 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Rör det oss egentligen i ryggen att Erdogan, likt en Highland cattle, stångar pannan blodig i sin "kamp" mot Sverige? Låt oss lyssna på en svensk författare och en dansk politiker, om den turkiska sultanens utpressningspolitik. Först Richard Swartz i Dagens Nyheter
"Varför då denna nervösa, nästan hysteriska brådska?
Ty Sverige kan likna den skräckslagna musen inför den turkiska ormen. Fast mest förskräckande är att man själv försatt sig i denna situation: som om man inte känt till att Turkiet kommer ur en helt annan politisk kultur. På UD, en av våra få institutioner med internationell kompetens, vet man det säkert, men Nato tycks från första början ha gjorts till chefssak – både Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons regeringar ville brösta sig med att ha fört landet in i Nato och kan ha kört över all professionell sakkunskap om Turkiet."
Och:
"Innan USA sätter ner foten och Turkiet på plats kommer Sverige därför att sitta fast i Nato:s förrum, trakasserat av Erdogan. Det hade inte behövt bli så: ansökan riktades till Nato, inte den självutnämnde turkiske portvakten; på det borde man från första början insisterat, gjort klart för Nato (läs: USA) att Turkiets uppträdande långt mer är ett internt problem för försvarsalliansen som den måste lösa, inte något Sverige underordnat tänker befatta sig med. Obekvämt för USA, men inget man kunnat komma undan: Sverige och Finland som medlemmar är en stor framgång för Nato (större än vad Sverige tycks förstå), den största sedan Polen blev det 1999.”
Pia Kjærsgaard i Jyllands Posten:
”Vi skal ikke til at tage særlige hensyn til hverken Tyrkiet eller andre islamiske lande – heller ikke selv om det tyrkiske hysteri naturligvis er koldt kalkuleret og velovervejet, fordi Sveriges Nato-medlemskab står på spil, og fordi Erdogan har brug for at vise muskler over for sin egen befolkning forud for det tyrkiske valg den 14. maj. Populariteten er nemlig stærkt dalende.”
Och:
”Jeg stoler ikke på præsident Erdogan. Overhovedet ikke. Erdogan undertrykker ikke alene oppositionen i sit eget land, men eksporterer i stor stil islamisme via sit religiøse ministerium Diyanet, som står for at skrive fredagsbønnen i hundredvis af moskéer i Vesten – også her i landet.tyrkere i Tyrkiet, men alle tyrkere, uanset hvor de måtte befinde sig på kloden. Han tordner mod, at de lader sig integrere eller assimilere. Han tordner mod alle vestlige værdier. Skal han med alle sine benspænd stadig forestille at være vores allierede i kampen mod Putin?
Nej, vi må stå urokkeligt fast på ytringsfriheden. Selv i denne særlige situation, hvor det kan være fristende at komme med indrømmelser, så Sverige kan blive accepteret som Nato-medlem i en fart. Enhver indrømmelse eller undskyldning vil få en meget høj pris.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar