Joyce Carol Oates: A Widow´s Story. A Memoir (Fourth Estate).

Joyce Carol Oates har nu utgivit sin sorgebok. När hennes man Ray Smith dog 2008 förlorade hon den viktigaste identiteten av alla, den som Joyce Smith. Hon säger att hon inte vet vem Joyce Carol Oates är, att hon är en rent litterärt skapad figur som bara lever i böckerna:

"At the University it is my task to impersonate 'Joyce Carol Oates.' Strictly speaking, I am not impersonating this individual since 'Joyce Carol Oates' doesn't exist, except as an author-identification... This is not a person. This is not a life. A writing life is not a life".

Utan sin manliga halva Smith förlorar hon fotfästet. Varför denna klyvnad? De var gifta i mer än fyrtio år. Ray Smith var tidvis hennes förläggare, tillsammans utgav de också litteraturtidskriften Ontario Review och han var hennes första läsare av alla icke-litterära texter. Hennes romaner och noveller läste han däremot aldrig. De var ett hårt sammanknutet par vars identitet i den meningen befann sig i en annan och vardagligare sfär än den litterära. Hans död är nära att knäcka henne. Hon drar sig undan omvärlden, tidvis befinner hon sig hela dygn i "sitt näste", det vill säga sängen.

För att bäst minnas Ray planterar hon om hans trädgård:

"Anything that requires a minimum of work and is guaranteed to survive".

Jörn Donner: Diktonius. Ett liv. (Alfabeta)

Den första fråga som Jörn Donners biografi över Elmer Diktonius väcker hos mig blir också den fråga som kvarstår när jag läst ut boken. Den är lite lustig, inte minst för att den är så sällsynt. I brist på bättre ord formulerar jag den så här: kan man skriva en biografi utan att en enda gång ramla ner i den akademiska apparatens krav på noter, sidhänvisningar och fikonspråk? Och mitt svar växte fram under läsningen. Man inte bara kan, man kanske borde – oftare och mera medvetet. Ty utan denna säck av viktigheter och akademiska påfågelsfjädrar som börda, blir läsningen både lättare, mera mänsklig och inte minst roande. Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius. Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra skriva.”

Donner skriver annars en klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna. Utifrån Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en glömska som fäller sin skugga över orden”.

Nå, Diktonius alltså: född 1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja. Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom mig.” Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär. Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken för dikten.

Under Diktonius liv kommer de två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa. Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”. Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i. Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum. Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.

Donner säger att Diktonius var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan tillåta sig är det med skrivandet.

Betydelsen av hans modernistiska poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik. Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.

”Han ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik. ”. Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod. Diktonius bränsle fanns inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå i ett ”fucking party” tillsammans med Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det han såg och drack. Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.

Ett diktarliv var till ända och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.

John Cowper Powys om konsten att åldras.

Det är ytterst sällsynt att mina jämnåriga beklagar sig över åldrandet. Inte ens de få vänner jag har som är avsevärt äldre beklagar sig. Möjligen yppar de något om krämpor och ensamhet, men aldrig över åldrandet i sig.

Som Shakespeare sagt bör man bära sina smärtor med ödmjukhet. Ju äldre jag blir, desto fler blir smärtorna. De fysiska fenomen som uppträder i åldrandet är vi kanske illa förberedda på, tids nog inser vi att de kommer alldeles oavsett.

Skulle någon vilja byta och bli en ung man eller kvinna igen? Å nej, försök inte.

Den walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) skrev The Art of Growing Old 1944, och i det senaste nyhetsbrevet från Powyssällskapet (nr. 13) finns en översättning av bokens inledning.

Det är Sven Erik Täckmark (1916-2007) och Gunnar Lundin som gjort översättningen. Den avbröts när Täckmark avled. Kanske finns det skäl anta att den kan utkomma i sin helhet så småningom.

Powys skriver:

“Jag har en känsla av att äldre människor får en benägenhet att glömma de fantastiska vrångbilder de som unga gjorde sig av ålderdomen.”

Och i rörelsen mellan ungt och gammalt finner han något lustigt:

“Det finns faktiskt många äldre som när de var unga framstod som ‘gammalmodiga’ och som också ‘kände sig gamla’, och därför faktiskt ensamma och isolerade, men som, när ålderdomen verkligen kommer, genom någon lycklig ny integrering i personligheten, återfår ett avsevärt mått av ungdomens speciella sensibilitet, den sensibilitet som deras ‘psyke’ av något outgrundligt felgrepp högst påtagligt saknat när de verkligen var unga.”

Här finner jag en klokhet som gör det intressant att läsa Powys. När han resonerar om ungdom, vuxenblivande och ålderdom gör han det också i perspektivet av våra olika sätt att mogna, att skaffa sig bildning. Powys framhäver den långsamma vägen som klokast.

Och det är inte utan att man håller med när man ser alla dessa lillgamla tonåringar avvisa allt som föräldragenerationen erövrat ("vi vet allt vi behöver veta"), eller tvärtom med alla de vuxna som klädda i kepsar, shorts och musikpluggar i öronen försöker bevara tonårsattityden så länge som möjligt. Varken den pubertala och omogna vuxenheten eller den lillgamla ungdomen är något att åtrå.

Tack till Gunnar Lundin.

Orhan Pamuk: Andra färger. Essäer och en berättelse (Norstedts, översättning av Mats Müllern).

Orhan Pamuk diskuterar bokomslag. Han säger: ”Det är en oförlåtlig förolämpning mot läsarens och författarens fantasi att visa bilder av romanens personer på omslaget. Den formgivare som gör omslaget till Rött och svart rött och svart och visar ett slott på omslaget till Slottet visar snarare att han inte läst boken än respekt för texten.”

Dessa utsagor finns i hans korta text Nio iakttagelser om bokomslag, som ingår i den härligt omfångsrika samling essäer och texter som finns på svenska med titeln Andra färger. Volymen innehåller det mesta man kan tänka sig i textväg, alltifrån de små iakttagelserna till de omfattande litteraturessäerna, samt också en fin intervju från Paris Review (tidskriften jag länge försökte prenumerera på, men som aldrig nådde fram från New York - där den utges - till Skåne).

Pamuks penna rinner på. Ibland undrar man om den inte går att stoppa. Hans flöde är så stort att böckerna inte sällan blir lidande av det. Jag såg en kritiker nämna att det är just det han har gemensamt med Dostojevskij. Eftersom jag själv föredrar det fragmentariska kan jag ha svårt att alltid hänga med en sådan som Pamuk. Ändå vill jag hävda att denna essäsamling har något av stort värde, nämligen förmågan att förundras också över tillvarons till synes obetydliga inslag. Hans två texter om Thomas Bernhard får mig också att stanna upp för att ta mig en funderare.

Nobelpriset har en stor fördel. Det innebär att pristagarna blir rikligt översatta till svenska. Det privilegiet ska vi inte ta för givet, utan tvärtom känna en tacksamhet över. Just därför har jag själv blivit lätt irriterad när Akademien utsett personer som knappast gjort sig kända för litterära verk, som Dario Fo. Vad skulle jag läsa av honom? Å andra sidan har sådana som Singer och Pamuk gett oss övermåttan mycket! Det bugar jag mig för.

Bild: Utsikten från Pamuks arbetsrum.

Ruben Gallego: Vitt på svart (översättning: Ola Wallin, Ersatz)

Det finns fotografier av barn som är något mer än bara en bild: sådan är bilden av Ruben Gallego som utgör omslaget till hans bok Vitt på svart.

Den lille mörkögde pojken tittar på mig. Varken under eller efter läsningen har jag kunnat frigöra mig från hans blick, den har gått rakt in i mig. Den blicken viker inte undan. Den ser mig rakt i ögonen så som den såg fotografen. Han är så vacker, hans ansikte är rent och oförfalskat barnsligt, den röda pionjärhalsduken förstärker intrycket av oskuld. Så ser en pojke ut när han tas i bruk av ett samhälle som önskar något särskilt av honom. Och just där ljuger bilden. Det samhälle som fostrade sina barn i pionjärrörelsen förväntade sig något särskilt, som det definitivt inte förväntade sig av Ruben Gallego. Av honom väntade sig ingen någonting.

Han dödförklarades direkt efter födseln. Han togs ifrån sin mor. Han skickades ut i tystnaden och tomheten. Och skälet var lika enkelt som banalt: han föddes med en cp-skada och sådana barn fanns det inte plats för i realsocialismens länder. För Ruben var en ickemänniska, en av alla dem som på grund av fysiska eller psykiska tillkortakommande skickades till platser där ingen, eller väldigt få, kunde se dem.

Gallego vid boklanseringen i Sverige. Foto från Ersatz förlag.

Hans bok Vitt på svart är en bok om allt detta: blicken, tomheten, utstötningen, icke-varandet. Det är en liten bok. Den består av korta texter. Men det är en bok som för alltid äter sig in i läsarens medvetande, och jag är övertygad om att den kommer att stanna där. Varje vuxen människa har varit ett barn. Varje läsare kan därför identifiera sig med Ruben Gallego.

Och om det är omöjligt ligger problemet inte hos författaren utan hos läsaren. Gallego kunde nämligen inte ha gjort det bättre, det är som om varje ord han skriver etsas fast med en understrykning: glöm nu inte detta!
För varje barn som vistats på institution bränns ett minnesmärke in i hennes kropp och själ. Barnet kan ha vuxit upp på ett sjukhus eller ett barnhem. Oavsett platsen, oavsett skälet, finns det något som bestämmer en del av barnets identitet: att i de tidiga, präglande åren ha befunnit sig bortom modern och/eller fadern, och som substitut för dem ha varit omgiven av mer eller mindre kärleksfulla eller likgiltiga anställda: sköterskor, läkare, städare, pedagoger av olika slag.

Innan muren föll visades i Sverige ett antal upprörande dokumentärer från rumänska barnhem. Det som bilderna visade föreföll mer eller mindre otroligt. Barn som var bundna vid armar och fötter till sina slitna och solkiga spjälsängar, barn som inne i ett slags vansinnets isolering dunkade sina huvuden mot väggar och golv, barn som satt i sin egen träck och stirrade mot kameran. I de socialistiska länderna tycktes det finnas en grupp särskilt utstötta och det var just dessa barn som saknade en familj, som saknade hälsa och ”normalitet” och som därför lämnats bort, glömts bort eller stötts ut, dömda till evigt liv i spjälsängen, omgivna av personalens likgiltighet, eftersom den i grund och botten bara var en spegelbild av hur de kollektiva moraliska och etiska mönstren såg ut.

Jag stötte ihop med denna verklighet, då en vän till mig adopterade två rumänska pojkar, just i syfte att lyfta dem ut ur denna misär. Då hade muren just fallit. Det var 1990. Dessa två pojkar var på intet sätt mentalt eller begåvningsmässigt begränsade, och så fort de lyftes ut ur den eländiga omgivningen blomstrade de, både fysiskt och intellektuellt och är idag unga svenska medborgare som inte i något avseende röjer något om den traumatiska barndomen. De lärde sig snabbt det svenska språket, och trots att deras fosterfar avled kort efter att de kommit till familjen fortsatte de att utvecklas hos sin fostermor.

Vad hade det blivit av dem i Rumänien? Hade den nya tiden haft något att erbjuda dem, eller skulle valet ha stått mellan att bo kvar på institutionen eller att ansluta sig till något av Bukarests många gäng av gatubarn?

Jag hade både inlevelseförmåga och en egen erfarenhet som gjorde att jag kunde resonera med min vän om villkoren för hans två adoptivbarn. Som nioåring blev jag utlyft från skolsalen och placerad i något som kallades ”vilohem”, en funkisvilla mitt inne i skogen i norra Skåne, dit barn som saknade förmåga att anpassa sig till rådande normer eller som hade ”svaga nerver” sändes. Där skulle vi ”vila”. I själva verket tror jag att våra tankar och beteenden skulle korrigeras. Vad som hände var att vi blev tonåringar i förtid och lärde oss alla de beteenden som våra klasskamrater hann ikapp flera år senare. Vi lärde oss röka. Vi fick plötsliga och omtumlande inblickar i könets mysterier. Vi blev gängvarelser. Vi slog oss fram.

Det jag känner igen mig hos Gallego är främst personalens beteende, hela uppsättningen av straff och korrigeringsmetoder. Att sitta inlåst i skafferiet var ett sådant. Det blev man också i norra Skåne! Där fick man sitta om man gjort något förbjudet. Att ligga i sin säng en halv dag, sysslolös, var ett annat straff, och det utdelades framför allt till sängvätare. Att för egen del behålla ett paket med godis som sänts från föräldrarna var ett beteende som skulle korrigeras. Straffet kunde bestå i att det mesta av paketet delades ut bland de andra barnen, medan mottagaren själv inte fick något. Många av barnen på detta hem kom från mycket trasiga familjer. Den flicka, några år äldre än jag, som så att säga adopterade mig på hemmet, var själv föräldralös efter ett drama där både modern och fadern dött. Hon trodde mig inte när jag försäkrade att min far skulle möta mig på järnvägsstationen vid hemresan. Den ensamhet vi delade bestod i att vi var utlyfta ur normaliteten. Det som var vardag för de flesta barn togs ifrån oss. Kamraterna fanns inte längre närvarande. Skolmiljön var borta.

Utanförskapet var en identitetsskapande faktor som jag inbillar mig bidragit till att förstärka en solitär sida i personligheten.

Dessa pendelrörelser mellan ”avvikelser” och korrigeringar är barnhemmets livsmönster. Från den sovjetiska horisonten förefaller bara dessa mönster så mycket starkare. De är grymmare. De är brutalare. De är utöver sina enskildheter också nedsänkta i en omgivning präglad av fattigdom och brist.

Ruben Gallego röjer allt detta. Han berättar allt, mycket sakligt, ibland med en underskruvad ironi eller ett sarkastiskt leende. Det är just det som gör hans bok så smärtsamt chockerande. Att läsa den är att bokstavligt talat stiga ner i det helvete som format honom – och som han medvetet bekämpat med sina kloka texter och sitt mod. Skriften är i sig en revolt mot barnhemmet. Skriften är själva motsatsen till inspärrningen. Skriften är frihet där barnhemmet är ofrihet. Hur såg hans solitära sida ut? På vilket sätt kom hans liv att präglas av barnhemmet? På ett nästan ofattbart sätt verkar han ha stått i envis opposition alltsedan de tidiga åren. Han hade hela tiden fått höra att han var en horas son, och att han tagits ifrån sin moder och dödförklarats. Bokstavligt talat ingenting fanns kvar att förbindas med, en familj, föräldrar, syskon eller historia. Han var barnbarn till det spanska kommunistpartiets generalsekreterare. Hans förutsättningar skulle ha kunnat vara de bästa, eftersom han föddes i det Sovjetunionen där en klass – nomenklaturan – stod över alla sociala och ekonomiska problem. Hans familj skulle ha kunnat vara en garanti för att han skulle få en bra barndom, isolerad från övriga sovjetmedborgares dagliga kamp. Men han föddes cp-skadad! Därmed var hans öde beseglat.

Han togs handgripligen ifrån sin mor, han placerades på ett eländigt hem och krönte den institutionella banan med att som 15-åring placeras på ett ålderdomshem, dömd att gå under.

Boken är ett sådant drama att det vore fel att i detalj redogöra för den. Men eftersom Gallego skrivit sin bok, och dessutom i sällskap med modern och sin halvsyster, med vilka han återförenats i vuxen ålder, reser världen runt för att berätta om den, så finns det naturligtvis ett slags ”gott slut” på olyckan. Men bara i den meningen att Gallego lever och fortsätter kämpa.

Trots den bottenlösa nöd han skildrar utstrålar berättelsen också något förtröstansfullt. Den vittnar om ett slags storhet och en outgrundlig förmåga att överleva också de mest förnedrande omständigheterna.

Bilden: skånsk bokskog i söndags, foto A. Nydahl.

Rabindranath Tagore: Farande fåglar

”Människorna är grymma, men människan är god.”

”Jag är ett barn i mörkret. Genom nattens täcke sträcker jag mina händer efter dig, min Moder.”

”Människan uppenbarar sig inte i sin historia; hon kämpar sig fram genom den.”

”Jag tackar dig, att jag inte är något av maktens hjul, utan är ett med de levande varelser, som krossas av det.”

Camus föreläste 1957.

“Konst kan vara en bedräglig lyx” säger Albert Camus i föreläsningen Konstnären och hans tid, från Uppsala universitetsaula 1957.

Han fortsatte:

“Man ska inte bli förvånad över att människor och konstnärer vill återvända till verkligheten. Redan i det ögonblicket förnekade de att en konstnär har rätt till ensamhet, så han fick ägna sig åt den verklighet som var av alla upplevd och genomliden i stället för åt sina drömmar. De var säkra på att konst för konstens egen skull både i ämnesval och stil är något för massorna obegripligt eller också menade de att sådan konst inte alls uttrycker sanningen om dem själva.”

Camus målar med breda penseldrag. Det går inte att missförstå hans ärende. Vi vet hur det ropas på verklighetens folk av de billigaste av billiga politiker och deras “intellektuella“.

I varje tid hörs samma rop. En folklighet som snubblar på sina egna dogmer, blir populism och börjar flirta med avgrundens aktivister. “Verklighetens folk” är alltid det folk som ställer sig på led och marscherar när visselpipan ljuder. Begreppet må eka sympatiskt i många öron men är alltid massakerns ursäkt. Se på Balkan, se på Ungern, se på Skandinavien, se på Italien eller allt det som finns vid våra fötter på andra sidan Medelhavet. Eller se dig själv i spegeln. Ett folk börjar där näsan slutar på dig själv.

Camus säger redan på nästa sida i sin föreläsning:

“När en ensam, okänd konstnär vänder sig till eftervärlden bekräftar han bara ännu en gång djupet i sin kallelse. Han anser att en dialog med hans döva tankspridda samtid inte är möjlig och vädjar om mer av dialog mellan generationerna.”

Är det inte en alldeles rimlig attityd i varje del av den moderna epoken?

Med Jane Birkin in i förflutenhetens glömska.

Jag ser filmatiseringen av Jane Birkins Arabesque-konsert på franska, inspelad i Paris 2001. Jag gör det för att jag inte kan språket och hennes ord därför inte lägger sig mellan mina, men jag gör det framför allt för att jag kan grundstämningen och tonen, jag kan hennes hjärtslag, hennes blick och hennes närvaro. När hon sjunger La Chanson de Prévert vet jag ju vad det handlar om. Jag häller upp ännu ett glas av det kalla, vita vinet och sjunker ner i den stämningen. Det är nämligen så att mycket av mina sena tonår formades av detta språk och denna stad. Jag kunde inte ett ord franska, men två gånger, 1969 och 1970, vandrade jag runt i staden, gick på jazzklubbar, in i kyrkor, slog lovar runt hororna i Pigalle, levde mig in i myterna, klichéerna och trodde mig förstå. Gjorde jag det? Nej, men jag präglades för resten av livet av det jag trodde mig förstå. Klichéerna blev en del av mitt mål. Jag ville ju kunna bo i Paris, lära språket, klippa banden.

Just som jag skriver detta kommer den arabiska tonen in i den franska, en oud glimmar till i scenmörkret, ingen vet var den spelas men den söker sig ut i rummet inför en alldeles stilla och tyst publik. Så fyller fiolen i, den klagar som av grändens eget lidande, den klagar och sjunger samtidigt och jag vet att jag mött just denna ton i Jerusalem, i Tripoli, i Benghazi och Ramallah. Birkin är här min förbindelse till tonåren.

Vi var så unga att vi ännu inte lärt oss stava till de viktigaste författarskapen, de viktigaste kompositörerna. Nu kan vi alla namnen! Vi kan namnen men är lika vilsna, lika förlorade som då. När Jane Birkins vaggande övergår i en mycket sensuell, orientalisk dans överlämnar sig hennes musiker till samma rörelse och jag vet att det är där, just i det ögonblicket, som jag förlorade mig i gränderna, där och då jag gav upp mycket av den cyniska, beräknande blicken, den som trodde sig vara politisk men kanske mest av allt var nihilism och självförakt. Det är sannerligen ingen tillfällighet att jag gav mitt hjärta till fadon! Paris blev Lissabon, chansonen blev en fado. Och i fadon fanns också detta arabiska arv. Det som sammansmält med afrikanska, brasilianska rytmer och fått sina ord från den medeltida europeiska diktningen, den tradition som i fadon bevarade det bästa av en europeisk kontakt med andra kontinenter. Jane Birkin sjunger på franska. Musiken är arabisk.

Men hon kunde lika gärna ha sjungit på portugiska och jag skulle med samma tafatta och bristfälliga sentimentalitet ha sjunkit in i henne, därför att jag där känner igen både barndomens och tonårens längtan, allt det som av barnet blev en vuxen människa, en man förmögen att förvandla längtan till konkret handling trots att jag själv egentligen aldrig trodde på något av det, trots att jag, bortom tårarna, sången och ruset föll handlöst tills jag lades på en ambulansbår och hamnade på Lissabons smutsigaste och mest motbjudande sjukhus.

Där var jag sannerligen en liten pojke igen, en hjälplös, mobbad, på skolgården och lekplatsen slagen och rädd liten pojke, just den jag letat överallt och alltid efter. Där låg han – jag! – på en säng och grät medan var och blod droppade från bomullstussarna som satt klistrade mot taket, som ett radband av förtvivlan, lidande och död. Där fnös de portugisiska läkarna åt ännu en turist och visste ingenting om det som utspelade sig i mig.

Ulf-Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark: Städernas svall (Norstedts förlag).

Hur låter städernas svall? Hörs det bara i stadens centrum på ett bra café eller kan man förnimma det redan ute i de förorter som byggts i olika typer av miljonprogram de senaste femtio åren?

Ska man tro författarna är detta svall inget som hörs där ute. Det hörs när man sitter på café i centrum och det hörs när man slår upp de viktiga författarna som var verksamma för runt hundra år sedan. Ett sådant svall kan vara förföriskt och det kan vara grunden för en identitet.

Både Hallberg och Wijkmark har gedigen erfarenhet av det Europa som boken skildrar och låter sig influeras av. Med egna verk och med översättningar har de kretsat likt spanande fåglar över en kultur som bär upp och krossar med samma entusiasm. Kanske är en person särskilt viktig för deras samtal, Walter Benjamin, som de på olika sätt kommit nära i sina arbeten.

Det är detta med synen (eller den uteblivna synen) på förorten som plågar mig. Det finns nämligen en mycket starkt romantiserad bild av metropoler som Paris.

Hallberg säger att “man kan hitta kärleken till livet på gatorna, i blicken från en förbipasserande” och att det hör samman med “en autentisk livsupplevelse”.

Wijkmark kontrar med att hävda att man i dessa städer “är noga med hövlighetsformler”.

På vilket sätt visar våldtäktsmannen eller rånaren från förorten detta? Hur förhåller sig de omfattande vålds- och brandorgierna till livet på gatorna? Är de omfattande islamistiska manifestationerna i Paris eller London något som skvallrar om en kultur där man “utsätts för glädjechocker”?

Man behöver bara bo i en stad så liten som Malmö (eller varför inte Kristianstad) för att ställa sådana frågor. Om man romantiserar blir man som en Sydsvenskan-journalist som uttrycker förakt för landsbygdens människor och om de centrala delarna eller förorterna i sin egen stad säger: “Det blir bara bättre”.

Naivitet är en sak. Politiskt bedrägeri en annan och betydligt allvarligare. Det finns sådana inslag i Städernas svall som irriterar och ibland förvånar mig mycket.

Dessutom har jag svårt att se vad som skiljer Paris eller Berlin så radikalt från svenska städer när det gäller den moderna konsumismen och dess skränande uttryck.

Hallberg talar, mycket träffande om “spektakelsamhället”. Hur kan det fungera parallellt med alla dessa högkulturella människor med så utvecklad finess?

Nej, jag tror att något haltar här. Och det hänger förmodligen samman med romantiseringen. Man ser spektaklen och konsumismen tydligast här hemma. På resa till stora städer man tycker om, är det som om just den kritiska blicken gick förlorad. Jag tror det fungerar så, för jag har gjort likadant med Lissabon.

Romantiseringen är kanske en del av människans innersta och spröda hopp, men den bidrar inte till en bild som blir bättre grundad än den rena klichén.

Annars då, vad är detta för en bok? Man skulle kunna fatta sig kort och säga att det är en i sista stunden nedtecknad serie samtal om den europeiska kultur som smulas sönder av nationalism, islamism, pöbelvälde och politisk utförsäljning av nationernas samlade, kollektiva egendomar, ett försök att hålla fast vid något som handlar om moraliska och kulturella värden. Ja, jag fattar mig så kort. Var och en får döma.

Jag saknar nämligen helt den optimism som ibland sipprar fram i texterna, samtidigt som jag är fullt kapabel att läsa den som en kulturhistorisk påminnelse, att avnjuta till kaffet.

Rätt skönt trots allt.

Det är inte mycket att orda om, men just i eftermiddag blev jag friskförklarad. Min lever har klarat chocken. Mina blodvärden är normala igen. Det tog exakt en månad från dagen jag började överdosera tills jag blev återställd. Som sagt, det är rätt skönt, trots sex lärorika och omtumlande dagar på Hematologen, avdelning 123. Jag kommer att närma mig cytostatika med största försiktighet framöver.

Bild: Vånga, Ivösjön igår, tagen av A. Nydahl

Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham

När jag hösten 2010 skrev in mig på Arbetsförmedlingen trodde jag att man där kanske kunde hjälpa mig att hitta någon födkrok på halvtid. Det första jag fick veta var att jag skulle tilltalas kund. Det tyckte jag var lite märkligt, men eftersom också bibliotekarierna numera kallar låntagarna för kunder, så får det väl vara som det är med det.

Jag kom en bit in i processen. Stegrade mig först när jag skulle överföras till något som heter OSA (vilket betyder offentligt skyddat arbete). Det begreppet födde lika många frågetecken som ordet kund. Vem skulle jag skyddas ifrån? Eller var det jag som skulle skydda något? Jag fann inget svar utan skrev ut mig från Arbetsförmedlingen igen.

När jag nu läser Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius) så slår det mig, för det första, att begreppen i Frankrike tycks lika skruvade. När hon skriver in sig på sin lokala motsvarighet kallas hon mycket riktigt för kund. Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen.

Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

I helgen som gick arrangerades något som kallas "Påskuppropet" på ett antal platser i Sverige (observera upprop, ej uppror). Det fick mig att tänka på Aubenas skildringar av ett uppror som ordlöst växer fram i Frankrike. Det är vackert, det är gripande, men frågan är om maktens män och kvinnor ens lägger märke till det. Mellan den tysta demonstrationen och den vardagliga håglösheten och ledan är steget så litet. Efter det att man försöker visa sin förtvivlan på ett torg blir det bara de kuttrande duvorna och vårsolen kvar. Just därför ska man läsa böcker som den här. I Aubenas texter finns det en återhållen men passionerad vrede som ger den dess värdighet, och den ger oss ett tvärsnitt över det som kallas "arbetsmarknad".

Ouistreham finns här.

Klar med Skyggebiblioteket.

På skärtorsdagen fick jag en dansk bok med Budpilen. Det var Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket. Om ni följt min blogg under påskhelgen så har ni sett mina nedslag i bokens olika författarskap. Jag har valt att skriva om de författare som finns också i mitt bibliotek. För er som blivit nyfikna vill jag nu bara upplysa om de andra som tas upp i boken:

* Abraham Ben Yitzhak
* Eugenia Szajn- Lewin
* Milena Jesenská
* Florjan Lipus
* Ivan Cankar
* Jose Javorsek
* Béla Zsolt
* Alfred Gong
* Aledandru Vona
* Isak Samokovlija

Som ni ser finns det mycket kvar att upptäcka. Dessutom är det så att det i varje kapitel finns trådar till så många andra. Upptäcktsresan börjar på första sidan. Skuggornas bibliotek är ändå så oerhört mycket större än så här. Själv har jag en lång rad författarskap jag hade velat lägga till. Så är det med de riktiga författarna, de står i kö för att bli lästa när stapelförfattarna och topplisteflirtarna är borta.

Ivösjön. Stillheten.

Dagen som gick. Stillheten i Vånga vid Ivösjöns norra strand. En spirande grönska som ramar in den öppna platsen där jag sitter med kaffe och läsning. Ett tyskt par stannar till. Ett danskt par stannar till. Ingen sätter sig, det förblir folktomt.

Så länge jag glor ut mot vattnet slipper jag den verkliga, (o-)mänskliga världen. Utförsäkringar på hemmaplan och militära massakrer i arabvärlden. En tyngd och en tröstlöshet inför ett skeende som ingen utanför maktens korridorer har minsta inflytande över. Vad är det egentligen som sker i Libyen och Syrien?

Vad är det egentligen som ligger bakom de europeiska regeringarnas beslut? Allt jag läser skvallrar om att sjuka skickas till Arbetsförmedlingen och där tilltalas med ordet kund. Hur absurd blir tillvaron innan den växer oss över huvudet? Ungefär så här.

Miguel Torgas dagböcker.

Idag är det 37-årsdagen för det som Miguel Torga kallade "utställningsrevolutionen" i Portugal. Av frihetsdrömmarna har det blivit uppläxning i EU-högkvarteret och nyfattigdom i storkapitalets Europa. Jag saxar några små rader ur Torgas förnämliga dagböcker. Hos mig väcker de ständigt eftertanke kring individen och massan.

"Coimbra 4 november 1965. Ännu ett manifest. Nu har vi hållit på i fyrtio år att skänka polisen våra autografer."

"Coimbra 25 april 1974. Militärkupp. Det var väl inte mycket mer att vänta av militärer? Under de senaste femtio årens förnedring här i landet har de arresterat och anklagat oss, fängslat oss och med bajonetternas hjälp säkrat makten åt tyranner. Vem kan glömma sådant? Men för all del, hur som helst är det ett steg. Bara vi nu inte får se parader i all framtid..."

"Coimbra 6 maj 1974. Revolutionen fortsätter och alla har bråttom att stämpla in."

"Coimbra 29 april 1986. Explosion i ett ryskt kärnkraftverk (...) Det första stora tecknet på den apokalyps som väntar oss."

"Coimbra 30 april 1986. Katastrofen i Tjernobyl igår skakar om hela min tankevärld. Samtidigt har min blick fått vila på en samling kakel i Hertigen av Óbidos gamla palats, och skogen av stillastående lyftkranar i Lissabons övergivna hamn kom mitt gamla portugisiska hjärta att blöda."

Citaten hämtade ur Miguel Torga: Inre frihet. Dagböcker 1933 - 1987 (Fabians förlag, översättning av Arne Lundgren).

Påsksöndag i Blekinge.

Första anhalt, Hällevik för kaffe och äggmacka. Blekingekusten tog emot med solsken och stiltje.

Gamla fyren i Hällevik, fiskeläget som blivit småbåtshamn och en idyll med förstklassig fiskrestaurang, butik, café och strandpromenad med vid utsikt över Östersjön.

Hamnen i Hällevik, ännu stillsam, men redo för sommaren. Medan vi satt där kom väl ett tjugotal människor till.

Flickorna vid vattnet har ännu inte sett katten alldeles bakom sig. Om en minut är den framme och så är de tre som leker med varandra.

Från hamnen i Nogersund ser man Hanö ligga skimrande i bukten, idag i ett blått dis från hav och himmel.

Skuggbiblioteket. Bruno Schulz

Ur Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket plockar jag idag fram Bruno Schulz (1892-1942). Schulz var både författare och bildkonstnär (bilden nedan har jag i ett klipp från Dagens Nyheter 1992). Hans berättelser, också i svenska utgåvor, är illustrerade av honom själv. Två verk finns det bevarade, Sanatoriet Timglaset och Kanelbutikerna. Hans två andra verk är antingen ofullbordade eller aldrig hittade. Fragment ur Messias är sedan länge omtalade.

Schulz föddes i den lilla galiciska staden Drohobycz och skrev på polska. Ett försök att skriva på tyska skickade han som gåva till Thomas Mann men har ej hittats i Manns efterlämnade papper. Schulz sköts av en tysk officer i en så kallad "upprensningsaktion" från Gestapos sida. Schulz var då på väg för att hämta ut sin brödranson. SS-officeraren Karl Günther ändade hans liv och han blev liggande på gatan till in på kvällen, då en vän hämtade och begravde honom.

Agneta Pleijel har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet om sättet som Schulz slår en brygga till Kafka, litterärt och personligt. Bland annat skriver hon:

"Frågan är emellertid: skall man se dem som judiska författare? De framträdde inte som sådana. Deras generation höll på att förlora kontakten med judendomen. Ingen av dem växte upp med jiddisch. Kafka skrev på tyska och Schulz på polska. Spelar då deras judiska tillhörighet över huvud taget någon roll för deras författarskap? Kafka befann sig i revolt mot den judendom som praktiserades av hans far, den 'upplysta' och uttunnade."

I Salongen skriver Bodil Zalesky om honom.

Ur Kanelbutikerna läser jag: "Bevingad av min längtan att besöka kanelbutikerna, vek jag av på en gata jag kände till och snarare flög än gick vidare och var hela tiden noga med att inte gå vilse (...) Av butikerna syntes inte ett spår. Jag gick nu på en gata där husen ingenstans hade ytterdörrar, bara tätt tillslutna fönster, blinda i återskenet från månen."

En Pragjudes författarskap i Skuggbiblioteket.

Jag gör nu också en fjärde text om Skuggbiblioteket. Kanske blir det fler imorgon. Jag upptäcker nu att en författare jag haft stor glädje av finns med i Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket, nämligen Jirí Weil. Hans biografi kan du ta del av i länken nedan till förlaget perenn som finns i min grannkommun. Per Nilsson som ensam driver förlaget är en eldsjäl som introducerar viktiga författarskap till svenska. En av hans första utgåvor var Liv med en stjärna, som kom 1998. Arthur Miller skrev om den:

"Få böcker har hållit mig vaken om natten, men det har den här."

Jag skulle kunna citera några för sammanhanget lämpade rader ur boken:

"Namnen föll in i mörkret och skuggorna. Väggen täcktes av människornas ryggar så ingen kunde se om det kom blod ur väggen. Jag stod nära väggen, för jag hade inte fått plats i en bänk. Det var bra att kunna luta sig mot något, det var bra att jag hade väggen med sina blodfläckar bakom mig, så att jag inte kunde se dem. Jag tittade bara på mannen som läste namnen." (översättning av Per Nilsson).

Förlagets sida om boken.

Jirí Weil med katt. Okänd fotograf.

Årets första husbilsinvasion i Tosteberga hamn.

Eftersom jag själv älskar tystnaden och friden i Tosteberga är det självklart att andra människor gör det. För det mesta kan man stå där nere vid havet alldeles ensam, ibland ser man inte ens horisontlinjen för alla husbilar. Idag var det en sådan dag. Varje liten yta på gräsmattan och på den asfalterade platsen var full av stora och små husbilar. Hundar gläfste och skällde.

Efter att ha läst de senaste informationerna på byalagets anslagstavla vände jag själva hamnplatsen ryggen och gick längst ut på piren. Där pågick ett intensivt tjatter från måsarna. Det är inte utan att man blir nyfiken på vad de egentligen säger till varandra.

Oavsett om det är glest eller tjockt med folk därute så trivs jag. Tosteberga hamn är en av få platser där man kan lyfta tyngden från sina egna axlar och bara glo ut över Östersjön. Påskafton fick inledas så.

"Varhelst en usling finns är han min vän, min bror." (Bengt Lidner)

Resterna av fjolårets badbrygga.

Klickar du på bilderna kan du läsa vad som står på anslagstavlan.

Skuggbiblioteket. Esther Kreitman.

Esther Kreitman, tredje från höger.

I.B. Singer känner de flesta av oss till. Han fick Nobelpriset och därmed de flesta av sina verk översatta och utgivna i Sverige. Men hans syster Esther Kreitman har vi inte hört talas om. Också hon var författare. I Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket läser jag om henne, från en text brodern skrev:

"Hun var en hasid i skørter, men hun led af hysteri och havde milde anfald af epilepsi. Til tider syntes hun at være besat af en dibbuk (forbandet ånd)."

Just en sådan kvinnogestalt skapade I.B. Singer för sin roman Satan i Goraj. Esther använde sig aldrig av broderns berömmelse. I eget namn - med makens "oälskade" efternamn - publicerade hon bland annat romanen Deborah.

Skuggbiblioteket fortsätter att fascinera mig.

Dödsfienden och Pappersdrinkaren.

Som tvilling till Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket kan man läsa Dødsfjenden - Om Elias Canettis forfatterskab, (red. Adam Paulsen) med essäer av samme Karsten Sand Iversen, Henrik Stampe Lund och andra. Boken är på danska och jag köpte den samma år den utkom, 2005.

Ur Canettis Öronvittnet (i översättning av Eva Liljegren) bjuder jag på ett smakprov:

“Pappersdrinkaren läser alla böcker, vilka som helst, bara de är svåra. Han nöjer sig inte med böcker som man talar om, de skall vara sällsynta och glömda, svåra att hitta. Det har hänt att han letat ett helt år efter en därför att ingen känner till den. Om han har fått tag i den till slut så läser han den fort, förstår den, lägger den på minnet och kan alltid citera ur den.”

Citatet är hämtat ur den karaktär Canetti kallar just Pappersdrinkaren. Nog kunde man här tala om ett skuggbibliotek?

Ur Den ordsnabbe några rader:

“Den ordsnabbe talar på skridskor och hinner före fotgängare. Orden faller ut munnen på honom som ihåliga hasselnötter. De är lätta, eftersom de är tomma, men det finns många av dem.”

Långfredagens text.

En av författarna som ingår i Karsten Sand Iversens bok Skyggebiblioteket är rumänen Mihail Sebastian. Jag tar fram hans till engelska översatta Journal 1935-44 och läser:

"Another drunken night. But it´ll be the last in a series - otherwise there will be no end. It´s a promise."

"I have done nothing at all. No book, no love."

Den 24 september 1938 skriver han:

"Chamberlain has returned to London with Hitlerites´new demands. Will they be accepted? Will we have a 'German peace' that suppresses freedom in Europe - who knows for how long, perhaps for a whole historical epoch? Or will they not be accepted? If so, we will have war. It´s all a matter of days, maybe less, a matter of hours or minutes."

Påskläsningen.

Det blir en trespråkig övning i helgen, med läsning på svenska, danska och engelska. Ulf Peter Hallbergs och Carl-Henning Wijkmarks bok om städernas svall har jag inte mycket kvar på, men den sätter igång tankar som måste få mala ett tag (tack Ulf Peter). På danska ska jag dels läsa postsovjetiska minnen av Sonja Vesterholt och en bok jag fick med Budpilen idag om det slags litteratur som brukar befinna sig i skuggan men alltid är den viktigaste, skriven av Karsten Sand Iversen (tack Hanne). Att Karin Stensdotters nya bok, En underbar roman, nått hit från Paris är också ett glädjeämne (tack Karin och Helena), liksom nästa bok på Elisabeth Grates Bokförlag, ett reportage som heter Kajen i Ouistreham, om dagens "arbetsmarknad" och löneslaveri, skriven av den franska journalisten Florence Aubenas (tack Elisabeth).

De engelska språkövningarna finner jag i TLS, det nummer som utkom förra fredagen men alltid når mig veckan därpå. Om inte annat ska jag läsa den intressanta essän om Elizabeth Bishop (som röker så självsäkert på omslaget). Vid sidan av påsklammet, det röda portugisiska vinet och annat på bordet blir läsningen den kommande helgens behållning. Nå, i Tosteberga ska jag också stå, gloendes. Kanske blir det lite rapporter här i bloggen också. (Klickar du på bilderna kan du läsa boktitlarna bättre).

Utvecklingsoptimismens religion.

Dödens zon kallas den. Här kommer mänskligt liv att vara omöjligt under så lång tid att den omöjligen kan kallas överblickbar.

Den japanska katastrofen kanske låter sig skildras i svart-vitt? Det finns inte särskilt många nyanser i de besked som människor fått. Det går inte att bo där. Det går inte att odla där. Mjölken från korna hälls ut.

Liksom i Tjernobyl blir denna dödens zon ännu ett bevis på hur
utvecklingsoptimismen kan se ut. Det är glada dagar fram till haveriet och härdsmältan. Efter den blir det inga dagar alls.

Och jag vågar hävda att också denna katastrof förträngs i sinom tid och varje opinionsundersökning - här i vårt land och överallt annars - utfaller till kärnkraftens fördel. Ingen ifrågasätter livsstilen och det ständigt ökade behovet av energi till våra konsumtionsvaror. Dödens zon är sista stadiet i ropet på Mer! Fler! Större!

Foto: DAVID GUTTENFELDER/AP (ur Svenska Dagbladet)

Adam Zagajewski om solidaritet och ensamhet.

Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.

Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Här skriver jag också om hans senaste översatta diktvolym. Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:

"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."

I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:

"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."

Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.

(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).

Fray, Bach och Malmberg.

David Fray, en ny Glenn Gould?

Säg ingenting onödigt. Det är Bach ikväll. Och några ord ur en text av Bertil Malmberg (ur antologin Mot antisemitismen, 1943):

"Det är väl knappast troligt, att antisemitismen av sig själv och utan handgripligt bistånd utifrån skulle hos oss kunna växa till en makt, stark nog att leda till verkliga judeförföljelser."

Barndomen. Fragment.

Lorensborg, Malmö, tidigt 1960-tal.

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi vuxit in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

Det fanns en stor rädsla i mig när vi 1958 kom till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Dittills hade vi levt i den intimare omgivningen kring Sevedsplan, i låga hus med få grannar, det var en miljö där också ett barn kunde tycka sig ha kontroll och besitta en hemkänsla utanför den egna bostaden. Lorensborg var dess raka motsats; stort, anonymt, höga hus och många människor var det som slog emot mig. Den hösten skulle jag börja i första klass på Lorensborgsskolan, men fram till dess fanns det bara en enda människa jag kände igen, och det var Bo, vars kusin Tommy funnits med redan på Sevedsplan. Mellan husen på Stadiongatan var det mest lera och vatten, en kletig massa som fanns på våra kläder så snart vi vistades utomhus. Anonymiteten gjorde oss nästan till spökvarelser, vi var namnlösa och hemlösa överallt där vi rörde oss. Men eftersom det ännu fanns mammor i hemmen på 1950-talet blev hon, min mamma, tillsammans med en nästan alltid närvarande mormor, vår trygghet och förankring.

Jag kan mycket lätt framkalla den bilden. Den visar mig alltid i kortbyxor och vita knästrumpor, men jag vet att den är falsk. Till den hämtar jag en mycket tidigare bild då jag ännu var ett litet barn. Mamma klädde mig och min bror i likadana kläder. Det är först senare jag ser det. Också när vi skulle vara riktigt finklädda och hade basker på huvudet. En sådan bild är mycket tydlig, ute från Bulltofta flygfält som det då hette. Pappa hade velat överraska familjen och köpt biljetter till Kastrup, med propellerplan en ganska kort lufttur med tydlig grop över Saltholm. Det blev vår första flygresa. Mamma var skräckslagen och pappa fick be flygvärdinnan om hjälp. I luftgropen skrek hon: ”Gösta, vi störtar!” Det gjorde vi inte, vi landade tryggt på Kastrup efter kanske 20-25 minuters resa. Den resan ser jag mig själv klädd i kortbyxor, knästrumpor och basker. Fanns det i den klädsel en koppling till ett estetiskt bohemeri som anknöt till pappas konstnärskap? En gåta ligger förborgad redan i hennes relation med pappa eftersom hon verkade helt ointresserad av den konstvärld som han tillhörde.

Motvind

Jag tog två cykelturer under tisdagen, lurad därtill av det vackra solljuset och den klarblå himlen. Medvinden blåser alltid på fel håll här, så jag fick kämpa mig ner till Viby, där jag äntligen kunde vända och slippa den iskalla luften mot händerna. Från fälten sveper vinden fram, flaggorna i byns villakvarter piskar som vore det höst.

Fick besök av mitt barnbarn Alma-Lee. I hennes sällskap är man alltid en glad människa. Hon ville höra Villa-Lobos men jag bytte till stillsam teorbmusik. Den tyckte hon inte om, och markerade att hon hellre lyssnade till Bachianas Brasileiras när hon tecknade och målade. När hon åkte hem fick jag ett ark fullt med hjärtan i en vacker formation.

Alma-Lee har snart avverkat sitt första skolår, det som numera kallas årskurs noll och läser och skriver bra. Det är en fröjd att se och höra. I måndags var hon på besök på barncanceravdelningen vid Lunds universitetssjukhus, där hon i praktiken växte upp. Hennes bror Alfons hade en ett och ett halvt år lång kamp där. Han förlorade den kampen och Alma-Lees återbesök väckte många minnen till livs hos henne. Kanske också hos de sköterskor som berättade för henne om hur de delade vardag då.

Igår var jag inne och tog de sista leverproverna. Hoppas snart bli friskförklarad efter förgiftningen. Det är nu två veckor sedan jag låg på avdelning 123 och fick motgifter. De sex dagarna där har inte gått spårlöst förbi. De har fött många tankar i mig, om vårdkvalitet, medmänsklighet och den gnälliga svenska attityden man överallt man möter på både vårdcentraler och sjukhus.

Att nationalisterna, rusiga av sina framgångar, nu flyttar fram positionerna ytterligare en bit kan få vem som helst att misströsta. NU är vi klämda mellan de fosterländska och de Allah-ländska, samma andas barn, fanatiskt trogna en idé eller en religion. Det är inte val mellan pest och kolera, det är pest och pest för hela slanten.

Men jag ser glädjen i det allra närmaste, och inte minst i barnbarnens ögon och röster. Det är i den glädjen man kan söka skydd.

Foto: A. Nydahl, strandskogsparti utanför Åhus.

Carl-Erik af Geijerstam och Marina Tsvetajeva.

Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms). Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).

Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som nu tillsammans skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Han och jag hade mycket kontakt under 1990- talet då jag utgav och var redaktör för tidskriften Studiekamraten. Vid sidan av Johannes Edfelt var han en av de verkliga veteranerna. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden.

Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam. Hos denne författare fanns det inte utrymme för språklig dekonstruktion. Livet själv var byggstenar för varje text. De få sidor med hans dagböcker som finns med i denna volym hade jag gärna sett rejält utökade.

”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”

Den fantastiska bilden överst är tagen av Anders Johansson. Klicka på den för helskärmsformat.

PS

Vill bara säga att jag tagit bort texterna om Sannfinländarna därför att jag känner alltmer av förakt för samtiden. Vill i största möjliga utsträckning tiga om den.

Thomas Bernhard, igen.

Det finns en läsning av Thomas Bernhard som alltid tangerar den fnittriga förtjusning som småborgaren känner inför det svarta och udda. På samma sätt som han upphöjer den alkoholiserade diktaren och hans skenbara frihet, gör han med Bernhard det som är en våt dröm för varje ängslig löneslav, han försöker följa med ner i det svarta, i vantrivseln och föraktet för det samhälle som premierar strebern och trampar på de redan nedtrampade.

Det finns andra läsningar också i vårt arma land. Länge har jag fascinerats av Bodil Malmstens ångestladdade identifikation med honom, och känt igen just de punkter där svärtan blir gemensam, inte som koketterande socialpornografi utan som äkta förbindelse och frändskap. Inte för ett ögonblick tvivlar jag på Malmstens livsberoende av Bernhard.

Orhan Pamuk skriver i sin senaste till svenska översatta bok, Andra färger om Bernhard:

”Vad var det hos Bernhard som muntrade upp mig i min förtvivlan? Kanske en känsla av uppgivenhet. En moral som manade mig att inte vänta mig för mycket av livet… Eller snarare än en moral en uppriktig vrede som uppmanade mig att vara trogen mig själv och mina traditioner.” (ur essän Att läsa Thomas Bernhard i en hopplös tid).

Det är inte en kliché att säga att det egna livet kan släppa in lite av det mest grundläggande ljus vid läsningen av det mörka. Bernhard är inte den förste författare att läsa för att uppnå det, men han är kanske den som förmår ge det starkaste resultatet.

I en recension för länge sedan av hans bok Skogshuggning skrev jag:

”Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem. Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ’framgång’ eller det bedrägliga sken som ’framgångsrika´ människor vanligen omger sig med.”

Jag tror fortfarande att det är så jag vill läsa honom, som en motkraft och en frände men absolut inte som ett föremål för kulturkarriär och den ängslighet som lyser från varje kultursida.

Bilder scannade från Thomas Bernhard, Photographien von Erika Schmied, Residenz Verlag, Wien 2006.