Tack för det gångna året

Foto: Astrid Nydahl

I dag är det nyårsafton 2022. Årets sista dag. I morgon är det årets första dag 2023.

Ingen av oss vet vad som väntar, men nog finns det starka skäl att vara pessimist. Vi behöver påminna oss själva, att vi lever i en tid av krig och galloperande extremnationalism. 

På bilden, som är tagen strax före jul vid en av våra favoritplatser, står jag vid vår egen bil, som vi fick låna två dagar. Jag ville stå så just i dag, för att tacka er för det gångna året. Nog ska vi kunna se varandra i ögonen.Under alla de år jag bloggat eller använt andra nättjänster har jag alltid gjort det i eget namn. Att vara anonym eller gömma sig bakom fiktiva namn och pseudonymer har aldrig fallit mig in. 

TACK ALLA LÄSARE. TACK FÖR ATT NI FORTSÄTTER!

Boken nedan bör man läsa. Den ger viktig information om kriget. Min son Mikael har översatt den (från engelska, ryska och ukrainska). Finns att köpa där böcker säljs.

 

Quislingen, medlöparen, förrädaren

Kiev efter gårdagens ryska robotattacker. Skärmdump.

 

En gång i tiden mätte man skallar också här i Sverige. Man sorterade människor i "typer" och "raser". Det har vi tack och lov slutat med.

Men det finns, när jag tänker efter, tre mycket farliga människosorter som undergräver samhället i krigstid. De är quislingen, medlöparen och förrädaren.

Medlöparen är svår att få syn på. Han är mest en ja-sägare, eller i andra situationer en människa som bara löper med de andra, med massan.

Quislingen är den aktivt och medvetet allierade till krigsförbrytaren. Hans namn finns i våra medvetanden av just det skälet. Ungerns ledare är en quisling, ingen tvekan om den saken.

Förrädaren behöver inte sola sig i quislingens ljus. Han kan t.ex. som spion verkar i det fördolda, sälja hemlig information till fienden. Vi känner i Sverige en hel rad förrädare av den typen. Nu, i krigstid, har flera av dem blivit avslöjade och gripna.

En svensk tiger hette det. Bör tillämpas också nu.

"Vi vet att någon är i färd med att lura oss." Om Israels situation just nu

Storforsen i Norrland. Foto: Astrid Nydahl

 

Varför är situationen i Israel angelägen? Den är det därför att politiska krafter som befinner sig långt bortom vett och sans nu sitter i regeringsställning. Jag har skrivit om dem förut och ska inte upprepa deras namn eller tillhörigheter. Men jag vill understryka att de fått ministerposter som är mycket tunga och avgörande.

Det Israel jag hade förmånen att besöka åren 1985 - 1992 hade många obehagliga sidor. Inte minst under den första intifadan, då jag med min äldste son bland annat besökte unga palestinier på sjukhus. De hade skjutits med gummikulor och var i dåligt skick.

Men jag såg ju allt det andra också, t.ex. det Israel som med alla medel motsatte sig och bekämpade den allt nedbrytande ockupationen. Just de där åren pågick hemliga förhandlingar. De ledde bara till en korrumperad, våldsam och islamistisk ledning i Gaza och på Västbanken. Att de kallar dessa flikar av mark, berg och förstörda olivlundar för Palestina gör inte tragedin mindre. 

De som förgäves motsatte sig ockupationen var det ljusa och vackra i Israel! Det är svårt att se just nu, därför vill jag citera en outtröttlig israelisk författare, vars börda är så mycket större nu när män och kvinnor som Amos Oz och A.B. Yehoshua, Yoram Kaniuk, Yehuda Amichai, Shulamit Hareven och många andra är borta. 

Hans namn är David Grossman och han skriver i DN om det som var en dröm, för honom och många andra israeler:

"Vi vet att någon är i färd med att lura oss. Att någon inte bara stjäl våra pengar, utan också vår och våra barns framtid, hela den tillvaro vi ville skapa här – en stat som, trots alla dess fel, brister och blinda fläckar, ändå erbjöd möjligheten att bli ett civiliserat, jämlikt land, ett som har förmågan att utjämna motsägelser och skillnader, ett som med tiden skulle kunna klara av att befria sig från ockupationens förbannelse.

Ett land som kunde vara judiskt och troende och sekulärt, en högteknologisk stormakt, ett traditionellt och demokratiskt land, och även ett gott hem för dess minoriteter. En israelisk stat där mångfalden av samhälleliga och mänskliga dialekter inte nödvändigtvis skapar rädsla, ömsesidiga hot och rasism, utan i stället leder till korsbefruktning och blomstring."

Små och lite större förrädare

Att Viktor Orbán är en av de större förrädarna i denna krigstid står alldeles klart. Hans uttalanden har alltmer karaktären av medlöparens. Han tycks behöva Putin, lika mycket som Putin behöver honom.

Men vi har förrädare och medlöpare i vårt eget land. Politiska aktivister som gör allt för att tvätta Putinfascismen ren, och som ivrigt anklagar Ukraina för att vara hotet. De förekommer främst i de kretsar som före kriget kallade sig "regimkritiker" och som sedan anslöt sig till en märkligt förnuftbefriad anti-vaccinkampanj (som om inte olika vaccin bidragit till vårt lands hälsa genom hela min livstid).

Putin är förmodligen "en riktig man". Orban är lite klenare i manlighetsavseende, men trots allt också han "en riktig man". Skillnaden är väl bara den att Putin härskar över ett väldigt imperium.

En av dessa figurer här hemma skriver i dag att man "i alla fall läste klassikerna i Sovjet". Den sortens argumentation såg jag som mycket ung. I alla avseenden var den blek, eftersom de kommunistiska länderna skickade sina samtida författare i fängelse eller gruvan.

Värmeböljan i Skåne och politisk sump

Foto: Astrid Nydahl

Nyårets värmebölja har just börjat här. Det lär stiga till fjorton plus. Några iskanter lär vi inte få se.

Den politiska sumpen manifesteras varje dag. Den sträcker sig över hela det fält som å ena sidan påstås vara vänster och å den andra höger. Det är förstås bluff hela vägen.

När jag läser Liedmans November lär jag mig ett och annat om åldrandet, han är trots allt drygt tio år äldre än jag. Jag tycker särskilt mycket om hans charmerande blandning av naivitet och bildning (inte minst när han balanserar bildning och utbildning mot varandra).

Nu närmar sig också dagen då jag provar ut nya glasögon. Har tid hos optikern 4 januari. Det gäller att börja det nya året med en positiv handgriplighet.

Vad ska vi göra med det nya året?

Nyårsafton 2010. Foto: Astrid Nydahl

 

Rubrikens fråga är uppriktig. Saken är ju den att "vi" inte kan göra ett dugg. Dagarna hugger tag i varandra, bildar veckor, månader och år. Vi märker det mest på räkningarna som markerar att en månad går mot sitt slut.

2022 har i det avseendet varit bedrövligt. Att Putinfascismen verkligen startade angreppskriget mot Ukraina är ett nederlag också för alla fria nationer. Att han ens överlevt alla dessa månader som krigsherre är märkligt. Läxan efter Hitler-nazismen är väl mest att sådana despoter måste uppsökas och elimineras.

Jag befinner mig i ett tillstånd av uppgivenhet och bedrövelse. Det har förstås mest att göra med det pågående skeendet. Men det har också privata orsaker. Omständigheternas diktatur ligger sedan flera årtionden som en våt filt över mig. Allt jag försökt, allt jag kämpat för, har rasat och förtvinat. Det rena har ersatts av mögel och svamp. 

Jag har Henne här hemma, att tacka för att livet också är vackert och kärleksfullt. Det gör jag, varje dag, förstås. Också nu arbetar vi tillsammans, jag skriver, hon fotograferar, vi läser, vi ser film tillsammans. Utan det hade livet inte haft minsta lilla mening.

Mörkret och regnet härskar och Serbien förbereder nytt Kosova-krig

Foto: Astrid Nydahl

I dag lägger jag mina planer åt sidan. Att ens gå ut i det här ruskvädret är en förbjuden tanke.

Under Balkankriget visade Putins allierade i Serbien vilka de är. Nu ser det ut som om de planerar för nytt krig i Kosova. Om de utlöser det, så utlöser de automatiskt ett krig mot NATO. Glöm inte att Kosova i praktiken administreras av en internationell koalition, NATO och KFOR, just i syfte att bevara den bräckliga freden, även om landet förstås har en egen regering och ett eget parlament. Landets albaner - en förkrossande majoritet - skulle aldrig acceptera serbiska äventyrligheter.

Serbiens president Aleksandar Vucic vet nog att han leker med elden. Om han inspirerats av Putins angreppskrig i Ukraina har han - som Serbiens ledare har för vana att göra - satsat på helt fel häst.

Och regnet det bara vräker ner.

***

Från nyhetsbyrån Reuters:

MITROVICA, Kosovo, Dec 27 (Reuters) - Kosovan Interior Minister Xhelal Svecla on Tuesday said Serbia, under the influence of Russia, was aiming to destabilise Kosovo by supporting the Serb minority in the north who have been blocking roads and protesting for almost three weeks.

"It is precisely Serbia, influenced by Russia, that has raised a state of military readiness and that is ordering the erection of new barricades, in order to justify and protect the criminal groups that terrorize... citizens of Serb ethnicity living in Kosovo," Svecla said in a statement.

 

 

Den tropiska ön Mayotte i Indiska oceanen är fransk

                                                             

Nathacha Appanah: Våldets vändkrets (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Vill man läsa litteratur där människorna framställs som antingen goda eller onda är Nathacha AppanahsVåldets vändkrets ingenting är fästa sig vid. Vill man däremot utsätta sig för det osminkat och brutalt verkliga har jag svårt att se att någon annan roman just nu skulle vara bättre lämpad.

I Våldets vändkrets stiger vi rakt ner i ett mänskligt helvete. Råbarkade och livsmärkta kan de te sig, men de män som framträder är ändå bara unga
pubertetspojkar. Det man blir i 14-15-årsåldern bestäms ju inte minst av de faktiska omständigheterna. I den här romanen är de brutalast tänkbara.

Romanens centralgestalt är Moïse. Hans mamma har förskjutit honom. Har man ett svart och ett grönt öga är man alldeles bestämt besatt av djinner och det kan hon inte uthärda. Det blir sjuksköterskan Marie som bestämmer sig för att ta hand om honom. Men han blir så småningom lämnad helt ensam i det getto, den kåkstad, som kallas Gaza men som egentligen är ”den missgynnade stadsdelen Kaweni i utkanten av Mamoudzou” på den tropiska ön Mayotte i Indiska oceanen. Den är förstås (!) fransk.

Man skulle kunna säga att de är de redan döda som talar till oss i romanen. Jag ska inte gå in på den omständigheten, ty det vore att förstöra en gripande, stundtals obehagligt realistisk, historia om överlevnad och undergång i just vår egen tumultuariska tid.

Jag kommer i alla fall inte att glömma Moïse, gettobossen Bruce och Marie i första taget. Inte heller kommer jag att glömma varför de alla är uppspolade på just denna gudsförgätna plats i världen. Så blir det med riktig litteratur. Den äter sig in i läsarens undermedvetna, på gott och ont.

Har du blivit lurad av andra än politikerna?

Foto: Astrid Nydahl

Som barn har vi säkert trott att en rikedom legat "där regnbågen slutar". Jag har.

Lever man i en parlamentarisk demokrati blir man lurad hela tiden. Den nya regeringen är ett ypperligt exempel på hur lurad man kan bli. Jag trodde inget annat. Det är därför jag inte deltar i "valen".

Men så kan man bli lurad av ett vackert kjoltyg. Det har jag stundom blivit, och ingen annan än jag själv är ansvarig för det.

När jag handlat nyårsvinet från Portugal satte sig en ung kvinna bredvid mig. Hon hade läpparna fulla av botox, och för att inte verka bortkommen berömde jag den gröna färgen på hennes byxor. Det gjorde henne glad.

Men jag tänkte på den andra kvinnan, hon som var "revisor i Frankrike". Hon var varken det ena eller det andra, hon var en sol-och-vårkvinna som kanske trodde jag hade pengar. Hon blev minsann lika lurad själv!

Snart är det nyårsafton. Raketer och fyrverkerier, livrädda hundar. Går ett vackert kjoltyg förbi ser jag åt andra hållet.

Den mediala klassens obildning. Exemplet från i fredags

Foto: Astrid Nydahl

 

"Livet är för kort för att slösas bort på dåliga böcker", sa litteraturvetaren Harold Bloom. Vem avstår från att instämma i den självklarheten?

 

Fenomenet, den medialt så framgångsrika deckarförfattaren Camilla Läckberg, har jag avstått från i alla avseenden, både hennes böcker och filmatiseringarna av dem. Eftersom vi här hemma brukar titta på På spåret var vi nyfikna på hennes medverkan. Men det var faktiskt chockerande att se hur små och grunda hennes ”kunskaper” är. Hon antingen avstod från att svara eller svarade lång bort i tok. Också banalaste frågor om banalaste ting gick hon bet på. Om televisionen velat förskona henne från denna skam, innan hon åkte ur tävlingen, kunde de antingen ha avstått från hennes medverkan eller gett henne en liten fusklapp. Problem är väl att tv-ledningen, med Hanna Stjärne i spetsen, är publikfriande och vill ha med tävlande som kan locka en större publik. Det är en form av självbedrägeri som bygger på det felaktiga antagandet (fritt efter Stickan Andersson), att folk inte är dumma, utan mycket dummare än så.

***

På tal om ingenting annat hittar jag en liten finurlig sak i Per Svenssons advents-kalender i HD:

 "Alla hade glatt sig åt att få fira lucia. Men Jimmie Åkesson hade lagt in veto.

– Jag förstår inte poängen med att vi ska ha utländska helgon i Sverige, sa han."

***

När alla unga män har lämnat sitt land är det stor kris. Det bevisas inte minst av situationen i Albanien:

 

"The main concern of Albania's business community is currently the shrinking of the labor force due to high out-migration -- as well as the lack of qualified workers, according to the latest annual index published by the American Chamber of Commerce in Albania. 

Albania is also not making progress in the fight against corruption, monopolies and unfair competition, according to the report." skriver Tirana Times. 

***

I Times of Israel läser jag denna tunga varning om det som pågår i landet:

More than 1,000 former senior Israel Air Force officers warned in a letter to the country’s top jurists that Benjamin Netanyahu’s incoming right-wing and religious government would “destroy” the democratic country they had fought for.

“We were all ready to sacrifice our lives for the country throughout our years as combat pilots. Even after serving in the Air Force, we continued to take part in building the state to the best of our ability,” the 1,197 officers wrote in the letter to Supreme Court Chief Justice Esther Hayut, Attorney General Gali Baharav-Miara, Knesset legal adviser Sagit Afik, and other senior members of Israel’s judicial system.

“We come from all levels of society and all over the political spectrum… but what we all have in common today is the fear that the democratic state of Israel is in danger,” they said. 

 

"De dödade personer de ansåg vara mentalsjuka”

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

De afro-amerikanska guldstjärnorna gör ofta uttalanden som är grovt antisemitiska. Tänk på dettta: ”Jag ser bra saker med Hitler, sa Kayne West, ”Jag gillar Hitler och kallar mig själv Nazi”.

 ”Tänk på vilka de mördade först. Det var inte rasistiskt motiverat, det handlade om svaghet. De dödade personer de ansåg vara mentalsjuka.”

 

"Whoopi Goldberg säger att nazisterna inte utförde massmordet på judar på grund av deras ras" (ur Svenska Dagbladet)

 

Varför använda silkesvantar i umgänget med just dessa rasister? För att de är svarta? För att de är stenrika? Det äcklar mig att man i svensk tv – senast i På spåret i fredags – kan tala om Kayne West som om han var en fläckfri artist. Rasismen har många ansikten. Jag känner genast igen judehatet när jag ser det och rasister som Kayne West och Whoopi Goldberg kommer jag alltid att betrakta genom detta socialpolitiska filter.

 

Julens frändskap. Böcker och annat uppackat

Foto: Astrid Nydahl

 

Visst är bänken på Landön tom. Den har vi inte sett på länge. Också här hemma finns det tomma stolar, fåtöljer, sängar och soffor. Men det finns något annat som betyder ofantligt mycket för mig.

Min blogg har många läsare. Det har den haft till och från. I kristider, i politisk turbulens, har läsarantalet vuxit. 

Den här julen har jag fått bevis på uppskattning från en mindre krets som varit mina läsare i många år. Några av dem har visat prov på storartad generositet med penningbidrag - stora som små - inför resten av vintern. El-räkningar ska betalas. Men jag måste också efter ögonoperationerna uppsöka optikern i januari för att få nya läsglasögon. Att ha fått läsarhjälp med sådant är större än jag med ord kan uttrycka.

Jag ska inte här nämna några namn, ni vet ju vilka ni är. Men jag vill tacka för fina bokgåvor som anlände före jul, liksom för filmer och små konstverk. Julkorten ej att förglömma. De länder gåvorna kom från gav mig en aning vetskap, men väl uppackade blir de något annat och större.

Julfriden fortsätter. Någon så kallad "rea" kommer jag inte att besöka. Tack till er alla!

Hur den ryska ortodoxa kyrkan aktivt stöder Rysslands angreppskrig. Ett självmord. Plus Zelenskys jultal

Skärmdump

Läs och lär här hela och nedan ett utdrag ur Sergey Chapnins artikel: 

"The Russian Orthodox Church has supported Russia's aggression against Ukraine - everyone knows this today. For some time, hierarchs and church diplomats still tried to say that this was not true – there had not been and would not be any direct statements to that effect. But let's leave their awkward attempts to vindicate themselves on their conscience. Over the ten months of the war, enough has been said and done not only to understand the position of the Russian Orthodox Church, but also to look further into the complicity of the clergy in war crimes. The key point is the use of pseudo-theological arguments to justify Russian aggression and the genocide of the Ukrainians.

In my opinion, what has been happening in recent months most closely resembles an attempt at suicide by the Russian Orthodox Church. It is inconceivable that in the foreseeable future the ROC will remain as it has been for the past 30 or even 80 years – from the day Stalin decided to end the era of persecution of the Church and allowed it to exist legally in the Soviet Union."

***

President Volodymyr Zelenskiy used a Christmas Eve video address to say that Ukrainians would create their own miracle this Christmas, by remaining unbowed, despite Russian attacks that have left millions without power.

Most Ukrainians are Orthodox Christians and mark Christmas in early January.

Speaking 10 months to the day since Russia invaded, Zelenskiy said that while freedom came at a high price, slavery would cost even more.Even in complete darkness, we will find each other to hug each other tightly. And if there is no heat, we will embrace each other for a long time to warm one another.

We will smile and be happy, as always. There is one difference – we will not wait for a miracle, since we are creating it ourselves.”

Referring to Russian strikes on the recently liberated city of Kherson that killed at least 10 on Saturday, Zelenskiy described Russia as a “terrorist country." The world must see and understand what absolute evil we are fighting against.” 

Julen och kriget fortsätter. Dagsdosen. En mardröm

Pappa undervisar barnhemsbarn i det forna Jugoslavien på 1970-talet. Naturligtvis skulle Tito finnas med.

 

När jag nått dagsdosen tre liter 

och lagt till ett sexpack

har jag nått den station i helvetet

där sjukdomarna upphör att spela roll.

 

När en galen kvinna stiger på bussen

och vill ha min sittplats besvarar jag

hennes aggression med samma mynt. Hon

skriker: ”Din jävla slappkuk, du är inte

handikappad” och jag svarar: ”Jävla kärring,

passa dig så jag inte slår dig på truten”. 

Resten av resan fortsätter förolämpningarna. 

Jag stiger av bussen och hon skriker: 

”Kommer du till Hässleholm ska vi nock slå ner dig”.

Ingen på bussen reagerar annat än med en gäspning. Varje tid har sitt språk.

 

När jag nått dagsdosen

och mardrömmer mig genom natten

håller flugorna över ögonen sig borta.

Bara bilder av människohelvetet

fladdrar förbi.

Varför talade ingen om de sönderskurna

kvinnorna i Ukrainas källare

vid middagsbordet? Det finns ett svar:

ett visst mått av civilisation hålller oss

tidvis borta från barbariet.

 

När jag nått dagsdosen vilar jag redan

före lunch för att känna händernas milda

stillhet efter förmiddagens skakande.

Det finns ingen stillhet utan dagsdosen.

 

Vinet är inte bara ett fängelse. 

Vinet är också den större friheten bortom plikten. 

Kristian Lundberg erbjöd mig en dag 

tillsammans med ”några kannor vin”. 

När han tre veckor senare

dog stod Kulturparaden upp i pressen och talade samstämt om dagsdosen poesi. 

Ingen sa ett ord om knarket och nederlagen, 

inte ens den brottslighet han deltog i,

och själv beskrev i sin sista bok,

fanns med i minnestexterna.

Vi minns varandra selektivt, om alls.

 

Var det också där ett visst mått av civilisation som hindrade oss att tala sanning? Inte alla lät sig hindras. Jag satt i den stora tomheten efter Anne-Marie Berglund och undrade vad som skulle 

komma efter den. Kan en tomhet, specifik och omfattande, alls 

ersättas av något annat? 

Kan tomheten efter Arne Tegnér 

och Anna Wahlgren bli annorlunda?

Ja, det kan den, ty de var andra människor.

 

150 människor trampades ihjäl i Seoul. Deras död som symbol för Massans makt hade kunnat vara ett nytt kapitel i Canettis bok. 

Varje massdöd som inte är krig vittnar

om människans drift in i massan. 

De som saknas är så ofattbart många. 

Hur kan man saknas i en samtida storstad? 

Vad krävs av mig för att jag ska saknas?

 

Jag lever med litteraturens stora men sitter

ändå till kvällsmaten med Agatha Christies berättelser filmade. Dagsdosen fortsätter medan Orientexpressen ångar vidare över vidderna. Dagsdosen nås inte ens på slutstationen utan strax före tandborstningen och nattlampan.

 

Vill jag använda Ozempic istället för insulin? 

Jag ansätts av frågan varje gång jag är

på kliniken. I Svenska Dagbladet läser jag

att den används som bantningsmedel i USA.
Var gick det fel? När blev jag dubbelt så stor?

Jag måste uppnå dagsdosen.

 

Levde jag under Putin-fascismens direkta träffar vore jag död. 

Men jag lever under Putin-fascismen ändå. 

Hans makabra dödsmaskin hotar också min by. 

Världen är en sammanlänkad funktion av 

livsmedel, bränsle och el. 

Varje dag avläser jag el-priset 

och vi talar om hur nästa månad ser ut.

 

Vintern är inget hot. Vintern är en årstid. 

Jag har allt en man behöver för den: långkalsonger, mössor, vantar, filtar. Det är inte första gången jag sitter läsande med 17 grader i rummet. 

Skulle jag rädas Putin-vintern? 

Då vore jag varken solidarisk eller medkännande, 

som det heter på vårt gamla nyspråk.

 

Varje ukrainare som angrips är min broder eller syster. 

Varje Putinvän är min dödsfiende. 

 

Är Monet och van Gogh värda att föraktas så till den grad att potatismos och färg kan kastas på dem? 

Den rörelse som vill miljö utan olja visar sitt förakt för kulturarvet.

Skulle Vermeers flicka med pärlörhänge vara så lite skyddsvärd att de kan limma fast sig vid henne utan att vi skriker av smärta?

 

Jag är ingen nyhetsredaktion. Jag är inte ens journalist. 

Hela mitt liv har jag publicerat mig i tidningar och tidskrifter. 

Men hela mitt liv har också äcklet över medierna 

legat som magsyra och skvalpat i min gom.

 

Jag föddes in i framtiden. Det visste jag inte då.

Inte ens framtiden fanns vid min födsel.

Allt var förflutenhet och Hitlers, Stalins och

medlöparnas tid låg som ett täcke över våra

barndomshem. Föräldrarna hade genomlevt

det kriget. Aldrig mera krig! De skrev och sjöng

när de nya krigen kom. Mellan Sarajevo, Prishtina och

Kiev går det röda, blå och rosa linjer av erövringslust

och massdöd. När blev vår födelsetid deras dödstid?

Pappa satt i Dubrovnik och Korcula, målande i frihet

medan Tito torterade hans kollegor.

Jag satt i Tirana och Durrës, skrivande och drömmande

medan Hoxha torterade mina kollegor.

Vilket rätt har jag att ta ordet frihet i min mun?

 

Vilket Europa förstod vi? Förstod vi Berlin 1956, Budapest

samma år, Warszawa som pakt och praktik, Bukarest före 1989 

eller Prag efter våren 1968? 

Jo, vi kunde läsa Charta 77, jo, vi kunde se, höra och 

förstå också det dunkla.

Vi reste till Polen för att bistå Solidarność . Vi var stolta över det.

Vi kunde aldrig säga sanningen fullt ut.

Vi hade varit medlöpare som tonåringar.

Vi hade fortsatt med det utan att rodna.

När vi föll, föll vi som statyerna i diktaturerna

utan att ens ha vuxit till skisser.

Skadorna vi ådrog oss var psykiska.

Våra lögner stod inte skrivna i pannorna.

 

Jag måste uppnå dagsdosen. Nykter vill jag dö utan smärta.

Flugorna upptar mitt synfält. Läsningen är över.

I alla år, fram till dagen jag fyllde sjuttio

hade jag inbillat mig något annat.

 

Vi visste inte att Sarajevo skulle upprepas i Kiev.

Vi visste det mesta om Sarajevo, vi var inte passiva.

Skillnaden kan se försumbar ut, men var

av principiell sort. Varför bry sig om Sarajevo? Alla

vet väl att Balkans folk mördar varandra. Sådant

dunkelt tal används aldrig om Rysslands våldtäkt

på Ukraina. Det vi gjorde för Sarajevo gör nu våra barn

för Kiev. De vet bättre än de flesta som föddes in i framtiden.

Det är inte mycket, men det är avgörande.

Också jag måste uppnå dagsdosen.

 

Julafton, strängt regisserad i krigstid

Jul i Camden 2015. Foto: A.N.

Igår, på Lillejulafton fick jag det bästa en gammal man kan få. Min äldste son kom med sitt yngsta barn. Han är mitt sexåriga barnbarn och en, liksom sin pappa, mycket språkbegåvad liten människa. Han växlar helt friktionsfritt mellan sina två språk, vilket är en stor glädje för mig, eftersom jag bara förstår hans svenska.

Julklappen jag fick var ett inramat foto, som tagits på hans skola, där han nu går i första klass. Han fick i sin tur ett presentkort så han kunde köpa lite Lego, hans favoritsyssla.

I dag firar vi två här hemma en klassisk julafton. Ingen gran har vi, men däremot en vacker bunt ris från tallskogen vid Östersjön. Vid den lägger vi årets klappar som kommit från Sverige, Danmark, Finland, Japan och Kosova/Albanien. Och så har vi köpt var sin liten blygsam klapp till varandra.

Julbordet dukar vi mitt på dagen; hemlagad brunkål, handrullade nötfärs-köttbullar, prinskorv, rödkål, julskinka med stark senap, och till efterrätt en klassisk Ris à la Malta. Drycken blir en lagom stark julöl och en enda snaps. Senare i helgen blir det lutfisk med en härlig vit sås, starkt kryddad med senap.

Vi glömmer inte Ukraina. Vi minns vad som pågår och vi läser dagligen på hos Meduza och Cornucopia. Varje gång en rysk vapendepå eller militär flygplats brinner blir vi nöjda.

Bild från Oryx

Lilla julafton 2022

Foto: Astrid Nydahl

"I cirkeln av mina vålnader, som alltid infinner sig den här dagen, sitter jag och rör om i brasan av härden."

Så säger han, Miguel Torga, i dagboken på julafton 1977 (översatt av Arne Lundgren).

Jag kan bara instämma, eftersom jag tror att några vålnader kommer till mig denna julhelg. Torga säger samma dag:

"Och vi låter de heliga timmarna skrida fram i väntan på dagbräckningen. Då kommer mina följeslagare att helt diskret återvända till de dödas lugna värld och själv ska jag yrvaken vakna upp till de levandes oroliga värld."

Oavsett vad så önskar jag er alla en god jul - och med det menar jag en jul utan prylstress, utan konsumtionshysteri, men med desto mer av mänsklig samvaro, god mat och dryck med långa sittningar till bords, kanske någon vacker musik och sång, men framför allt med den frid och stillhet vi alla erbjuds att ingå i, och den medkänsla vi hyser för krigets alla offer i Ukraina.

***

Lilla julafton, även lilljulafton, lillejul eller lillejulafton, är en från början skånsk tradition som avser ett slags julfirande dagen före den egentliga julen. Termen är känd första gången från 1775 i Skåne i Sverige.

 

Ukrainas överlevnad är viktig för USA och resten av världen

Skärmdump

Dagen före julafton vill jag fästa tankarna vid Putinfascismens vidriga anfall och invasion av Ukraina. Den som tror att en nation som överfallits militärt kan vårda demokratiska institutioner har nog inte skänkt krigets konsekvenser en tanke. Som de Trumpanhängare, diverse republikaner och demokrater i den amerikanska kongressen som tyckte det var passande att håna Zelenskyj och kalla honom diverse fula saker. Svenskan skrev:

Presidenten beskrev för de amerikanska folkvalda hur ukrainarna trots kriget håller modet uppe och hur en seger över Ryssland inte bara handlar om Ukrainas överlevnad utan även är viktig för USA och resten av världen.

– Det kommer att definiera vilken värld våra barn och barnbarn får leva i. Det kommer att avgöra vilken slags demokrati som både ukrainare och amerikaner får leva i, sade han.

Detta ska vi betänka när vi sätter oss vid de vackert dukade julborden. "Alla ukrainare har samma julönskan – seger, bara seger, sade Zelenskyj som efter talet igen fick stående ovationer."

***

Ur Spiked rekommenderar jag läsning av denna:

Do you remember Salman Rushdie? You know, the famous British-Indian author who was almost assassinated by an Islamist knifeman in America, as recently as August 2022, for allegedly blaspheming against Islam in a book he wrote 30 years ago. Remember him now?

I ask because most of our liberal cultural and media elites appeared to forget about the violent attack on Rushdie almost as soon as it happened. While he was on life support, the story disappeared from the news.

It was only in late October, some 10 weeks after the assault, that we learned (via the author’s agent) how close Rushdie had come to death after being stabbed multiple times, and that he had lost an eye and the use of a hand in the savage knife attack. Many members of the liberal establishment, meanwhile, seemed to have lost their memories.

The attack on Rushdie and the response to it starkly illustrated the state of the war on free speech in 2022. It was a bloody reminder that intolerance has a knife at the throat of freedom of expression, not just in Putin’s Russia or in the Ayatollah’s Iran, but also in the heart of the democratic West. It was bitterly ironic that Rushdie was attacked on stage in Buffalo, New York, at the start of a talk on the role of the US as a refuge for threatened writers from elsewhere.