lördag 31 oktober 2015

En illusionsbefriad vedersakare

Foto: Astrid Nydahl

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.


I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran. Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.


fredag 30 oktober 2015

Botho Strauss: Med andra ord: endast det man älskar går under

Östersjökust vid lågvatten. Foto: Astrid Nydahl
Författaren Botho Strauss står åter i centrum för debatten i hemlandet Tyskland. Så blir det när man som Strauss oförfärat säger några sanningens ord mitt i strömmen av offentliga lögner. Man får dock inte glömma bort att han först och främst är en lysande berättare. En av hans böcker som jag håller särskilt högt är Kopistens misstag, som i original utkom 1997 och på svenska i översättning av Lars W Freij år 2000.

Jag saxar lite ur boken:

”Inte på någon sida, inte inom någon politisk fraktion kan jag se något gott eller ens en utsikt, ett utkast. Det handlar genomgående om ett schackrande, i moralisk såväl som i strategisk mening. Detta borde jag med hjälp av exempel demonstrera eller kommentera för Diu, uppifrån vår kulle. En kulle från vilken ingenting kan styras eller påverkas, som endast utgör en avlägsen utsiktspunkt, varifrån man nyktert och spänt kan följa ett oudvikligt ödes uppehållande schackdrag.”


Det Strauss i detta citat visar är att han alltid, också i inre exil ("uppifrån vår kulle"), långt från kultur- och mediakretsen, ser vad som sker i ett större sammanhang. Just därför är han bortom och utanför de olika politiska fraktionerna. Jag skulle uttrycka det så här: bortom och utanför det partipolitiska spelet. När jag skriver om den katastrofala utvecklingen i Sverige och Europa får jag alltid kommentarer av typen: "Vänta till valet 2018 så..." som om det skulle förhindra eller förändra någonting. Liksom Strauss vägrar jag att ställa mig i något partis tjänst. Självklart ser jag var motsättningarna finns, och lika självklart förstår jag vad som är katastrofens orsaker, på olika nivåer och i olika sammanhang. Det handlar, så som Strauss uttrycker det, om ett "oundvikligt öde".

”Vad jag saknar en föreställare just nu! Alla väsentliga frågvor måste man rikta till sig själv. Vad som kommer från andra är uteslutande bagatellfrågor.”

”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! Och så uppstår religionens makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”

Kanske är det på den här punkten som Botho Strauss utvecklat sitt kritiska tänkande på det mest slående sätt.  I hans Anschwellender Bocksgesang från 1993, liksom i den nya essän publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche kan man se hur denna kritik utvecklats.

”Allt är beroende av om upplösning i västerländsk mening förblir det centralt förhärskande och en sista, oövervinnelig bastion.”

”De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant ’aggiornamento’ kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid.”

Och till sist skulle jag ändå vilja framhålla hans djupt moraliska kritik av sönderfallet. Det räcker att begränsa sig till så enkla ting som hyfs, artighet och välvilja för att se hur fort och radikalt allting gått sedan 1950-talet och framåt. Hålla upp en dörr för någon? Resa sig för äldre på buss eller tåg? Skicka ett tackkort om man uppvaktats? Vara tyst om situationen kräver det? Allt sådan är på väg bort eller har redan försvunnit. Därför finner jag Botho Strauss ord befriande klara, och drar mig gärna till minnes att de är skrivna redan 1997:

”Framtiden tillhör dem som är befriade från allt vi har tyngts av. Tänk bara hur allting kommer att gå så snart vi inte längre vet något om det goda.”


”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.”


torsdag 29 oktober 2015

Mardrömmen

Tobbes paradis utanför Tollarp. Foto: Astrid Nydahl

I natt träffade jag Tobbe. Han kom i bil tillsammans med andra människor. Under armen hade han några LP-skivor, en av dem med grekisk musik som han sa att han fått av Astrid.

Jag berättade att vi hade begravt honom och att allt måste vara ett missförstånd. Då log han och sa: "Vissa saker måste man ordna upp efter sig."

Jag försökte i mardrömmen, logiskt och lugnt, finna en förklaring på hur det var möjligt och jag ställde mig frågan om man kunde vara "partiellt död". Så hemsk kan verkligheten vara i drömmen.

Tobbe var ledsen att vi sålt hans hus, men han fick ett rum hemma hos en syster. Han hade inga ägodelar kvar, bara de kläder han kom i. Men han verkade glad. Han såg sig omkring, rufsade syskonbarnen i håret, skrattade precis så som jag minns.

Han ville spela den grekiska musiken för mig. Jag tyckte om den. Och så sa han: "Jag visste att Astrid skulle ge mig bra musik". Jag ifrågasatte inte ens att den var en LP. Men det hade säkert att göra med att Tobbe vårdade sin LP-samling, där fanns ju gamla Beatlesskivor, Tom Waits, Bob Marley och den svenska proggen.

Jag vaknade med en stor sorgkänsla. Kände mig förvirrad men samtidigt lättad över att ha fått träffa Tobbe en liten stund.


Fascist och rasist hit, fascist och rasist dit - en urgammal sed

Foto: Astrid Nydahl
Vår tidsepok har ett stort behov av att stöta bort och ut kritikerna av den förda politiken. Två begrepp dominerar: "rasist" och "fascist". Begreppens tomhet är ofta uppenbar. Det ger mig skäl att påminna om vad den store Solsjenitsyn en gång skrev i sitt livsverk Gulagarkipelagen. När man läser det slås man av att vissa företeelser tycks tidlösa.

” – Jaså, ni  är fascister? Är ni fascister allihop? undrade förhoppningsfullt några fångar, som närmade sig oss. Så snart vi bekräftat, att vi var fascister, skyndade de iväg. Vi var inte längre intressanta för dem.

(Vi vet redan att fascister är öknamnet på 58:orna, de politiska: ordet har myntats av de skarpögda blatnyje, de vanliga förbrytarna, och har i högsta grad vunnit översåtarnas gillande; en gång i världen var öknamnet KR-ARE, kontrarevolutionärer, en bra beteckning, men det hade mist sin fräschör och det fanns behov av en träffsäker beteckning.)” 
Alexander Solsjenitsyn: Gulagarkipelagen, del 3 Dödsarbetslägren, ur kapitel 6, ”Det har kommit fascister”, översättning av Hans Björkegren.

Hos Lars Vilks kan man nästan dagligen, men särskilt i den här texten, studera fenomenet. Det är, som han visar, tidlöst i den meningen att varje epoks härskande klass har behov av att brännmärka sina kritiker. Idag är det svårt att finna en riktig rasist, om man inte letar i de mörkaste vrårna, men betydligt lättare att brännmärka varje kritisk synpunkt som sådan. Begreppet fascist har dammats av bra länge nu, men särskilt sedan 2010 då en märkbar förskjutning i det svenska partiväsendet och riksdagen ägde rum. De fem år som gått har inte gjort det enklare för maktens megafoner, men de har funnit att knepen fortfarande fungerar. 

Ropa fascist högt och du får genast en anhängarskara. Ropa rasist ännu högre och du kan räkna med att en tid framöver ändå sitta trygg i den båt som får allt större slagsida men hittills inte sjunkit. Det viktiga i sammanhanget är att du ska använda orden så att ingen frågar dig vad du menar; alltså med beslutsamhet och spelad eller äkta övertygelse. Fascist och/eller rasist är ju var och en som inte delar din uppfattning. (Jag har tidigare gjort ett försök att reda ut begreppen med lite historiska perspektiv).

Europa befinner sig i gungning nu. Kontrarevolutionär är förstås verkligen den som säger nej tack. Det borde således vara ett hedersord. Men som Solsjenitsyn visade duger det inte mycket till. Reaktionär är annars den stämpel som saknar bäst-före-datum. Hur återupprättar vi ordens verkliga betydelse? Hur återtar vi dem, så att de betyder det de ursprungligen avsåg att betyda? Genom att använda dem med måtta och att aldrig kasta dem efter människor som glåpord eller förslappade klichéer.


onsdag 28 oktober 2015

Polisen om skolmördarens nätvanor, eller: Sökorden som gör mig suspekt

Foto: Astrid Nydahl
Ur Aftonbladets artikel om skolmördaren i Trollhättan klipper jag detta:

”I den avlidne gärningsmannens dator har polisen också kunnat hitta flera andra saker som kan kopplas till morden.
– Han har varit inne på flera högerextrema sajter. Han har också sökt på flera saker som kan kopplas till nazism och högerextremism, till exempel ”Waffen SS”, säger Sten Åke Timmersjö och tillägger:
– Utöver det har han gjort flera sökningar på sidor om andra världskriget och gamla generaler i Nazityskland.”

Varför citerar jag dessa ord? Jag gör det av ett enda, men mycket viktigt skäl: idag finner vi information på nätet. Det betyder att vi sätter digitala spår. Om någon, till exempel jag själv, begår ett brott så kommer polisen att ta min dator och i den försöka finna förklaringar till brottet jag begått. Sådana beslagtaganden är idag rutin. När min son Tobbe tog sitt liv fick vi inte tillbaka hans dator förrän flera veckor senare, polisen tog både den och hans telefon, i avsikt att säkerställa det vi redan visste, att hans död var ett självmord och inte resultatet av ett brott.

Jag vill därför meddela polisen redan nu:

Jag läser regelbundet "högerextrema" sidor. Jag läser regelbundet "vänsterextrema" sidor. Jag läser Avpixlat, Fria Tider, Motpol. Jag läser Arbetaren, Proletären, Flamman. Och jag vägrar här att definiera vad det ena eller det andra kan eller bör kallas. Jag läser dem för att de ger mig information om olika sätt att förhålla sig till verkligheten, och olika sätt att informera om skeendet.

Jag söker regelbundet ”flera saker som kan kopplas till nazism”. Jag har använt sökorden Gulag, Förintelsen, Stalin, Hitler, Identitärer, Nationell Ungdom, Pilkorsarna, Jobbik, kommunism, stalinism, nationalsocialism och hundratals andra inom samma sfärer. Varför har jag gjort det? För att det ingår i mitt arbete att varje dag följa vad som sker i det tumultuariska Europa. Därför söker jag också på begrepp som EU, Schengenavtalet, inre gränser, yttre gränser, migration, gränskontroll och annat suspekt. Utan nätet skulle mitt arbete vara ytterst svårt. Ja, i alla fall svårare än det är. Jag förbehåller mig rätten att söka vad jag vill, eftersom jag vägrar att godta nordkoreanska villkor. 

Varje människa är fri att använda nätet efter eget intresse eller behov. Det gör oss varken till brottslingar i största allmänhet eller till mördare och terrorister.


Före datorns tid satt jag vid skrivbordet med Nationalencyklopedien , bläddrade och sökte. Eller så gick jag runt i mitt bibliotek med en imaginär pannlampa lysande mot bokryggarna.