Torun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List Books)

Landön 18 oktober 2015. Foto: Astrid Nydahl

Det kunde se ut som en kliché: vit, medelålders man utnyttjar ensamstående arabisk mamma och bidrar till hennes totala katastrof. Men det är verkligen ingen kliché som framträder i Torun Börtz debutroman När sista dörren stängts.

 

Nedjma, ursprungligen algeriska, har tillsammans med sin två barn Fathia och Momo flytt mannen/pappan. Hon hamnar på ett hotell av c-klass, där hon får hyra ett sunkigt rum för 600 euro i månaden. Hon har inget val, inte ens den vidriga toan i trapphuset kan få henne att försöka något annat. Det är romanens utgångspunkt. Runt denna punkt spinns sedan en historia som visar oss att det i Paris också finns ett väl formulerat motstånd mot den usla bostadssituationen, och det faktum att enskilda hyresvärdar grovt utnyttjar de människor som av ren nöd tvingas in i deras rum eller lägenheter. Börtz skildrar såväl miljöer som enskilda individer övertygande och starkt.

Den andra berättelsen utgår från mannen med de vassa armbågarna, den cyniske ”affärsmannen” Alain som äger det sunkiga hotell där ett bistert galleri av drinkare varje dag hänger i baren. Det är han som en gång i månaden samlar in hyran och ger ett kvitto på halva summan tillbaka till de boende. Han ser sig som en vän i nöden. ”Hade inte jag så hade någon annan” är hans mantra. Han skäms verkligen inte. Han är en klassisk profitör med allt vad det innebär. Också han och hans familj skildrar Börtz övertygande.

Som läsare slungas man snart ner i ett avgrundsmörkt djup. Det som händer kan man inte skriva i en recension, det vore att förstöra för de kommande läsarna. Men jag kan försäkra att det som sker sedan håller en fast till dess allt är över.

Torun Börtz har lyckats levandegöra några mänskliga tragedier. Hon gör det sakligt, utan överord, men ändå mycket upprörande. Som den journalist hon är förstår hon att korrekt återge det hon ser och hör och att också den minsta replik kan blottlägga något av yttersta vikt. Också när man skriver skönlitterärt att detta viktiga rättesnören, de karaktärer man skapar måste man både se och höra och både det de säger och hur de säger det är viktigt.