Knausgård och Sylvia Plath i backspegeln: kulturanfall förr och nu

Foto: Astrid Nydahl

"Not God but a swastika/ So Black no sky could squek through./ Every woman adores a Fascist/ The boot in the face, the brute/ Brute heart of a brute like you." (Sylvia Plath, ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)

Man behöver inte blicka bakåt bara för att man ser i en backspegel. Det kan lika gärna handla om att man vill ha kontroll över omgivningen så att ingen kan anfalla bakifrån.

Anfall var något som tillhörde vardagen så länge jag försörjde mig och familjen som frilansande kulturjournalist. Antingen anföll man eller så blev man anfallen.

Den debatt som nu rasar mellan professorer, doktorander och ärrade författare är ett exempel på vad man slipper om man stiger av.

Jag började ta ut min pension redan när jag fyllde 61 år. Det befriade mig från anfallskulturen. Jag fick perspektiv på hur den verkligen ser ut och hur illa den gör människor. Jag tror de sadistiska angriparna är ganska få - de som verkligen njuter av att förnedra andra människor - men att de ges medialt utrymme för att deras angrepp sägs ha "ett underhållningsvärde".

"There´s a stake in your fat black heart/ And the villagers never liked you./ They are dancing and stamping on you./ They always knew it was you./ Daddy, daddy, you bastard, I´m through." (Ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)

Kulturkritiken förvandlad till show - det har inte skett över en natt, men vart det barkat har varit tydligt mycket länge. Processen är inte ens avslutad. Både kultursidor och så kallade "kulturtidskrifter" kan fortfarande bli mycket sämre. Att de kommer att bli det tvivlar jag inte en sekund på. Jag har följt processen sedan 1975, mer eller mindre dagligen. Bara när jag vistats i diktaturer har jag förstått att det finns ännu värre alternativ: dödsstraff på journalistik.

För övrigt kan jag meddela att jag bara fick slemlösande med mig hem från doktorn. Efter tre veckors förfärlig hosta och halsont gick jag dit och fick beskedet att jag är kärnfrisk. Jourhavande kunde ju inte veta något om hur de kroniska sjukdomarna diabetes, artrit, artros och psoriasis ser ut i mina journaler. Så kärnfrisk sätter jag mig och angriper. Men jag gör det långt borta från kultursidorna. Jag ska inte ens nämna den pågående striden fler gånger, ta det som ett löfte.

"It stuck in a barb wire snare./ Ich, ich, ich, ich,/ I could hardly speak. / I thought every German was you./ And the language obscene/ An engine, an engine/ Chuffing me of like a Jew./" ( Ur dikten "Daddy", Ariel, 1965)