Hatet mot judarna har
manifesterats många gånger, dock på olika sätt. Jag tänker inte redovisa de
olika epokernas judehat, utan koncentrera mig på nuet, det fasaväckande nuet.
Jessica Haas Forsling
skriver i Svenska Dagbladet på Förintelsens minnesdag:
”Det började med att alla som
brukar säga något när hemska saker händer, inte sa något när familjer mördades
i sina hem, när ungdomar sprang för sina liv, mejades ner och våldtogs, när
skändade lik kördes runt som troféer, och när småbarn syntes bland alla dem som
kidnappats av Hamas.
Jag
väntade på ryggmärgsreflex-empatin hos mina samhällsengagerade vänner och de
stora tyckarkonton jag följer. Timmarna gick, det blev kväll och tystnaden var
oroväckande, som när barn har något fuffens för sig och man måste rusa dit och
titta: Vad är det ni håller på med? Vad har ni för hemligheter?
Det
fortsatte vara tyst även när massakern firades i Sverige och bilar tutade
euforiskt.
Det var den största pogromen av judar sedan
Förintelsen. Varför kände sig så få i mina flöden nödgade att förklara: Jag är
för ett fritt och självständigt Palestina, men jag stödjer inte
terrorhandlingar mot civila israeler, mot israeliska bebisar och barn och
mammor och lillasyster och pappor och gammelmorfar.”
På vilket sätt hänger
judehatet ihop med vurmen för arabisk islamism? I Israel, i bilden av Israel, ser
det ut så här: ”Israel är stulet arabiskt land. Judarna riktar inne i Israel
och mot grannländerna sin aggression, den omfattar allt från
vardagsdiskriminering till vålds- och krigshandlingar.”
Nå, Hamas är en islamistisk
våldsorganisation. Alla vet det, de har styrt Gaza länge nog för att ingen ska
behöva vara okunnig om den saken.
När Hamas-islamisterna
genomför den största pogromen mot judar i modern tid – ni har alla sett bilderna, ni vet
att den omfattar styckningar, halshuggningar, grovt sexuellt våld, tortyr, mord
och åter mord samt kidnappningar i stort antal – räcker världens sympati med judarna nästan ett helt dygn.
Fördömandena i Sverige – bland judar, icke-judar och folk i allmänhet – blir små och bleka. De
verkliga fördömandena hittar man på nätet, där kunskap, förtvivlan och chock
förenas med en djupgående insikt om vad detta kommer att betyda. Skriften lyste på himlen i rött, det var både illavarslande och ödesmättat.
Israel premiärminister är
både avskydd och fruktad i ett stort israeliskt befolkningslager. Jag betraktar
både hans person och politik som militaristisk-fascistisk. Han har ingen moral
som kan sätta gränser. Att han har öppet fascistiska politiker i sin regering räcker för att jag ska betrakta honom som en olycka, också för Israel och det judiska folket, och en historisk katastrof.
Är jag motståndare till
kriget mot Hamas? Långt, långt därifrån. För varje Hamas-nazisoldat som dödas känner
jag en inre jublande glädje, av ett slag som jag antar att andra världskrigets
Hitlermotståndare kände. Den uppgiften hade varje israelisk militärledning kunnat ta sig an, utan den nuvarande premiärministern eller hans olycklige president.
De omfattande,
urskillningslösa flygbombningarna av Gaza - som innebär ett ofattbart, historiskt unikt, lidande - föder och göder den sympati för
arabisk-muslimska aktivister i Sverige, som drar med sig allt från
vänsterrevolutionärer till liberaler, sossar och extrema högeraktivister. Vad
förenas de av i mycket hög grad? Svaret är enkelt: ett hat mot Israel som inte
längre – eller just nu – går att skilja från det klassiska judehatet.
Det äcklar mig djupt
att ens leva i denna tid. Min pappa fostrade mig och mina syskon i djup förståelse
för vad Förintelsen betydde och varför solidariteten med våra judiska skolkamrater
var så viktig. Det är en bestående kunskap för mig. Den utgör en moralisk-politisk grund också medan denna katastrof äger rum.
Jessica Haas Forsling får
avsluta:
Jag skrollade febrilt och undrade vad som
fanns där, i vakuumet. En existentiell osäkerhet växte och hakade i mina
Förintelserötter. Jag kontaktade dem och frågade rakt ut, och fick på så vis
lite färre vänner och bekanta, men inga svar. Jag som brukar vara så socialt
smidig hade visst blivit hysterisk. Men en viss sorts tystnad är jättefarlig
för mig och alla döda bakom mig. Det finns nämligen en särskild tystnad som
betyder: Vi har inte din rygg.
Det klarnade allt
eftersom. Tystnaden berodde på ”kontexten” – att man
inte ville ”visa sitt stöd för Israel-regimen”. Men, undrade jag – vad har
kontext med ryggmärgsreflex-empati för civila att göra? Vissa sa sig vara för
osäkra för att uttala sig i en ”så komplicerad konflikt”. Andra, mer tvärsäkra
typer, tyckte att mördandet av israeliska
civila var att betrakta som ”legitimt” i Palestinas motstånds- och frihetskamp.
Det tysta folket levererade olika förklaringar inom gruppen, men de sistnämnda
sa det indirekt rakt ut: ”för mig är de helt enkelt avhumaniserade”.