Självmordsbombaren - några tankar

När nu de turkiska myndigheterna släpper några bilder från den angripna flygplatsens kameror slår det mig genast att jag känner igen den mannen. Nej, inte som person utan som typ. Jag ser många sådana unga män i min stad varje gång jag är där. De hänger inne i gallerian eller runt gågatorna. Här går de under den gemensamma kliché-benämningen "ensamkommande". De är unga män från Afghanistan. Det är med största sannolikhet också terroristen på bilden. Hans ansiktsdrag, hållning och klädsel är identiska med våra lokala gossars.

Frågan jag ställer mig är varför de ansluter sig till IS, och varför de väljer att dö samtidigt som de tar så många andra människor med sig i döden. Islamismens dödskult är förvisso bekant, men den räcker inte som förklaring. Inte för mig. Jag hoppas att någon i framtiden misslyckas med sitt attentat och kan gripas. Först då skulle man kunna börja ställa frågorna. Förmodligen skulle man inte få några svar.

Uppdatering 21:20

Parallellt med torsdagens gripanden har turkiska myndigheter uppgett att de tre männen som utförde självmordsdådet på Atatürkflygplatsen var från Ryssland, Uzbekistan och Kirgizistan. Enligt CNN:s källa hade de tagit sig till Istanbul från IS-fästet Raqqa i Syrien.

Från Vietnam till Kanada. Ny roman av Kim Thúy på svenska

Kim Thúy. Pressbild från Sekwa.

Kim Thúy: Vi (Sekwa förlag, översättning av Ulla Linton)

När Kim Thúy nu utkommer med sin tredje roman, Vi, i fin svensk översättning av Ulla Linton, återvänder hon till flyktens och exilens villkor. Det är inte en självbiografi, men det är uppenbart att hon använder sin egen dramatiska flykt undan den kommunistiska regimen. Också romanpersonens jag-röst har, som Kim Thúy, arbetat och arbetar berättelsen ut som jurist. Hennes berättelse spänner från den tid då hennes gamla far beordrar flickorna att bränna valda titlar av hans stora bibliotek för att inte den nya regimen ska finna material som kunde tolkas som regimkritiskt, fram till hennes eget vuxenliv tillbaka i Vietnam, där hon arbetar med olika internationellt förankrade projekt. Det är också där hennes käre Vincent försvinner för alltid. Ändå slutar romanen med en positiv klang, framsprungen ur en tro på symbolers kraft.

Kim Thúys roman är en berättelse om förflutenhet och dess inverkan på nuet. Flera av de viktiga karaktärerna levde ett liv där vanorna var exklusiva. När kriget slutade 1975 började den epok som förvandlade deras liv, både i materiell och andlig mening. Kanske är det skildringarna av dessa omvälvningar som gör starkast intryck eftersom de aldrig blir abstrakta utan hela tiden ges personliga uttryck. Skildringen av Vi och hennes kamp med att erövra engelskan vid ankomsten till Kanada bygger säkert på Kim Thúys egna erfarenheter. Hon kommer efter examen att besöka såväl Danmark som USA och en rad andra länder, och hennes blick på det främmande präglas av nyfikenhet och livsglädje. Att säga att detta är en vacker, poetisk och gripande roman blir ett understatement.

Vi är i själva verket en fantastisk, magisk roman. Att boken dessutom är vackert och fyndigt formgiven är en bonus för den som ska hålla den i sina händer.

***

Här nedan kan ni också läsa min recension av hennes debutbok. Det är nämligen i den hela grunden för hennes författarskap byggs.

Kim Thúy: ru (Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)

Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.

Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är hennes debutroman.

Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.

Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.

Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på Afghanistan, Irak, Syrien. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om detta.

Minnas far och mor

Foto: Astrid Nydahl

”...barnen (vet) att deras mor är lika viktig som deras liv, att det är omöjligt att tänka sig, ens för ett ögonblick, att de kan överleva utan henne.”

Julien Bigras & Jeanne Cordelier: Tystnad om jag får be. Dialog. Interculture, översättning av Jan Valdelin, 1985.

 JMG Le Clézio: Afrikanen. Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, 2005, 90 sidor.

Noëlle Châtelet: Den sista lektionen. Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Elisabeth & Pontus Grate, 2005, 123 sidor.

Hur minns sonen sin far? Hur minns dottern sin mor?

JMG Le Clézio: ” Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling.”

Noëlle Châtelet: ” Jag njöt av din röst, av denna musik i mitt öra. Denna röst från en orubblig mor som ålade sig att i värdighetens namn gå bort. Denna röst från en älskande mor, angelägen att lämna efter sig en bild av rakryggad integritet till dem hon älskade, just därför att hon älskade dem.”

Två minnesbilder. Lika giltiga båda två. Giltiga i kraft av just sonens och dotterns minnen. Ingen kan säga att en minnesbild är felaktig. Ingen kan säga att minnen saknar giltighet. Men bortom dem då?

Inne i berättelserna växer bilder som är komplexare, så sammansatta att de inte medger generaliseringar eller förenklingar. Fadern är inte bara far. Modern inte bara mor. De är framför allt individer i egen rätt, sådana de var innan de blev föräldrar. Och sådana de fortfor att vara sedan de blivit det. Den övergång som sker för den vuxne mannen och den vuxna kvinnan, från att i första hand ha identifierat sig som sin förälders barn, till att göra det som förälder till sina egna barn, är en omärklig, glidande övergång som inte alltid sammanfaller med barnets födelse. Övergången är mer en identitetsfråga, och identitet byter man inte från den ena dagen till den andra.

Minnena av en förälder skrivs mot bakgrund av att man själv hamnat längst fram i generationskedjan. Modern har avlidit. Fadern har avlidit. Dotter och sonen ska minnas, och i minnena framträder bilden av en människa. Det som gör denna människa unik är att hon fram till sin död var den individ som stod längst fram i generationskedjan. Med sin död förflyttar hon sina egna barn till frontplatsen. Att vara familjens äldste i livet är en daglig påminnelse om hur nära den egna döden kommit, hur flyktigt det egna livet är.

JMG Le Clézio minns sin far mest i kraft av hans frånvaro. För honom är fadern ett minne som både har konkreta drag av en afrikansk barndom och drag av en bitter, till hemlandet återbördad gammal kolonialläkare.

Noëlle Châtelet minns sin mor i kraft av hennes drastiska beslut att vid 92 års ålder ta sitt eget liv, och överskuggande allt annat därför att modern meddelar beslutet till sin dotter.

Man kan därmed säga att minnesbilderna präglas av djupt skilda skuggor och drag. Fadern är för Le Clézio barndomen och åren i Afrika. Modern är för Châtelet en högst påtaglig, vardagligt närvarande gestalt, som annonserar sin bortgång på ett sätt som gör att hela tillvaron tycks rubbas i sin grund. För Le Clézio tycks denna grund aldrig ha funnits mer än som just det flyktiga minnet av en man som i sin afrikanska läkartjänst försökte upprätthålla ett slags kolonial disciplin i hemmet (vilken tack vare modern alltid misslyckades i samma stund som fadern gav sig iväg till kliniken!). Châtelets mor har varit barnmorska. Lustigt nog ankommer också hon, vid mycket hög ålder, till Mali i Afrika, där hon befinner sig med en baktanke: att vid ett plötsligt frånfälle ha gått ut i naturen för att dö, på samma sätt som indiankvinnan i den mytologiskt färgade berättelse: moderns kropp skulle kastas till krokodilerna ”för att främja naturens kretslopp”.

Där Le Clézios bok blir en minnesteckning av en sedan länge död fader, blir Châtelets en närmast dagbokspräglad text, författad i ett starkt tillstånd av nu, en närvaro timme för timme fram tills dagen då självmordet ska iscensättas. Distansen som le Clézio skapar har hos Châtelet sin motsvarighet i en nästan brutal närvarokänsla:

”Det vore fel att påstå att mitt lidande tilltog under de sista fjorton dagarna som föregick din handling. De var annorlunda. Punkt, slut. Jag var en annan. Jag var någon som jag hade svårt att känna igen, ty denna någon, som var jag, hade beslutat sig för att försöka ta sig igenom dessa två sista veckor så normalt som möjligt, som om du inte skulle dö, i vanlig ordning, så att säga – det var din önskan, det visste jag.”

Hos Le Clézio finns aldrig detta tilltal. Han vänder sig inte till fadern och säger saker till honom. Han vänder sig till läsaren. Fadern finns inte som levande kropp i hans berättelse, han finns endast som minne:

”Allt detta är långt borta och samtidigt nära. En vägg, tunn som en spegel, skiljer dagens från gårdagens värld. Jag talar inte om nostalgi. Den sortens känsla av övergivenhet har jag aldrig odlat. Jag talar om substans, om förnimmelser, om den mest logiska delen av mitt liv.

Något har givits mig, något har tagits ifrån mig. Det som slutgiltigt fattades i min barndom är en far vid vars sida jag hade fått växa upp i hemmets ljuva värme. Jag vet att det är något jag saknar, utan sorg och utan några större illusioner.”

Men det han säger i Afrikanen har han långt tidigare formulerat som en relation till modern, ”Vad man lever, vad man skriver, det gör man mot sin mor”, säger han i Jordisk extas från 1967. Även minnet av fadern är inskrivet i denna relation. Modern blickar ner över oss alla, levande och döda. Hon gör det, därför att det, oavsett alla andra fakta, är hon som fött den skrivande. Utan henne hade han inte tänkt sina tankar, än mindre formulerat dem. Därför står han i skuld till henne, också sedan hon försvunnit från jordelivet. Man må ha aldrig så dåliga relationer till sina föräldrar, men ”det är de som skapat mig. Jag har dem att tacka för allt” (Jordisk extas). Under avskiljandets tid, under moders- och fadersupproren kan den unge mannen och den unga kvinnan inte samtidigt bära det i sitt medvetande. Avskiljandet är en del av skapandet av en ny mänsklig identitet. Varje generation måste bygga identiteten som om det aldrig tidigare hade funnits någon. Hennes människoblivande är både en skapelseprocess och en dödsprocess. Inne i sig måste hon först döda fadern och modern. Den våldsamma vägen till sig själv går hon över förälderns död. Men långt senare i livet tackar hon dem. Ja, hon tackar dem bokstavligt talat ”för allt” eftersom ingenting hade kunnat finnas utan dem. Insikten som föder denna tacksamhet föder samtidigt känslan av att inte vara ensam. Den existentiella ensamheten, sådan den manifesteras i födelse- och dödsögonblicken, står inte i motsättning till det faktum att människan alltid ingår i en kedja av liv. Hennes ensamhet består av stora gemenskaper i både tid och rum. Ensamheten är hennes hjärtas slag, men samhörigheten finns för alltid i hennes medvetande. När fader och modern dör bultar samhörigheten på hennes medvetandes dörr och blir smärtsamt påtaglig därför att den just upphört.

För Châtelet är moderns val en tragedi. Modern vill inte att hennes medvetande ska drabbas av samma förfall som kroppen gjort. Hon vill dö just därför att hon älskar livet så högt. Hon vill inte erfara en förnedring av sin egen personlighet. Hon vill lämna i detta ögonblick just för att hon satt livet så högt. Hennes val är en påminnelse om att döden alltid står till vårt yttersta förfogande, döden är det ”som lyser i mörkret” och utgör vårt ”sista hopp” (Le Clézio, Jordisk extas).

Le Clézio tycks mena att det bortom allt hopp ändå alltid finns ett slags ”konstig glädje” i medvetandet om döden. Den är i alla avseenden intet och den har inget att erbjuda, men den kan tysta all ångest, ”du död som milt viskar en i örat, kom, vi måste bort.”

När han skriver dessa rader är han fortfarande en ung man. I Afrikanen är han däremot åldrande, och det är först då han med försonande blick tycks förmögen att teckna porträttet av fadern. Det som en gång plågade honom ligger nu långt bak i tiden, han har själv levt ett långt liv och kan med sina egna känslor och sitt eget förstånd se på faderns liv. Om försoningen säger Le Clézio slutligen, som om allt trots allt från första början hade handlat om modern: ”Om far genom sitt öde blev afrikan , kan jag tala om min afrikanska mor, som slöt mig i sin famn och skänkte mig näring när jag alstrades, alltså när jag föddes”. Därmed sluter han den cirkel som både hans och Châtelets böcker handlar om: att bli människa genom att modern föder honom och henne, att i alla relationer med båda föräldrarna alltid bära denna insikt med sig, hela vägen fram mot slutet. Det egna slutet.

  

Vad är vänskap och kärlek?

Följande text av Montaigne fick jag igår av min vän Ervin Rosenberg. En så fin text om vänskap i hans Essäer delar jag gärna med mig av, i Jan Stolpes översättning:

Foto: Astrid Nydahl

”Jag vet att vänskapen har armar långa nog för att hålla i varandra och sträckas från ett hörn av världen till ett annat, särskilt den här sortens vänskap, där det sker ett ständigt utbyte av tjänster som återuppväcker dess band och håller minnet av den levande. Stoikerna säger ju också att det finns ett så nära samband och förbund mellan de visa att om en av dem äter middag i Frankrike föder han sin kamrat i Egypten, och om en av dem bara lyfter ett finger, varsomhelst, så känner alla visa på den bebodda jorden att de blir hjälpta.” (Översättning av Jan Stolpe)

Jag tror att både kärleken och vänskapen är svåra att beskriva med ord. De människor vi älskar är ju samtidigt våra allra närmaste vänner. Och de män och kvinnor vi betraktar som våra vänner älskar vi på olika vis. Att älska betyder att hålla kärt. Jag är oändligt tacksam för mina nära vänner. Det betyder inte alltid är de är geografiskt nära, men att de står mitt hjärta mycket nära.

Vem älskar jag då? Jag älskar min familj, i alla avseenden och hela tiden. Jag har min stora skara barn och barnbarn. Jag har ett äktenskap, jag har några mycket nära och mångåriga vänskaper i den litterära världen.

Ändå är jag benägen att vidga detta kärleksbegrepp.

Att skriva en daglig kultursida som OCCIDENT är också en kärlekshandling. Och allt det jag får tillbaka av läsarna är oerhört stort. Under alla år jag var verksam som kulturjournalist och författare före den digitala revolutionen var det tämligen ovanligt att få läsarreaktioner, läsarbrev. Idag kommer de nästan dagligen. Med den största tacksamhet tänker jag på det.

Jag debuterade som författare – fast det vågade jag inte kalla mig då – redan på 1970-talet. Nu är min lista över utgivna verk mer än 50 titlar. Jag har betraktat Vardagar före sammandrabbningen som min sista bok. Är ett sådant dagsverke inte skäl nog för att dra sig tillbaka? Jag drar mig inte tillbaka. Med all vänskap och all kärlek som finns runtom mig ska jag nu på största allvar träda in i detta nya år. Igår fyllde jag sextiofyra, idag går jag vidare mot det sextiofemte.

Med tacksamhet!

***

Men just som jag ska gå till sängs denna natt kommer telegrammen från Istanbul. Terrorn härskar allt ofta. Det blir kortare tid mellan de olika attentaten. Man kan säga att de är motsatsen till det jag skrivit de senaste dagarna. Nu har vi facit.