Etienne de La Boétie: Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (Ersatz, översättning och inledning av Ervin Rosenberg)

Etienne de La Boétie

I sin essä Om vänskap (kapitel 27 i Essayer, bok 1, i översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne om ”en avhandling” med namnet Frivillig träldom av Etienne de La Boétie, och tillägger att ”folk som inte kände till den titeln har senare döpt om den och gett den det träffande namnet Mot en enda”, som författaren skrev ”som en stilövning mot tyrannerna och för att hylla friheten”. Montaigne uppger att Etienne de La Boétie ”på gravens rand” i sitt testamente anförtrott ”kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper till mig”.

Om man fortsätter läsningen inser man snart att Etienne de La Boétie och Michel de Montaigne hade en särskild relation. När nu Etienne de La Boéties skrift utkommer på svenska reder översättaren Ervin Rosenberg ut något om denna förbindelse. Han skriver bland annat att de två under några år var kollegor som rådmän och säger att den ”exceptionella vänskapen mellan dem (…) varade till 1563 då La Boétie dog trettiotre år gammal.”

Etienne de La Boétie föddes 1530 i sydvästra Frankrike. Han blev alltså bara 33 år. Men det han lämnade efter sig och som vi nu kan läsa på svenska måste nog betraktas både som ett viktigt tidsdokument och som något att lära av idag.

Han tycks mena att det vore möjligt att bli av med en tyrann redan om vi som individer slutade ge denne vårt stöd. Rosenberg påpekar att ”han menade att det går att störta enväldet utan att bruka våld”. Faller en diktatur om folket markerar ovilja till stöd? Det är en delikat fråga. Spontant svarar jag nej på den. Men Etienne de La Boétie tycks ha ett annat perspektiv. Man kunde möjligen jämföra det med om majoriteten av ett folk upphörde att lägga sina röster i ett parlamentsval. Är makten – tyrannisk eller ej – legitim i en sådan situation?

Etienne de La Boétie skriver en mustig och rak prosa, men den är späckad med lärdom. Han utgår från en konkret tid och situation, men han gör resonemangen allmängiltiga. Man bör förstås påminna sig själv om att det är stor skillnad på den tidens envälde och vår tids diktaturer.

”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”

Man kunde säga att det i vår tid var ungefär det som hände med länderna i det som slarvigt kallades ”östeuropa”. Vi är folket sa man i DDR-demonstrationerna. Upproren svepte över alla dessa länder, tyrannerna störtades och den effektiva muren föll och gick i tusen bitar. Men var mekanismen bakom denna dramatiska utveckling bara att folken slutat ge regimerna sitt stöd? Det är en fråga som vår tid diskuterar, vänder och vrider på i det oändliga, och varje bok i ämnet fortsätter att fascinera. Det beror inte minst på att världen ännu styrs av många tyranner.

Etienne de La Boétie säger att det finns tre slags envåldshärskare: de första är valda av folket, de andra har med vapen erövrat makten och de tredje ”genom arv i sin ätt”. De folkvalda fick Europa erfara på grymmast tänkbara sätt. Hitler var tyskarnas val. De andra vet vi mycket om. 1900-talet var också militärkuppernas århundrade. Och nog kan vi säga att en tyrann som Nordkoreas Kim Jong-Un härskar därför att han ärvt makten av far och farfar.

Vi lever i massornas och konsumismens epok. Etienne de La Boétie skriver om maktens olika metoder och konstaterar vid flera tillfällen att underhållningen och konsumtionen är två sätt att hålla undersåtarna på gott humör:

”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”

Och:

”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”

I nästa andetag konstaterar han att det egentligen bara finns en sak som människan inte längtar efter eller begär: friheten!

”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”

Det finns så mycket mer att säga om Etienne de La Boétie och hans lilla bok. Inte minst i Ervin Rosenbergs inledning kan man lära mycket om både personen, hans tid och de villkor som gällde för en fritänkare.

Revolutionär rasism. Från Libyen 1984

Mer om Libyen skriver jag i denna bok. Bilden
på Kaddafi tog jag i Benghazi i april 1984.

The Blacks Will Prevail In The World. Var jag än gick på båten där vi var inhysta i Benghazis hamn såg jag den lilla skylten. Den satt i matsalen, den satt i trapporna mellan de olika hyttplanen, den satt i konferensrummet. Och jag förstod den inte riktigt. Prevail, Prevail, vad var det nu det betydde? Jag fick slå i mitt lilla lexikon. Och så förstod jag budskapet och möttes av det varje vaken minut på båten. Och ändå var det som om ingen hade behövt säga till mig också med skyltar att världens svarta skulle segra, eller råda i världen. Jag förstod ju det redan av att jag var så ensam nordeuropé här.

Det fanns några tyskar, de sades komma från det då mycket unga gröna partiet, några muslimska albaner, en engelska, en vit zimbabwier, annars bara svarta människor från USA och Afrika. Och några av dem gjorde ingen hemlighet av att de i bästa fall föraktade mig, i värsta fall hatade mig. Jag hamnade en dag vid samma middagsbord som en medlem av Black Muslims från Washington. Hans hat präglade hela måltiden. Han vägrade hälsa på mig och svarade inte på tilltal. 

De enda människorna jag kunde tala med där var Marsha från Beteshda i USA och Temba Sono från Sydafrika. De var nog lika illa berörda som jag, av det som var en alltför uppenbar rasism riktad mot mig. Marsha hade varit med i kretsen kring Angela Davis i Black Panther Party och Temba tillhörde den svarta medvetanderörelsen i Sydafrika, som då ännu led under apartheidsystemet, ingen av dem hade minsta ansats till rasistisk åskådning.

The Blacks Will Prevail in The World. Parollen kom från det gröna libyska revolutionsgarde som organiserade konferensen kring Kaddafis tankar. Överallt fanns deras revolutionära och rasistiska slagord, på båten där vi bodde, på alla hotellen inne i Benghazi, på gator och torg, och att de riktades till oss var ju uppenbart eftersom de alla var skrivna på engelska. Vid sidan av dem fanns bara två slags utsmyckningar; små eller stora porträtt på Ledaren och så dessa oändliga rader av gröna flaggor och vimplar (som jag kom att uppfatta som en nästan parodisk motsvarighet till de europeiska öststaternas röda fanor och vimplar).

Jag insåg att jag skulle förlora den historiska kampen. Jag skulle så småningom bli en av de besegrade, en av de underkuvade. Och jag var mycket kluven till det framtidsperspektivet, trots att jag dittills i hela mitt liv sagt, både till mig själv och andra, att den vita härskarklassen inte förtjänade annat än undergång inför de rättvisa framvällande vågorna av krav på "rättvisa" från tredje världens folk; svarta, bruna, gula. 

Det var bara det, att jag här i Libyen förstod, att kraven på rättvisa egentligen var krav på en ny form av förtryck.

Carl-Göran Ekerwald om Vilhelm Ekelund

Foto: Astrid Nydahl

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. 

Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen.

Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag om natten läser Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:

"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'" Således konsekvent: "Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."