 |
| Mikael och jag med lite nya böcker. |
Det har idag gått ett år sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes, och det är fortfarande svårt att ta in att allt detta verkligen pågår. Jag kokar morgonkaffe som vanligt, jag kör pojken till skolan som vanligt, när jag kommer hem stannar jag i steget och lystrar i februariluften: plötsligt, plötsligt står det en svag klang av vår i den, oväntat, skarpt och gränslöst varligt, och det spritter till av en djup och flyktig lycka, som vanligt, som det alltid gör.
Allt detta finns, och jag, och samtidigt: ändå inte.
För samtidigt pågår kriget, och det pågår inte abstrakt och någonstans långt borta, utan i en del av världen som är mycket nära, ja så gott som här, och som jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att växa samman med. Jag vet hur det ser ut i köken där borta, hur kaffet smakar. Hur hallarna ser ut där man bylsar på barnen och skickar dem till skolan. Hur våren luktar i förstäderna. Min mest personliga livsrekvisita består till stor del av intryck, avtryck därifrån.
Och nu går det inte en dag utan att kaffekoppar som de där, skolväskor, gosedjur och tusen andra inredningsdetaljer flimrar förbi på foto efter foto: bland rasmassor, i hörnet av ett provisoriskt skyddsrum, bland glassplittret och pölarna av levrat blod på en perrong. Det går inte att sluta titta på dem. Och barnen, herregud, var är barnen.
Ukraina kände jag ytligt och sporadiskt innan invasionen ägde rum. Jag talar inte ukrainska. Det är Ryssland jag känner. Och det är förövarnas språk jag talar. Det är mitt sedan länge. Jag talar det med vänner, kollegor, mina allra närmaste.
Jag talar det med min son i bilen till skolan genom de fredliga skånska morgnarna. Och ibland talar jag det med de ukrainare jag möter – men bara när de själva gör det, det är olika, från person till person. För många har språket varit ett modersmål, för många av dem upphörde det att vara det för ett år sedan. Det är mitt sedan länge, och nu vet jag inte vad jag ska göra med all smärta som cirkulerar i det. Med all skuld. Allt våld. Allt ansvar.
Jag talar inte ukrainska. Men jag försöker använda min ryska till att se in i ukrainskan, att lära mig att förstå det. Utan hjälp går det så där. Får jag hjälp går det bra. Varje gång jag missförstår något faller någon liten bit på plats. Och varje gång jag får korn på en verbform, en ordstam eller en vokalklang svirrar det till av något som är lätt att missta för förståelse, men som är något annat.
Kärlek.
För så funkar det med språk. Så jag har hunnit gå och bli förälskad i det, det är kanske också det klokaste man kan göra för att hålla förtvivlan stången. Och i denna blandning av desperation, förälskelse och tvivelaktiga språkkunskaper har jag ägnat en stor del av det gångna året åt att översätta dikter som nu skrivs ur kriget: av dem som är kvar i landet, av dem som flytt det och nu sitter i exil i våra städer.
Och ibland stöter jag på de där kaffekopparna och skolväskorna i dikten också. Och jag tänker att dikten på ett sätt gör samma sak som fotografierna: den har samma kraft och konkretion, samma förmåga att sätta detaljer i fokus.
På ett paradoxalt sätt har den också fotografiets förmåga att liksom hålla fram dem i tystnad. Men så har dikten en förmåga som fotografiet saknar. Den gör något mer än att fokusera och visa fram. Ja, i grund och botten är det förstås något helt annat den gör. Kanske kan det sägas så här: att dikten inte skildrar en händelse, utan utgör en. Den är en plats, där läsaren kan träda in i och göra sig åtkomlig för den erfarenhet dikten på ett eller annat vis springer ur.
Mötet mellan dikt och läsare är ett skört och intrikat samspel, som mest av allt kräver mod och tillit, olika slags, men mod och tillit – både från läsarens sida och från diktarens. Och så krävs det goda översättningar. Och här kommer jag med min förälskelse och förtvivlan och min usla ukrainska.
Det kunde sluta hur illa som helst.
Och kanske har det gjort det också någon gång, men förhoppningsvis i undantagsfall. Och det som räddat dikterna, och mig, har i så fall varit det som alltid räddar människan: att hon inte är ensam. Arbetet har varit en gemensam angelägenhet, nästan alltid har vi varit ett par–tre personer om varje dikt: poeten, jag, någon till. Själva dikten är på en gång huvudsak och bisak.
Och i dessa samtal har, lika oväntat som självklart, en underström av tröst kunnat välla fram – man kan säga att det är den som, sist och slutligen, spolat upp dessa dikter, dessa brottstycken av krigserfarenhet, på det svenska språkets ännu fredliga strand.
Bild 1/3
.jpg)
