Jennifer Clement: En bön för de stulna (Bonniers, översättning av Niclas Hval)

Under läsningen tänker jag att det bara kan sluta illa. Det gör det inte. Eller för att nu vara helt uppriktig: det har inte slutat när romanen gör det. Därför får läsaren utgå ifrån det som redan berättats och kan väl bara dra en slutsats.

Jennifer Clements roman om unga flickors livsfarliga situation i denna mexikanska trakt är något av det kusligaste och mest motbjudande jag läst. Clement bygger sin roman på många timmars intervjuer med mexikanska kvinnor. Jag utgår ifrån att hon verkligen menar vad hon säger att romanen om Ladydi är ”inspirerad av sanningen” men att den är fiktion. Redan det faktum att det finns en sanning som ens påminner om romanen ter sig oerhört.

Att flickor och kvinnor säljs i denna laglösa del av världen är ett faktum. Men att flickorna är så många att de rentav har ett kollektivt namn, ”de stulna”, gör problematiken så mycket mer angelägen att lära något om. Ty här, i gränstrakterna till USA, pågår ett veritabelt krig mot varje nyfödd flicka. Man gräver gropar ute på fälten där man gömmer dem. Man gör allt för att förfula dem, man t.o.m. svärtar deras tänder för att de ska se slitna och bedrövliga ut. Bara så finns ett litet hopp att de inte ska stjälas. Den mexikanska narkotikaklassen skyr inga medel. Detta anhang av samvetslösa brottslingar tycks ha beskydd på högsta ort. Och därmed är den klassiskt mäktig maffia med rätt att göra allt som normalt sett är förbjudet.

Det är en i alla avseenden förfärlig bok Jennifer Clement skrivit. När den går in under huden på de unga flickorna – ständigt på flykt undan ”stölden”, terrorn och döden – börjar jag snabbt tro på deras röster. Det de berättar är verklighet för dem, just för att de är egendomslösa och gömda i ett samhälle där männen sedan länge är försvunna och mödrarna gått ner sig i missbruk och tröstlöshet. Det största misstag de kan begå är att ringa polisen när de utsätts för brott. Hela det omgivande samhället är i själva verket ett brott – riktat mot dem som flickor, kvinnor och genomfattiga. Bokens avslutande skildringar inifrån ett kvinnofängelse bara bekräftar och förstärker det intryck man fått av det som felaktigt beskrivs som ”friheten” - den är inte det minsta fri ens i jämförelse med den låsta cellen.

En bön för de stulna är så stark och gripande att jag bara kan säga att den är just förfärlig. Sådana böcker behöver vi för att kanske en stund då och då vakna och se att världen runtom oss – också den mexikanska delen av världen – är en ständigt pågående katastrof.