Undergången började tidigt

Bullring Birmingham. Foto 2012: Astrid Nydahl

 

Någonting ska bli synonymt med undergången, en plats, ett sammanhang, en period eller en människokrets. 

Undergången började tidigt. Varför? Därför att stillaståendet och väntandet inte passar alla människor. Det passar inte mig, det har det aldrig gjort.

Undergången är en kombination av psykisk sjukdom, ensamhet, längtan bort/en vilja att se världen, och droger.

Ensamheten och längtan bort kan vara ett skilsmässobeslut. Så var det för mig, men det kom alldeles för sent. Det som borde ha skett senast i slutet av 1970-talet dröjde till början av 1990-talet, då katastrofen fullbordats flera gånger om. 

Den psykiska sjukdomen blev synlig redan i barndomen. I den ligger barndomens vistelse på Hallarna i Tormestorp, dit jag skickats av BUP på Flensburgska barnsjukhuset i Malmö.

De enda drogerna var medicinska och drycker med alkohol. Några narkotiska preparat ville jag aldrig höra talas om. Psykofarmakan tvingades jag in i 1986 efter  haveriet i Lissabon, frågan är om jag nu har lyckats sluta med den (försök pågår). Öl och vin har följt mig, dag efter dag, med kortare eller längre uppehåll. 

När det började vet jag. Det var i Köpenhamn när jag var 13 år. Vi i årskurs 7 var där med skolan, lärarna anade inte vad de ställde till med. När det ska sluta vet jag inte, ty äktenskapet med alkoholen är stabilare och hållfastare än alla andra. Det styrs av signalsubstanser och har föga med förnuft att göra.

Det har förnyats i Tel Aviv, Lissabon, Birmingham, Manchester, Helsingfors, Bonn, Amsterdam och en rad andra städer och miljöer. Nu är resandet definitivt slut. Det är pengarna också. Det som fortsatt kunde ha gått till vin måste nu gå till el-räkningarna. Livet har sina ironiska vändningar. Man blir ju onekligen beroende också av el!

Jag kunde aldrig leva upp till Mersey-poeten Roger McGough's  ord:

"Let me die a youngman's death/ not a clean & inbetween/ the sheets holywater death/ not a famous-last-words/ peaceful out of breath death".

Konsumismen är en drog som aldrig lyckats fånga mig. Bilden på Bullring i engelska Birmingham är avskräckande nog.

Här hamnar man då och då, när det är som värst. Foto 8/3 T.N.