När nu de turkiska myndigheterna släpper några bilder från den angripna flygplatsens kameror slår det mig genast att jag känner igen den mannen. Nej, inte som person utan som typ. Jag ser många sådana unga män i min stad varje gång jag är där. De hänger inne i gallerian eller runt gågatorna. Här går de under den gemensamma kliché-benämningen "ensamkommande". De är unga män från Afghanistan. Det är med största sannolikhet också terroristen på bilden. Hans ansiktsdrag, hållning och klädsel är identiska med våra lokala gossars.
Frågan jag ställer mig är varför de ansluter sig till IS, och varför de väljer att dö samtidigt som de tar så många andra människor med sig i döden. Islamismens dödskult är förvisso bekant, men den räcker inte som förklaring. Inte för mig. Jag hoppas att någon i framtiden misslyckas med sitt attentat och kan gripas. Först då skulle man kunna börja ställa frågorna. Förmodligen skulle man inte få några svar.
Uppdatering 21:20
Parallellt med torsdagens gripanden har turkiska myndigheter uppgett att de tre männen som utförde självmordsdådet på Atatürkflygplatsen var från Ryssland, Uzbekistan och Kirgizistan. Enligt CNN:s källa hade de tagit sig till Istanbul från IS-fästet Raqqa i Syrien.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 30 juni 2016
onsdag 29 juni 2016
Från Vietnam till Kanada. Ny roman av Kim Thúy på svenska
Kim Thúy. Pressbild från Sekwa. |
Kim Thúy: Vi
(Sekwa förlag, översättning av Ulla Linton)
När Kim Thúy nu utkommer med sin tredje
roman, Vi, i fin svensk översättning
av Ulla Linton, återvänder hon till flyktens och exilens villkor. Det är inte
en självbiografi, men det är uppenbart att hon använder sin egen dramatiska
flykt undan den kommunistiska regimen. Också romanpersonens jag-röst har, som Kim
Thúy, arbetat och arbetar berättelsen ut som jurist. Hennes berättelse spänner
från den tid då hennes gamla far beordrar flickorna att bränna valda titlar av
hans stora bibliotek för att inte den nya regimen ska finna material som kunde
tolkas som regimkritiskt, fram till hennes eget vuxenliv tillbaka i Vietnam, där
hon arbetar med olika internationellt förankrade projekt. Det är också där
hennes käre Vincent försvinner för alltid. Ändå slutar romanen med en positiv
klang, framsprungen ur en tro på symbolers kraft.
Kim Thúys roman är en berättelse om
förflutenhet och dess inverkan på nuet. Flera av de viktiga karaktärerna levde
ett liv där vanorna var exklusiva. När kriget slutade 1975 började den epok som
förvandlade deras liv, både i materiell och andlig mening. Kanske är det
skildringarna av dessa omvälvningar som gör starkast intryck eftersom de aldrig
blir abstrakta utan hela tiden ges personliga uttryck. Skildringen av Vi och
hennes kamp med att erövra engelskan vid ankomsten till Kanada bygger säkert på Kim
Thúys egna erfarenheter. Hon kommer efter examen att besöka såväl Danmark som
USA och en rad andra länder, och hennes blick på det främmande präglas av
nyfikenhet och livsglädje. Att säga att detta är en vacker, poetisk och gripande roman blir ett understatement.
Vi är i själva verket en fantastisk, magisk roman. Att boken dessutom
är vackert och fyndigt formgiven är en bonus för den som ska hålla den i sina
händer.
***
Här nedan kan ni också läsa min recension av
hennes debutbok. Det är nämligen i den hela grunden för hennes författarskap byggs.
Kim Thúy: ru
(Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)
Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid
unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till
ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder
det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och
på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under
Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan
hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.
Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora
delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin
familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna
armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är
hennes debutroman.
Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är
fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter.
Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet.
Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga.
Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten,
insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.
Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga
som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått
från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med
freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens
hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts
möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som
soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför.
Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin
kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som
aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.
Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns
minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver
generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras
familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare
bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på
Afghanistan, Irak, Syrien. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men
ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om
detta.
Minnas far och mor
Foto: Astrid Nydahl |
”...barnen (vet)
att deras mor är lika viktig som deras liv, att det är omöjligt att tänka sig,
ens för ett ögonblick, att de kan överleva utan henne.”
Julien Bigras & Jeanne Cordelier: Tystnad om jag får be. Dialog.
Interculture, översättning av Jan Valdelin, 1985.
Noëlle Châtelet:
Den sista lektionen. Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Elisabeth &
Pontus Grate, 2005, 123 sidor.
Hur minns sonen
sin far? Hur minns dottern sin mor?
JMG Le Clézio: ” Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets
makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en
mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling.”
Noëlle Châtelet: ” Jag njöt av din röst, av denna musik i mitt
öra. Denna röst från en orubblig mor som ålade sig att i värdighetens namn gå
bort. Denna röst från en älskande mor, angelägen att lämna efter sig en bild av
rakryggad integritet till dem hon älskade, just därför att hon älskade dem.”
Två minnesbilder. Lika giltiga båda två. Giltiga i kraft av just
sonens och dotterns minnen. Ingen kan säga att en minnesbild är felaktig. Ingen
kan säga att minnen saknar giltighet. Men bortom dem då?
Inne i berättelserna växer bilder som är komplexare, så sammansatta
att de inte medger generaliseringar eller förenklingar. Fadern är inte bara
far. Modern inte bara mor. De är framför allt individer i egen rätt, sådana de
var innan de blev föräldrar. Och sådana de fortfor att vara sedan de blivit
det. Den övergång som sker för den vuxne mannen och den vuxna kvinnan, från att
i första hand ha identifierat sig som sin förälders barn, till att göra det som
förälder till sina egna barn, är en omärklig, glidande övergång som inte alltid
sammanfaller med barnets födelse. Övergången är mer en identitetsfråga, och
identitet byter man inte från den ena dagen till den andra.
Minnena av en förälder skrivs mot bakgrund av att man själv hamnat
längst fram i generationskedjan. Modern har avlidit. Fadern har avlidit. Dotter
och sonen ska minnas, och i minnena framträder bilden av en människa. Det som
gör denna människa unik är att hon fram till sin död var den individ som stod
längst fram i generationskedjan. Med sin död förflyttar hon sina egna barn till
frontplatsen. Att vara familjens äldste i livet är en daglig påminnelse om hur
nära den egna döden kommit, hur flyktigt det egna livet är.
JMG Le Clézio minns sin far mest i kraft av hans frånvaro. För honom
är fadern ett minne som både har konkreta drag av en afrikansk barndom och drag
av en bitter, till hemlandet återbördad gammal kolonialläkare.
Noëlle Châtelet minns sin mor i kraft av hennes drastiska beslut att
vid 92 års ålder ta sitt eget liv, och överskuggande allt annat därför att
modern meddelar beslutet till sin dotter.
Man kan därmed säga att minnesbilderna präglas av djupt skilda
skuggor och drag. Fadern är för Le Clézio barndomen och åren i Afrika. Modern
är för Châtelet en högst påtaglig, vardagligt närvarande gestalt, som
annonserar sin bortgång på ett sätt som gör att hela tillvaron tycks rubbas i
sin grund. För Le Clézio tycks denna grund aldrig ha funnits mer än som just
det flyktiga minnet av en man som i sin afrikanska läkartjänst försökte
upprätthålla ett slags kolonial disciplin i hemmet (vilken tack vare modern
alltid misslyckades i samma stund som fadern gav sig iväg till kliniken!).
Châtelets mor har varit barnmorska. Lustigt nog ankommer också hon, vid mycket
hög ålder, till Mali i Afrika, där hon befinner sig med en baktanke: att vid
ett plötsligt frånfälle ha gått ut i naturen för att dö, på samma sätt som
indiankvinnan i den mytologiskt färgade berättelse: moderns kropp skulle kastas
till krokodilerna ”för att främja naturens kretslopp”.
Där Le Clézios bok blir en minnesteckning av en sedan länge död
fader, blir Châtelets en närmast dagbokspräglad text, författad i ett starkt
tillstånd av nu, en närvaro timme för timme fram tills dagen då självmordet ska
iscensättas. Distansen som le Clézio skapar har hos Châtelet sin motsvarighet i
en nästan brutal närvarokänsla:
”Det vore fel att påstå att mitt lidande tilltog under de sista
fjorton dagarna som föregick din handling. De var annorlunda. Punkt, slut. Jag
var en annan. Jag var någon som jag hade svårt att känna igen, ty denna någon,
som var jag, hade beslutat sig för att försöka ta sig igenom dessa två sista
veckor så normalt som möjligt, som om du inte skulle dö, i vanlig ordning, så
att säga – det var din önskan, det visste jag.”
Hos Le Clézio finns aldrig detta tilltal. Han vänder sig inte till
fadern och säger saker till honom. Han vänder sig till läsaren. Fadern finns
inte som levande kropp i hans berättelse, han finns endast som minne:
”Allt detta är långt borta och samtidigt nära. En vägg, tunn som en
spegel, skiljer dagens från gårdagens värld. Jag talar inte om nostalgi. Den
sortens känsla av övergivenhet har jag aldrig odlat. Jag talar om substans, om
förnimmelser, om den mest logiska delen av mitt liv.
Något har givits mig, något har tagits ifrån mig. Det som slutgiltigt
fattades i min barndom är en far vid vars sida jag hade fått växa upp i hemmets
ljuva värme. Jag vet att det är något jag saknar, utan sorg och utan några större
illusioner.”
Men det han säger i Afrikanen har han långt tidigare formulerat som
en relation till modern, ”Vad man lever, vad man skriver, det gör man mot
sin mor”, säger han i Jordisk extas från 1967. Även minnet av fadern är
inskrivet i denna relation. Modern blickar ner över oss alla, levande och döda.
Hon gör det, därför att det, oavsett alla andra fakta, är hon som fött den
skrivande. Utan henne hade han inte tänkt sina tankar, än mindre formulerat
dem. Därför står han i skuld till henne, också sedan hon försvunnit från
jordelivet. Man må ha aldrig så dåliga relationer till sina föräldrar, men ”det
är de som skapat mig. Jag har dem att tacka för allt” (Jordisk extas).
Under avskiljandets tid, under moders- och fadersupproren kan den unge mannen
och den unga kvinnan inte samtidigt bära det i sitt medvetande. Avskiljandet är
en del av skapandet av en ny mänsklig identitet. Varje generation måste bygga
identiteten som om det aldrig tidigare hade funnits någon. Hennes
människoblivande är både en skapelseprocess och en dödsprocess. Inne i sig
måste hon först döda fadern och modern. Den våldsamma vägen till sig själv går
hon över förälderns död. Men långt senare i livet tackar hon dem. Ja, hon
tackar dem bokstavligt talat ”för allt” eftersom ingenting hade kunnat
finnas utan dem. Insikten som föder denna tacksamhet föder samtidigt känslan av
att inte vara ensam. Den existentiella ensamheten, sådan den manifesteras i
födelse- och dödsögonblicken, står inte i motsättning till det faktum att
människan alltid ingår i en kedja av liv. Hennes ensamhet består av stora
gemenskaper i både tid och rum. Ensamheten är hennes hjärtas slag, men
samhörigheten finns för alltid i hennes medvetande. När fader och modern dör
bultar samhörigheten på hennes medvetandes dörr och blir smärtsamt påtaglig
därför att den just upphört.
För Châtelet är moderns val en tragedi. Modern vill inte att hennes
medvetande ska drabbas av samma förfall som kroppen gjort. Hon vill dö just
därför att hon älskar livet så högt. Hon vill inte erfara en förnedring av sin
egen personlighet. Hon vill lämna i detta ögonblick just för att hon satt livet
så högt. Hennes val är en påminnelse om att döden alltid står till vårt
yttersta förfogande, döden är det ”som lyser i mörkret” och utgör vårt ”sista
hopp” (Le Clézio, Jordisk extas).
Le Clézio tycks mena att det bortom allt hopp ändå alltid finns ett
slags ”konstig glädje” i medvetandet om döden. Den är i alla avseenden
intet och den har inget att erbjuda, men den kan tysta all ångest, ”du
död som milt viskar en i örat, kom, vi måste bort.”
När han skriver dessa rader är han fortfarande en ung man. I
Afrikanen är han däremot åldrande, och det är först då han med försonande blick
tycks förmögen att teckna porträttet av fadern. Det som en gång plågade honom
ligger nu långt bak i tiden, han har själv levt ett långt liv och kan med sina
egna känslor och sitt eget förstånd se på faderns liv. Om försoningen säger Le
Clézio slutligen, som om allt trots allt från första början hade handlat om
modern: ”Om far genom sitt öde blev afrikan , kan jag tala om min afrikanska
mor, som slöt mig i sin famn och skänkte mig näring när jag alstrades, alltså
när jag föddes”. Därmed sluter han den cirkel som både hans och Châtelets
böcker handlar om: att bli människa genom att modern föder honom och henne, att
i alla relationer med båda föräldrarna alltid bära denna insikt med sig, hela
vägen fram mot slutet. Det egna slutet.
tisdag 28 juni 2016
Vad är vänskap och kärlek?
Följande text av Montaigne fick jag igår av min vän Ervin Rosenberg. En så fin text om vänskap i hans Essäer delar jag gärna med mig av, i Jan Stolpes översättning:
”Jag vet att vänskapen har armar långa nog för att hålla i varandra och
sträckas från ett hörn av världen till ett annat, särskilt den här sortens vänskap,
där det sker ett ständigt utbyte av tjänster som återuppväcker dess band och
håller minnet av den levande. Stoikerna säger ju också att det finns ett så
nära samband och förbund mellan de visa att om en av dem äter middag i
Frankrike föder han sin kamrat i Egypten, och om en av dem bara lyfter ett
finger, varsomhelst, så känner alla visa på den bebodda jorden att de blir
hjälpta.” (Översättning av Jan Stolpe)
Jag
tror att både kärleken och vänskapen är svåra att beskriva med ord. De
människor vi älskar är ju samtidigt våra allra närmaste vänner. Och de män och
kvinnor vi betraktar som våra vänner älskar vi på olika vis. Att älska
betyder att hålla kärt. Jag är oändligt tacksam för mina nära vänner. Det
betyder inte alltid är de är geografiskt nära, men att de står mitt hjärta
mycket nära.
Vem
älskar jag då? Jag älskar min familj, i alla avseenden och hela tiden. Jag har
min stora skara barn och barnbarn. Jag har ett äktenskap, jag har några mycket
nära och mångåriga vänskaper i den litterära världen.
Ändå
är jag benägen att vidga detta kärleksbegrepp.
Att
skriva en daglig kultursida som OCCIDENT är också en kärlekshandling. Och allt
det jag får tillbaka av läsarna är oerhört stort. Under alla år jag var verksam
som kulturjournalist och författare före den digitala revolutionen var det
tämligen ovanligt att få läsarreaktioner, läsarbrev. Idag kommer de nästan
dagligen. Med den största tacksamhet tänker jag på det.
Jag
debuterade som författare – fast det vågade jag inte kalla mig då – redan på
1970-talet. Nu är min lista över utgivna verk mer än 50 titlar. Jag har
betraktat Vardagar före sammandrabbningen som min sista bok. Är ett sådant
dagsverke inte skäl nog för att dra sig tillbaka? Jag drar mig inte tillbaka.
Med all vänskap och all kärlek som finns runtom mig ska jag nu på största
allvar träda in i detta nya år. Igår fyllde jag sextiofyra, idag går jag
vidare mot det sextiofemte.
Med
tacksamhet!
***
Men just som jag ska gå till sängs denna natt kommer telegrammen från Istanbul. Terrorn härskar allt ofta. Det blir kortare tid mellan de olika attentaten. Man kan säga att de är motsatsen till det jag skrivit de senaste dagarna. Nu har vi facit.
***
Men just som jag ska gå till sängs denna natt kommer telegrammen från Istanbul. Terrorn härskar allt ofta. Det blir kortare tid mellan de olika attentaten. Man kan säga att de är motsatsen till det jag skrivit de senaste dagarna. Nu har vi facit.