Orwell och predikanterna

Foto: Astrid Nydahl

Totalitarismen har avskaffat den fria tanken i en, under tidigare epoker, aldrig tidigare skådad utsträckning. Och det är viktigt att inse att dess kontroll av tanken inte enbart är negativ, utan också positiv. Den inte bara förbjuder dig att uttrycka - till och med att tänka - vissa tankar, men den dikterar också vad du ska tänka, den skapar en ideologi åt dig, den försöker styra ditt känsloliv lika väl som att sätta upp en kod för hur man ska uppträda. (Ur George Orwell, Litteratur och totalitarism, radioutsändning 21 maj 1941, i essäsamlingen Som jag behagar, översättning av Peter Handberg) 

Jag försöker läsa trots de mycket mörka moln som hänger över mig. Letar hos varje mäklare och uthyrningsfirma. Men än så länge har jag det invandas rum och tak, jag kan stundtals sätta mig i biblioteket och slå upp någon av de nya böckerna. Orwells essäer är frisk luft i de unknaste och mest instängda miljöer. När han skriver om totalitarismen känner man genast igen det egna landet. Vi blir dagligen överösta med de rätta åsikterna, ideologierna och förhållningssätten. Vi föreskrivs en ordning vi inte vill ha. Orwell blickade ut över den värld som skulle gå under några år senare. I min generation föddes vi in i något som tedde sig självklart, men som också det skulle gå under. Totalitarismen är sig lik oavsett vilken ideologi den växer fram ur. Per Wästberg skrev i gårdagens Svenska Dagbladet:

En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.

Vi måste som kollektiv och samhälle se detta, våga beskriva det, våga gå emot och därmed förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld. Hos gamla mästare som Orwell kan vi finna ord för det vi erfar. Här och nu har alltid en historia, och av den kan vi lära.

Den gordiska soffan

Foto: Astrid Nydahl

Redan när den blinde pianostämmaren tar till orda i prologen, anar man att den bok man just öppnat ska bjuda på något ovanligt, ett språkligt och innehållsmässigt äventyr som inte är jämförbart med den normallunkande samtidsprosan. Och den berättelse som sedan utgör Karin Stensdotters Den gordiska soffan (Bonniers 2006) håller vad den lovat. Av uppbygganden, med prolog och en berättelse betecknad som dialoger och körpartier förstår man att Stensdotter velat skriva en modern  tragedi med tydliga anspelningar på ett klassiskt drama. Den soffa som i berättelsens skilsmässa ska delas får därför en symbolisk betydelse. Även om det är svårt nog att dela på en soffa, framstår själva skilsmässoakten och dess konsekvenser som det verkligt svåra. Kanske är den rentav omöjlig, och det den utlöser därmed också ett slags omöjlighetens signaturer?

Det besynnerligaste av allt med litteratur är att den förmår gräva fram och belysa fragment av den verklighet vi alla delar. När vi läser om sådant vi kanske  redan har erfarit blir kanske vår insikt större. Vi ser något vi tidigare varit blinda för, trots att vi stått mitt uppe i det. Grundsituationen i denna roman är något som de flesta känner till: kärnfamiljens trasighet och upplösning å ena sida, de ständiga försöken att följa sin passion i hopp om att skapa något bättre, och hur sedan också detta blir aska i våra händer, å den andra. Bristning och passion som en dubbelexponering av våra liv.

Arkitekten Örjan Snelling har redan med sitt efternamn sagt till mig ungefär vad jag kan förvänta mig av honom. Han är kanske just snäll, för snäll, men han fattar också många märkliga beslut och han handlar ibland så att jag blir rasande på honom. Men när han börjar flirta med unga Katarina på arkitektkontoret menar han säkert inget illa. Jag ser i honom mig själv. Jag ser hur Eros tar honom under armen och leder honom dit han ska. Han drivs av sin livsberusning, och med Stensdotters egna ord är han en Baccus: han dricker lika gärna vinet som kvinnan, och han dricker med en ständigt uppblossande törst. När han så ska visa Katarina källarlokalen i Gamla stan ter det sig alldeles logiskt att han förklarar henne sin kärlek och att de båda hamnar i soffan. Det som där sker är också gripande berättat. Sensuellt, doftrikt men också med en ton av tvivel.

Sedda är de, både av varandra, av de växelvisa rösterna och tankarna, men framför allt av Snellings dotter Hannele som berättar, som bläddrar i gamla bilder och försöker resonera sig fram till en kärlek till fadern. Hannele och hennes bror Tårten är ett märkligt par: de lever i sagor och de lever i kärlek till varandra, de behöver varandra när de ser hur Bigitta och Örjan glider isär, och när de ska gå igenom de obligatoriska eldarna och stormarna. Hannele tar man genast till sitt hjärta. Man anar bräckligheten, sökandet som är grundat i en känsla av kärlek och tillhörighet, men känner respekt för hennes klokhet. Och så är hon just en berättare.

På direkt fråga säger Karin Stensdotter till mig, att hon i boken också vill ha in de klassiska myterna och gudabilderna. De är inte uttalade alltid, men de finns där, i undertexten, i gestalternas handlingar:

”Människan har alltid uppfunnit gudsbilder, konst- och litteraturhistorien är proppfulla av dem. Jag tänkte att kanske gör vi fortfarande gudabilder, trots att vi tappat bort den religiösa dimensionen i dem. Tydligast är det väl med skönhetsgudinnorna som medierna framställer. När pressen på dem blir för stor, så går de under som prinsessan Diana eller Marilyn Monroe. Ingen människa klarar att leka gud i längden. Därför leker jag i romanen med dessa föreställningar. Tydligast är det kanske med Örjan, och ser man honom så är han inte sorglig. Han pendlar mellan att vara gud och människa. Det är det som intresserar mig.”

Det är kanske det man som läsare också tänker: om jag nu vore Örjan skulle jag kanske ha hejdat mig någonstans i fallet, av egen kraft eller med vänners hjälp. Men han låter fallet fortsätta, ända mot det definitiva slutet. Att han försökt följa Ciorans råd att inför varje genomgripande förändring i livet också byta namn, därför att man inte längre är densamme, tycks ha liten eller ingen betydelse. Att Snelling blir en Snelling-Cliff förändrar ingenting. Av den spirande kärleken som fick honom att gifta sig en andra gång och också skaffa ett barn blir ingenting kvar. Herregud, han är ju man! Katarinas krav på hans deltagande i mer handgriplig form tycks inte tala till hans förnuft. Han tänker inte stanna hemma med det lilla barnet, han har ett jobb att sköta.

Det som griper mig med den här berättelsen är inte bara dess komplikationer och lockelser, det är också och kanske allra mest sättet den är skriven på. Karin Stensdotters språk är laddat av humor och insikt. Bokstävernas svärta på det vita pappret är genomlevd svärta. Språket resonerar med sig själv. Det låter Hannele vackla och känna rädsla. Det småspringer ibland i oregelbundna banor, som en orienterare i skogen, och ibland rusar det på som ett lokomotiv. Att olika röster blandas i ett och samma stycke är inte det minsta förvirrande: de talar ju till varandra och de talar till sig själva. De tänker sig fram. De stannar vid varje nytt hinder och tänker högt inför läsaren.

När slutet är definitivt finns det naturligtvis en stor tragik i det. Men också ett ljus som sipprar in från Hannele. Hon och Tårten finns ju kvar. Och de är sannerligen inte en tom litterär kliché, de är livs levande människor.

  

"Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."

Södra Öland. Foto: Astrid Nydahl

Vi lever i en pladdermonarki. Varje mänsklig ansamling ägnar sig åt pladdret. Där inte tystnad råder hörs den strida strömmen av plattheter som oftast refererar det senaste dygnets väderlek, resultatet av någon infantil tv-tävling eller obegåvade kommentarer och ryggmärgsreflexer kring världens pågående katastrof.

Varje gång jag varit inne i centrum för att hämta mediciner eller göra mig något ärende har jag flytt hem igen med nästa buss. Det är en fysisk omöjlighet att befinna sig i den massa som varje dag präglar stadens centrum. Jag förstår alltmer vad Adorno menade med att "det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden". Detta småprat möter man överallt och alltid. Pladdret över kaffet, pladdret över ingenting.

Inte ens radio går det längre att lyssna till, varje program tycks ockuperat av pladdret - och däremellan av jinglar som leder tankarna till något pubertalt diskotek. Radion är avstängd. Musiken rör mig inte längre. Vid något sällsynt tillfälle spelar jag en jazz- eller fado-skiva, något av Bach, Händel eller Purcell. Annars föredrar jag numera tystnaden. Pladdermonarkin smittar oss med dumhet. Vi blir fän redan då vi står i matbutikens kassakö och stirrar på veckotidningarnas allt mer fördummande rubriker om celebriteternas liv.

Adorno hade mycket att säga om det: "Redan det tillfälliga samspråket med en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen tanke är immun mot sitt meddelelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel ställe och i ett falskt samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in."

Hade Adorno levt idag hade han häpnat över hur hans prognoser alltmer besannats. Vem går frivilligt på bio idag, och sitter bredvid ungdomar som ägnar sig åt allt annat än filmen? Vem utstår mobiltelefonernas ständiga plingande i salongen, eller ens ljuden från de gigantiska godispåsarna? Vem försöker samtala på ett tåg eller i en buss utan att hamna i just pladdret?

Adornos slutsats gör jag till min egen: "För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."