Elias Canetti och Herta Müller

Elias Canetti (1905-1994)

pöbel substantiv -n • folkhop som begår våldshandlingar; slödder, pack (Svenska akademiens ordlista)

Under åren har jag av och till fått kritik för att jag använder ordet pöbel. Av en mycket god gammal vän fick jag kritik för det nu med min nya bok. Jag förstår kritiken och jag tänker att det kanske uppfattas väldigt fel när man läser texter där jag skrivit om just en pöbel.

Nå, jag gick till SAOL och ser där en definition som inte omedelbart överensstämmer med min tanke, som mer lutar åt begreppet massa, och då i Elias Canettis mening, en massa där vad som helst kan hända, oavsett om det är en ”fotbollsmassa” eller en ”demonstrationsmassa”. När massan sätts i rörelse går varje enskild människa – varje beståndsdel av massan – med framåt, oavsett vad massan slutligen tar sig till.

Canetti menar att massan kan beskrivas med fyra drag: 1: Massan strävar alltid att växa, 2: Inom massan råder jämlikhet, 3: Massan gillar förtätning och 4: Massan behöver en riktning.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. På samma sätt skulle islamismen fogas in i den totalitära sfären. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring." 

"Den öppna massan består så länge den växer." 

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen".

Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan... Vad massan helst förstör är hus och föremål... Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt... Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den..." (Ur kapitlet Förstörelselusta, sidan 16)

Så tar jag fram en bok av Herta Müller. Den heter Alltid samma snö och alltid samma farbror (W&W förlag, översättning av Karin Löfdahl, förutom Livsångest och ordhunger i översättning av Susanne Widén).

Stalinbyst, Tirana 1978. Foto: Thomas Nydahl 

Har du kontroll på prylarna i ditt hem? Vad skulle hända om du kom hem och fann att en bit att prydnadsföremål fattades, eller att ett av kokkärlen från köket stod i bokhyllan? Den sortens groteska frågor kan man ställa sedan man läst Herta Müllers nya bok. Hon skriver nämligen mycket om den kommunistiska diktaturens ”subtila” skrämseltaktik. Securitate behövde inte ens synas för att skrämma slag på människor som utmanat diktaturen och dess hantlangare. Alltid uppnåddes avsedd effekt: Müller blev livrädd att se att Securitate varit inne i hennes bostad. Den fabrik hon återvände hem ifrån om eftermiddagarna var på samma sätt ett terrorns hus för henne. När hon vägrade att ansluta sig som ”informant” åt Securitate spred man ut ett rykte på fabriken, där det sades att hon var just det – spion. Utfrusen och föraktad tvingades hon stålsätta sig för att inte ge förtryckarna det de längtade efter. Men hon kunde inte längre åka spårvagn hem från jobb – hon promenerade den långa vägen med en väninna och kunde gråta utan att bli alltför sedd i sin sorg.

Herta Müllers bok utgavs i original 2011 i Tyskland. Müller är i högre grad än de flesta, möjligen med undantag av Imre Kertész, ett vittne från den terrorns tid och metod som präglade nationerna bakom järnridån under alltför många årtionden. Genom att läsa henne kan man hålla insikten levande. Så här ser totalitär politik ut i praktiken, så här drabbar den medborgarna.

Redan med kapitelrubrikerna i boken ser man hennes säregna språk. Ett kapitel heter En så stor kropp och en så liten motor – och det är inte förrän man läst texten som man förstår sammanhanget (och det innehåller bland annat gastkramande lastbilsfärder med den berusade pappan nedför bergens serpentinvägar). Kapitlet Cristina och hennes attrapper är kusligt, just för att det berättar om personakterna och hur sveken kunde se ut, när tiden kom för att blotta sanningarna. Cristina är ju hon själv! Vägen till Securitates ”sanning” – väldokumenterad och svällande – är svår för Müller. De vill verkligen inte låta henne veta. En del av den innehåller förstås den tidsperiod då diktaturen bestämmer sig för att hon ska utpekas som spion! Och tro inte att eländet är över bara för att den kommunistiska enpartistaten fallit – rakt tvärtom kan Müller berätta om hur det ser ut idag och vilka överlevarna i säkerhetstjänsten är och vad de sysslar med.

Det finns så många detaljer man hade kunnat lyfta fram i denna viktiga bok. Inte minst kapitlen om samarbetet med Oskar Pastior för Andningsgunga innehåller mängder av sakupplysningar som kan ge oss lite av sambanden och hur det förhöll sig med relationen mellan fakta och fiktion.

Men själv blir jag allra gladast för hennes berättelser om EM Cioran och Elias Canetti. Cioran var ju hennes landsman, och även om man inte ska lägga in alltför mycket symbolik i det så är det lustigt att han faller och slår sönder ett knä när han promenerar för att möta Müller för första gången. Och hennes uppgörelse – den är vass och entydig – med Canettis Massa och makt blev rentav omtumlande att läsa. Jag har alltsedan den kom i svensk översättning haft detta mastodontverk som referens till mycket jag skrivit om massan. Skulle jag läsa Müllers kritik utan att göra egna invändningar skulle det mesta kunna betraktas som makulatur. Men hon räddar honom genom att byta ut ordet massa mot makt. Först då blir hans text begriplig säger hon. Man får väl försöka och se vad det leder till.