Icke-tänkandets tankar

Vid Hammarsjön. Foto: Astrid Nydahl

"Jag har lagt märke till att människor gillar sådana tankar som inte tvingar dem att tänka." Stanislaw Jerzy Lec (1909-1966) 

Vår tid kännetecknas främst av okunnighetens stolthet. Vad menar jag med det? Jag menar att den okunnige gärna skryter om just den egenskapen. Den kan avslöjas av repliker som ”Läsa?! Varför skulle jag slösa bort min tid på det?”. Det är i och för sig en tidlös replik, den kan ha använts i alla tider sedan boktryckarkonsten föddes. Men den säger ändå något väsentligt om just vår tid. Det mesta tycks människor numera ha både tid och råd till. Att hänga på en galleria är inte bara legitimt, det är obligatoriskt.

Numera behöver man i en galleria inte riskera att gå fel och hamna i en bokhandel. Att ta med barnen till en hamburger-”restaurang” och där grundlägga ett sjukt och farligt beroende av de snabba kolhydraterna har alla tid och råd till. Att också i föraktet för läsning ändå skylta med en banal deckare i handväskan eller den på glänt öppnade portföljen är också en tidstypisk markör för obildning. Risken att någon skulle förväxla det med läsning är minimal.

Om man skulle tänka efter – denna absurda och krävande övning – skulle man möjligen se att också morgontidningen befrämjar icke-kunskapen. Kanske skulle man också en dag se att Sveriges Television gått från public service till hjärndöd rutinunderhållning. Arma barnbarn som ska tvingas bli vuxna in i detta träsk av förintande icke-tankar.

Drömmarnas och längtans stad

Foto: Astrid Nydahl

"Staden är endast skenbart likformig. Till och med dess namn har olika klang i olika stadsdelar. Ingenstans - det skulle i så fall vara i drömmarna - kan man uppleva fenomenet gräns mer ursprungligt än i städer." Walter Benjamin: Passagearbetet, band 1, översättning av Ulf Peter Hallberg 1990.

När det är tungt och svårt kommer jag på mig själv med att längta till Köpenhamn. Inte att gå där en vinterdag med den iskalla vinden som sveper in från havet och träffar människorna. Nej, det Köpenhamn jag längtar till är vårens och sommarens, den stad där jag helst sitter i timmar med en tidning och ser människorna vandra förbi caféstolarna.

Men Köpenhamn är också flanörens stad för mig. År efter år, liv efter liv, samma flanerande längs med alltför välkända gator och torg. Just för att de är välkända lämpar de sig för flanerande. Just för att jag räknat dem och uttalat deras namn så många gånger vet jag att jag också nu, i den alltmer främmande samtiden, kan känna den ro och frid som bara kan upplevas i det välkända och personligt införlivade.

Jag hade velat komma med båt över Öresund som alltid i barndomen, tonåren och alla de vuxenår som föregick brobygget vilket "tog ifrån" mig Nyhavnankomsterna.

Foto: Astrid Nydahl

Jag hade velat sova på hotellet Sophie Amalia som förr, äta middag på en av Nyhavns fina restauranger för att sedan närma mig den sena natten på någon av krogarna. Så ser längtan ut när den är ett värkande eko av det förflutna och när den fungerar som tröst i denna tid av inre mörker och sorg. Eftersom jag inte åker till Köpenhamn tar jag fram något ur den danska poesiskatten och läser, så kan jag i alla fall lura mig själv och tro att jag är där.

En av mina systrar nöjer sig inte med att längta. Hon arbetar sedan många år i Danmark och pendlar. Som jag förstått det trivs hon mycket bra med danskarna och har aldrig ens viskat om att jobba i Sverige. Jag ser i HD att det är populärt också bland de unga att söka jobb i Köpenhamn.

Dagen efter, dagen idag och morgondagen

Ett par från "den mänskliga rasen", den gången bestämda för lägerdöden. Och nu, den här gången?

"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?" Cioran

Igår såg jag dem stappla in i dödslägret, snön och den skarpt slipade isen låg överallt som själva motsatsen till röda mattan, "hit är ni alltid välkomna" ville den säga oss, mitt i det nygamla Europa. Jag försökte vara en alldeles mänsklig varelse igår, också i drömmen då jag sov en timme på eftermiddagen frågade mig en varnande röst "Tillhör ni den mänskliga rasen?".

Jag satt i väntrummet på Ortopedkliniken i Hässleholm. Vi var många där, med ett eller annat skadad eller utslitet ben. Ja, vi tillhörde alla "den mänskliga rasen". Det var inte svårt att erkänna, desto svårare att leva med. Vi talade framtid som om den funnes. Vi bläddrade i fem år gamla tidskrifter och visste att vi aldrig skulle lockas av drömmen om det avlägsna lyckoriket, ty vart vi än reste skulle vi vara vi, bara vi och inget annat. Vissa av oss stapplade till läkarexpeditionerna på kryckor, andra på bara svaga ben.

Det spelar ingen roll hur ofta ceremonierna från lägren visas. Egentligen har de endast den ceremoniella betydelsen. Det som möjligen betyder något är huruvida en nation består av bildade medborgare. Den bildade människan - hon som känner sin historia och plats på jorden - kan alltid värja sig mot sorteringen och mördandet. Men om hon saknar denna bildning ställer hon in sig i ledet och ropar på andra omständigheter. Den som tillhör "den mänskliga rasen" och av det drar slutsatsen att hon är den enda har inte förstått av vad vår skröpliga roll består.

Ja, jag minns gårdagen och jag minns allt jag läst och sett. Jag kan unna mig en timmes sömn varje eftermiddag.

27 januari: ”Jag försöker glömma att jag är judinna"

Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska hemstad, tack vare ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig, lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande berättelse Inte med oss.

Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.

Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att det judiska barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.

Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.

Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.

Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en Tysklandsresa i mitten av 1960-talet.

De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.

De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.

Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström). 

***

Vill man sedan ha en alldeles färsk, sedelärande berättelse om våra dagars judehat kan man med fördel läsa om en händelse i England under rubriken "I´m going Jew bashing"

I rättegången mot de våldsamma judehatarna säger offret bland annat:

" I was targeted because of my religion and I’m now scared to walk past members of the Asian community with whom otherwise I have no problem. When I come across a person from the Middle East I feel scared and petrified."

Ännu en gång får alltså en jude bosatt i Europa ta emot hugg, slag och förolämpningar för något som händer i Mellanöstern. De som säger att vi frivilligt importerat den konflikten till våra länder har inte alldeles fel. Det blir mer och mer uppenbart, och det finns bara en strategi för oss andra: att visa hur det importerade ser ut, vilka uttryck det tar sig, argumentera och bekämpa det och när så blir nödvändigt fysiskt bidra till att skydda de individer som blir offer för den asiatiska och/eller arabiska pöbeln.

"Ungdomens sagovärld har jag lämnat långt bakom mig" - om Eino Kaila och Tankens oro

Jag ägnar mig nattetid åt Eino Kailas bok Tankens oro. Natten till söndagen föll något ur boken ner i mitt ansikte. Jag viftade bort det i tron att det var något nattfly, men när jag tog i det visade det sig vara en mycket gammal bruntonad biljett till "Holmenkol-banen" inköpt för 80 öre (det är den du ser liggande på boken). Med tanke på att boken utkom 1944 på finlandssvenska Söderströms förlag i Helsingfors lockas jag av tanken att biljetten är mycket gammal.

Tankens oro rubriceras av författaren som "Tre samtal om de yttersta tingen" och är uppbyggd av dialoger mellan Aristofilos och Eubulos, först i Zell am See, Hohe Tauern i juli 1939, sedan i finska skärgården i juni 1942 och slutligen i ett skyddsrum i Helsingfors, en natt i februari 1944.

Det här är uppfordrande läsning. Man kan rentav kalla den svår, särskilt det tredje samtalet. Men där finns så många avsnitt som jag tar till mig direkt, därför att de resonerar kring politisk-moraliska spörsmål på ett sätt som gör dem, i alla fall just nu, nästan tidlösa. Konkret uttryckt känner jag igen mycket av min egen samtid i det han skriver. Aristofilos kan framstå som en ytterst pessimistisk natur, som när han utbrister: "Ungdomens sagovärld har jag lämnat långt bakom mig, och dit finns det ingen återvändo. Nu vandrar jag i vardagsvärldens förtorkade öken." Han sammanfattar denna vardagsmänniska med orden "Ett glupskt gap i ena änden och i den andra en avföringsapparat" och drar sedan slutsatsen; "Missräkning och desillusion! Detta ser jag i alla andligen mognade människors ansikten, och de, hos vilka man inte ser det, tycks mig vara enfaldiga gröngölingar."

Eubulos vänder sig mot Aristofilos när han talar om människans "slem" och säger: "Är det ändå inte ett ganska egendomligt 'slem', som med avsky fördömer sitt eget väsen?  Varifrån härstammar denna din lidelsefulla protest? Även den är ju liv - eller hur?"

Det jag citerar är förstås både orättvist och missvisande eftersom det bara är ett enda litet fragment i större sammanhang. Men jag fastnar lätt för det misantropiska som bekant, och blir alltid en smula uppmuntrad av sådana texter.

Om författaren och Tankens oro avslutar jag med klipp från olika texter:

Mikko Salmela skriver:

"Eino Kaila (1890–1958). Eino Sakari Kaila föddes 1890 i Alajärvi i södra Österbotten, som det första barnet i en prästfamilj. Den kyrkliga bakgrunden inom familjen var stark; fadern, Erkki Kaila (ursprungligen Erik Johansson), var präst i tredje generationen och från 1935 ärkebiskop i Åbo. Fastän Eino Kaila inte förde traditionen vidare kom den att påverka hans tänkande. Han intog visserligen en avvisande attityd mot såväl religiös dogmatism som mot kyrkan, men både hans personlighet och tänkande uppvisade religiösa element och influenser.”

 

”Från en tidig studieresa till Paris 1911 återvände Kaila däremot inspirerad av Henri Bergsons vitalism. Denna lära, som betonar livets dynamiska skaparkraft, erbjöd en tolkning för Kailas tidiga världsuppfattning. Trots att han förkastade vitalismen redan några år senare, fortfor en del Bergsonska teman att influera hans psykologi. Det mest bestående inflytandet på den kritiskt och oroligt lagde Kaila fick den neutrala monism som förespråkades av Ernst Mach, Bertrand Russell och Harald Höffding. Enligt denna syn är verkligheten varken materiell eller andlig, utan består av en enda grundsubstans. Kaila sökte livet igenom en hållbar formulering för en motsvarande uppfattning.”

”Den röda tråden i Kailas tänkande utgörs av en fortgående precisering av och argumentering för den världsuppfattning som öppnat sig för honom i och med hans filosofiska uppvaknande. Kaila, som drevs av sin vision av en alltomfattande verklighet, kände en dragning till läror som kunde överbygga de skenbara klyftorna mellan ”det såkallade materiella och det såkallade andliga, det döda och det levande, det kroppsliga och det andliga”. Han nöjde sig emellertid inte med någon förefintlig förklaring av världen.”

” Eino Kaila inledde sin vetenskapliga bana som psykolog. Hans människosyn var naturalistisk. Enligt den finns ingen ”ande” oavhängig den biologiska strukturen, utan de medvetna fenomenen tilldrar sig i kroppen. Kaila godkänner trots det inte reduktionismen, som reducerar innehållet i ett medvetande till beskrivningar av processer i hjärnan. Han förespråkade hela sitt liv en psykofysisk parallellism, enligt vilken medvetna fenomen och kroppsliga processer motsvarar varandra, samtidigt som de är begreppsligt oberoende perspektiv på samma förlopp.
"

”Kaila fick sina tidigaste intryck inom psykologin från Henri Bergson, William James, Harald Höffding och Pierre Janet. Han uppfattade själslivet som ett fenomen i ständig omvandling, där intelligens, känsla och vilja förenas i en oskiljaktig medvetandeström. De tidiga influenserna kom i bakgrunden, då Kaila i början av 1920-talet kom att omfatta en associationspsykologisk syn. Den betonade att medvetna fenomen beror på skeenden i det centrala nervsystemet, vilka vardera styrs av en mekanistisk kausal lag.”

”Associationspsykologin fick emellertid vika i slutet av 1920-talet, då Kaila bekantade sig med Max Werthheimers, Kurt Koffkas och Wolfgang Köhlers gestaltteori. Den senare kommer till uttryck framför allt i Personlighetens psykologi (1934), enligt G. H. von Wright Kailas mest betydande verk. Kailas syn är besläktad med den freudianska djuppsykologin. I sin betoning av att även medvetandegörandet av behov är ett skeende som betingas av behov kan han sägas gå ”djupare” än Freud.”


”Kaila, som hade skapat sig sin uppfattning om konst och kultur i umgänget med de främsta företrädarna för nationalromantiken i Finland, däribland Juhani Aho, Pekka Halonen, Eero Järnefelt, F. E. Sillanpää, Eino Leino och Jean Sibelius, var själv en av de mest uppburna personligheterna inom kulturlivet under 1930- och 1940-talen.”

”Trots att Kaila förkastar de metafysiskt religiösa uppfattningarna om en moralisk världsordning, finns det drag i hans vetenskapliga teori om den djupandliga utvecklingen som påminner om Hegels idealism eller om Bergsons vitalism, enligt vilka historiens slutpunkt består i att de rätta värdena förverkligas. ”Hjälten” i Kailas världsbild är livet självt, som i miljarder år har gett upphov till allt mer komplicerade och ordnade strukturer. Graden av evolution visar sig också vara ett kriterium för en bestämning av olika värdens inbördes rangordning. Samtidigt skapar evolutionen ständigt nya, än högre värden, vilket innebär att inga värden är historiskt övergripande, vilket Hegel och Snellman mycket riktigt konstaterade. Kaila utvecklade aldrig sitt etiska tänkande längre i denna implicit evolutionistiska riktning.”


Joakim Andersen skriver:

”Kaila utvecklar resonemanget kring djupandligheten bland annat i Tankens oro. Det är en dialogbok, där de två vännerna Eubulos och Aristofilos tre gånger, med flera års mellanrum, samtalar kring filosofiska ämnen. Uppenbarligen är de båda olika sidor av Kaila själv, under olika faser av livet. Så framstår Aristofilos som konstnären, medan Eubulos snarare är vetenskapligt lagd. I det första samtalet beskriver Aristofilos hur han förlorat ungdomens förmåga att entusiasmeras, och hur han söker det meningsfulla i mötet med bergen och med konsten. Det handlar här snarare om något inom citationstecken ”religiöst” än om något ”estetiskt”. Han beskriver hur han upplever ”detta fenomen, bergen, på samma sätt som ett uttrycksfullt ansikte, det är besjälat, det uttrycker, det betyder något, till och med något djupt och mäktigt…”

”I det andra samtalet har han utvecklat en närmast vitalistisk världsåskådning, vilken också jämförs med Bergson, Driesch och Spinoza. Han föreställer sig att verkligheten är fyrdimensionell, men att vi bara kan uppfatta tre dimensioner. Genom ”hål” till den fjärde dimensionen tränger Livet igenom. Aristofilos utvecklar en närmast panteistisk, altruistisk, livssyn utifrån detta antagande. Roligt är att han också uttrycker sig om den mänskliga naturen på ett sätt som starkt påminner om den nya högerns från Gehlen hämtade tankar om hennes ”världsöppenhet”. Hon är djuret med så få instinkter att hon måste skapa en kultur.”

”I den tredje dialogen är det Eubulos som står i centrum. Han beskriver där sin mer vetenskapliga världsbild, med flitiga referenser till Planck, Heisenberg och andra. Bland annat menar han att vi rör oss från ett punktteoretiskt till ett fältteoretiskt sätt att se på världen. Som exempel anger han gestaltpsykologin, man skulle också kunna nämna Deleuzes Nietzschetolkning.”


Tack till Joakim för läsning!