Barndomen. Fragment.

Lorensborg, Malmö, tidigt 1960-tal.

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi vuxit in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

Det fanns en stor rädsla i mig när vi 1958 kom till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Dittills hade vi levt i den intimare omgivningen kring Sevedsplan, i låga hus med få grannar, det var en miljö där också ett barn kunde tycka sig ha kontroll och besitta en hemkänsla utanför den egna bostaden. Lorensborg var dess raka motsats; stort, anonymt, höga hus och många människor var det som slog emot mig. Den hösten skulle jag börja i första klass på Lorensborgsskolan, men fram till dess fanns det bara en enda människa jag kände igen, och det var Bo, vars kusin Tommy funnits med redan på Sevedsplan. Mellan husen på Stadiongatan var det mest lera och vatten, en kletig massa som fanns på våra kläder så snart vi vistades utomhus. Anonymiteten gjorde oss nästan till spökvarelser, vi var namnlösa och hemlösa överallt där vi rörde oss. Men eftersom det ännu fanns mammor i hemmen på 1950-talet blev hon, min mamma, tillsammans med en nästan alltid närvarande mormor, vår trygghet och förankring.

Jag kan mycket lätt framkalla den bilden. Den visar mig alltid i kortbyxor och vita knästrumpor, men jag vet att den är falsk. Till den hämtar jag en mycket tidigare bild då jag ännu var ett litet barn. Mamma klädde mig och min bror i likadana kläder. Det är först senare jag ser det. Också när vi skulle vara riktigt finklädda och hade basker på huvudet. En sådan bild är mycket tydlig, ute från Bulltofta flygfält som det då hette. Pappa hade velat överraska familjen och köpt biljetter till Kastrup, med propellerplan en ganska kort lufttur med tydlig grop över Saltholm. Det blev vår första flygresa. Mamma var skräckslagen och pappa fick be flygvärdinnan om hjälp. I luftgropen skrek hon: ”Gösta, vi störtar!” Det gjorde vi inte, vi landade tryggt på Kastrup efter kanske 20-25 minuters resa. Den resan ser jag mig själv klädd i kortbyxor, knästrumpor och basker. Fanns det i den klädsel en koppling till ett estetiskt bohemeri som anknöt till pappas konstnärskap? En gåta ligger förborgad redan i hennes relation med pappa eftersom hon verkade helt ointresserad av den konstvärld som han tillhörde.