Sysslolöshet - last eller liv

Rimrostvecka i januari, Byholm. Foto: Astrid Nydahl

Jag läser en understreckare i Svenskan av Kristoffer Leandoer om en unik Rousseau-utgivning på svenska. Det är Jan Stolpes arbete med David Sprengels översättning av Dialoger det handlar om. Mot slutet av sin text skriver Leandoer:

Rousseau menar att hans fiender fattade ”det fasta beslutet att finna vad de sökte”. De hittar bevis på hans uselhet i allt han gör – högmod om han tackar nej till pengar, girighet om han tackar ja, och så vidare – för att de redan från början vet att han är usel. Men han försvarar sig med exakt samma argument, bara spegelvända: Jag hittar bevis på min oskuld och oegennytta i allt jag gör, för att jag vet att det är vad som driver mig. Rousseau är upprörd för att han inte är omtyckt. Och analogt ogillas han av sina fiender för att de inte tycker om honom! Förförståelsen styr, precis som i våra sociala mediers tautologiska bekräftelsekultur och gilla-markeringar. 

Han var sin tids mest berömde författare och han försörjde sig på att kopiera notskrift hellre än att slå mynt av sin berömmelse genom brödskriveri – det retade naturligtvis gallfeber på folk. Hans dagdrivarideal och oberoende pekar rentav fram mot Roland Paulsens kritik av arbetssamhället: sysslolösheten är inte en last, säger Rousseau, för den ”vilken har vetat att avstå från samhällets fördelar för att undslippa dess vedermödor”.

Jag nickar förstås instämmande och tänker att jag inte kommer att göra mig förstådd så enkelt. Jag tar nämligen fasta på de sista orden i Rousseau-citatet, om att sysslolösheten inte är en last för den "vilken har vetat att avstå från samhällets fördelar för att undslippa dess vedermödor". Jag valde just den vägen mycket ung. Men det andra kallar sysslolöshet kallade och kallar jag frihet! Min sista anställning med lön upphörde när jag var yngre än tjugofem år. Skulle jag slösa bort det jag definierade som liv genom att slicka en arbetsgivare och leva på hans eller hennes villkor? Nej, det sa jag bestämt nej till. Det betydde inte att jag ville vara en snyltare. Tvärtom lärde jag mig att försörja mig själv och min stora familj på det jag kunde göra med en penna och en skrivmaskin. Inte en resa gjorde jag utan att den resulterade i reportage och artiklar. Efter ett långt sådant liv är jag dock tacksam över att vara pensionär. Att pensionen är skrattretande spelar ingen roll, jag har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Rousseau är förstås ett föredöme. Det visste jag redan. Nu måste jag läsa Dialoger.

Skrivandets öppna sår

Foto: Astrid Nydahl

Läser E.M. Ciorans Drawn and Quartered, en engelsk översättning av det franska originalet och tänker:

Å ena sidan: ”One does not write because one has something to say but because one wants to say something.”

Å andra sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A book should be a danger.”

Låt oss för en stund bortse från författaren till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös. Författaren måste våga öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.

Jag har grubblat mycket på detta sedan hösten 2014 då min son Tobias tog sitt liv, och jag definitivt bestämde mig för att skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det var en i många avseenden plågsam väg. Mycket av barndomens sårighet blottlades. Men inte bara den utan också mitt tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa år av de mest otänkbara konflikter. Malmöboken blev färdig och är slutsåld. Men det senaste jag nu skrivit handlar om Tobias liv, sjukdom och självmord. Det har förstås också varit en plågsam färd. Men det var nödvändigt att genomföra den.

Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.

När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte får rädas sanningen ens när den är motbjudande.