Nemtsov mördad, korrekturläsning och vårdoft

Vid Rinkaby. Foto: Astrid Nydahl

Just som jag ska gå och lägga mig natten till lördag nås jag av nyheten att den gamle oppositionspolitikern Boris Nemtsov skjutits till döds på öppen gata i Moskva. Ännu en gång kommer en tidsbild från Putins Ryssland. Säg emot makten och du tillhör dödsrikets medborgare.

Apologin är inte min kopp te. Jag har trots allt varit en motvalls kärring i hela mitt vuxna liv. Ibland misslyckad. Ibland på en annan och riktigare väg. Men det som Putins Ryssland utvecklas till - ja, redan befinner sig i sedan bra länge - kan aldrig blir en motbild till andra supermakters militära, ekonomiska och sociala makt över oss. Jag är tämligen glasklar - kan man vara det utan att se genomskinlig ut? - över vad USA sysslat med i världen sedan långt innan mitt eget liv inleddes, men varken det, en misslyckad och korrumperad europeisk union eller den nya, starkaste ekonomin i världen, Kina, kan få mig att tänka på Rysslands expansionism som ett alternativ.

Låt eurasiernas drömmar vara deras, mina blir de aldrig. Den tid jag studerade identitära teorier av olika typ - vilket resulterade i min bok Identitärt (2014) - och det jag läser i veckotidningen Nya Tider räcker för att jag skakande på huvudet ska lägga texterna ifrån mig. Det märkliga är att dessa ideologiska riktningar finns inom både den nationellt sinnade rörelsen (högern om man så vill) och de forna kommunistiska rörelserna (vänstern om man så vill). Jag läser mycket intressant på Motpol om filosofiska och litterära traditioner, men det som handlar om Putins Ryssland befinner sig i en annan politisk sfär än min egen.

Och så vill jag korrigera uppgiften i gårdagens text om Nationaldagsfirandet. Det skedde i Estland, ingen annanstans, och paraden hölls i Narva. Jag fann en sida som berättar utförligt om det, läs gärna den. Nej, jag är inte överens om allt som skrivs på den sidan, men de rent faktiska uppgifterna kan man gärna ta del av, liksom översättningen av den estniska nationalsången, där bland annat följande ord finns med: "Ej finner jag ett hem – en härd - /i denna stora, vida värld/ med lika starka kärleksband/ som du, mitt fosterland!"

Det är väl sådant som kallas rasism här hemma? Det är för mig en påminnelse om att det finns nationer alldeles i vår närhet som inte tagit friheten för given.

***

Skulle ha ägnat mig åt något annat än dödsriket. Och gör det ändå med dessa ord:

Jag gör det näst roligaste jag vet. Jag läser korrektur på Antecknat i krigstid. Det enda som gläder mig mer än korrekturläsning är själva skrivandet.

Det finns väldigt få klassiska korrekturfel i manuset. Däremot har jag idag sett att jag stavat en förföljd minoritet på två olika sätt, yezidier och yazidier. Efter att ha konsulterat bl.a. NE förstår jag att det är stavningen med a som är den korrekta.

Vid en kort inköpsrunda idag saktade jag in på stegen och lät den tidiga vårsolen värma kinderna. Det var nästan overkligt. Som om denna vinter aldrig ens anlände. Doften av vår och den sporadiska fågelsången sätter sig i bröstet där hittills bara sorgen och smärtan funnits.

I samma ögonblick jag tänker på vårdoften räds jag de militära skeendena och undrar vad vi kan förvänta oss framöver.

Ryskt, ukrainskt och politiskt

Foto: Astrid Nydahl

Idag har jag av M. fått en rejält givande inblick i ryska omständigheter och det som med all säkerhet leder till en omfattande katastrof. Ukraina lämnar mig ingen ro. Jag vet med mitt förstånd vad som pågår och kan inte stå i snålblåsten från Putins apologeter till vänster och höger. Vad är det de försvarar? Varför gör de det? Lite bättre förstår jag bevekelsegrunderna nu. Men jag kommer förstås att fortsätta läsa mig till mer kunskap, utöver att lyssna till människor som står mig nära och som verkligen känner de postsovjetiska omständigheterna, i stort som i smått.

Det doftade vår. Jag vandrade på stadens gågata för att posta lite böcker. Som vanligt satt både de tysta och de musicerande romerna där, allt mer håglösa, allt mer osynliga. Jag slog en lov förbi en vinhylla och tog med mig ett sicilianskt rött vin hem.

"Det politiska" kunde mycket väl vara en eufemism. Men det är en konkret omständighet vi inte slipper undan. Även om jag med allt större intensitet vänder mig bort från politiken måste jag förstå att "det politiska" i alla begreppets innebörder styr agerandet i Ukrainafrågan. När jag idag tog upp det faktum att man firat Lettlands nationaldag alldeles i närheten av gränsen till Ryssland med amerikansk trupp närvarande, sade M. till mig: "Putin hade alldeles oavsett sagt i sin inrikes kampanj att det står amerikansk trupp - stor trupp därtill! - överallt längs med Rysslands gräns." Propagandan, den som avslöjades i förrgår av den viktigaste ryska oppositionstidningen, Novaja Gazeta, har redan föregått verkligheten. Den var och förblir en väsentlig del av den kampanj som med både civila och militära medel skulle göra slut på Ukraina.

Ljus och mörker, misströstan och förhoppningar

Vid Rinkaby onsdag 25/2. På motsatt sida ligger det gamla militära skjutfältet som vi alltid passerar på väg till havet. En dag som denna är det ljuset som plötsligt spelar i landskapet. Solen tittar fram efter en lång tids grånad och instängdhet. Det är stilla, ljust och tyst. Foto: Astrid Nydahl

Jag befinner mig i den mellanperiod som tillåter både lättja och arbete. Korrekturet till den nya boken har kommit. I all hast ändrades titeln till Antecknat i krigstid. Den ger en annan och ödmjukare ton åt de annars så hårda krigs-orden. Korrekturet ska läsas av två personer den här gången. Korrekturfel i tryckta böcker är något av det värsta jag vet. I mina senaste böcker har det finns kanske två-tre sådana fel och redan det är för många. Inte ens de stora bokförlagen Bonniers och Norstedts förmår idag korrekturläsa sina böcker och det är pinsamt att se. Jag har denna vinter kanske läst ett dussin böcker från dessa förlag och korrekturfelen var många i alla.

Lättjan är för mig vandringarna vid havet. Jag kan ju vandra nu igen, sedan jag fick protes i höger knä. Vänsterknäet smärtar förstås, det gör också höger höft. Det är lång väg kvar till full hälsa, men som det är nu kan jag röra mig utan kryckor. En helt annan operation väntar dock i slutet av mars. Livet ser numera ut som ett enda långt läkarbesök. Det är förstås trist. Men jag får så fin vård att det ibland nästan är en glädje att vara i händerna på vårdpersonalen.

Det händer tråkiga saker i efterdyningarna av Tobbes död. Sådant som jag inte kunnat föreställa mig skulle hända. Ibland misströstar jag. Uppgivenheten och tårarna följer mig in i nattsömnen. Men det kan också vända i tacksamhet och glädje över det jag har i livet. Det finns några centrala vänskaper och ett antal barn och barnbarn som höjer mig, precis som nu solljuset gjorde vid Rinkabyfältet. Inget kanonmuller, bara ljus och tystnad.

Praktiskt och pekuniärt inför den nya boken

Lådor med vadderade bokkuvert

Vad är det för kostnader i samband med den nya boken Antecknat i krigstid?

Det första som görs när de förbeställda exemplaren har betalats till mig är att jag köper hem vadderade bokkuvert och frimärken. Pengarna har hittills räckt till kuverten och en del av portot.

Ett tag senare betalar jag för sättning, grafisk formgivning och originalarbeten. De pengar jag fått in täcker också en del av denna kostnad.

När boken är tryckt betalar jag tryckeriet för deras arbete. Ovanpå den kostnaden kommer frakten från det lettiska tryckeriet till Sverige som innefattar färjan till den hamn där speditören tar över med sin lastbil. Detta utgör den stora posten i ekonomin.

Jag har gjort en grovkalkyl som visar hur många exemplar jag måste sälja för att inte gå med förlust. Utifrån den kalkylen trycker jag lika många till, dels för att ha ett mindre lager, dels för att ha exemplar till familjen och den närmaste vänkretsen (mest kollegor jag normalt byter böcker med). 

Men liksom vid de tre senast utgivna titlarna trycker jag denna gång en liten upplaga. Ekonomin styr det beslutet. Blir det någon slant över utgör den mitt modesta arvode för det arbete jag investerat i boken, från skrivandet till allt det övriga.

Kom ihåg att mina böcker endast går att köpa direkt här i bloggen. De säljs inte i bokhandeln, inte heller i internetbokhandeln.  

Bilden nedan ska ligga till grund för bokens omslag. Korrekturet på hela boktexten räknar jag med att ha inom kort.

Foto: Astrid Nydahl

Sex, frihet och fatwa

Helle Merete Brix är ordförande i den danska kommitté som arbetar till stöd för Lars Vilks. Som ni sett här i bloggen har jag de senaste dagarna skrivit både om henne, Vilks och mötet som attackerades av en tungt beväpnad islamist. Jag tycker att det finns skäl att påminna om hennes eget författarskap, så därför här en repris på recensionen av hennes bok Sex, frihed och fatwa.

Helle Merete Brix var en av de första skandinaviska författare jag läste i ämnet islamism. Hon är född 1959, bosatt i Köpenhamn och verksam som frilansande journalist och författare. Hon skriver bland annat för norska Human Rights Service och för den danska helgtidningen Weekendavisen och nättidningen Den korte avis. Hon skrev, tillsammans med Lars Hedegaard och Torben Hansen den alltjämt viktiga boken I krigens hus (2003) som redde ut några av de mest grundläggande omständigheterna kring den religiöst-politiska islamismen. Hon har efter det publicerat en bok om Muslimska brödraskapet i Europa, Mod mørket (Trykkefrihedsselskabets bibliotek 2008).

Det som skiljer Brix från många andra som skriver i detta ämne är att hon förenar en stor sakkunskap med en personlig, icke-dogmatisk, ton som är resonerande – i motsats till mycket som istället blir propagerande. Brix är nu aktuell med en ny bok som förenar de två sidorna på ett utmärkt sätt: Sex, frihed og fatwa. Essays (Mellemgaard). Det är en samling essäer som pendlar mellan en memoarliknande ambition om barndom, familj, personlig utveckling och å andra sidan den sakliga berättelsen om religiösa och/eller politiska komplikationer som hänger samman med islamism och diktatur.

Som varje socialt och politiskt intresserad människa är Brix berest. Boken innehåller följdriktigt ett antal mycket fina essäer från resor och möten i andra länder. Här finns såväl Sydafrika som London och Paris med, men jag fäster mig särskilt vid kapitlet om Sarajevo. Brix skriver:

”Tidligere var næsten en tredjedel af alle ækteskaber i Bosniens byer blandede. De to gange, jeg var i Sarajevo, mødte jeg ingen unge, der tænkte på at gifte sig med andre end en muslim som dem selv, en serber som dem selv eller en kroat som dem selv. De var bange for, at krigen skulle begynde igen.”

I detta korta stycke visar Brix vad resultatet blir av etniskt färgade krig och konflikter. Det som skedde i Jugoslavien är ett extremt exempel. Ingen folkgrupp vann i slutänden någonting på att gå från hus till hus och mörda. Serbien är idag en ministat med ytterst svåra sociala problem. Kroatien kämpar med samma sak. Bosnien-Herzegovina lever i ett slags undantagstillstånd där spänningen mellan folkgrupperna ånyo ökar. I Kosovo har endast få framsteg gjorts. Drömmen om en albansk nation blev också en mardröm för andra folkgrupper, som i stor utsträckning fördrivits.

I Sarajevo-kapitlet berör Brix också den judiska minoritetens öde.

Khomeini återkommer hon till vid ett flertal tillfällen, eftersom den islamiska iranska republiken i så hög grad präglat den tid, från slutet av 1970-talet fram till idag, som Brix skriver om. I detta sammanhang finns förstås också de talrika exemplen på den terror och död som islamismen sprider över världen. Också enskilda konstnärsöden berättar hon om, som Rushdie och Theo van Gogh, men också en dansk med iransk bakgrund, Farshad Khogli som är en god vän till Brix.

När detta är sagt, vill jag understryka att bokens verkliga styrka är de många personliga texterna. Här handlar det om relationer mellan barn och föräldrar, mellan hälsa och psykiska sjukdom, och inte minst om sexualiteten och dess färgrika uttryck. Det antyds ju redan i bokens titel att detta ämne finns i ett slags essäernas centrum, som en förutsättning för liv och glädje.

Brix mamma tog sitt liv när författaren bara var tretton år. Det blev slutet på ett långt lidande i manodepressiv sjukdom. Brix själv plågades av ångest och ville inte bli beroende av psykofarmaka. Till sin hjälp har hon bland annat Marie Cardinals smått legendariska bok Ord som förlöser. Den kom 1975 och i dansk översättning 1980. Brix talar sig varm för terapin som en väg till hälsa.

”Som Cardinal begyndte jeg for alvar at skrive i denne svære periode af mit liv. Jeg skrev om natten, hvor jeg sov i ryk. Eller om aftenen, hvor jeg var vågen og skræmt i mit lille værelse i kollektivet i det gule hus ved havnen. Jeg mente, at så længe jeg skrev, blev jeg ikke gal.”

Detta är ett mycket personligt och vackert avsnitt i boken.

I essän Sex, lænker og kærlighed kommer vi riktigt nära det som bränns i våra liv. Och jag tycker att Brix balanserar så fint mellan den djupt liggande längtan och erfarenhet hon haft i sitt liv, och den berättelse som också läsaren dras in i, som en inspiration och en källa till livsglädje.

Om sig själv som ung kvinna skriver hon, att hon drömde om att möta män som inte nöjde sig med att smeka kvinnors kinder. Hon visste var man kunde hitta dem, och där fanns det förstås också kvinnor som lät sig kyssas av andra kvinnor. Vi talar alltså om de bisexuella drömmarna som förenas med den sadomasochistiska miljöns möjligheter. Brix säger att hennes nyfikenhet besegrade rädslan, och att hon i 28-årsåldern ”flød i mænd”. Jag tycker mycket om att läsa de resonemang Brix för kring alltjämt tabubelagda ämnen i sexualitetens sfär, inte minst de som handlar om pornografi och prostitution. Hon berättar här vilket inflytande Maria Marcus haft, den banbrytande författaren och psykoterapeuten. Och Anne Linnet som skrev och sjöng sånger med Marquis de Sade som tema. Också Nancy Fridays bok om kvinnors sexuella fantasier fanns med. I slutet av detta kapitel finns det några tänkvärda ord:

”Og at elske med et andet menneske, om der er tal om det flygtige møde eller i et ægteskab til døden os skiller, betyder egentlig blot dette: At man for livet, i en årrække eller blot en aften har fået det privilegium at lytte til et åndedræt, der ikke er ens eget.”

Helle Merete Brix nya bok är rik på livserfarenhet. Den ger mig bilden av en europeisk intellektuell som inte ger vika för samtidens totalitära ideologier, och som med sitt eget liv som exempel vill visa vad det innebär att vara en fri ande. Det finns inte så mycket sådan litteratur i vår skandinaviska krets, och därför är det också så självklart att läsa Sex, frihed og fatwa.

Danskhet och judiskhet. Historiskt och samtida

Köpenhamn 1940

Denna måndag vill jag först ge er ett lästips. Det är Bengt på Flarnfri schalottenlök som skrivit en ytterst läsvärd recension av Michel Houellebecqs roman Soumission. Men hans artikel är också en utomordentlig bra sammanfattning och reflektion kring bl.a. terrordåden i Köpenhamn och den svenska offentlighetens "lite skyldiga är väl offren ändå"-mentalitet. Artikeln heter Underkastelse och kan läsas här.

***

Hur går danskhet ihop med det judiska? Frågan ställs i danska medier, och svaren är tämligen likartade. Redan det säger en del om villkoren för judiskt liv i "De levendes land" (Grundtvigs begrepp).

Den 29 mars 1814 skrevs ett avtal som skulle att få stor betydelse, ända in i vår tid, i Danmark. Det var då kung Frederik VI gav landets judar ett "frihedsbrev" som skulle komma att bli rättesnöre för "Det Mosaiske Troessamfund".

Judarna blev danska medborgare med fri- och rättigheter som ställde dem nästan på jämlik fot med andra danskar. Det stod dem nu fritt att verka i vilka yrken de ville, de kunde bli medlemmar i hantverkarnas yrkesskrå eller studera vid landets latinskolor och universitet.  Med upplysningens ideal som rättesnöre fick judarna sin frihet. Men kungen krävde något tillbaka: han ville se den judiska menigheten öppna sig för omgivningen. Slut med icke-danska ceremonier i synagogan, slut med "judisk klädsel" och annat som dittills styrt. Danska skulle vara språk i såväl bokföring som gudstjänster. Man skulle inte utmärka sig på gator och torg utan vara klädd som vilken annan dansk som helst.

Morten Thing, själv jude och forskare vid Roskilde Universitet säger i Weekendavisen:

"Anordningen gav uttryck för en förhandling där man från judiskt håll ville introducera några av reformjudendomens ideal i Danmark. Det var en allians mellan kungens folk och det judiska samfundets representant Mendel Levin Nathanson, som var en känd reformman."

Thing säger att reformarbetet inspirerades av utvecklingen i Tyskland där en judisk upplysningsfilosofi redan introducerats. Den innebar bl.a. att man förtyskade sina namn och slutade klä sig "traditionellt" samt ersatte jiddish med modern tyska (men hundratjugo år senare skulle allt sådant reformarbete visa sig meningslöst, det blev Hitlers vilja som blev lag och massdöd). Något viktigt skilde i början av 1800-talet de danska judarna från sina trosfränder i Tyskland, Holland och Sverige: de hade redan en plats i den danska eliten.

Mycket mer kan förstås sägas om den politik som fastlades för 200 år sedan. Man kan däremot slå fast att utan den skulle inte de danska judarna i så hög grad ha räddats undan deportationerna under den tyska ockupationen - 1943 betraktades de helt enkelt som landsmän av sin omgivning. De sågs inte som ett främmande element. Och sina landsmän räddar man undan en säker död.

Många röster i Danmark formulerar nu sin syn på situationen efter terrorattentaten. Synagogan angreps mitt under en Bat mitzva-fest. Innebär det slutet för harmonin mellan danskheten och det judiska? Bo Lidegaard skrev i söndagens Politiken:

"Attentatet mod synagogen sidste lørdag har sat stærke kræfter i spil i det særegne forhold mellem de danske jøder og resten af den danske befolkning. Danmark har i mere end to hundrede år været undtagelsen, hvor der ikke var modsætning mellem det at være jødisk og det at være dansk. Det har gjort det til noget særligt at være jøde i Danmark, og det har gjort Danmark til noget særligt. Opskriften har været, at jøder i Danmark var landsmænd som alle andre. Men kan man være som alle andre, hvis man er særlig truet, og hvis man må have særlig beskyttelse? De spørgsmål lader sig ikke let besvare, og slet ikke med henvisning til erfaringerne fra Paris og Bruxelles. For pointen er netop, at indtil i lørdags var København undtagelsen fra de forhold, vi kender fra Paris og Bruxelles. Der er ikke mange, der ønsker en udvikling i den retning. Men ingen kender alternativet."

Sist i den långa historiska översikten skriver Lidegaard:

"På den anden side er truslen fra voldelige ekstremister uafviselig. Det er muligt, at de er få, men ingen kan vide, om en anden radikaliseret terrorist en dag slår til igen. Ingen præventiv indsats vil kunne opstille garantier mod netop denne type angreb. Derfor er det svært at tage ansvar for ikke at bede om den særlige beskyttelse, som vil udgøre et vist værn mod sådanne ekstremistiske anslag. Danske jøder og deres ikke-jødiske landsmænd bliver nødt til at finde svar på et spørgsmål, som ikke har meldt sig før: Hvordan give det jødiske mindretal en særlig beskyttelse, når ingen ønsker at gøre det til noget særligt? Kunsten er ikke at råbe vagt i gevær og skille sig ud. Den er at bevare friheden til selv at bestemme, hvad det vil sige at være dansk jøde."

I samma tidnings söndagsmagasin publiceras en text från 2014, då man firade sitt frihedsbrevs 200-årsjubileum, den skrevs av Björn Bredal:

"Hvor norsk kan en jøde blive? Hvor dansk kan en jøde blive? »Hvornår er du dansk nok til at være dansk?«, spurgte indenrigsministeren som allerede nævnt. Umiddelbart giver svarene giver sig selv her i 2014: Man kan ikke blive mere norsk end en norsk jøde, og ikke mere dansk end en dansk jøde. Det sidste blev sagt med eftertryk ved 200-års fejringen i København, da programmet sluttede med, at hele forsamlingen, jøder, kristne, ateister, tykke, tynde, venstrefolk og kulturradikale, sang i vilden sky under ledelse af synagogens tidligere kantor Ralph Levitan: 'Jeg elsker de grønne lunde/ med tonernes vuggende fald, / jeg elsker de blanke sunde/ med sejlernes tusindtal."

(Jeg elsker de grønne lunde. Tekst: Johannes Helms, 1873. Melodi: Albert Møller, ca. 1876)

Den sångtexten är gammal, närmare bestämt från 1873. Den stod i allra högsta grad för danskhet då. Idag kan väl ingenting bli danskare än den sången. Och den sjungs i Köpenhamns synagoga vid en jubileumsfest 2014. Kanske kan det ändå ses som en symbol fullt användbar också idag efter terrorangreppet?