Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 15 september 2026
måndag 14 september 2026
"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..." Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen).
Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han: "Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes." Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem?
Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster. "Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner." Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista: "Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"
Ur brev från Anne-Marie Berglund, som ingår i Sedan möttes vi i Paris, redaktör Thomas Nydahl, Occident 2021
söndag 13 september 2026
Det är många år sedan jag upptäckte Buddy Miller. Han är en ovanlig artist som är sparsam med sina utgivningar. Nya skivan som kom i dagarna är den första på femton år.
Han uppträder till exempel med Emmylou Harris. Hon är också med på nya skivan.
Jag har aldrig haft en tanke på att öppna ett Spotify-konto, men nu gjorde jag det.
Hans nya album bär endast hans namn. Men om jag skulle rekommendera en sång för närmare bekantskap, så blir det den där både Emmylou Harris och Teresa Williams medverkar.
| Nya synagogan på Oranienburger strasse i Berlin. Foto: T.N. |
Niklas Ekdal i DN för ett bra tag sedan:
Västmakternas passivitet är dubbelt ohållbar. Dels kommer historiens dom att bli brutal när vittnesmålen staplas från platser som Mariupol. Dels etableras ett livsfarligt prejudikat.
Vad ska hindra Putin när han hotar nästa land med atombomber? Vad hindrar Kim Jong-Un att ta över Koreahalvön med samma metod?
Nato har inget annat val än att ingripa i Ukraina. Att bara skicka vapen räcker inte. Ju längre vi väntar, desto högre blir insatserna – för att inte tala om det mänskliga lidandet.
Jag delar den uppfattningen. Hela min syn på krig och fred förändrades under Balkankrigen. Serbien hade fria händer i både Bosnien och Kosova. De genomförde den ena massakern efter den andra. Deras ledare log motbjudande varje gång en journalist ställde frågor. Daytonavtalet för Bosnien innebar inte fred utan endast eld upphör. Det kan brytas till hett krig igen. FN-trupperna i landet fick inte använda vapenmakt.
Det var ett vidrig skådespel. Först när NATO ingrep under Kosovo-kriget blev det en förändring. Det är en läxa jag lärt mig.
Med dagens Putin-fascistiska våldtäkt på och förstörelse av Ukraina finns det inget val. Hela kartan har politiskt och militärt ritats om. Därför delar jag Ekdals syn.
lördag 12 september 2026
Väntar vi denna lördag på helgfrid? Det är nu en fåfäng tanke, eftersom frid inte kan finnas i krigstid.
Man kan förstås ljuga för sig själv och sin omgivning, men lögnen blir förr eller senare genomskinlig.
På en annan nätsida talar man om Stefan Zweigs fantastiska bok Världen av igår. En europés minnen.
Jag vill citera slutet i min recension av boken, då den tycks mig synnerligen relevant. Det är inte helgfrid utan snarare en känsla av meningslöshet som präglar mitt liv när Putins fascistiska regim föröder Ukraina och är orsaken till Europas olycka just nu:
Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.
fredag 11 september 2026
Arvo Pärt sökte efter det enkla och blev en av de allra största. Människor över hela världen berörs av musiken som brukar beskrivas som ”helig minimalism” – men en kris gjorde att han tystnade i flera år.
När Eric Schüldt var i tjugoårsåldern hörde han Arvo Pärts musik för första gången. Där och då förändrades allt och han har inte släppt musiken sen dess. Och han är inte ensam.
Pärt är den nu levande tonsättare vars musik spelas oftast i konserthusen. Den hörs i filmer, på bröllop och begravningar. Men musiken har inte alltid varit så här vacker och stillsam.
Följ med på en resa genom Pärts ”taggtrådsmusik” och krisår och hör om intervjun som höll på att sluta i total katastrof. Det är en berättelse om sju års tystnad, sovjetisk censur och sökandet efter den enda sanna tonen som förändrade den moderna musiken för alltid.
Innehållet i programmet bygger på en rad olika intervjuer och texter, men den viktigaste källan har varit Joonas Sildres serieroman ”Mellan två toner. Arvo Pärts väg till ett eget tonspråk”, i översättning av Sandra Riomar.
En dokumentär från 2026 av Eric Schüldt.
Lyssna här: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/p2-dokumentar-arvo-part?
Anders Björnsson: Det latenta upproret (CKM Förlag)
I all korthet kunde jag skriva: bästa boken jag läst på nya adressen.
Utförligare uttryckt: Anders Björnsson är alltid läsvärd. Den nya boken har något extra, redan i formen. I ett avslutande ps skriver författaren: ”En tid för utflykter både i rummet och i den mentala tiden. Varken kronologi eller fart hade någon större betydelse.”
Texterna har alla samma längd, runt dryga 2 boksidor. Det ger förstås läsningen en särskild rytm. Innehållsmässigt äger de en stor rikedom, växlande mellan ämnena och därmed skapande en grundläggande nyfikenhet och tillfredsställelse i läsningen. I alla tillbakablickar kan han vara strängt fokuserad, eller drastisk som här:
”Den kortlivade revolutionära rörelsen skulle inte ha klarat sig en dag utan de många kufar sin bar upp den.”
Tag och läs!
torsdag 10 september 2026
onsdag 9 september 2026
![]() |
| Lorensborg under uppbyggnad. Malmö 1950-tal. |
Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.
Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara.
Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp.
Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.
*
”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.
tisdag 8 september 2026
![]() |
| Otto Ohms bild av Nobelvägen i Malmö. I tredje huset på vänster sida bodde mormor Sabina. Det var som hemma för mig. Ofta. |
Avskuren från kretsen. Inte bara de döda är borta. Nu också de ännu levande som funnit mig ovärdig.
Wendell Berry är död. Hans närvaro i mitt liv var stor och betydande.
Det finns landskap och öar av frånvaro. Att sörja dem är meningslöst. Istället vårda minnen och böcker. Läsa, begrunda, förnuftigt sammanfatta. Paul Auster, Lars Vilks, Anne-Marie Berglund, Arne Tegnér, Kristian Lundberg, Anna Wahlgren, Sara Danius. Tobias Löv Nydahl, min yngste.
”Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sextiofyra år gammal. Där ute är luften grå, nästan vit, och ingen sol syns till. Du frågar dig: Hur många morgnar återstår? En dörr har stängts. En annan dörr har öppnats. Du har inträtt i ditt livs vinter.” (Paul Auster i Vinterdagbok)
Tio år äldre är jag nu fundersam. Varför skulle jag hålla fast i detta smutsiga liv? Har jag inte redan fått en överdos? Den andra dörren öppnades för mycket länge sedan.
Det är också så tyst i mitt liv nu. Jag har försökt ha sällskap med Bill Evans och andra milda jazzpianister. Nej, inte alls, jag tvingades stänga. Lyssnar hellre till regndropparna.
måndag 7 september 2026
![]() |
| Telefonbild 8:43 måndag |
Måndag morgon.
Talat med nya biståndshandläggaren Linnéa. Ska ändra mina hemtjänstbesök till dagtid.
Tacksam att de finns, men jag ska helst inte ha somnat för natten när de kommer.
Astrid, Mikael och Hjalmar har hjälpt mig mycket i helgen. Nu har jag gardiner för alla fönstren. Kaffe, matvaror och annat.
På tisdag ska jag duschas. Hoppas få hjälp av någon som hört talas om att vi människor har fötter.
På onsdag går färden - Serviceresa med Astrid - till Ortopeden på Hässleholms sjukhus.
Så mycket spännande som händer i livet!
![]() |
| Storforsen. Foto: A.N. |
söndag 6 september 2026
lördag 5 september 2026
fredag 4 september 2026
torsdag 3 september 2026
tisdag 1 september 2026
![]() |
| En dag att drömma om. Foto: Astrid Nydahl |
Wendell Berry (1934-2026) avled igår
Per Helge stod för urval och översättning. Mikael Nydahl gav ut den.
Wendell Berry (1934-2026) avled igår. Hans livsgärning går inte ens att sammanfatta i min situation. Googla och du ska finna en hel värld.
Här finns katalogen med en del av hans livsverk.
Ann Christine Eek: Albanian village life. Isniq – Kosovo 1976 (TIRA BOOKS, Sverige, 272 sidor i formatet 26 x 23 cm)
![]() |
| Bild ur boken |
Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).
Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban.
Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom
Backer avlagt
sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household
Organization Among the Albanians of Kosovo.
De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.
![]() |
| Bild ur boken |
Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen.
Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.
Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.
![]() |
| Bild ur boken |
Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer.
Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.
Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.
![]() |
| Bild ur boken |
När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt.
Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.
Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.
Artikeln är en repris.













.jpg)













