Spegelbilder, självrannsakan

Oppmannasjön 9 maj. Foto: Astrid Nydahl

Nej, det svåra är inte att rannsaka sig själv. Istället är det väl så att livet mest varje dag innehåller självrannsakan. Det som är svårt - riktigt svårt - är att sätta ord på den. Att formulera sin rannsakan i skriven text. Att hålla fast i den och bevara den till kommande generationer, eller att låta den vila till de själva hittar den.

Har man levt två liv - de flesta västerlänningar har gjort det i vår tid - så beror det på att vi sänkts ner i en skilsmässokultur där varje form av tvåsamhet tycks dömd att upplösas. Att leva två liv har för mig konkret verkligen betytt två helt olika liv. Det första som blev barnfamiljelivet varade så länge att det också rymde ett nittonårigt äktenskap. Det andra inleddes för tjugoett år sedan och har vid sidan av allt vackert och meningsfullt också blivit årtionden av självrannsakan. Jag tror nämligen inte att den kan göras medan man fortfarande lever kvar i det destruktiva och katastrofala. Tidens perspektiv måste till.

Varje ny vecka börjar jag med sådana tankar. Som om helgen kunnat hålla dem en smula på avstånd. Den kan den bara i marginell mening. Men den kan ge andrum ute i den natur där de flesta mörka tankar tycks upplösas. Harvandet vid ett nytt manus gör att de kommer tillbaka, som virvelvindar på väg in i mina tankar och ord.

***

Jag minns hur jag en gång på 1970-talet då författarinnan Ann-Charlotte Alverfors på besök hemma hos oss på Bellevuegården i Malmö med sin sambo Krister och dotter Rebecca berättade för mig att hon gråtit floder under arbetet med sina första böcker. De var verkligen smärtsamma berättelser ur en barndom och ett tidigt liv. Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros hade skrivits med just de tårar och det blod som måste göra berättelserna autentiska och doppade i den verklighet de ville skildra. Då, för så många år sedan, fäste jag kanske bara en teoretisk förståelse vid det hon sa, men ju äldre jag blivit, desto mer medveten har jag också blivit om innebörden av tårar i relation till självbiografiskt skrivande. Utan tårarna finns det i bästa fall bara en torr – eller uttorkad – och därför friserad version av de katastrofala skeendena. Vem behöver en sådan version?

När Ann-Charlotte och hennes familj hängt av sig ytterkläderna fällde hon en replik som jag har kommit ihåg alla dessa år: ”Kan du inte stänga av den hemska musiken?” Jag hade satt på en LP-skiva med Weather Report. Uppfattade genast hennes aversion och stängde. Satte inte heller på någon annan musik när vi väl satt oss till bords.

Den här kvällen ledde sedan till att Krister och jag gjorde en Läsa Lätt-bok om hur man tillverkar socker. Vi började ute hos en bonde mellan Skurup och Ystad, Krister fotodokumenterade hela processen hos bonden och sedan gjorde vi resten av arbetet på sockerbruket i Arlöv utanför Malmö. 

Vi fick ett väl tilltaget arbetsstipendium (eller kanske man ska kalla det förskott?) för att göra boken. Men den färdiga boken kom aldrig ut som LL-bok. Motiveringen var att vi hade fel sorts ”radfall” – något jag än idag inte riktigt förstår mig på och därför inte heller kan förklara. Däremot antog LL-stiftelsen mitt manus om fabriksarbete för utgivning, boken Nu förstår jag hur det känns, som konstnären Bo Jonzon illustrerade och bokförlaget Rallarros utgav. 

***

Igår kväll kom beskedet att nationalsocialistiska Svenskarnas parti lagt ner sig själva. Det är inget att offra många ord på. Men till de människor som jublar skulle jag vilja säga: sakta i backarna, det är inte ett entydigt besked. Att de unga nazisterna är besvikna på sitt svenska folk är lika komiskt som när DDR-kommunisterna blev besvikna på sitt och av Brecht fick rådet att "välja sig ett nytt folk". Men deras beslut här i Sverige kan mycket väl ha att göra med att den inre unghögern uteslöts ur Sverigedemokraterna, och därför är det fullt möjligt att vi kommer att få se en ny partibildning inom överskådlig framtid. Det skulle i alla fall inte förvåna mig om vi får ett parti av Jobbiks och Gyllene Grynings typ. Tvärtom skulle det vara logiskt. Vi har inte sett det värsta än.