tisdag 31 januari 2023

Det positivas diktatur. Om "människoförbättringsprofessionalismen"

De forna 1900-talsdiktaturernas människoideal.

Vi hör och ser dem varje dag, begreppen som ska få oss att acceptera att vi lever i en ideologisk och pedagogisk diktatur. Nej, ingen tvingar oss, men hur kommer vi undan om vi vill slippa?

I nya numret av Signum skriver Mats Alvesson om fenomenet:

"...genuspedagoger, kuratorer, konsulter, coacher, HR-experter, jämställdhetsintegrerare, mångfaldsexperter"

Han menar att en hel armé finns till hands 

"ständigt upptagen med att bekämpa tecken på lågt välbefinnande och suboptimal utveckling." 

Budskapen jag möts av syftar till att jag ska bli

 "passionerad, autentisk, dynamisk, positiv, säga ja till utmaningar, gå in i dina känslor."

Nog känner man igen det djupt trasiga Sveriges falska leende och inställsamhet. En människa som vägrar delta i detta psykosociala spel blir snabbt stämplad som både egoist och värre. Att genomskåda ett samhälle på väg utför och neråt, blir med denna människosyn något farligt.

Alvesson avslutar med några råd: betona problem, säg nej, stå fast, avskeda din coach, odla vänskap, läs romaner.

Själv mår jag inte så bra.

måndag 30 januari 2023

Anne-Marie Berglund, 71 år i morgon

Målning av Anne-Marie Berglund, i privat ägo.
 

Anne-Marie 1997. Foto: Hideo Matsumoto


I morgon, den 31 januari, skulle Anne-Marie Berglund ha fyllt 71 år. Jag vill minnas med en av hennes målningar och en dikt som aldrig publicerats i tryckt form.



Anne-Maries dikt Nykterhetsstranden. Klicka på bild för läsbart format.

Här är en recension jag uppskattat mycket:

Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund, Thomas Nydahl, Occident 

 

En sommar läste jag Anne-Marie Berglunds böcker, ivrigt påhejad av bibliotekarier som tjänstvilligt plockade fram klenoderna från magasinet. Jag minns mest stämningar. Hur värmen från sommaren letade sig in i böckerna och vice versa, och jag blir sällsamt glad när jag tänker på att något av den värmen finns kvar i dessa böcker nu när de återfått sin placering i magasinen. 

 

Där borde de inte finnas; de borde återinföras i det kretslopp som heter den svenska litteraturhistorien. Berglund, född 1952 och död 2020, är alldeles för viktig för att vi ska undvara henne. Detsamma gäller Rut Hillarp och Birgitta Stenberg, för att nämna två andra svenska författare som i någon mån ägnar sig åt ett likartat skrivande. 

 

Nu utger Thomas Nydahl en fin volym som samlar ett urval av de brev hon skrev till honom: Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund. Där går hon förresten ganska hårt åt Stenberg, som sannerligen inte är ensam om att drabbas av ganska bittra utfall. Men det finns åtskilligt att glädjas åt över denna bok. 

 

Först och främst ger det tillfälle att på djupet lära känna Berglund, som trots att hon tillhörde centrum – utgiven på Bonniers mestadels – ändå förblivit en doldis. ”Sveriges enda riktiga kultförfattare”, skrev Kristoffer Leandoer i det oerhört fina numret av 20TAL som helt ägnades åt ”Anne-Marie Berglunds uppror” strax efter att hon dog i mars förra året. Nydahl väljer en ovanlig princip, när han inte återger hela brev, utan korta utdrag. Korrespondensen inleds i maj 1996, efter att hon medverkat i ett tidskriftsnummer om Ulf Lundell, och sista brevet skrivs i januari 2020. De är varsamt redigerade, och intentionen hos Nydahl är att behålla henne i ”minnets eviga ljus”. Vackert sagt, och sant.  

 

Det är också oerhört fint att så många av Hideo Matsumotos porträtt av Berglund finns med i boken. Detta gåtfulla ansikte! Matsumoto levde tillsammans med henne i trettio år, och har en unik förmåga att fånga ett helt livsförlopp i varje enskilt foto. Vad säger detta ansikte? Att här finns lika mycket mörker som det finns ljus. Något breven förstärker, då de talar om depressioner, men också om lyckostunder, och en lekfullhet som – ursäkta, svenska författare – är ovanlig. Men också: ansiktet förmedlar en mildhet som inte ska förväxlas med timidhet. Och på tal om senhöstens debatt om hur kvinnor blir fula när de blir äldre: titta på denna kvinna, äldre än många av skribenterna i debatten, och se hur hon skiner. 

 

Men det är många sorgliga tankar som förs fram, och en tilltagande skröplighet, med depressioner och självhat, sönderfall och drickande. Hon har en fin blick för andra människor. När hon får höra talas om Mare Kandres död ger hon med några korta meningar en ypperlig karakteristik av det som gjorde Kandre så speciell: 

 

Hon gav ett både bräckligt och oerhört envist, målmedvetet intryck. Man kunde känna att det var en människa som misshandlade sig själv. Piskade sig. 

 

Det är tråkigt att Berglund inte kunde utnyttja den här fina blicken på andra oftare, att hon har sådan outnyttjad potential att skildra människor, något som borde ha tillåtits fortsätta i fler prosaböcker än de relativt få hon skrev (åtta). 

 

Men jag imponeras av hennes förmåga att tänka okonventionellt, att ofta lyfta de oväntade perspektiven. Jag ser det så här: hon skriver utifrån en ärlighet som är så stark att den nästan blir övermäktig, en ärlighet som är en kraft som kan välta omkull inte bara en själv utan också ens omgivning. Och styrkan i den ärligheten ska inte underskattas när den riktas mot en själv: ”Den stora rädslan jag har är för min egen självdestruktivitet. Ingen man på jorden kan skada mig bättre än mig själv.” 

 

Det är ett sätt att tänka som bevarar en ungdomlighet, och kanske det är därför hon ser så pigg ut på bilderna, att hon helt enkelt glömmer bort att hon är en åldrande människa? Hon blir följsam mot livets utmaningar, ser dem rätt i ansiktet, men vägrar späka sig. Därför blir det här en helt fantastisk bok, eftersom Berglund har så mycket klokt att förmedla. Det blir en ynnest att ta del av dessa insikter, som inte har tillkommit i brist på kontakt med den hårda verklighetens klang. Hon skriver utifrån en tydlig klassidentitet, återigen något som kan ha fått henne att känna sig utanför de litterära sammanhangen. Samtidigt är hon ju långt ifrån bortglömd under dessa sista år, då hon erhåller flera litterära priser, som Svenska Dagbladet litteraturpris, Sveriges Radios lyrikpris och Frödingpriset. 

 

En del av det hon skriver om är svårt och jobbigt att ta till sig, men så ser det ärliga livet ut. Det är jobbigt att leva, och därför behövs böcker som denna, i funktionen av vägvisare. Mycket av breven avhandlar Berglunds uppfattning att hon befinner sig vid sidan av det offentliga, att hon inte har så mycket med andra författare att göra. Det stämmer nog, att hon förkroppsligade ”dam med dåligt rykte” (så heter ju en av hennes bästa böcker Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda). Hon tar själv upp tidigare erfarenheter som nakenmodell, porrfilmsskådis och prostituerad. Varken skam eller stolthet har plats i hennes känsloregister, verkar det som, åtminstone inte när det gäller privatlivet, där hon glatt träffar långtradarchaffisar för one-night-stands. 

 

En av sorgerna är att flera av de planerade bokprojekten avbryts. Därför avstannade produktionen under 2000-talet. Det handlar om att inte vare sig kunna eller våga skriva, liksom att inte tåla sin egen skrift. Att skriva blir skambelagt. Problemet med det skadliga livet är att det blir skadligt först när det är för sent, det vill säga att effekterna inte visar sig förrän du borde ha ändrat riktning. ”Stressen och spriten” som hon själv anger blir del av det destruktiva. Det är sorglig läsning, men allt bärs av en okuvlig optimism trots allt. För så är det nu med optimismen, att den inte låter sig hejdas. Mycket kan sägas om Berglund och den livssyn hon uttrycker här, men hon gnäller aldrig: ”Ha ont i ett knä – det är inte sjukdom. Sömnlöshet, svårmod, rädsla – det är inte sjukdom det är existens.” 

 

Det liknar en självbiografi, och det är generöst med drygt 300 sidor litteratur av denna kaliber, och plötsligt kan man förlika sig med att det inte blev fler böcker under den period som avses, 1996-2020. För här är den till slut, ännu en klenod att – nej, inte hamna i magasinen, utan att ställa på en prominent plats i allas bokhyllor.


Bernur, Björn Kohlström


Boken finns i lager, det är bara att skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com för mer information.


söndag 29 januari 2023

Döden i Stockholm och allltid aktuella ämnet: "Blir de upprörda, så elda hundra till"

Skärmdump från danska Politiken. "Blir de upprörda, så elda hundra till"
 

Varje natt sker det nya skjutningar, som i många fall leder till döden. Natten till söndagen sköts en femtonåring till döds och två husportar sprängdes.

Här finns det som politikerklassen och medierna kallar för ”en utmaning”. De har själva, med aktivt stöd av svenska röstboskap, skapat situationen.

Samtidigt står vårt land och stampar med en ansökan om medlemskap i NATO. Det är en skamlig och pinsam situation där landets statsminister kryper på knäna för sultanen. Deras största problem tycks vara en störd koranbrännare, med både danskt och svenskt medborgarskap (inget konstigt i det, hans pappa är den svenske journalisten Tomas Polvall).

Jag läser på SVT Nyheters hemsida:

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan hotar med att sinka den svenska Natoansökan efter att den danske högerextremisten Rasmus Paludan fick tillstånd att bränna en koran i närheten av Turkiets ambassad i Stockholm.

Richard Jomshof (SD), justitieutskottets ordförande, anser att de turkiska motreaktionerna är överdrivna, även om koranbränning är ”fel sätt” att använda yttrandefriheten.

– Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till, då, säger han

Även SD-ledaren Jimmie Åkesson tycker att Kristerssons avståndstagande är problematiskt.

– Det är bekymmersamt om det kan uppfattas som att regeringen ber om ursäkt för att vi har demokrati i Sverige.

 

 

Läsandets och skrivandets våndor och stora lycka

 

I morgon skulle min högt älskade vän Anne-Marie Berglund ha fyllt 71 år. Hon var, som jag, född 1952.

I Kristoffer Leandoers nya bok Den oavslutade litteraturen porträtteras hon så vackert. Han skriver bland annat:

"Ömsom är man euforisk och betraktar de bofasta med högmod och nedlåtande, ömsom stryker man längs väggarna och försöker göra sig osynlig. Ens sanna adress är Post Restante. Man personifierar nomaden i kvinnlig gestalt, man betraktar de bofasta som en annan art, som fungerar på ett annorlunda sätt. 

(...)

Likhetstecknet mellan död och bofasthet dras slutgiltigt redan i inledningsscenen till romanen Dansa min flicka, som utspelas på den enda adress om kan säga vara verkligt permanent: kyrkogården."

Har man ett intresse för andra författare som aldrig avslutade ett eller flera verk, är boken en guldgruva, i vilket vi t.ex. möter Proust, Joyce, Tolkien, Raymond Chandler, Edgar Allen Poe, Stevenson, Virginia Woolf, Hawthorne och en mängd andra. Jag rekommenderar boken varmt!

Stenansikte. Verk och foto av Anne-Marie Berglund.



 

lördag 28 januari 2023

Fascismen förr och nu

Buss nummer 3, går mellan Viby och Möllebacken. Mobilfoto: T.N.
 

Fredagen började med sedvanlig pensionärsfika på Kristianstad station. Minusgrader och klarblå himmel gjorde att dagen kändes välkomnande.

Kriget är närvarande, dygnet runt. Svenskan skriver:

"Mängden av krigsmateriel som kriget i Ukraina slukar är gigantisk. En division med exempelvis 15 000 soldater och 10 000 fordon förbrukar enligt Gerald Funke 1,5 miljoner liter drivmedel – varje dag. Till det kommer allt från dricksvatten till mat, läkemedel, reservdelar och framför allt ammunition som går åt i en omfattning som överraskat många experter.

Att upprätthålla hela detta komplicerade maskineri har visat sig vara Rysslands akilleshäl. Ukraina har däremot demonstrerat en överlägsen förmåga att snabbt återställa utslagna transportleder och hålla igång det 22 000 kilometer långa järnvägsnätet som ständigt beskjuts av fienden."

Hur kan det komma sig att supermakten Ryssland, nu en krigförande, fascistoid och totalitär stat styrd av despoten Putin, inte klarar det som Ukraina, den våldtagna nationen, klarar? En teori kan vara banal: de som tvångsinkallas till fronten, unga män/pojkar har förstås inte minsta motivation. I bästa fall kämpar de för att klara livhanken.

Förintelsens minnesdag i går hade sina lokala evenemang. Sveriges Radio berättar om en skola här i stan, med massiv närvaro av Mellanöstern-ungdomar.

  • Simon Bengtsson och Nova Hagström läser första året på samhällsprogrammet på Österänggymnasiet i Kristianstad, där man arbetat med fördjupande arbeten om andra världskriget, Förintelsen och mänskliga rättigheter. 
     
    Mina tankar går i dag till Bengtsson och Hagström, jag undrar helt enkelt om de kunde hålla stånd och genomföra seriösa samtal.

  • De flesta av Förintelsens överlevande är döda och kan inte vittna längre. Därför är det viktigt att nya generationer tar vid och håller minnet levande. Dessutom ska man komma ihåg att litteraturen om Förintelsen är omfattande, också på vårt språk.


    När Ryssland dygnet runt anstränger sig att förinta Ukraina, är det viktigare än någonsin att minnas vad de verkliga nazisterna - inte de fiktiva som Putin och Lavrov hojtar om - ställde till med.


    På nätsidan Dixikon kan man denna helg läsa om vad som hände de judiska barnen under Förintelsen. Det är Gregor Flakierski som skriver:

    Då andra världskriget bröt ut i september 1939 fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldrarna upp till 14 år. Bara 5000 av dem överlevde. En halv procent. Oerhörda och fullständigt chockerande siffror som är ett vältaligt vittnesbörd om de judiska barnens outsägliga utsatthet. Det var näst intill omöjligt för dem att överleva. Och de som mot alla odds ändå hade klarat sig, hade tvingats genomleva ett veritabelt helvete som lämnat outplånliga trauman efter sig.

    Och:

    Av en ren slump råkade den polska reportern och författaren Anna Bikont stöta på två skrivhäften i A5-format. En viss Lejb Majzels redogjorde där för hur han under perioden maj 1947 till augusti 1948, på uppdrag av Judarnas Centralkommitté i Polen, sökt efter överlevande judiska barn i ”polska händer”.
    I ett försök att ta reda på vad som egentligen hade hänt dessa barn beslutade sig Bikont för att nu, 70 år senare, resa i hans spår. Hennes sökande har resulterat i reportageboken Cena. W poszukiwaniu żydowskich dzieci po wojnie (”Priset. Sökandet av judiska barn efter kriget”).


fredag 27 januari 2023

Rivkele - Rebeka Yiddish Tango


Rivkele, Rebeka
Music: Z.Białostocki, Yiddish text: unknown Olga Avigail & Tango Attack vocal: Olga Avigail, piano: Hadrian Tabęcki, bandoneon: Grzegorz Bożewicz, guitar: Piotr Malicki
Performed in Cultural Center Wilanów Warsaw ...(from Polish Jewish Cabaret):
The tango Rebeka was perhaps Polish Jewish composer Zygmunt Białostocki's most beloved and often-recorded song. It's said that people requested it so often at the nightclubs, they would request it a second time while it was still playing the first time! Bialostocki used snatches of familiar chasidic niggunim (melodies) to tell the story of a poor Jewish shopkeeper's assistant who falls in love with a handsome goy when he comes to buy newspapers and dreams of a better life with him... In Yiddish version, which maybe was sung by Tadeusz Faliszewski, Rivkele is rejecting the love of polish nobleman, because of her attachment to Jewish tradition

Förintelsens minnesdag. Peter Handberg: Världens yttersta platser. Judiska spår (Bokförlaget Faethon)

  

”Efter att jag kommit fram till slakthusområdet stod jag ett tag och försökte i mitt inre fixera den historiskt gigantiska oförrätten: Umschlagplatz, bödlarna med piskor, gevär och schäferhundar i händerna, SS-män, polisstyrkor i blå uniformer, frivilliga ukrainska Trawniki-män i svarta uniformer, järnvägspersonal som skötte växlar och lok.” (Handberg, s. 80) 

 

Hur många meter av mitt bibliotek – fack- och skönlitteratur – handlar i något avseende om Förintelsen? Just så många som krävts för att jag för egen del skulle ha den nödvändiga kunskapen. Jag har sedan tidiga tonåren, av en rad skäl som hade med uppväxten på Lorensborg i Malmö att göra, läst och förkovrat mig i ämnet. Det var och förblir alldeles nödvändigt för oss som föddes årtiondet efter det barbari som Nazityskland stod för. Förintelsen är ett mörkt kapitel i människans moderna historia.

 

När jag läser Peter Handbergs nya bok Världens yttersta platser. Judiska spår slår det mig att jag inte läst något som ens liknar hans. Det är en mycket originell och djupt personlig resa till platserna för några av Förintelsens katastofala missdåd, och därtill en bok som ner i detaljer på gatu- och kvartersnivå berättar om vad som hände, och hur det påverkar dagens situation. 

 

Handberg är en författare som alltid är väl påläst och som djupdyker i sina ämnen, oavsett om han vill gå i Thoreus fotspår, som i Jag ville leva på djupet, eller skriva Berlinmurens historia, som i Släpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin. Han är dessutom en fin skönlitterär författare och en översättare, främst från tyska, av hög klass. Just inför Världens yttersta platser har han översatt Alfred Döblins bok från 1925, Resa i Polen (som jag recenserar separat). Den självklara och geniala idén är förstås att resa i det som en gång var kulturellt och historiskt rika, men socialt fattiga och av misär präglade, judiska samhällen, som med Förintelsen i princip helt skulle komma att utplånas. 



Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.

 

Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.



Peter Handberg tar tillfället i akt att diskutera vår samtid. Människor säger ju att de flesta av oss numera är rasister och att behandlingen av muslimska flyktingar påminner om vad judarna utsattes för. Handberg skriver detta, om vart Europa nu är på väg:
 

”En kontinent av yta, kommers och oförstånd; rädsla, och ledande politiker, politiskt korrekta räddharar utan bildning eller nyanser i tänkandet (…) Det komplicerade ordet ’kärlek’ har tömts på innehåll, ordet ’fascist’ har nötts sönder till leda och oigenkännlighet (…) Att det ibland krävdes att en stat var mer repressiv för att upprätthålla ordningen i riket och vid dess gränser, för att över huvud taget bestå, inordnades av de ’goda’ helt enkelt under ’fascism’”.


Peter Handberg är ingen populistisk agitator, men i små korta stycken som detta får han in också den samtida europeiska utvecklingen och ställer den mot en omfattande totalkatastrof. Det räcker inte att skrika fascist efter folk. Det är rent av skadligt eftersom det i sak oftast är fel. Jag läste just i en annan bok att de amerikanska flyktinglägren är lika fasansfulla "som koncentrationslägren". Skriver man så har man förlorat markkontakten och möjligen också den kunskap som fanns om koncentrationslägren. 

 

Jag ska inte gå in i den konkreta Förintelseberättelsen i Polen och Ukraina. Iställer nöjer jag mig med att konstatera att detta är något av det mest gripande, omskakande och övertygande jag läst i ämnet. Handberg har inte gjort det lätt för sig, hans noggrannhet har säkert kostat honom mycket oro, vrede och sömnlöshet. Förintelsen är, vid sidan av allt annat, ett exempel på människans absolut vidrigaste sidor. Inga illusioner har jag, vi lär inte av historien som det ofta sägs, men på individnivå finns det sannerligen något att både lära och lägga på minnet.

 

torsdag 26 januari 2023

Förintelsens minnesdag i morgon. Islamistisk terror

Skärmdump från onsdagens islamistiska terrordåd i södra Spanien

När vi i morgon uppmärksammar Förintelsens minnesdag finns det anledning att också peka på det nygamla hat som den islamska väckelsen medför.

De två terrordåd som ägde rum i går hade båda detta signum. I Tyskland dödades två och skadades fler därtill, då en palestinsk man, född i Gaza och med tysk asyl sedan 2015, vid namn Ibrahim A, ville uttrycka sin djupa "tro". Det skedde på ett lokaltåg nära Hamburg.

I Spanien attackerades två kyrkor av en arabisk man som skrek Allahu Akbar medan han svingade sitt svärd och högg med kniv. En kyrkvaktmästare dödades och en präst fick livshotande skador.

Islamismen har två primära "fiende"-mål: kristna och judar. Oavsett om vi är praktiserande eller troende, är vi i islamisternas ögon otrogna. Just det gör oss till fiender. Gång på gång visar denna hatiska, "kärlekens religion", vad den ytterst betyder.


Torsdag i Viby, inte Vedbæk

Foto: Astrid Nydahl
 

Det gick ett sus genom gallerian. Massan stod och tryckte två minuter i tio. Jag gick in snabbt för att hinna med bussen hem. Ogillades.

På den globala caféet kostade en liten espresso med kaka 77 kronor (samma vara på Pressbyrån som pensionärsfika kostar 25 kronor). Jag satt ner i väntan på att sandalerna skulle vara färdiga hos skomakaren. Han gjorde, som alltid, ett gott jobb och fick den rejäla dricks han var värd.

El + nätavgift betalas under dagen, det blev totalt lite över åtta tusen. Pressen meddelar att elstödet ska börja utbetalas den 20 februari, och det bugar vi för, trots att bugningar är helt onödiga.

***

En torsdagskväll i Vedbæk var en av min barndoms sånger, med Hasse och Tage.

onsdag 25 januari 2023

Demokrati versus diktatur och politikerklassens oförmåga att förstå skillnaden

Korsholmen i måndags. Nej, jag var inte där. Foto: Astrid Nydahl
 

När jag såg bilden från Korsholmen högg det till. Jag längtar mycket efter första vårturen dit, det blir i slutet av mars då vår bil är tillbaka hos oss.

Den mediala bevakningen av Putin-fascismens överfall på Ukraina sker nu parallellt med det skådespel som islamist-diktatorn Erdogan regisserar. Hur skulle det vara om människor kunde skilja på demokrati och diktatur? Sverige är i väsentlig utsträckning en demokrati, så vad en svensk medborgare gör representerar inte nationen Sverige. Det är helt annorlunda i en diktatur, där medborgarnas handlingar regleras av regimen och dess totalitär lagar och förordningar.

Dessvärre förstår inte ens vår statsminister vad som är skillnaden. De flesta statsråd förstår det inte heller. Det är djupt bekymmersamt för Sveriges framtid, att vi har styrande politiker redo att krypa för en diktator (och det påminner om en annan epok och en annan diktator, hur det slutade då vet vi alla).

tisdag 24 januari 2023

Svassandet för Erdogans Turkiet

Lars Wilderang skriver på sin hemsida Cornucopia:

"Turkiet meddelade idag att de bryter sin del av avsiktsförklaringen och avtalet med Sverige om svenskt Natomedlemskap, trots att vi följt vår del av avtalet med byxorna neddragna. Det är dags att den mesiga svenska regeringen bryter vår del av avtalet och de diplomatiska relationerna med en motpart som inte går att lita på. 

Förklara hela turkiska ambassadens diplomater för persona non grata, stryk via regleringsbrev vårt bistånd till U-landet Turkiet, förbud vapenexport till diktaturen Turkiet, regleringsbrev till Migrationsverket så inga turkiska medborgare får visum eller uppehållstillstånd, inför ekonomiska sanktioner och stoppa alla banktransaktioner till Turkiet, inklusive spärra alla svenska betalkort i Turkiet så turismen upphör helt. En diktator förstår bara hård makt, och Sverige ska sluta krypa."

Jag tror att Wilderäng har helt rätt. Att böja sig för en islamistregim är absolut fel. 

Vår statsminister har 100% fel varje gång han kryper för Erdogan. Despoter älskar andras underdånighet. Sverige framstår bland islamismens härskare som en patetisk kryparnation. Det är katastrofalt. Jag delar Wilderängs uppfattning att en diktator bara förstår makt. 

***

"Plötsligt tycker all världens muslimska diktaturer att Sverige beter sig ociviliserat som tillåter yttrandefrihet. Ska man bli bekymrad eller bara sträcka på sig? 

(…)

Om statsminister Kristersson (M) och utrikesminister Billström (M) darrar på manschetten så ska det påtalas. De saknar mandat att dagtinga med svensk grundlag.  Att Sverige upprätthåller yttrandefriheten är inget att be om ursäkt till diktaturer eller auktoritära stater för. Tvärtom."


Läs mer på Ledarsidorna.


Simone Weil: Oordnade tankar kring Guds kärlek, och andra texter (Bokförlaget Faethon, översättning och efterord av Måns Magntorn)

 


I denna nyutgivna bok bestående av några essäer och ett brev återkommer två centrala begrepp: lidandet och olyckan. Vid ett första betraktande kan de se ut som blott två likartade begrepp, men för Simone Weil står de för något väsentligen annat. Essäerna är de två korta Oordnade tankar kring Guds kärlek och Oordnade reflexioner om Guds kärlek, samt den betydligt längre Guds kärlek och olyckan, samt Brev till Joë Bousquet.

 

”Människolivets stora gåta är inte lidandet, utan olyckan” skriver hon. Denna syn präglar de teologiska resonemangen hos henne. Förklaringen ger hon, i det att olyckan är ”livets rotlöshet”, men den tycks förutsätta lidandets närvaro eftersom endast det kan ”fjättra tanken”.

 

Simone Weil vet förstås detta utifrån sitt eget liv, sin egen kropp. Och hon utvecklar det i Brev till Joë Bousquet, där hon understryker att hon sedan lång tid plågas av en smärta ”kring nervsystemets centrala punkt”, som även finns kvar under sömnen. I detta tillstånd var hon fabriksarbetare under ett knappt års tid. Det finns utförligt skildrat i Simone Pétrements biografi (original La vie de Simone Weil I – II, 1973) i svensk översättning av Eva Alexandersson och med förord av Gunnel Vallqvist). Hennes tillstånd förvärrades av ett arbete i ”den miserabla mänskliga massa” som omgav henne, och då talar hon om en särskild slags olycka, den sociala förnedringen, som gör att hon upplever sig själv som slav.

 

”Jag tror att drömmeriet utgör roten till det onda, kanske för alla människor, men i synnerhet för dem som har vidrörts av olyckan”, skriver hon vidare i ett resonemang som i flera olika formen upprepas i boken.

 

Det är ett faktum att Simone Weil hade ett mycket kluvet förhållande till den kristna kyrkan som institution. Det bottnar inte bara i hennes judiska identitet. Här finns en passage i bokens första essä som pekar på något viktigt, nämligen att själva kyrkobyggnaden inte är nödvändig för det hon kallar "denna övernaturliga verkan":

 

”Men vi är inte alltid i kyrkan, och det är i högsta grad önskvärt att denna övernaturliga verkan, som avlägsnar det onda, kan komma till stånd också i det vardagliga livets rum, i synnerhet på arbetsplatserna.”

 

Med den här boken påminns vi om Simone Weils betydelse. Inte sällan under läsningen vill jag fortsätta med andra verk av henne. 

 

Simone Weil med Lanza del Vasto, Marseille 1941

 

måndag 23 januari 2023

Europeiskt tumult och förstörelse

Central Library, Manchester. Foto: Astrid Nydahl

Är det någon som tvivlar på att Europa nu genomlider avgörande år?

Vi kan vända oss i vilken riktning som helst, och vi ser tumultet. Det kan vara i det lilla, eller i det stora. Ukraina lider och kämpar, men ingen tvivlar på Putins fascistiska regim och dess beslut att helt förgöra landet. Också smulat till grus ska det bli en del av det nya Ryssland, imperiet och härskarstaten.

I Sverige, liksom i det mesta av Europa, härskar de importerade gangsterklanerna om nätterna, med skjutvapen och sprängladdningar. De är lika beslutsamma. De territorier de vill lägga under sig är simpla marknader för knark, vapen och prostitution.

Är vi maktlösa? I princip finns det bara ett svar: Ja, vi är maktlösa. Min vän Alisa i Albanien skrev till mig i helgen, att landets politikerklass kämpar hårt för att ge landet "sämsta tänkbara rykte". Det ser de ut att lyckas med.

Turken är en despot, det vet vi alla. Under den gångna helgen fick vi också se vad den turkiska pöbeln går för. Varje despot behöver en pöbel, redo för gatans strid. Om vårt land står utanför NATO av det skälet kan vi ändå lugnt räkna med att vi har skydd om Putin skulle välja att marschera också västerut. Despoten behöver vi inte, inte heller hans pöbel.

söndag 22 januari 2023

"Men, det var ju så här en majoritet ville ha det"

Ilan Sadé, född 1978.
Ilan Sadé är en av få som förmår analysera situationen vi lever i. I en ny artikel skriver han bland annat: 

"Vi är några stycken som var ute i den offentliga debatten för ganska många år sedan och varnade för att den rådande invandringen, med dess lutning mot asyl- och anhöriginvandring från Mellanöstern och de stora mängderna, i vart fall utgör en väldigt stor risk. Följderna för sammanhållningen i landet, skolan, arbetsmarknaden, välståndet och lojaliteten gentemot det gemensamma var helt uppenbara."

"Vi lever i en glömskans kultur, där det saknas personligt ansvarstagande och självrannsakan bland makthavare och kända opinionsbildare. En fiskstimskultur, om man så vill. När stimmet vänder, som på en given signal, är det bara nuet som gäller.

Om man vill fortsätta att vara lite cynisk och en smula profetisk i tonen, är det lätt att hålla med samhällsdebattören Josefin Utas, som i ett pinfärskt inlägg på Twitter skriver:

”Rejäl våldsvåg i Stockholm just nu. Men, det var ju så här en majoritet ville ha det. De har röstat för kriminalpolitiken, invandringspolitiken, bidragspolitiken, kulturpolitiken, skolpolitiken osv, som lett till detta. Så här blev det. Som man sår får man skörda.”

Not: Ilan Sadé, född 26 augusti 1978 i Nahariya, Israel, är en svensk jurist, debattör och politiker med bakgrund i Centerpartiet. Han är sedan 2016 partiledare för Medborgerlig samling. Sadé är delägare i nättidningen Nyheter Idag. 

lördag 21 januari 2023

Polisen går på knäna, Försvarsmakten varnar för kärnvapenangrepp

Rubrikerna har nu i elva månader handlat om Putin-fascismen och det ryska överfallet på Ukraina. Ännu mycket längre har det handlat om de kriminella gängens krig mot varandra.

Nej, jag har inga lösningar på det senare, men nog menar jag att den svenska "dialogpolis"-strategin är lika mycket ett skämt som ett misslyckande i kubik.

I Stockholm finns 52 kriminella nätverk och 1 500 individer som bedöms som gängkriminella, enligt polisen.

– Vi har två pågående konflikter just nu som vi följer väldigt nära. Men vi har också många andra konflikter som skulle kunna vara aktuella i morgon, sade polischef Hanna Paradis vid pressträffen. 

Får, eller kan vi inte, tillgripa andra metoder i en situation som skakar hela nationen? Polisen följer efter dessa gränslösa patrask som om deras uppgift var att anteckna och katalogisera. Att "gå på knäna" är en signal till dem att polisen aldrig kommer att lyckas.

Och Putins hot mot oss och andra är rent existentiellt:

Att Rysslands president Vladimir Putin skulle göra verklighet av sina kärnvapenhot bedöms fortfarande som osannolikt. Men i Sverige förbereder sig försvarsmakten på angrepp.

– I realiteten har Ryssland en obehaglig vana att faktiskt göra det de säger, säger försvarsstabschefen Michael Claesson. 

Angreppskriget i Ukraina följs hela tiden upp av Kreml med hot riktade mot andra nationer. Att Ryssland i dag utgör ett hot mot oss alla är ställt bortom alla tvivel. Ändå fortsätter en opinion verka, vars argumentation mest liknar ett ömkande för Ryssland.

David Bromberg - "It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry"

Kulturträsket i pressen - ett av flera hot mot kulturen

Expressens kultursida fredagen den 20 januari.

Nej, det är inga enskilda saker, nej, det är inga undantag. Det är så här en svensk kultursida ser ut i dag. Jens Liljestrand lånar sig till detta fördärv. Nye kulturchefen är inget undantag han heller, men han gräver sig djupare ner i träsket än sina föregångare. Tack och lov att man slipper delta, tack och lov att man är pensionär.



fredag 20 januari 2023

En kurdisk räv och en rysk rabiessjuk

Foto: Astrid Nydahl

Nu låter polismyndigheten oss veta att de dagliga/nattliga sprängningarna och skjutningarna styrs av en i Turkiet bosatt kurd. Han är känd som "den kurdiske räven" och hans mål är att med sitt så kallade nätverk i Sverige, ta över narkotikamarknaden. Så ser det ut, bortom de mångkulturella illusionerna. Vårt land har naivt och godhjärtat lagt grunden till ett gangsterparadis.

Den gangster som styr Ryssland kan möjligen liknas vid en rabiessjuk räv. Galenskapen som pågår i Ukraina ter sig allt mindre trolig som krigsstrategi formulerad av en rationella härskare. Men det är ukrainarna som varje dag betalar priset för galenskapen.

I morgon är det lördag och en helg väntar oss. Det passar mig perfekt. Inte för att jag vill vila från brotten och övergreppen, utan för att helgerna erbjuder en annan typ av distans.

David Crosby är död



David Crosby & The Lighthouse Band - " Woodstock" (Live)


David Crosby grundade den klassiska 1960-talsgruppen The Byrds med Roger McGuinnoch Gene Clark.

Men Crosbys tid i bandet var stormig och han fick sparken 1967, efter bara tre år, och startade därefter supergruppen Crosby, Stills and Nash ihop med Stephen Stills från Buffalo Springfield och Graham Nash från The Hollies. Trion fick sedan sällskap av Neil Young och blev således Crosby, Stills, Nash & Young.



David Crosby blev 81 år.

Anne-Marie Berglund, 24 år tillsammans med breven

Anne-Marie 1977. Foto: Rut Berglund. I privat ägo
 

”Idag var det sista dagen för en tv-inspelning (…) Naturligtvis ångrar jag nu att jag inte hoppade av. Men roligt har jag haft de här inspelningsdagarna! Så roligt har jag inte haft sedan jag gick på en kurs när jag skulle arbeta som mentalvårdare” (ur brev 14/5-98)

 

Det blev 24 år vi fick tillsammans i breven. Det som började med svensk litteratur kom att bli en svindlande resa ut i europeisk kultur. Litteraturen och musiken blev vår starkaste förbindelselänk och i en nästan regelbunden veckotakt växlade vi breven mellan oss. Hon skrev från Stockholm, Esbo, Nice och på olika resor. Vår vänskap växte och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv. Genom litteraturen och de ord vi satte på det som vi, var och en, hade erfarit och upplevt. Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött. Det gjorde den inte, rakt tvärtom intensifierades och fördjupades den. Breven ledsagades ofta av böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor. Alltid något som lyste upp vardagen fanns det med. 

 

Sylvia Plath och Jean Rhys blev två av många författtare som fanns med oss. Anne-Marie gav mig både Alexandra David-Neel, som sa att hon kunde springa innan hon kunde gå, och Flora Tristan, hon som på 1970-talet ”plockades ner från vinden och blev hjältinna åt de nya feministerna. Hennes ansikte trycktes på frimärken och hennes skrifter kom i nyutgåvor.” Vi hade båda två tagit med oss Fernando Pessoa från Lissabon och återkom ofta till hans kanske mest kända verk, Orons bok. Vi lyckade på olika vägar bygga en krets att vistas i. Inte sällan fanns där solitärerna.  I Dagens Nyheter skrev Anne-Marie i maj 2000: 

 

”Sylvia Plath griper och griper, men inget blir kvar. Inte för henne själv. För oss. Vi vandrar i hennes flytande ström som i ett museum. Det gör mig sorgsen. Nästan arg. Det bästa är nog att bli arg, precis som den här dagboksflickan är, för varför måste allting dö? Också kärleken. Allra mest den, den dör nästan i samma stund den uppstår. Hur tillåter du det? Det är den viktigaste frågan jag vaskade fram ur dagboken.” 

 

Det är just i dessa ord om utgivningen av Plaths dagböcker jag finner Anne-Marie själv. Alla våra brevår öppnade gång på gång det såret: kärleken som dör, och flickan som blir stående där, ensam och tom. Just flickan är Anne-Maries identitet. Glöm inte hennes flicklekar! Det livet skiljer sig radikalt från kvinnans, liksom pojkens från mannens. 

 

Hennes brev var som bäst essäistiska i sina prövningar av skrivandets och kärlekens villkor, de vandrade i såväl tanke som läsning, de kunde vara cafésittande eller som i Nice vindrickande vid havet. Men de kunde lika gärna vara prosaiska, sakligt närvarande i de ständiga färjeresorna till föräldrarna i Esbo. När de resorna var annat än sovande i en liten hytt under vattenlinjen, kunde de också bjuda på äventyr till havs, som Anne-Marie tyckte om att återberätta för mig i breven. Också de äventyren blev som små litterära pärlor, inte sällan nära sagans värld.

 

”Här är en molnig dag till din hjälp. Ingen gassande sol”, skrev Jean Rhys i Sargassohavet. I de orden känner jag så väl igen sommarbreven från Anne-Marie. Var det något hon plågades av, så var det varma vindar och stekande sol som värmde upp hennes rum. Hade hon haft kraften hela sitt liv, hade hon flytt till havet för att simma och svalka sig. Istället stannade hon inomhus, vilket också gav henne de alltför tidiga morgnarnas sömnlöshet. 

 

Som åren gick blev Anne-Marie allt mer distanserad från det som kunde kallas kulturvärlden. Hon tackade nej till inbjudningar. Hon lät flera färdiga böcker förbli outgivna. I ett brev skrev hon ”Du vet, sen jag tog tillbaka BOKEN så känner jag mig som en fri människa. Det är mycket underligt, men jag har blivit liksom frimodig.”  Sin lilla lägenhet beskrev hon i breven allt oftare som ”mitt fängelse”. Grannars oljud, hon kallade det ”borrpsalmer”, plågade henne. “När jag först kom till Lissabon…” skrev Fernando Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” Inte så sällan önskade jag att Anne-Marie skulle få höra sådant istället för tryckluftsborrande, när grannarna märktes av. 

 

När livet gick mot slutet blev breven från henne allt kortare, och jag förstod inte vad som pågick. Den 8 november 2019 skrev hon:

 

”Idag har Hans hjälpt mig hela dagen. Nu måste jag be honom ta med det här brevet så du inte oroar dig. Förlåt… Skriver mer sen. Din Anne-Marie”

 

Efter ett sista brev, den 6 januari 2020, fick jag med dagliga telefonsamtal från gemensamma vännen Hans Boij följa hennes sista tid. Hon var i sin egen värld, på väg mot det definitiva slutet, som kom två månader efter det brevet. Jag vill avsluta med några ord ur ett tidigt brev från henne:

 

”Att stå i rampljuset är något jag gillar. Det är för mig en av verkligheterna. Jag finns. Jag är i min röst, i min text. Jag glömmer helt publiken sådana stunder och är bara” (december 97)

 

Låt oss behålla och bevara henne där, i minnets eviga ljus!