Inget att läsa?

Foto: Astrid Nydahl

Har ni brist på läsning denna eftermiddag, den sista i september? Då vill jag rekommendera er en ny krönika av Karl-Olov Arnstberg där han också citerar en f.d. DN-chefredaktör, den finns här.

Textens huvudtema om "flyktingkrisen" borde läsas av betydligt fler än de som finner det på nätet. Därför att det Arnstberg skriver rör oss alla, varje minut:

"En av mycket få på den offentliga arenan som verkar ha förstått situationens allvar är DN:s förre chefredaktör Hans Bergström. I en pinfärsk artikel i ”Dagens Industri” konstaterar han:

En stat som låter människor välla in över dess gränser, utan kontroll, har upphört att existera som stat. Schengensamarbetet, med avskaffad passkontroll, förutsätter en stark kontroll av områdets yttre gräns. Utan en sådan kontroll tvingas länder upphäva Schengenregimen. Så sker nu. Österrike, Tyskland – ja, även Finland uppe i Torneo – har funnit det nödvändigt att återinföra en effektiv gränskontroll. ///
Samhällsstressen från de volymer vi nu talar om är betydande – på statskassan, på kommunerna, på skolan, på sjukvården, på sammanhållningen, på politiken. Den nordiska välfärdsmodellen förutsätter ett samband mellan arbete och förmåner samt ett förtroendekitt mellan medborgare och stat; båda är under upplösning. Fortsatt förnekande från den politiska och mediala eliten av realiteterna kommer bara att accelerera denna allvarliga process.

De immigranter som söker sig till Europa är huvudsakligen muslimer från klansamhällen. De överger krig och ett elände som de är medskapare av. Det betyder att de tar med sig sina – med västerländska ögon – dysfunktionella kulturer, trauman, konflikter och motsättningar till Europa. De flesta av dem är fullständigt oförmögna att skilja mellan religion och politik. Om de får möjlighet, och det verkar de få, så skapar det ett annat Europa, ett Europa som i grunden är av samma slag som de samhällen de flydde från."

Rinkabyfältet, snart bostad för tusentals flyktingar?

Vår närmaste grannby heter Rinkaby. Det är en urgammal skånsk by där väg 118 från Kristianstad till Åhus går. Byn har vad sådana gamla byar brukar ha: en fin kyrka, förmodligen byggd redan på 1100-talet, en grundskola, en antikaffär (av loppiskaraktär) och en grossist för rörmokeriprodukter. Men Rinkaby var under väldigt många år också ett militärt förband. Fältet som omger förläggningen heter Rinkabyfältet och är omfattande vidder av närmast hedkaraktär. För det mesta är det kor som går betande här. Och på söndagarna kommer en grupp vuxna män dit för att flyga med sina modellflygplan. Förra helgen hade Hemvärnet en övning där. Och för ett par år sedan kom det tiotusentals scouter från hela världen.

Att Rinkabyfältet skapat rubriker sedan igår har säkert inte undgått någon. Migrationsverket har nämligen begärt hos Försvarsmakten att få bygga flyktingläger där, för minst 10.000 personer!

Jag ser inget skäl som skulle få Försvarsmakten att säga nej. De blir säkert glada om någon vill bo i de stora, gamla militärtälten (fast man nu i medierna talar om att "uppföra prefabricerade hus"). Men hur ska det fungera rent praktiskt? Hur ska den lilla byn på 750 personer kunna freda sitt vardagsliv i umgänget med (tio-)tusentals huvudsakligen arabiska flyktingar? Jag ser kaos och konflikter framför mig. Jag ser hur det delas ut gratis busskort och dessa män (och några få kvinnor som är med på resan) dagligen tar de gula bussarna in till Kristianstad. Så många människor kommer inte att "försvinna" i massorna. Tvärtom kommer de ju att prägla både den lilla byn och de omkringliggande städerna. Lokaltidningen skriver också om saken.

I deras artikeln påstås det dock att antal personer som diskuteras ska gälla hela landet. Så, som vanligt blir luften full av rykten och motsägelsefulla uppgifter. Med denna bloggpost ville jag i alla fall visa vad som pågår här, långt från de mediala rummen.

På väg till vår havsvik körde vi idag förbi fältet. Bredvid oss stod ett team från SvT, så jag räknar med att det blir reportage ikväll. Vi som bor här kan inte blunda för fakta. Men när får vi alla fakta, och hur ska vi hantera dem?

Bilderna är tagna av Astrid Nydahl, på Rinkabyfältets båda sidor om vägen.

Karl-Olov Arnstberg: Romer i Sverige (Debattförlaget)

Låt oss börja med det allra mest grundläggande: kunskap. Detta ord, allt mer tillbakaträngt, allt mindre relevant. Men detta ord som består av bara sju bokstäver borde vara grundläggande i alla sammanhang. Så är det inte, och så har det kanske aldrig varit.

Ändå har jag, i det exploderande mediala människolandskapet, en känsla av att tyckandet är det viktigaste idag. Människor tycker en massa om en massa. Tyckandet har blivit rättesnöret för människor som vet allt mindre om allt mer. Kunskapen har trängts tillbaka av de insändarliknande tyckartexterna. Under tyckandet finns i nio fall av tio ett stort, svart hål. Tyckandet som beståndsdel av okunskapens, ett tidens tecken och ett illavarslande fenomen som alltid ökar i kristider.

Varför säger jag detta? Skälet är att zigenarfrågan – högaktuell i vårt arma land – sedan århundraden är en arena för tyckandet. Zigenarna, eller som det korrekt numera heter, romerna, har kommit vardagssvensken närmare än någonsin. Så det räcker inte att tycka det ena eller det andra inför tiggeriet, kopparstölderna, åldringsrånen etc. Bara med kunskap kan vi koppla det ena till det andra.

Med Karl-Olov Arnstbergs nya bok Romer i Sverige kan vi skaffa den kunskapen. Få i vårt land vet bättre vad han talar om i ämnet än Arnstberg. Han är f.d. professor i etnologi vid Stockholms universitet.

Han har en gedigen bakgrund i ämnet. Redan 1974 utgav han boken Zigenarens väg. För det som då hette Statens invandrarverk utgav han tio år senare, 1984, Kulturanalys i praktiken. Svar på 20 frågor som brukar ställas om zigenare, 1998 kom hans Svenskar och zigenare, och i en rad studier, artiklar och essäer har han under årens lopp, sedan 1970-talet och framåt, skrivit i ämnet. Arnstberg tycker inte. Han studerar, undersöker, och avlägger rapport. Det innebär inte att han är en neutral och tillplattad akademiker. Tvärtom drar han slutsatser av sin kunskap. Och för ”nytillkomna tittare” som det brukar heta i tv, har han kanske nu mest blivit känd för de två böcker han skrivit tillsammans med Gunnar Sandelin, med titeln Invandring och mörkläggning (där den andra volymen är en fördjupning av den första).

Nå, till zigenarfrågan alltså. Får man skriva zigenare? Ja, det anser nog Arnstberg alldeles bestämt att man både får och bör. Ty ordet rom täcker inte alls in vad det handlar om. Det finns nämligen en rad olika zigenarfolk, romerna är bara ett av dem. Andra som Arnstberg berättar om är sinti och kaale, de talar inte ens samma språk som romfolket (rom betyder kort och gott människa). De använder inte ett zigenarspråk för att kommunicera med varandra. För en oinvigd svensk är det kanske ändå uppenbart att tiggarna i vårt land talar rumänska med varandra, och att de sedan länge finska zigenarna talar finska, och inget annat, med varandra. Vill man kan man gå till nästa steg på kunskapens stege och lära sig att man mellan de olika zigenarfolken har strikta uppfattningar om varandra.  Bara i Rumänien finns det romer som aldrig skulle befatta sig med andra som de betraktar som orena. 

Arnstberg påpekar att svenska myndigheter inte är ett dugg intresserade av romernas egna distinktioner, utan istället diskuterar dem utifrån nationstillhörighet, alltså huruvida de kommer från Rumänien, Finland, Spanien eller andra länder. Han menar att namnbytet från zigenare till romer är problematiskt, ”främst kanske därför att kaale och sinti inte är rom. De har därför blandade känslor inför den beteckningen, även om de egentligen inte bryr sig så mycket om hur gadje benämner dem.”

Arnstbergs bok rymmer i sin första halva en enorm mängd kunskap om zigenare i Sverige utifrån vårt lands olika typer av agerande, insatser och forskning. Han gör djupdykningar i såväl gamla handlingar som i modern svensk sociologi. Han redovisar inte minst hur hela den ömkliga ”tycka-synd-om”- industrin kunde växa fram, med hela sin hord av lärare, socionomer och andra yrkeskategorier som mer eller mindre försörjde sig på zigenarnas problem. Han går också in i konkreta resonemang om personer som av svenskarna betraktats som zigenarnas representanter, som systrarna Taikon, vilka trots att de inte levt det minsta som zigenare sedan barndomen och inte heller är helzigenare, kommit att stå både som symboler och vittnen i ämnet. Också i vår helt moderna tid finns sådana människor, som EU-parlamentarikern för Feministiskt initiativ, Soraya Post, som i offentligheten uppfattas och ses som zigensk/romsk talesperson, men som har en tyskjudisk far och en mor från resandefolket (en folkgrupp som betraktas som oren av romerna!).

Karl-Olov Arnstberg ägnar stor plats åt vår omedelbara samtid och dess zigenarproblematik. Han redovisar, utförligt och detaljerat, vilka typer av brottslighet som ökat dramatiskt i Sverige sedan de rumänska tiggarna och ligorna kom hit efter 2007, då Rumänien blev medlem av EU. Till stöd för sina resonemang använder han ibland, som i detta fall, i högsta grad offentliga siffror. Så rapporterade t.ex. Dagens Nyheter den 14 juli 2015 – för bara drygt två månader sedan! – att stölderna av koppar ökat dramatiskt sedan dess. Förklaringen stavas ofta Schengen. Arnstberg understryker att zigenarna själv aldrig talar om arbetsinkomster utan om försörjning (och den kan man som bekant skaffa sig på många andra sätt).

Ett av de stora problemen i Sverige är att vi aldrig kan tala om de problem som är förknippade med de olika zigenarfolken. Om vi gör det stämplas vi genast som rasister. Vi sägs i så fall ägna oss åt antiziganism. Det finns en hel "yrkeskår" som står redo att brännmärka oss för att hysa fördomar och att genom odling av dem göra livet ännu svårare för en utsatt folkgrupp (denna "yrkeskår" möter du just vid länken om antiziganism). Jag tror att vi skulle kunna hyfsa till offentligheten en smula om vi kallade en spade för en spade. I det sammanhanget återkommer jag till ordet kunskap. Ty det är bara med kunskap - bildning på egen hand eller med andras hjälp - vi kan diskutera utan att förfalla till stereotypa raseriutbrott och rännstenspolitik. Det är inte rasism att diskutera samhällsproblem. Det är inte antiziganism att diskutera de problem som är specifikt knutna till zigenska folk.

Jag vill inte bli mångordig men är rädd för att jag redan varit det. Så därför rekommenderar jag avslutningsvis var och en som vill få verklig kunskap om zigenarna/romerna att läsa denna bok. Bättre källa hittar man inte på vårt eget språk.

Du hittar hans bok här.

Månnatt

Foto: Astrid Nydahl

Visst var vi uppe i natt. Astrid tog bilder. De blev inte vad hon tänkt sig. Och jag som inte förstår vad som är bak eller fram på en kamera blir ändå glad och visar två av de röda kloten. Men magisk var natten, då mellan 03.00 och 05.00, helt tyst, inga bilar, inga människor, bara denna allt rödare måne och en stjärnhimmel av obeskrivligt skön sort.

Foto: Astrid Nydahl

Nobelpristagare, tarvligheter och epokernas förgörande krafter

Elias Canetti

Det är egentligen en slump att jag denna måndag valt Elias Canetti. Det jag hade på hjärtat kan nämligen sägas om många andra av litteraturens alla Nobelpristagare. Jag har nu läst en rad recensioner av Imre Kertész senaste till svenska översatta bok, Den sista anhalten. Senast igår läste jag Göran Rosenbergs bitvis tarvliga text i Expressen. Kritiken går, kortfattat, ut på att "även stora män kan tänka små tankar" (Kaj Schuelers uttryck i Svenskan) eller att Kertész uttrycker ett primitivt hat mot muslimer (variationer på temat finns, men de är knappast intressanta). Själv skrev jag detta, varken mer eller mindre viktigt än annat, men med det "avvikelsen" att jag delar hans syn på det som sker med Europa (och därmed också med judenheten i vår världsdel).

Nå, minns ni vad Canetti skrev i sina sista böcker om namngivna personer? Jag gör det. Minns ni Doris Lessings utfall? Minns ni Pinters vredgade, närmast hatiska, angrepp på sin samtid? Minns ni Naipauls principiella ställningstaganden mot islam? Ja, jag kunde göra listan lång, men det gör jag inte. Det principiella är att varje stor diktare och tänkare formulerar ståndpunkter som nödvändigtvis inte behöver falla alla på läppen. Är det inte rentav något befriande att tvingas läsa och begrunda sådana texter? Jag läser Imre Kertész bok som en, både för honom och för läsarna, logisk avslutning på ett 1900-talsliv i skuggan av de stora mordmaskinerna. Han genomlevde nazismen och kommunismen, postmodernismen och dess extremliberalism, för att också sedan hinna stiga in i islamiseringens tidevarv med allt vad det innebär.

Canetti står högt i kurs. Nej, förresten, så vill jag inte uttrycka det. Canetti är viktig för mig, mest varje dag. Det är också en rad andra Nobelpristagare, oavsett vilka ståndpunkter de givit uttryck för. Canetti har, liksom Milosz, Le Clézio, Camus, Pasternak, Solsjenitsyn, Böll, Singer, Seifert, Brodsky, Paz, Naipaul och en rad andra, för alltid skrivit in sig i mänsklighetens största bibliotek: det som ryms i en ensam människans bröstkorg och hjärna. Oavsett politisk ståndpunkt och oavsett enskildheterna i livet - pinsamma eller ärofyllda - finns de för alltid med oss, i alla fall fram till den dag maktens och politikens män och kvinnor bestämmer sig för en sista knapptryckning.

***

PS: Härmed förnyar jag min efterlysning. Någon har fört över betalning för Malmöboken till mitt konto. Men namnet som anges är högst ovanligt. Vem känner igen sig? Var i så fall vänlig meddela mig. Med den sortens namn kan jag inte skicka någon bok till inbetalaren.

15-09-25                                               00003489

250,00

Helgvandringar, helgsittningar

Hampstead Heath, London i september 2015. Foto: Astrid Nydahl

Jag reser mig bara upp för att vandra. Under lördagen ute vid Östersjön. Vi hade hittat en öde vik och var där i tvåsam frid. Då kom en bil till, ur klev en ung man med Göteborgsdialekt. Han sa: "Jag har kört 24 mil nu, så jag kan väl få fiska här utan att störa er." Vi hälsade honom välkommen, han bytte om och gick rakt ut i havet. Så småningom drack vi det sista kaffet och återvände hem.

Här hemma är det två saker: olika tillagningar vid spisen. Astrid gör äpplekakor och äpplepajer och marmelad på olika bär. Jag gör en fläskgryta med äpplen och lök. Kronan på verket fick bli ett kilo sillfiléer som jag vändstekte i smör. De ska bli kvällsgodis några kvällar framöver.

Resten är korrekturläsning. Det tar sin tid. Jag vill inte att några fel ska följa med till tryckeriet. Och medan jag läser undrar jag hur det kunde bli en hel bok av detta, mitt i sorgen efter Tobbe. Kanske var det just därför den blev skriven, som en motkraft, som en smula liv i förruttnelseprocessen (min, den inre).

Malmöboken går fortfarande att förhandsbeställa till det lägre priset (250:- inklusive frakt) med en rad till thomas.nydahl@gmail.com

Tack till alla er som redan gjort det. Snart är det måndag och då beställer jag lådorna med bokkuvert.