Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955 ( Daidalos, översättning av Svenja Hums)

 

”Tyskarnas fascism var som bortblåst. Vägarna kantades inte av vilda odjur, utan av vinkande människor som åt chokladen direkt ur ockupanternas händer. Hur var det möjligt?” (sidan 309 i boken)

Efter att ha läst Kirsten Thorups lysande roman om livet i München 1943, Indtil vanvid, indtil døden, var det mycket omtumlande att gå till Harald Jähners berättelse om det tyska samhället åren 1945-1955.

 

 Det som är så slående med hans bok, är att han utifrån ytterst konkreta exempel, område för område, visar hur ett fanatiskt, av nazismen indoktrinerat och krigsförhärligande folk, till synes plötsligt kunde återuppstå som en kulturnation. Var det så?

Jähner vandrar genom detta Tyskland, från ruinromantiken till bortträngningens mekanismer. Han ger sig i kast med den livsavgörande svartabörshandeln där man bytte varor med varandra och så småningom i krass kriminalitet tjänade svarta pengar. Han tar sig an estetiken i konsten och vardagens mode och maskiner, och visar hur omskolningen av en hel nation kunde se ut.

Omskolningen är kanske bokens intressantaste berättelse. Där får vi bekanta oss med vad som hände de tyska intellektuella som flytt Hitlerväldet, men som väljer att komma tillbaka för att konkret arbeta med det Tyskland som måste återuppstå ur ruinerna. Där möter vi storheter som Döblin och Heym, men också mindre kända personer som Hans Habe (hans öde ligger till grund för E.M. Remarques roman Natt i Lissabon, som jag också recenserat här i bloggen), och den numera föga kända amerikanska operation som CIA skötte, och som helt riktade in sig på europeiska intellektuellas vilja till samarbete, Congress for Cultural Freedom, som bland annat låg bakom tidskrifter som Der Monat, där ett ansenligt antal av Europas främsta författare och intellektuella.

Hamstrandet kunde få dramatiska effekter, Jähner talar om ett allas krig mot alla och vi påminns om boktitelns relevans: 

”Man talade om vargatider, om ’naturtillståndets homo homini lupus’, om risken för en total kollaps av rättskänslan.”

Det förlorade anfallskriget fick många olika konsekvenser, boken visar bl.a. på att nederlaget blev en vass kil mellan könen. Kvinnor föraktade sina män som misslyckats så i sin ”krigskonst”. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg vilka väldiga folkvandringar nederlaget resulterade i. En tysk ort blev plötsligt något helt annat. Flykten var det enda alternativet. Och de flyende tyskarna var inte välkomna till Tyskland, vilket man kanske kunde frestas tro. Tvärtom skälldes de för allt tänkbart nedlåtande. Resultatet blev att 16,5% av Västtysklands invånare kom från de förlorade områdena i öster, i Östtyskland var de hela en fjärdedel av befolkningen.

Det avslutande kapitlet i boken handlar om bortträngningen. Denna mänskliga mekanism tog sig de mest groteska uttryck. Bara två år efter Hitlers död, och ett angreppskrig, parallellt med Förintelsen, som orsakat många miljoner människors död, kunde man i tidskriften Der Standpunkt läsa:

 

”Tyskland är Europas sorgebarn, världens strykpojke (...) Ren slump? Ödet? Det kan i alla fall inte bero på kynne, historia eller nationell utveckling.”

Vill man förstå årtiondet efter Andra världskriget i Tyskland, är detta en omistlig bok. Djupt informativ berättar den elegant och lättillgängligt om högt och lågt, allt det som präglar oss människor efter att en stor katastrof förstört allt.