är att dricka, att fylla sig med glömska, gå neråt och hem.”[3]

---

[1] Marguerite Duras: Att skriva (översättning av Kennet Klemets)

[2] a.a.

[3] Tomas Espedal: Gå (översättning av Jimmy Ginsby)

Sommarens bokrea pågår

Sommarens bokrea pågår för fullt. Alla böckerna kostar en femtiolapp styck. Här hittar du rea-sidan.

Ordens samhälle

Foto: Astrid Nydahl

Jag började tidigt att skriva. Redan i tonåren tillsammans med fyra vänner på Lorensborg. När jag arbetade på färgfabriken i Sege i tjugoårsåldern blev skrivandet alltmer seriöst för mig. Det var allvar. Jag skrev på rasterna. Jag gömde mig bakom maskiner och skrev. Jag tänker på Pentti Saarikoskis sätt att beskriva det:

”Jag flyr från er overkliga värld

      in i min verklighet:

           ordens samhälle.”#

Lustigt nog, när jag ser tillbaka, så var ju orden samtidigt fiendens metod. De lögnaktiga orden, de ord som ville hålla oss nere, de ord som visade upp en falskhet för oss som vi skulle sjunka ner i och leva i utan att komma med invändningar. De orden kom ju i högsta grad från en overklig värld. Saarikoski ställde mot den världen ett ordens samhälle, kanske menade han att det var ett samhälle där orden var sanna och betydde just det de skapats för?

Jag ville leva så.

Jag ville leva i poesin. I dikten. I berättelserna. I de ord som demaskerade förtrycket och det destruktiva, penningfixerade samhället. Jag ville frihet, jag var ung och trodde att det verkligen fanns en sanning. Men hur skulle jag kunna det när nu vuxenlivet väntade bara några kilometer fram i tid och rum? Jag visste vad som förväntades av mig. Jag hade inte kommit in på något högre utbildning.

Mitt lättsinne i skolan gav mig en chockbehandling. Det fanns bara ett sätt att fortsätta när jag skulle fylla sexton och gå ut grundskolan och det var att börja lönearbeta. Jag gjorde det på Pripps fabriker, båda de jobb jag hade där var för icke utbildad arbetskraft, vilket märktes i låg lön och högt uppskruvat ackords-tempo.

Jag började på flasktvätten. Det var ett inferno av flaskor som slog mot varandra under högtryckstvätten. De kom också i backar och skulle snabbt sorteras. Efter det hamnade jag på tappningsavdelningen för lemonad på flaska och juice i tetrapack. Det senare var en mycket liten avdelning bakom glasväggar, tämligen isolerat från fabrikshallens höga bullernivåer. Men jag ville inte vara där.

Jag ville vara i ordens samhälle. På en fabrik sägs det inte många ord. Man räcker upp handen till dess förmannen ser en, så får man ta sin kisspaus. I fikarummet finns det inte mycket att säga eftersom de flesta diskuterar sport. Jag valde tidigt tystnadens strategi i fabrikslivet. Det som vid sidan av sporten hände i rökrummen stod jag mer än gärna utanför.

På färgfabriken kom jag ändå att sitta där. Att ta rökpaus var det enda legitima sättet att slippa stå vid maskinen en stund. Så när jag inte satt bakom en större färgcistern och skrev på mina små orderlappar följde jag med de andra ut i rökrummet, redan fyllt av nikotin och könsord, gapflabb och grabbighet, trots att där också fanns kvinnor närvarande.


#  Ur Mia Berners bok PS. Anteckningar från ett sorgeår. Orden hämtade ur Penttis dikt skrevs 27.5.1982.

Feghet eller mod? Bekvämlighet eller sårbarhet?

Landön, pingstdagen 2015. Foto: Astrid Nydahl

Å ena sidan: ”One does not write because one has something to say but because one wants to say something.”

Å andra sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A book should be a danger.”

Låt oss för en stund bortse från författaren till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös.

Författaren måste våga öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.

Jag har grubblat mycket på detta sedan i höstas, då jag definitivt bestämde mig för att skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det är lång väg dit. Mycket lång.

Och det är en i många avseenden plågsam väg. Mycket av barndomens sårighet blottläggs. Men inte bara den utan också mitt tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa år av de mest otänkbara konflikter.

Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.

Orkar jag ge ut en sådan bok? När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte får rädas sanningen ens när den är motbjudande. Det blir en lång sommar av feghet och mod. De två motsatserna kommer att slåss om uppmärksamheten.

"He who has not suffered is not a being: at most, a creature."

***

Citaten är hämtade ur Drawn and Quartered (original: Ecartèlement) av E.M. Cioran (original 1971, den engelska översättningen från franskan av Richard Howard utgiven av Archade Publishing 1983 resp. 2012 med förord av Eugene Thacker).

Adam Zagajewski: I andras skönhet (Norstedts, översättning av Anders Bodegård)

”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)

 

Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:

”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”

Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.

”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”

För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:

”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”

Ervin Rosenberg om Leopold Kohr och Olivier Rey

Foto: Astrid Nydahl

Ervin Rosenberg har skrivit en mycket intressant understreckare i Svenskan. Den har rubriken Storleken har en förödande betydelse och handlar om Leopold Kohr och Olivier Rey.

Leopol Kohr (1909-1994)

Rosenberg skriver:

Mänsklighetens största problem, hävdade Kohr, är varken fattigdom, hunger, arbetslöshet, korruption, inflation, lågkonjunktur, ungdomsbrottslighet, energikris eller krig, utan storleken på dessa företeelser. I alltför stor mängd blir allting gift, som redan Paracelsus visste. ”Det tycks bara finnas en enda orsak till alla former av social misär: storlek”, skrev Kohr. ”Hur förenklat det än kan verka blir det lättare för oss att acceptera denna tanke om vi beaktar att storlek, eller övermått, egentligen är mycket mer än bara ett socialt problem. Det förefaller vara det enda problemet som genomsyrar hela skapelsen. Närhelst det är fel på något har det blivit för stort.” Sin originella tes om mänsklighetens problem, för vilken han 1983 tilldelades det alternativa Nobelpriset The right livelihood award, utvecklade han i ”The breakdown of nations”, utgiven 1957.

Olivier Rey

 Rosenberg går vidare till Olivier Rey:

I fjol, 57 år efter Kohrs bok, utkom ”Une question de taille” av Olivier Rey. (Titeln är flertydig: ”une question de taille” betyder inte bara ”en fråga om storlek” utan också ”en synnerligen viktig fråga”.) Rey är en 51 år gammal matematiker, universitetslärare och filosof. Mellan 1957 och 2014 har världens tillstånd försämrats på område efter område: skolväsende, sjukvård, befolkningstillväxt, aldrig skådade migrationsvågor förorsakade av svält och förtryck. Konsumism, atomisering av samhället, politisk passivitet hos somliga, radikalisering hos andra och en allmän misstro mot politikens möjligheter är de företeelser som Olivier Rey går i genom i ”Une question de taille”. Han beskriver vad som hände med de tendenser som Kohr, Ivan Illich, Christopher Lasch och andra kritiker av vår tids samhällsföreteelser hade utpekat som farliga, ja direkt ödesdigra. Rey menar att felet inte i första hand ligger i den överdrivna storleken, utan i överskridandet av ”det rätta måttet”.

Ervin Rosenberg diskuterar utifrån Rey några av samtidens mest brännande frågor, de som handlar om det ansvarslösa liv som premierar konsumism och en hedonistisk syn på njutningen och förbrukningen av varor, den som får hela ekologiska system att kollapsa och som på sikt utgör ett hot också mot enkla och anspråkslösa livsformer:

Det kontraproduktiva visar sig enligt Rey inte minst i samband med vad som kallas ekonomisk utveckling och en allt rikligare tillgång till varor och tjänster. Den omåttliga produktionen av varor ger upphov till vad Rey, efter Platon, kallar pleonexi eller vinningslystnad. Konsumismens värld framträder iklädd njutningens avundsvärda mask, men den är till sin natur en värld av frustration, därför att inga föremål tillhandahåller den väntade tillfredsställelsen. Det är i själva verket fråga om en ”organiserad otillfredsställelse” ägnad att stimulera och vidmakthålla konsumtionen. En ond cirkel uppstår, eftersom de som saknar möjlighet att delta i tävlingen om fler, nyare och mer sofistikerade ägodelar blir förbittrade. Rey är mycket mer pessimistisk än Kohr. Vad som skulle behövas – bromsa in, stanna upp och backa – ses som det absolut onda av vår tids människor. Vi ”kommer inte att kunna bespara oss en katastrof av stor omfattning”. Världens kollaps sker redan nu och vi betraktar det som sker med blandade känslor: vår fasa paras med en form av lättnad, vi vet nämligen att kursen leder till katastrof, samtidigt tycks vi vara oförmögna att ändra den.

 Hela artikeln hittar du med länken överst.

Norman Manea och grammatikbocken

Foto: Astrid Nydahl

När jag läst Norman Maneas Huliganens återkomst (förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran) minns jag hur svårt det var att samla sig till ett omdöme och jag skrev i min recension bland annat:

”Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.”

Men jag skrev också, lite mer sakligt och informativt:

”Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.”

Nu har jag också läst Oktober, klockan åtta (förlaget 2244, i översättning av Inger Johansson). Det är en bok som skiljer sig ganska radikalt från Huliganens återkomst. Också denna är visserligen självbiografisk, men det rör sig om en novellsamling skriven tidigare i Maneas liv. Den saknar dramatik och kaos när man jämför den med Huliganens återkomst. Istället kan man tala om en rätt så vardaglig realism där skeendena i sig själv förväntas återge det drama som självklart är barnets. Manea skriver som bekant mot bakgrund av de två stora totalitära läger- och mordideologierna i modern tid, och han har också egen erfarenhet av att som liten pojke själv ha erfarenhet av koncentrationslägerlivet.

I Vändpunkten kan man säga att den observante läsaren genast identifierar betongstaternas språkmissbruk. Norman Manea nästan glider förbi det - elegant och självmedvetet - i en rad som denna: "Några veckor in på terminen skickades alla studenter iväg söderut till frivilligarbete på ett bygge." Så såg ju kommandosamhället ut när det handlade om frivillighet. Varenda liten stat som kallat sig "socialistisk" har plågats av detta frivilligarbete, jag har med egna ögon sett det i olika former i den forna diktaturen Albanien. Fri vilja har bara den som lyder order!

Den inledande berättelsen Tröjan fick mig att tänka på de tiggare som nu lever i svenska samhällen, och på de villkor där kanske inte en egen tröja är en självklart. Det säger jag utan att på minsta sätt sentimentalisera fenomenet, som nu fått sådana dimensioner att svenska politiker inte på minsta sätt visat sig förmögna att hantera det. I Maneas berättelse är det sonen som drömmer om att tröjan stickas av modern till just honom, men han tvingas hantera det faktum att flickan Mara ska ha den, hon som familjen tagit sig an i ett försök att rädda henne från döden, ett företag som visar sig fåfängt. Så kan en berättelse om en helt annan tid plötsligt få mig som läsare att fundera över ett fenomen jag möter i den egna verkligheten.

"Snart var det inget som skulle hindra att jag fick den. Sjukdomen skulle förvärras, ljuset växte, dagarna blev längre, döden nalkades, det kände jag. Jag var så rädd att jag skulle få se den frysa vår älskade flicka till is. Ifall jag fick den nu, så kanske... Som om tingens naturliga förlopp skulle hejdas ifall jag gjorde anspråk på den."

Manea skriver sig också in i det som följde på nazismen och koncentrationslägren: den nya ”arbetar- och bondestaten”, den som med kommunistpartiet vid rodret tvingade rumänerna in i den kommunistiska statens groteska behov av lydnad och likriktat språk.

Bland de femton novellerna hittar man flera skildringar av hur detta liv som barn och ungdom fortplantas in i det vuxna, inte minst i Skiljeväggen, där fastighetsskötaren presenteras som en man vars tidigare liv krossats av en rättegång, ett öde – och ett yrke som just fastighetsskötare – som var så vanligt i länderna bakom muren (i den moderna tjeckiska litteraturen har vi mött många av dem). Och så förstås den långa och övertygande Läraren som ger så fina inblickar i hur ideologiska tvångströjor alltmer kommer att likna en religiös tro, och där undervisningen bara har namnet gemensamt med det som kan kallas så.

"Inne i rummet sitter den olidlige grammatikbocken och kraxar sina anakronistiska språkljud."

Och så allra sist, texten som givit samlingen namn, en svårgripbar miniatyr som vill famna ett liv i tvåsamhet, från de sköna tonårens sensualism fram till en tid då man inte riktigt kan förstå att allt gått så fort, då livet ändå kan erfaras som en gåva, "livsenergin, lusten och livskraften". Har man varit ett övergivet barn förstår man att hålla fast vid den andra, för att om möjligt "styra undan skräcken och tomheten." Och ändå finns insikten där, omgivningen och de andra kan vara konkreta hot, öppen fientlighet. Kanske är det just den insikten Manea vill fånga i sina noveller.