Elias Canetti (1905-1994) |
pöbel substantiv -n • folkhop som begår våldshandlingar; slödder, pack (Svenska akademiens ordlista)
Under åren har jag av och till fått
kritik för att jag använder ordet pöbel. Av en mycket god gammal vän fick jag
kritik för det nu med min nya bok. Jag förstår kritiken och jag tänker att det
kanske uppfattas väldigt fel när man läser texter där jag skrivit om just en
pöbel.
Nå, jag gick till SAOL och ser där en
definition som inte omedelbart överensstämmer med min tanke, som mer lutar åt
begreppet massa, och då i Elias Canettis mening, en massa där vad som helst kan
hända, oavsett om det är en ”fotbollsmassa” eller en ”demonstrationsmassa”. När
massan sätts i rörelse går varje enskild människa – varje beståndsdel av massan
– med framåt, oavsett vad massan slutligen tar sig till.
Canetti menar att massan kan
beskrivas med fyra drag: 1: Massan strävar alltid att växa, 2: Inom massan
råder jämlikhet, 3: Massan gillar förtätning och 4: Massan behöver en riktning.
Den 23 september 1985 började jag
läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning.
Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som
hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om
massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde
räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och
Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med
totalitarismen.
Det totalitära tänkandets rötter,
förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till
makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband
fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära
traditionerna med varandra. På samma sätt skulle islamismen fogas in i den totalitära sfären. Massan var dessa traditioners drivkraft och
historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett
hos andra författare och filosofer:
"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."
"Den öppna massan består så länge den växer."
"Den slutna massan förskansar sig."
Hela den 509 sidor tjocka boken,
översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan
beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska
resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för
mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer
i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen
kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt
översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska
böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.
Jag har öppnat Massa och makt
hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det
med följande ord på näthinnan:
"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen".Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.
"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan... Vad massan helst förstör är hus och föremål... Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt... Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den..." (Ur kapitlet Förstörelselusta, sidan 16)
Så tar jag fram en bok av Herta Müller. Den heter Alltid samma snö och alltid samma
farbror (W&W förlag, översättning av Karin Löfdahl, förutom Livsångest och
ordhunger i översättning av Susanne Widén).
Stalinbyst, Tirana 1978. Foto: Thomas Nydahl |
Har du kontroll på prylarna i ditt hem? Vad skulle
hända om du kom hem och fann att en bit att prydnadsföremål fattades, eller att
ett av kokkärlen från köket stod i bokhyllan? Den sortens groteska frågor kan
man ställa sedan man läst Herta Müllers nya bok. Hon skriver nämligen mycket om
den kommunistiska diktaturens ”subtila” skrämseltaktik. Securitate behövde inte
ens synas för att skrämma slag på människor som utmanat diktaturen och dess
hantlangare. Alltid uppnåddes avsedd effekt: Müller blev livrädd att se att
Securitate varit inne i hennes bostad. Den fabrik hon återvände hem ifrån om
eftermiddagarna var på samma sätt ett terrorns hus för henne. När hon vägrade
att ansluta sig som ”informant” åt Securitate spred man ut ett rykte på
fabriken, där det sades att hon var just det – spion. Utfrusen och föraktad
tvingades hon stålsätta sig för att inte ge förtryckarna det de längtade efter.
Men hon kunde inte längre åka spårvagn hem från jobb – hon promenerade den
långa vägen med en väninna och kunde gråta utan att bli alltför sedd i sin
sorg.
Herta Müllers bok utgavs i original 2011 i Tyskland. Müller är i högre grad än de flesta,
möjligen med undantag av Imre Kertész, ett vittne från den terrorns tid och
metod som präglade nationerna bakom järnridån under alltför många årtionden.
Genom att läsa henne kan man hålla insikten levande. Så här ser totalitär politik
ut i praktiken, så här drabbar den medborgarna.
Redan med kapitelrubrikerna i boken ser man hennes
säregna språk. Ett kapitel heter En så stor kropp och en så liten motor –
och det är inte förrän man läst texten som man förstår sammanhanget (och det
innehåller bland annat gastkramande lastbilsfärder med den berusade pappan
nedför bergens serpentinvägar). Kapitlet Cristina och hennes attrapper är
kusligt, just för att det berättar om personakterna och hur sveken kunde se ut,
när tiden kom för att blotta sanningarna. Cristina är ju hon själv! Vägen till
Securitates ”sanning” – väldokumenterad och svällande – är svår för Müller. De
vill verkligen inte låta henne veta. En del av den innehåller förstås den
tidsperiod då diktaturen bestämmer sig för att hon ska utpekas som spion! Och
tro inte att eländet är över bara för att den kommunistiska enpartistaten
fallit – rakt tvärtom kan Müller berätta om hur det ser ut idag och vilka
överlevarna i säkerhetstjänsten är och vad de sysslar med.
Det finns så många detaljer man hade kunnat lyfta
fram i denna viktiga bok. Inte minst kapitlen om samarbetet med Oskar Pastior
för Andningsgunga innehåller mängder av sakupplysningar som kan ge oss
lite av sambanden och hur det förhöll sig med relationen mellan fakta och
fiktion.
Men själv blir jag allra gladast för hennes
berättelser om EM Cioran och Elias Canetti. Cioran var ju hennes landsman, och
även om man inte ska lägga in alltför mycket symbolik i det så är det lustigt
att han faller och slår sönder ett knä när han promenerar för att möta Müller
för första gången. Och hennes uppgörelse – den är vass och entydig – med
Canettis Massa och makt blev rentav omtumlande att läsa. Jag har
alltsedan den kom i svensk översättning haft detta mastodontverk som referens
till mycket jag skrivit om massan. Skulle jag läsa Müllers kritik utan att göra
egna invändningar skulle det mesta kunna betraktas som makulatur. Men hon
räddar honom genom att byta ut ordet massa mot makt. Först då blir hans text
begriplig säger hon. Man får väl försöka och se vad det leder till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar