På Österlen med nya insikter och bilder

Alla bilder: Astrid Nydahl

Hela tisdagen befann vi oss på resa i det inre av Österlen. Normalt sett tar man bussen från Kristianstad och reser hela vägen utmed kusten, man hoppar av i Brösarp, Kivik eller Simrishamn efter tycke och smak. Men efter Simrishamn igår svängde vi av, in och upp i landskapet, och fick se miljöer vi aldrig sett tidigare (65 år får man bli innan man upptäcker sin egen blindhet).

Jag vill inte bidra till den mäklarbransch-anpassade bilden av Österlen. Den är oftast förljugen miljonlåns-propaganda. Men som skåning är  jag tacksam att detta vidunderliga och magnifika stycke natur finns runt husknuten. Jag behöver inget äga där. Att få komma på besök räcker länge.

Vyerna var så bedårande vackra att den skönheten förstås inte går att återge i en bild som denna. Men jag stod länge där och beundrade/begrundade. Och vi reste förbi de nyrikas villor - mer Dallas än Skåne - och namnen från såväl litteraturens som kulturens världar lät mycket välbekanta. Alla vet att stora delar av Österlen övertagits av Stockholms kultur- och mediaelit, av tyskar, danskar, holländare och andra, men också av en inrikes överklass som aldrig behöver riskera att möta en gammal bonde eller fiskare, skurna ur mycket gamla, sepiatonade fotografier. De kan nöja sig med all den poesi som skapats där.

Från Kiviks musteri hade vi med oss flaskor med årets drycker, alla alkoholfria. 

Idag blåser sommarkänslorna bort. Inomhustimmar med läsning avlöser gårdagens resebilder.

Blodtörstigt lugn -förväxla inte med trygghet

Foto: Astrid Nydahl

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Vem kan med säkerhet säga att de lugna dagarna också är trygga? Lugn är inte detsamma som trygghet. Efter varje terrorattack uppstår just det bedrägliga lugnet. Inget talar mer om vad som hänt.

Jag läser om en engelsman som tog sitt liv samma kväll som attacken ägde rum i Manchester. Han hade redan, som passagerare på ett av de bombade tågen, varit med om attentatet i London den 7 juli 2005. Hans vänner säger att han inte stod ut med tanken på att leva i ett samhälle som utsattes för fler sådana terrorattentat. De betraktar honom som det 23:e offret för Manchesterbombaren Salman Abedi.

Föräldrarna till 18-åriga Georgina Callander som dog i bombattacken har skrivit ett öppet brev till regeringen, där de bland annat säger att det är hög tid att öppna ögonen och ta itu med problemet, om inte deras dotter bara ska vara en i raden av mördade:

In a statement released through Greater Manchester Police, the family said Georgina’s life had been cut short by ‘evil, evil men prepared to ruin lives and destroy families’.‘I wish I could say that Georgina is one of the last to die in this way but unless our Government opens its eyes we know we are only another in a long line of parents on a list that continues to grow.

”En i raden” – jag tror att just det är uttrycket som härskar över oss. Hennes föräldrar önskade att hon skulle vara ”en av de sista”. Jag tror inte att det blir så. Det vore naivt. Men jag hade önskat att de fick rätt.

Vilket lugn är det vi lever i nu? Jag inbillar mig att Ciorans ord alltid är giltiga. Det är ”ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit.”

Andra människor, rädsla och tillbakadragenhet

Foto i maj 2017: Astrid Nydahl

"Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att skriva." Les Murray i en intervju i Svenska Dagbladet 26 maj 2007.

Den gångna långhelgen har vi befunnit oss varje förmiddag vid en ny plats vid Ivösjön, strax norr om Bromölla vid Ivetofta. En plats dit mest barnfamiljer kommer. Vi har suttit i halvskugga vid några gamla björkar med kaffe och mackor. En stor känsla av frid och frihet har intagit mig. Men så är det ju det där med ”andra människor”. Inte barnfamiljerna. I dem har jag bara känt igen mig själv som ung förälder. Istället hände det på vägen, det som gör att jag vill dra mig undan. 

Trots att vi höll tillåtna hastigheten började en bilist bakom oss tuta frenetiskt. Han gjorde en livsfarlig omkörning i hög fart och på passagerarsidan lutade sig en ung man ut, hötte med nävarna och skrek åt oss. Jag medger att jag blev rädd. Det var en hotfull situation. Men mycket kort tid gick och den bilen var bortom synhåll. Den aggressivitet som trafiken kan utlösa hos vissa människor är utan tvekan livsfarlig. "Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan” sade Murray och drog slutsatsen att det gagnar skrivandet. Den aspekten kan jag glädjas åt.

Islamistiskt våld, ramadan och bristen på perspektiv

Foto: Astrid Nydahl

Nu är det ramadan. På nätet svämmar ”kärleken” över. Det sägs att ramadan är en månad för att hitta sina svagheter och att utöva självkontroll ("Det vore ingen dum idé" för att nu parafrasera Gandhi). Någon tycker att det sagts och skrivits för mycket om Manchestermassakern, och för lite om samma islamisters massakrer på de koptiska kristna. Behöver man verkligen väga det ena mot det andra? Rakt tvärtom! Det är en meningslös ”kärlek” att predika så länge man ursäktar det religiöst motiverade, islamistiska hatet och våldet. Det om något hotar oss alla, oavsett om vi är kopter, judar, katoliker, ortodoxa, lutheranska kristna eller ateistiska västerlänningar, muslimer av annan övertygelse, hinduer och en rad andra grupperingar som står i vägen för islams svärd.

Johan Hakelius är trött på vår uppgivenhet. Han skriver i Expressen om de perspektivlösa reaktionerna på massakern i Manchester:

”Ilska är en brett motiverande kraft. Den kräver rörelse, men inte nödvändigtvis oförnuftig rörelse. Ur ilska kan även växa ett behov av att tänka och analysera, en beslutsamhet att inte väja för det obehagliga, ett mod att se en fiende i vitögat, kraft att aktivt slå ned på det som är ont och avskyvärt.”

Och den sista delen av krönikan:

”Visst är det obehagligt att behöva bli arg. Visst för det med sig en viss risk. Men det finns konflikter vi inte kan undvika. Och när mordlystna islamister spränger barn i bitar, har vi en sådan konflikt. Att inte acceptera sin egen och andras ilska då, är att undertrycka känslor som förr eller senare kräver utlopp. Och ju längre de trängs undan eller ogiltigförklaras, desto större är risken att de tar obehagliga former. Det är dags att bli förbannad nu. Och att använda ilskan som drivkraft för att våga se, tänka och tala om det obehagliga: terror och mord är en central del i en tolkning av islam, som inte är ett marginellt randfenomen i den muslimska världen. Den tolkningen rekryterar nya anhängare, även i Sverige. Och det finns inga möjligheter att möta våldsbejakande islamism med kompromisser och undfallenhet, hopp eller kärlek.”

Som jag ser det är det Johan Hakelius som lyckas visa på en djupt liggande vrede. Om vreden kan leda till klarspråk så är mycket vunnet. Det är i allt väsentligt klarspråket som fattas. I hela landet hukar ängsliga själar av rädsla för att pekas ut som hatbrottslingar om de sade rent ut vad vi befinner oss i för krig. Ändå vill jag hävda att man i allt högre utsträckning finner krönikor, ledare och artiklar som gått hela vägen ut, sagt som det är och vägrat hymla längre. Det är möjligen det enda hoppfulla just nu.