Eftertankar, trevande försök

Foto: Astrid Nydahl

Det får gå. Det måste gå. Ändå är det något som inom mig försöker protestera och berätta något helt annat. Jag satt nämligen och samtalade med en av de tidningssäljande män som jag lärt känna under åren. Med tolv hemlösa år i bagaget vet han bättre än de flesta hur villkoren ser ut. Men han har kämpat. Envist men med gott humör. Han hade tröttnat på det han ser och sa med en suck: "Man undrar vad som håller på att hända med det här vackra och fina landet."

Det är trösterikt varje gång man hamnar i ett samtal om de verkliga och de viktiga problemen. Det är trösterikt på ett helt annat sätt än de former av tröst som konsumismens serverar och erbjuder. Jag är inte en människa som köper tröst, vänskap eller kärlek. Om det jag möter saknar äkthet intresserar det mig inte. I en nation så söndersliten av konfrontation som vår - och väl medveten om att det kommer att bli oerhört mycket värre - är det viktigt att tala sanning om problemen. Om man ursäktar dem, bortförklarar dem eller förminskar dem, så deltar man i själva verket i den medialt påbjudna lek som borde kallas "vi gömmer undan allt vi inte tror är bra för dig att veta".  Jag vill de återstående månaderna och åren göra vad jag kan för att gå emot den andan.

I en ständig strävan efter bildning bygger jag ett bibliotek där jag kan hämta den relevanta kunskapen. Men den inskränker sig inte till den nödvändiga facklitteraturen. I själva verket är det de stora diktarna som ger den bästa kunskapen. De bygger sina livsverk på erfarenhet och kunskap. Idag är det alldeles för lätt att "tycka" och "ha åsikter" om allt mellan himmel och jord. Dessvärre visar sig dessa tyckares åsikter ofta vara mycket grunda. De befinner sig hela tiden bara med en fotlängds avstånd från pöbelns skrikande och för anfall beredda massa. Vi ser den ofta. Vi ser den just nu. Och inför den måste strategin vara: inte en enda eftergift, inte ett enda instämmande. När en civilisation befinner sig nära stupet, när den sedan länge varit på glid i nivelleringens tecken, uppstår de djupa sprickorna som leder först till muntlig konfrontation och sedan till inbördeskrig. Och jag tänker igen på vad mannen sa till mig, han med hemlöshetens erfarenhet: "Det blir inte bra för barnen och barnbarnen".