Kan vi tala om Göteborgshändelsernas fokus utan att nämna Marshall McLuhan?

Foto: Astrid Nydahl

Det marscheras, skanderas och medialiseras för full maskin i Göteborg. Wikipedia skriver:

”Mediet är budskapet” är en fras som myntades av Marshall McLuhan 1964 vilket innebär att ett mediums form bäddar in sig i meddelandet, vilket skapar ett symbiotiskt förhållande med vilket mediet påverkar hur budskapet uppfattas.

I Svenska Dagbladet kunde man för sex år sedan läsa: 

Hans namn var Marshall McLuhan, och under 1960-talet hade denne kanadensiske litteraturvetare svaren på alla frågor, och gav samtidigt upphov till den moderna medieteorin. Den 21 juli 2011 skulle han ha fyllt 100 år.

Jaha, hur så? Varför tala om McLuhan, en kanadensisk litteraturvetare, nu?

Marshall McLuhan (1911 - 1980)

Det finns många skäl. Låt mig anföra ett, det enda vi nu egentligen behöver använda som exempel och underlag för en småbegåvad reflektion: nazimarschen i Göteborg. Som väldigt många människor påpekat, också här, har detta spektakel byggts upp till sitt klimax under en längre tid. Var om inte just i medierna? Press, radio och television – för att inte tala om nätets alla publikationer och bloggar – har ömsom med frihetsrop, ömsom med varningar – nära nog timme för timme, skapat en förväntan, positiv eller negativ, som måste uppfyllas.

En liten organisation, Nationella Motståndsrörelsen – den har sina rötter i sådana som Vitt ariskt motstånd och Nationalsocialistisk Front (den senare organisationen blev Svenskarnas Parti, som efter det närmast komiska valresultatet 2014 lade ner och försvann) – har återuppväckt den grundläggande diskussionen under 2017; gäller yttrande- och tryckfrihet alla, oavsett politiska mål och metoder? Årets Almedalsvecka intensifierade pajkastningen, så som den ser ut i medierna, och därmed klargjordes också att frågan egentligen blivit en medialitet för ledar- och kultursidor.

Innebär det jag här säger att nazismen inte angår alla oss andra? Rakt tvärtom. Nazismen, precis som kommunismen, fascismen, islamismen och andra ismer som vill förslava, förnedra och mörda oss, ska förstås inte få en lugn stund. Lika lite som jag accepterar jihadister, hitresta för att utnyttja och slutligen mörda oss, lika lite accepterar jag den från Tredje riket importerade nationalsocialistiska ideologin.

Men frågan var ju en annan. Frågan var McLuhans ”Mediet är budskapet”. Vad innebär det konkret i relation till Göteborgshändelserna? För det första innebär det att NMR-flocken inte hade existerat utan medierna. Den är helt och hållet medias barn, och det är avgörande för förståelsen av vår tid att vi tar till oss detta. 

Utan morgon- och kvällspress, oavsett vilka och oavsett var i landet, utan tv, reklamfinansierad eller statsägd, hade ingen talat om NMR. Inte på det sätt som sker nu. Ty ingen - eller endast väldigt få - hade ens känt till att det funnits något sådant att tala om. Låter sig svensken imponeras av NMR? Jag tror inte det. Låter svensken sig dras in i den propaganda som säger att Tredje riket måste återfödas, inklusive storkrig, massdöd och koncentrationsläger? Nej, jag tror förstås inte det heller. 

Men av respekt för alla de människor som skräms av NMR:s själva närvaro på gator och torg anser jag att vi måste komma långt bort från "Mediet är budskapet"-ordningen för att i grunden omöjliggöra sådana arrangemang. Jag har inga illusioner om att det skulle lyckas, men det måste sägas. För att runda av skulle jag säga att slutsatsen kan formuleras så här; om medierna är budskapet så vill de ingenting annat än förmedla/sälja det, och då kan vi sluta oss till den kanske aktuellare, av mig själv hemmasnickrade frasen: 

"medierna och budskapet är underhållningen, konsumtionen av bilder och ljud, bortom varje försök att se och lyssna för att lära..." 

- nå, det är bara frestande att formulera det så eftersom alla medier idag tycks ha gjort det till sin främsta (enda?) uppgift att dränka folk i lekar, gapflabb, sekundsensationer och fördumning. Både nazi-spektaklet och de så kallade "motdemonstranter" som misshandlar människor i detta nu med stenar och fanatism ingår i denna kategorisering. Denna lördag - eftermiddag och kväll - har jag bara en sak att säga: Medierna är budskapet!

Magdaléna Platzová, Felice Bauer: en mycket liten bok. Och en påminnelse om Yom Kippur

Den klassiska bilden, det är så vi minns att vi sett
Felice Bauer och Franz Kafka

Går man till Wikipedia möts man av den nästan banalt sakliga inledningsraden om henne:

Felice Bauer (18 November 1887 – 15 October 1960) was a fiancée of Franz Kafka, whose letters to her were published as Letters to Felice.

Gud, man kunde ha nöjt sig med det. Men vi vet ju att breven är utgivna på svenska, i den fantastiska, pågående men snart avslutade, utgivningen av Kafkas samlade verk på förlaget Bakhåll.

Detta tänker jag efter att ha läst Magdaléna Platzovás novell En besvärlig människa (Aspekt, översättning av Tora Hedin). Att bara ge ut en enda novell i en mycket, mycket tunn och liten bokvariant, ett häfte snarast, är lite problematiskt, av det enkla skälet att man bara hinner nosa på en författare man förstås velat läsa mer av. De rader jag här nu skrivit har tagit mig dubbelt så lång tid som det tog att läsa novellen. Ändå är jag glad att jag läst den. 

Om jag börjar återge handlingen förstör jag ju för er andra. Så jag nöjer mig med att säga att den berättar om ett besök hos Felice Bauers åldrade son på ett ålderdomshem i New York. Utsikten över Hudsonfloden är svindlande vacker. De samtalar nästan inte, de byter några korta informationer replikvägen. Bauers son kör den besökande journalisten till stationen. Det är allt. Läs den.


Platzová presenteras så här av förlaget:

Magdaléna Platzová (f 1972) är författare, dramatiker och journalist. Hon växte upp i en dissidentfamilj i det kommunistiska Tjeckoslovakien, har studerat i Tjeckien, USA och England och varit bosatt i New York. I slutet av 1990-talet var hon regiassistent på Divadlo Na zábradlí, spelade själv i teatergruppen Divadlo na voru och skrev två pjäser. Som författare debuterade hon 2003, och hon har sedan dess gett ut sex romaner och novellsamlingar som översatts till engelska, tyska och nederländska. Idag bor hon i Lyon.

 ***

Yom Kippur FAQ: All About the Day of Atonement. 

Som alltid när det är påkallat vill jag påminna om en viktig helg. Det är sedan igår kväll Yom Kippur. Här finns allt man behöver veta. Och veta är just vad man behöver i dessa tider. Det är sannerligen inga nya tider, allt är kusligt välbekant. Att det ens kallas nytt beror på vår outgrundliga förmåga och vilja till glömska. Yom Kippur alltså.

Hanna Nordenhök: Asparna (Norstedts)

Olseröd vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl

Allergisk som jag sedan många år är mot den svenska litterära offenligheten är det mer en slump om jag ser det narcissistiska och pubertala Babel i tv. Jag är därför särskilt tacksam att ha sett det den kväll Kjell Westö och Hanna Nordenhök var gäster. Plötsligt var tramset, flamset och de poppiga utfallen som bortblåsta. Vi båda fäste oss här hemma vid allvaret. Och mest av allt var det Nordenhöks allvar som gjorde intryck. Med anledning av sin nya bok, romanen Asparna, fångade hon oss i resonemang kring både det förflutnas och vår samtids ”vilja att rädda andra människor”, som inte gick att värja sig emot. Just den timmen vid tv:n tvingade mig till hennes bok. Nu har jag läst den.

Möllan, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Jag ska inte formulera några innehållsredovisningar. Det jag däremot måste göra är att försöka ringa in varför detta är en så viktig bok. Mina vänner i litteraturens värld, författare och förläggare – de är inte många, men desto viktigare – brukar dela min uppfattning om samtidsprosans elände, men kanske tycker de ändå att jag blir tjatig i det avseendet. Därför ska jag bara en enda gång idag säga att jag finner så oerhört mycket av såväl den svenska och nordiska som övriga europeiska samtidsprosan eländig. Den är självcentrerad i negativ bemärkelse och tycks få hela sitt existensberättigande från myten om privatlivets särskilda intresse i skönlitteraturen, den är förutsägbar som resultat av skrivarkurslikriktning (ja, jag vet, ni tycker inte om den klichén, men jag menar det på allvar), den är dessutom politiskt så ängslig att den med bara få undantag tar sig an de avgörande ämnena och tidsproblemen.

Hanna Nordenhöks roman är något helt annat. Den är brinnande angelägen. Dess problematik är både vårt omedelbart förflutnas och vår samtids. Vad kan angå oss mer än de sönderslagna familjerna, drogundergången, känslan av att vara till ingen nytta och betydelse?

Rasmusgatan, Seved i Malmö 1956. Privat foto

I centrum står syskonrelationer, relationer till det trasiga och vilda. Missbruk hos syskon. Undergångens mörkerkrafter, så starka att man kan sitta ner och se dem härja. Berätterskan, Sussi, sitter över sin blå skrivbok. När hon i texten vandrar i barndomens och nuets Malmö är det inte bara gatunamn och miljöer hon benämner, hon skriver fram dem som levande bilder av en stad jag den hårda vägen fick lära mig det mesta om, från födelseåret 1952 på Rasmusgatan i Seved och fram genom åren och de olika stadsdelarna, från Lorensborg till Gamla väster, från Lindängen till Bellevuegården. 

Kvarteret Korpen, Södra Förstadsgatan. Foto: Astrid Nydahl

Nordenhök återskapar staden för mig, det är ingen trivsel den framkallar men en äkthet i metoden och tonen övertygar, hela tiden. Sussi berättar, Sussi gör människorna levande i all tragik och stolthet deras liv rymmer. 

Är Råby ungdomshems grundare här skildrad biografiskt? Kanske i väldigt hög grad, men vi har att göra med en fiktiv variant om en verklig människa. Baronen, friherre Axel Gustaf Gyllenkrok och hans hustru Magdalena (Malin) Beata, född Fock, är initiativtagarna, de ville ju forma och civilisera ”de vilda”, arbetarklassens söner som inte klarat av själva livet utan fallit ut och ner i kriminalitet, missbruk och ”det vilda”. Gyllenkrok-porträttet är oerhört starkt. Vargen i hans liv är inte bara en symbol, den är påtagligt verklig.

En roman som denna tvingar mig också att fundera på relationen mellan berättelser och sättet, det språkliga, de är tillverkade på. Nordenhök äger poetens hela arsenal, men det alldeles märkvärdiga med henne är att hon inte faller i den annars så vanliga fällan. Poeter överlastar gärna sin eventuella prosa med metaforer och ”vackra” formuleringar. Det gör inte Nordenhök. Missförstå mig inte, hon skriver ibland kusligt vackert. Hennes språk är som en vattenspridare som släpper igenom precis vad som behövs för att berättelsen ska bära. En bra berättelse banalt konstruerad går man förbi och glömmer bort. Motsatsen, en bra berättelse omsorgsfullt och kanske till och med pedantiskt framtagen som en skulptur från urberget, fängslar och tar en i besittning. Det är en sådan bok Nordenhök skrivit. Varför skulle man värja sig mot den?

Så om man nu vill läsa en ny svensk roman som väger tungt i många avseenden finns det inte mycket att tveka om. Nordenhök har skrivit den.